30 april 2013

Skratta eller gråta?

Valborg Vinägerflaska också. Inget vidare väder för utomhuslekar uppe i Mora idag, Valborg eller ej! Jag firade in dagen med att läsa Winterson och skriva lite privata om böcker jag läst på sistone.

Dagens mest skrattframkallande anteckningar fick jag av Kawa Zolfagarys Vita kränkta män. Ok - nu vet jag att jag öppnar upp för att bli kallas rabiat feminist-kommunistisk HBTQ-stödjare, men det är jag helt klar över. Jag kan inte rå för det, men att läsa Zolfagarys sammanställning av kommentarer människor har gjort i sociala medier eller vid olika slags intervjuer är bland det roligaste jag läst på länge. Samt det mest skrämmande!

Författaren och journalisten Maria Sveland skriver i förordet om hur tungt det har känts ibland när hon läst materialet, och jag förstår varför. Visst kan jag tänka att boken är aningen vinklad, skriven för att provocera, att den hittar extremister, men jag blir ändå helt häpen över att den moderna människan inte förstår att det är lika allvarligt att skriva internetkommentarer som att säga saker IRL.

Ett exempel på en typisk Facebookkommentar som är med i boken:
"Jonas: 'Men jag tror på jämställdhet. Vilket feminister inte gör. Och kuken, den vill DE skära av bara för att jag är man' "(s16).

Till det säger jag, Jonas du kan gå omkring med din kuk ett tag till för med sådana uttalanden så betvivlar jag att du någonsin kommer att ha en diskussion med en feminist i mer än tre sekunder innan han/hon tröttnar på dig och går därifrån.

Jag insåg vid läsandet av denna bok att de flesta vita män kan känna sig provocerade av den här boken. Min förhoppning är dock att det handlar om en minoritet som syns och hörs. För om det skulle vara så att de flesta män anser att andra människor blir misshandlade av killar som upplever frustration för att de inte får sex (s11) då ligger den moderna civilisationen pyrt till.

Facebookinlägg:
Person 1: "precis, så är det. många mäns aggresioner härstammar från knas med sexlivet.jag är en av dem så jag vet hur det är.blodet från din misshandel är på statsfeministernas o andra sexköpslagsivrares händer.jävla typer vissa av dem."
Person 2: "nu läste jag slarvigt; har detta hänt dig?"
Person 1: "Nope, men det är en "klassiker" som hänt tre polare totalt"

Va??? Menar han allvar? Ja! Det finns myriader av dessa exempel i boken. Jag känner mig både road och oroad på samma gång.

29 april 2013

Lite senare samma dag...

...insåg jag att jag blir påverkad av alla böcker som passerar mitt huvud. Jag brukade vara en sån konsekvent och feg läsare. En sån som bara läste saker i min bekvämlighetszon. Men nu har jag slängt alla principer i sjön. Så i april har jag läste om galna mammor (Jag är den som skall komma), barn som dör (samma som ovan samt Oscar Skogs Pojken som fann en ny färg), modern poesi av en manlig språkvetare, en massa inte-jag böcker alltså.

Allt medan jag lånar böcker så parallellhandlar jag böcker och läser om sånt som ligger hemma och skräpar. Det känns som en mani just nu. Läsa, lära och sen omigen. Nytt, gör nya kopplingar i hjärnan, tänk om tänk annorlunda. Jag behöver verkligen en till bokhylla. Nu har jag hittat den enda värd att ha.
Vet inte var jag hittade bilden, (på nätterna glömmer jag lätt bort att anteckna :D) men jag känner lite som Fry härovan - ge mig, snälla!

Bortsett från mitt bokberoende så ser jag filmer och serier tills mina ögon inte längre vet vad de ser. Sista filmen var The Raven. En slags berättelse om Edgar Allan Poe, maken propagerade för att jag skulle se den. Eftersom att jag läser om Poe nu kändes det vettigt. Jag är väldigt svag för Poe. Fast filmen var väl inte ett mästerverk, men väl underhållande. För er som är skeptiska mot Poe vill jag säga att hans privatliv var i stort sett lika skruvat som hans berättelser. Det antyds i filmen även om det inte är det som lyfts fram. Blod, lite gore och en galen copycatmördare är vad vi får se.

