Sista dagarna i juli och nu far jag på lite semester.....

Få se i vilken ände ska jag börja, hm jo min lillebror har fyllt sista året före trettio.

Lite sliten kanske han var efter att ha haft en sista natten med gänget resa med en ökänd partyprisse i över en vecka. Vi (hans ömma moder, trogna flickvän och resten av familenj) hade samlat ihop till ett Nintendo old school, vilket ni ser vid hans fötter inplastat. Det kändes passande att ge honom något åttiotalsaktigt när han är född under det decenniet.
Nästa steg är att visa upp min och hubbyns tröstpresent under vår vampyrabstinens.

Det är svarta Malin som varit framme och inhandlat en varsin substitut dryck åt oss, vilket jag anser vara sjangtilt : ) och helt coolt. Frågan är om den innehåller 0 + som det står som sista ingrediens.
Nästa stora sak jag vill uppmärksamma er på är att Harry Potter fyller trettio år imorgon, och det uppmärksammas på vissa håll.

I bl a Uppsala har man en manifestation och om det kan man läsa lite HÄR.
Själv kommer jag vara i Uppsala på morgonen och missar det mesta tyvärr, men jag kommer att ta en fika i Harrys ära : D
Trevlig helg.

En ros är en ros .....

Den här skönheten planterade jag i våras trots att jag är lite avig mot gula blommor ibland. Men 'Stockholm' som den heter lyser verkligen upp alldeles otroligt med sin milda, mjuka, glada gulhet. Den är det enda som jag är nöjd med i trädgården i år.
I övrigt så är det kalas, kalas och kalas. Igår blev svägerskan 35 och alla hade gett henne i stort sett samma sak, dvs presentkort till en kamera. Något hon däremot inte hade önskat sig upptäcktes med råge.

En lus, flera löss. Visst märkte jag att hennes söners kusin på hennes sida hade ett tjusigt huckle, men det trodde jag var en modernitet. Icke. Det var ett skydd då den lilla fått löss några dagar tidigare. Och under rysningar och suckningar upptäckte svägerskans syster kryllande krabater i ena pojkens hår och även brorsans.

Behöver jag nämna hur noga jag kollade mina långhåriga damers hår när vi kom hem ? All clear so far.

Dagstripp

Är sommaren slut nu ? Termometern visade i alla fall tretton grader vid tio-tiden i dag. Igår vid halvsju var hon plus fjorton i Gävle såg vi efter att ha kastat oss i havet vid Rullsand, Skutskär. Jo jag vet att det var otroligt blåsigt, mulet och regnet hotade att bryta ut. På stranden stod min hubby insvept i en filt medan jag och mina muntra kompanjoner (Nova och Sol) trotsade förnuftet och sprang ut i havet. Det var underbart, varmt i vattnet och isande ovanför vatten ytan. Det tog tre timmar innan jag var varm igen, barnen repade sig fortare. Jag älskar havet och måste få bada i det minst en gång om året, kosta vad det kosta vill. Sol tog en sten och jag pinnar från havet, souvenirer för att lättare minnas känslan av det salta vattnet.

Anledningen till att vi var där var ett barnkalas i Hälsingland, har man åkt så långt kan man gärna fortsätta en bit till. En liten Casper firade sin tre-årsdag och vi var bjudna.

Movie-nigth with Anna

Sitter inte bara och studerar och leker amatörfilosof utan jag ser på film också. Efter att ha sett Sam Worthington i Avatar antog jag att han skulle vara lite som Clintan, Keanu och Persbrandt. Dvs spela på samma sätt i alla filmer han gör. Och efter att ha sett Clash of the Titans. Missförstå mig inte jag gillar ex Keanu, men ibland är det svårt att få fram något nytt i en roll som påminner om en roll man vanligtvis spelar. Worthington spelar den grekiske hjälten Perseus i denna remake och han har samma stil som i Avatar.