Cloud Atlas såg jag dagen före Poes saga. I mitt tycke var denna mastodont riktigt intressant och sevärd. Men hrm, jag har hört sägas att den har "långa inflygningscener" (seg alltså), och ja ni ska inte förvänta er MTV-tempo. Bra skådespelarinsatser och tänk reinkarnation, en människas värde och Tom Hanks, Halle Berry och Hugh Grant...det ska ni vänta er. Samt en något fram och tillbaka tidsperspektivhoppande film. Var pigg när ni tittar! (Inte som jag mellan  ca 23'00-02'00.)

Funderar på att ta en "vit" vecka när det gäller input från litteratur, media o.s.v för att leka i trädgården. Fast det får vänta tills jag har besegrat Jeanette Winterson inför vår minibokcirkel (ja jag vet att jag föreslog trekant, men nu undrar jag om inte "Awesome Threesome" vore bättre eller vad säger du M?).

En söndag efter att jorden hade börjat i rämna kanterna så insåg aktörerna att allt skulle återgå till ordningen igen

Men då hade de inte träffat på Herr Konventionell och hans rara maka Alla ska Vara Som Vanligt. De hette visst andra saker i andra tider eller kulturer. Personligen var jag lite less att alla bråkade så mycket på Reinfeldt när han bara vill ha en vanligt liv. Fast med stålar. Som vi hade jobbat ihop åt honom.

Den äldste  i församlingen, Ramsbocken även kallad. slog sin tunga furuklubba mitt på det nya bordet av aspeträ som feerna hade lagat. "Vad ska Nordinskan säga?" fluttrade feerna uppstressat omkring och tjatade om det för alla som vill lyssna,

Här kan det vara bra att nämna att Nordinskan var speciellt ansvarig för träden och ogillade när de användes fel. Hennes vrede kände inga gränser om det arbete feerna lagt ned på en trädetalj inte uppskattades. Men som jag alltid sagt - vi skulle aldrig ha beblandat oss med människorna. Är de inte korkade så är de elaka.

I frågan Reinfeldt har vi mest gett upp. Han kommer aldrig värna om oss annorlunda. Vi som inte kommer att bygga upp det samhället de mörka högra krafterna vill ha. Oss bygger han väl ättestupa åt. Men jag klandrar honom inte. Nackdelen med att inte tillhöra de annorlunda är att man tillhör majoriteten och de har svårare att se mer än en väg i taget. Att slå följe med vargarna kändes klokast vid det här laget.

Jag har ju vargsläktingar så att ta fram det vilda och pragmatiska i min natur kanske jag kommer att klara. För här kan vi ju inte stanna. Det här är ingen plats för oss som fortfarande hoppas kunna rädda alla. Vi kan inte stanna här och låta er ta ifrån oss drömmar om magi, förtrollande brunnar, albinoälgar, förmågan att omvandla våra fantasier till vår verklighet. Nej, vi kan inte stanna här mycket länge till. Den här världen kan ni behålla. Fast jag vill inte ljuga, det kommer aldrig mer återgå till ordningen igen.Håll fast allt du håller kärt och sen håller du det ändå mera hårt. Lycka till.

____________________________________________________
Nu tycker jag att jag visat ett slags prov på hur jag kände det när jag läste novellerna i "Hans fru Judith", häromsistones. Så här skulle jag ha skrivit det i min egen kontext.
Det var djur och folk som hade tappat minnet, vilket är ämnen som dryftas hos oss. Så här: en kaka gjort av Helmers konditori i Mora. Jag väntar på en tårta med temat "Släpp mammora loss det är vår", men jag får nog baka en själv.

25 april 2013

Bara en torsdag

Tusen bitar. Som allt annat idag.

"You broke another mirror
You're turning into something you are not"

Nån som vill bytlåna liv? Någon? Nehej. Det är ok, jag är inte så säker på det här läget heller. Faktum är att det vore lite korkat att nappa på det här erbjudandet.
.
"Drying up in conversation
You'll be the one who cannot talk
All your inside falls to pieces"

Radiohead - High and dry

23 april 2013

Vilka vill fira Världsbokdagen?

Ge mig fika! Idag finns ju all anledning att fira. Vi ärar våra böcker. Unesco har sagt att 23 april så är det Världsbokdagen och vem vill argumentera emot dem?
Från Pinterest, en Game of Thrones-tårta. George RR Martin skulle ätit den.

Och självklart skulle Jane Austen aldrig kunnat motstå denna:
Anspråkslös, men vacker precis som många av Austens hjältinnor.

Själv hade jag valt denna av så många skäl att de inte går att räkna upp. Alice i Underlandet av Lewis Carroll är en av de böcker som har haft stort inflytande på mig och mitt tänkande. (Ledsen Hegel, Kant och Kirkegaard - sagor kommer att slå ren filosofi varje gång för att de redan har slagit i sin filosofi i så vackra paket.)

Fåglarna kvittrar, och de sista bilderna hittade jag på Book Riot. Jag önskar att det var jag själv som hade bakat dem men nästa år kanske jag hinner med en boktårta till denna heliga dag : D


22 april 2013

Annica-dagen i söndags, i förrgår var det allmän vårdag bara

Våren är här nu. Jag vet det för mina ögon börjar klia och snön är nästan helt borta. Ett vårregn har vi haft också. Men det finns fler saker som skvallrar om att hon är här nu.
Hon "niger och säger att nu är det vår". Jag är så glad att några av vildväxterna klarade sig från skövlarmaskinen som grävde upp min trädgård förra maj.
Mest glad är jag över att få se den här synen. Rabarberknopp som vill opp. Åh hur jag älskar rabarber. Smaken, utseendet, paraplymöjligheten, bakningspotentialen och livskraften.
Ahh, vad är detta? En skum bild med en skugga. Kanske så, men om ni fokuserar synen mot mitten av bilden kan ni se min "årets-första-fjäril". Den var lika euforisk som jag över Scillan.

Gårdagen bjöd också på finbesök av två av mina systrar. Det blev spel, flams och navelpiercing, samt blindtest av olika cola-sorter.
Ananas, Elin och Sol....här spelas Med Andra Ord.
Lösläppar av ananas, Emelie is the master of disguise.

Men blir det vår så får Deci och Sunny-girl nya chipp-i-skor. Gissa vem som äger vilket par?









21 april 2013

Lyckokakor och noveller

Det händer alltid en massa saker i min vardag. För att vara en person som blivit ordinerad att ta det lugnt så känner jag att jag har lite Pippi Långstrump-fasoner för mig för det mesta. Jag har sagt åt mig själv på skarpen, men jag vägrar att lyssna. Stress kan få mig att bli både fysiskt sjuk och psykiskt mindre rolig....men jag envisas med att ta mig mig helt märkliga saker.

Decibels klass skulle ha disco för yngre barn. Bra idé. Det handlar om att samla pengar till skolresa. Så vad gör jag? Jag kunde ha sagt "jag bakar en sockerkaka", men det går inte utan jag hittar på något krångligt istället som jag aldrig har gjort.
Och det säger jag, välj inte kinesiska fortune-cookies som projekt om ni vill kunna grädda mer än tre kakor åt gången för de går sönder och stelnar innan du vikt klart dem. Tack käre make för all assistans i detta åtagande.
De snygga är det min hubby som har vikt, för tålamod och jag det kan diskuteras. Sen ska man inte glömma att jag satt och hittade på spådomar en hel förmiddag. Inte så lätt. Men till min stora glädje sålde de slut i fredags på discot och vi fick beröm för dem.