Han dock inte ensam om att ha svårt att variera spelstilen, den märkligaste prestation kommer från Ralph Fiennnes som nu förtiden mest spelar Lord Voldemort i Harry Potter filmerna. Här är han Hades, kung av underjorden. Visst han spelar en svekfull, destruktiv varelse men man kan inte låta bli att känna att det är Voldemort med en lånhårig peruk. Filmens behållning är nordisk. Mads Mikkelsen i rollen som Draco, en äldre soldat som följer med Persues på hans äventyr. Filmen var väl actionfylld och SGI:n är bra men det räcker inte för att man ska jubla. 2,5 av 5 möjliga.

Då kändes Heath Ledgers sista bidrag till filmvärlden mer intressant. The Imaginarium of Doctor Parnassus är en verk från vår galne Terry Gilliam, för många mest känd som animatören i Monty Python. Men han står bakom filmer som Fear and Loathing in Las Vegas  också, som screenwriter och director, sen har han gjort en film som jag anser är grymt underskattad; Twelwe Monkeys där Brad Pitt gör en av sina bästa roller någonsin.

Men här är det alltså Heath vi ser för sista gången. Som många vet avled han under inspelningen och det löstes med att man plockade in tre andra skådespelare som skulle spela klart Heaths roll. Väldigt spännande idé. Det roliga är att i den här filmen funkar det. Man tog in Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell som då är Ledgers karaktär vid olika tillfällen i filmen. Som helhet får den 3,5 av 5.

Dels för bra skådespelarprestationer och dels för den underfundiga storyn. Dock tror jag inte den tilltalar folk som ogillar övernaturliga element i filmer eller alltför fantasifulla utläggningar. Ni får helt enkelt gå och se om Såsom i himmelen eller nån dokumentär istället. Men för er som redan står men andra foten i Narnia, Wonderland eller nåt likartat kanske den ger en upplevelse.
Nej nu ska jag sätta mig och längta efter HP-premiären i november.

Tvivel

REM har en låt som heter "Losing My Religion", har hört att det faktiskt är en sång som anspelar på att man förlora sitt humör. Tydligen är det ett idiom av något slag som man säger på vissa håll i USA. Men jag tror att de allra flesta antar att den handlar om att förlora fotfästet därför att något man trott på eller antagit varit sant visar sig vara på ett helt annat sätt.

Försökte förklara för min man hur svårt det känns när man tvivlar på sin inre religion. Han som i stort sett är ateist, eller möjligen agnostisk är i den här frågan min raka motsats. Själv har jag ända sen jag var pysslingshög varit en sökare och grubblare när det gäller existentiella frågor. Under många år har jag byggt upp en egen mytologi som bestått av en del Jesus tips och råd, en del reinkarnation och ganska mycket en övertygelse om att allt i kosmos är förbundet med varandra på ett underbart, magiskt sätt.

Jo, jag vet. Som en intellektuell-wannabe är det fult att tro. Men det är min överlevnadsstrategi och jag har gillat den.
I och med att jag började studera förra året har jag inte bara lärt mig mer om engelskan utan även om idéer och strömningar som format väst. Sen nu under sommaren läste jag nyss om ny-religiositet för att nu har börjat med gnostiska mysterier. Allt nytt jag har lärt mig har fått mig att tvivla. Vilket tråkigt ord det är, tvivla.

Jag grubblar mer än nånsin, börjar komma i klass med tonårens funderingar. Det är så märkligt det här att man en dag bara känner att man måste revidera sina övertygelser. Jag gillar det inte men man kan bara bryta ihop och komma igen. Frågan är vem man pratar med om sånt här. I en sekulariserad värld så är det inte lätt att hitta nån som känner så här, jag känner mig mer än vanligt som en främmande fågel i en logisk, rationell värld.