Hur fungerar min hjärna efter lyckokaksbaket? Jo fyra timmar innan discot får den prestationsångest och säger till mig - "vi måste göra något mer!!!".
Så jag snodde ihop cakepops utan pinne. Mjukchokladkärleksmums blandat med Philadelfiaost som rullas till bollar. Sen doppa halva i mörk choklad och andra halvan i vit, sen strössla lite non-parielles på det. Så nu törs jag gå på disco.

Så det gör jag, och jag som vill hålla låg profil hamnar på själva discot i någon slags organisering av schemaändringar, omförflyttningar av barn när ursprungliga schemat brast. Så där sprang jag som en galen akademiker med papper, pennor ständiga ledandes ett barn från en station till en annan. Till slut slog min kompis vertigo ner mig så i slutet av kvällen så fick jag sitta på ett köksgolv den sista kvarten nä folk städade. Det var som när kossan skulle ut och simma - det gick sådär. Hem och sova!

Tur att jag har läst en av de bästa novellerna ever, Charlotes Perkins Gilmores "Den Gula Tapeten" idag. Feministlitteratur när den är som bäst. Skriven i slutet av 1800-talet om jag inte missminner mig. Det är en berättelse om hur nervklena och nyblivna mamman ordineras ut på landet av maken farbror doktorn. Hon ska helst ligga i ett rum och vila hela dagarna utan intellektuell stimulans. Tapeterna är vidriga inser hon. De är smutsgula och något kryper innanför väggarna. Men vad?

Jag funderar på att skicka den här novellen till alla kvinnor jag känner som upplever att deras åsikter inte riktigt tas på allvar för den här novellen kan läsas på så många vis. Inget annat än en pärla, ett mästerverk, det är vad den är.

Lite mindre roliga tyckte jag att novellerna i Emma Lundenbergs "Hans fru Judith" var. Det är en surrealistisk publikation med underliga teman och absurda skeenden. Sådant brukar tilltala mig, men inte igår. Språket är fint uppbyggt, vissa av novellerna kändes genomtänkta medan andra kändes ihoprafsade. Det är mycket djur möter människa, eller människan möter djuret inom sig.

Men jag gillade novellen om barnhemsbarnen som försvann och var hotade av järven, samt björnhonan och kaninstaden. Sen blev det väldigt pretantiöst på många håll. Dock tror jag att författaren har potential och jag skulle gärna läsa något längre om hon skriver någon surrealistisk roman. För det är inget fel på idén, bara att det inte höll ända fram i mitt tycke.

Men så här tyckte Stefan från "Kulturen", han var lite mer positiv, medan Linnea Wigforss på Göteborgs Fria kände som länken beskriver.

Ja surrealistiskt känns det sannerligen, precis som mitt liv just nu. Vad händer, hur kan vissa saker verkligen hända och varför känns det viktigare att göra andra till lags än mig själv? Surrealism svarar jag. Eller som Byrne från Talking Heads skule ha sjungit "This is not my beautiful house" eller "how did I get here?"



Talking Heads - Once in a Lifetime
"You may ask yourself, am I right?, am I wrong?"
You may say to yourself, my god, what have I done?
Letting the days go by, let the water hold me down."

16 april 2013

Varning vissa spoilers för Gardells del två av "Torka aldrig tårar....."

Att läsa känslosam litteratur är egentligen inte riktigt jag. Men ni vet hur det är! En vacker dag så tar man på sig en blå strumpa istället för en orange och så slutar dagen med att man råkat låna "sorgeböcker" på biblioteket. Gårdagens regnande ökade känslan av vemod så det passade bra.

För läste jag del 2 i Gardells Torka aldrig tårar utan handskar/Sjukdomen. Precis som den första delen så håller Gardell balansen mellan romanen och informationspamfletten väldigt bra. Jag minns faktiskt en del av det Jonas Gardell återberättar om medias framställningar, särskilt minns jag tv-profilen Jacob Dahlin. Han som älskade Alla Pugatjova. Själv älskade jag mest Jacob, för han var en av de få som stack ut på Svt.

Den död som berörde mig mest i Sjukdomen är Bengts. För alla berörde de mig, men just hans sätt att tackla sitt sjukdomsbesked var så gripande, surrealistiskt och hela den delen kändes väldigt mycket som ett slags stream-of-consciousness grepp som jag personligen uppskattade. Något jag uppskattade ännu mer var fulheten. Rasmus visas upp som den hela och äkta människa han är. Underbar och vidrig samtidigt.

 Trogen och otrogen på samma gång. Kärlek det är inte enkelt, alla älskar inte eller uttrycker inte kärlek på samma vis. Man ska inte tro att det sätt man själv älskar på är det enda. Det tycker jag Gardell har fått fram. Då menar jag inte hetero vs homo, utan den inviduella inställningen.

Från ett laddat ämne till ett annat, Johanna Nilssons Jag är den som skall komma, tar upp värdelös psykvård, utanförskap på djupet och vad som händer när en mamma blir svårt psykiskt sjuk efter att hennes väntade dotter dör i magen vid sex månaders utveckling.

Jag läste några recensioner och fann dem märkligt ljumma. I mitt tycke har Johanna Nilsson fångat upp en ovanlig och svår reaktion på något som inte får hända men ändå gör det. Någon recensent skrev att det var svårt att få någon personlig känsla för Bernice som huvudkaraktären heter. Jag håller absolut inte med. Det kanske beror på att Bernice under sin psykos tror att hon är Jesus syster och ska frälsa världen.

Religion är lite fult och töntigt i många kretsar, det avskräcker aningen. Men för mig som har religion som specialintresse är Bernice personlighet, både som den var före Liljas död, och under psykosen oerhört fascinerande. Tragedin är fullbordad i och med att hon tas in på psyket och hennes man och två små pojkar på fem respektive tre år kämpar med att förstå vad som händer.

En sorglig, gripande historia som förtjänar mer cred än Arbetet, SvD och DN s recensenter gav den. Kanske måste man själv ha fått missfall, förlorat ett barn och samtidigt ha någon slags andlighet för att kunna känna något för Bernice, det är möjligt, men jag tycker att den här berättelsen kan ge de som vet väldigt lite om psykiatrisk vård en fingervisning om hur det kan vara. Tyvärr.
Jag kan inte lämna er så här sorgsna och deppiga, så jag visar att nu finns det bodies till bäbisar med mustascher på. Sannolikt kommer min brorsdotter Melina få den här, för något kul ska man väl ha. Tänk er en snart tiomånaders yrväder i denna och kanske en neonfärgad tyllkjol. Jepp, så får det nog bli. (Men schhhh, hennes mamma vill helst klä henne mest i rosa - underbar färg, men omväxling förnöjer.)

14 april 2013

Dancing Queen eller får pojkar dansa!

I går var jag med mitt yngsta barn på något hon älskar. Tävlingscup i Streetdance. Torshälla/Eskilstuna bjöd in till flera timmats dansande, hiphop/Streetmusik. Kommer man strax efter nio och åker från lokalerna så slår hjärtat till hiphoprytm: ) Och Deci hade en underbar dag även om det inte blev någon final eller medalj.

Men vår klubb skördade stora framgångar så hemresan i stor buss blev munter. Vi stannade till för att äta. Då satt jag med några andra supportermammor. De har söner,och återigen känner jag att vi är så långt ifrån jämlikhet ibland. För deras otroligt duktiga killar har naturligtvis fått gliringar av andra killar i hembygden (där hockey, raggarkultur och skidor står högt i kurs). Killar ska liksom inte dansa - utan sprit i kroppen.

De ska inte vara duktiga på det i alla fall. Så synd då, för vi har Sverigemästare på vår klubb. M&M. Vi har framförallt en sport/Idrott/konstform där tjejer och killar tränar ihop, jämlikt! En idrottskultur där alla är välkomna. Hur många klubbar skickar i samma buss till samma tävlingar barn och ungdomar mellan 6-22 år av olika kön? M&M Danceteam gör det.