Men jag tror i alla fall att alla människor som någonsin trott på en annan människa och sen blivit desillusionerad kan sätta sig in i känslan. Att man har lurat sig själv eller blivit lurad.
Jag är långt ifrån att vara ateist men världen blev plötsligt lite mer oförsonlig och hopplös. Det får mig att undra hur människor utan någon tro på något alls tar sig igenom vardagen.
"Religion är opium för folket"

Just another Manic Monday

Six  o'clock already I was just in the middle of a dream...inte för att jag kysste Valentino men ändå.  I går var det verkligen en manisk måndag. Började en ny kurs i gnosticism och skulle skriva ett utkast till ett arbete redan i dag klockan två. Så som ni anar var det lite brådis. att jag saknade en av de texter jag skulle skriva från gjorde inte uppdraget lättare. Men tack vare en ovanligt (hittills) förstående lärare fick jag skriva det som går ändå.

Ja ni, att sitta hemma och läsa, lyssna på föreläsningar och skriva när man har två uttråkade naturkrafter hemma är icke det enklaste. Solen sken och jag tröstade mig själv (eller mamma samvetet) med att i eftermiddag tar jag dem till stranden. Men Sol försvann till en kamrat och Nova svansade runt modern. En stund senare ringer Sol. Då har hon skurit upp tån  i vattnet, för tydligen stack hon och badade med kompisen. (Inte för att hon frågade om lov hon som varit sjuk hela helgen). Det var bara att ringa mormor som fick ut och rädda strandsatt barn för bilen tog D. så jag var ganska fast där jag var. Sen fick vi komma till en opsykologisk doktor som konstaterade att hon behövde sy ett par stygn,men efter S. ganska våldsamma protester backade fru doktorn och det blev tejpat.

Visserligen föreslog jag lugnande till barnet, dels för att de skulle kunna göra något och dels för att hon mår så dåligt av sjukhus och lätt blir traumatiserad. Men doktorn sa lite argt att så gör man inte. Det var bara att blåhålla henne medan de rengjorde såret. stackars S. hon var helt svettig och förtvivlad efteråt. Synd att man struntar i att hon har de svårigheter hon har, för hon lär inte gärna låta någon med vit rock peta på henne igen. Men tydligen räcker det inte att man ber att det ska framföras vad som kan vara knepigt med henne utan läkarna gör som de tycker ändå. "Går det med alla andra
måste det gå nu också"

Hur som helst blev det inget bad. Inget alls blev som jag hade tänkt. Varken studierna eller något annat.
Sen vaknade vi hela bunten i morse vid fyra av Harmageddon. I alla fall lät det så. Aldrig förr har jag varit med om något liknande åskväder. det var som att befinna sig mitt i centrum för en mytisk händelse. Det åskade och blixtrade samtidigt i över en timme hos oss. Till slut gick strömmen. Vi flickor somnade väl om halvsex medan arme D. fick släpa sig till jobbet. Tropiskt regnväder en dag, Torsväder en annan. Det här börjar bli spännande.

För oss som inte har hundra tusen att bränna......

Ibland funderar jag på hur hemsk världen kan vara. Hur maktlösa vi små gräsrötter är. Jag som barn ur arbetarklassen, utan högskole examen och kvinna dessutom kan ofta känna att jag har mycket liten möjlighet att påverka världen. När dessa tankar får fäste i mig brukar det sluta i en periods ältande av allt elände som drabbat mig personligen. Det blir som nu, jag kan inte sova för tankarna maler på. Hur ska jag kunna lösa det ena bekymret efter det andra. Helst vill jag vara ifred och bara tycka att allt är meningslöst. Ingen människa gör något för någon annan kan jag känna då. Alla är rädda för besvär. Vem orkar gå i protesttåg eller prata med en ensam medmänniska ?

Men idag slogs jag återigen av den underbara insikten att alla kan göra något. Även om det känns som en droppe i havet det lilla du som människa gör så kan det glädja och inspirera någon annan. Vad som hände var att jag lämnade äldsta dottern till sin bästis som bor en bit ifrån. Mamman till den tösen har haft sin beskärda del av sorg, motgångar och litenhet som människa. Hon orkar inte alltid. Ibland finns inte kraft att vara den bästa människan man kan vara. Så är det. Som vanligt när man kommer dit möts man av någon fyrfota krabat. Den här gången var det Hobbe. Någon märklig, inte alltför vacker hundras som droppade dregel på mina favoritskor. Som allergiker och ovan vid släktet brukar jag hålla ett visst avstånd till dessa rackare.

 Men inte vår Mamma här. Jag undrar om han var hennes. Nej, i sedvanlig ordning var det ett fosterhund. Hon gör så nämligen. Tar hand om andras övergivna hundar, som någon bara lämnat åt sitt öde. Det är så att om ingen tar hundarna ett tag i fosterhem så avlivas de. Hennes del i det hela är att hålla dem i liv tills någon vill ha dem. Det är behjärtansvärt anser jag. Men historien slutar inte där. För det är inte kommunens egna hundar bara som hon förbarmar sig över. Hobbe kommer från Irland. Jepp, hon åker ned till Arlanda för att hämta hundar som skulle mött liemannen annars.
Och mina vänner det är när jag hör och ser sådana här akter av godhet jag orkar en dag till.

Visste att solfjädern skulle hjälpa

Mina vänner igår överlevde jag och resten av ett bröllopssällskap årets varmaste dag. Dagen började knasigt med en man som kände sig dålig och inte kunde följa med, sen kom vi iväg senare än tänkt. Faktum är att jag kände mig allvarligt stressad de sista minutrarna innan vi kom fram. Det finns inget som höjer blodtrycket så mycket som att se att man är 1,5 mil ifrån målet och att man har elva minuter på sig.

Särskilt när en karavan svänger ut framför en som håller på att frakta hus , och bara får köra i trettio när man själv helst vill köra aningen fortare. Vi kom för sent. Två minuter.
Meeen, bruden var försenad själv och i det här läget ropade vi jippie. Det blev ändå ett härligt bröllop med oerhörd värme, god mat och fika. Och mina flickor var helnöjda för de hittade en kompis, Sussis son Linus.Ef

ter ett par timmar var det ändå dax att vända hem och tack kära svärmor för att du lånade ut din bil med AC till oss, det räddade vår hälsa. Trots det hoppade vi ur i Furudals gulliga lilla camping och tog årets ljuvligaste bad. Varmt i vattnet och vågor gjorde oss till nya människor. Underbart är ordet. Jag vore dock en smula tråkig om ni inte fick se något från dagen så här kommer brudparet och bild på tårtan.

Inte ett moln, så långt ögat kan nå.

Visst en stor del av dagarna går åt till pluggande fortfarande men jag hinner med annat också. Häromkvällen var jag och maken till Isunda på musikkryss. En rolig upplevelse. Det var såklart svarta Malin som varit framme igen. (Hur det gick, inte vann jag direkt, nu pratar vi om nåt annat.) Malin som studerat i Spanien i år hade med sig underbara presenter till oss när hon kom hem i juni. Solfjädrar. Inte bara kan man vifta bort värme utan även mygg!!!Sant, Nova hade med sig sin rosa till Tomteland och viftade bort ett ton av blodsugarna.

Den svarta är min,vita Sols och lila såklart Daniels. Novas tjusiga rosa har hon förlagt en smula.
De är otroligt bra iaf och i dag när jag ska på bröllop i sommarvärmen tänker jag vifta den som en äkta Carmencita.
Hemma här har bästa cafeét öppnat igen, Nusnäs gamla skola. Alla julihelger har de duktiga bagarna öppet. Har redan varit där två gånger. När jag och Sol var där sist dokumenterade vi lite.

Om ni kommer förbi Mora ta ett besök där. Allt är bakat med kärlek och personalen är trevlig, miljön är charmerande. Nej när ska vi göra oss klara för en bröllopsfest."För nu ska det bli ett bröllop. Vi gör oss klara för ett bröllop. Det blir en ladidada-dagen lång bröllopsfest".