Jag blir så trött på stereotypa inställningar och vet att de är svåra att ändra. Men det ska vara ok att vilja vara bäst i något man gillar oavsett vad det är. Tjejer ska kunna spela fotboll utan att bli flatstämplad, killar är inte automatiskt gay för att de dansar. Vad dessa människor gör handlar om att utöva sina intressen. Det ska vara ok.

I övrigt så är det förbannat ok att vara fotbollsflata och gaydansare, men det är inte det som är poängen, poängen är att alla människor ska vara jämlika och i vår klubb så är de det.

Så nu tänker jag utnyttja den där videon du skickade mig Malin, den får komma med under kopplingen jämlikhet för alla. Till Curt i Glee, alla kvinnliga hockey/fotbollsspelare och manliga ballerinor. Och världens bästa Danceteam - M&M.

12 april 2013

Elände i bokform

De senaste dagarna har jag utforskat lite deprimerande skrift i syfte att se hur jag känner mig efter att ha läst om andras elände. Något som jag oftast undviker. Jag körde på något nytt, något gammalt men inte blått, det bytte jag ut med seriemedium.

Jag har gått igenom Jean-Paul Sartres Äcklet, Pija Lindenbaums Plats och Nina Hemmingssons "Det är svårt att vara Elvis i Uppsala".
   Hemmingsson är skicklig på att lyfta fram det ångestfyllda i att växa upp som flicka, men jag tänker att man kan lätt känna igen sig som kille ändå. Just det där vidriga i att leva i känslan av att vara fel som nästan alla tonåringar genomgår. Vissa teman är så roliga att jag måste skratta åt det absurda i många vardagliga situationer, som när mormor försöker förklara för sitt vuxna barnbarn att Birgit inte är hennes väninna utan att de är intima. Barnbarnet är rädd för att mormor kanske är senil och kan komma att göra dumma saker, varvid mormor och Birgit fnittrande kommer på att de ska leka doktor.
   Sen finns teman som gör att skrattet fastnar i halsen. Mycket handlar om att aldrig duga för att man känner sig tjock, eller att kompisar inte vågar stå för att de känner en för att man är betraktad som ett freak.

   Sen har vi hyllad Sartres Äcklet, en av existensialismens stora verk. Där möter vi en man som inte bara förefaller deprimerad utan även fylld av tvångstankar. I hans tycke har allt i existensens blivit motbjudande, vidrigt och äckligt. Han är äcklig, andra människor och själva existensen. Nu borde jag blivit jätteimponerad antar jag. Vackra, talangfulla och superfeministiska Simone de Beauvoir tyckte uppenbarligen att Sartre var väl värd att lägga ned tid på.
   Men jag kände mig lika uttråkad som huvudpersonen var av livet. Kanske är det det som är meningen. Läsaren ska känna hur meningslöst allt är genom att känna att det här kändes ju meningslöst. Jag kanske är orättvis. Mycket handlar nog om att jag ogillar hans stilistik, sen att jag inte blev berörd helt enkelt. Däremot så tycker jag att författaren verkade vara en fascinerande person. Vägrade ta emot nobelpriset, hans personliga åsikter var ganska intressanta och sen tror jag att om man sätter boken i sin egen tid så var den nog en banbrytande bok då den kom ut.

   Pija Lindenbaum är mest känd för sina briljanta barnböcker, bl a flickan Gittan och hennes äventyr. Mycket finns att säga om barnböckerna men här har vi då hennes romandebut, en smått motbjudande och märklig historia. Jag fick tipset genom Dark Places Helena och någon annan som recenserat är SvDs Annina Rabe. Det finns en hel del gemensamt mellan föregående bok och denna. Skillnaderna är naturligtvis många. Här har vi en kvinna, ca dubbelt så gammal som Sartres manlige protagonist, sen skiljer sig plats, tid och stilar åt. Men bägge böckerna berättar om den moderna människans alienation och känsla av att ha kommit ur fas med resten av existensen.

   I Plats följer vi en kvinna som mitt i sin vardag tappar känslan för vad som är normalt, vi känner hennes strävan att försöka fortsätta agera som om allt är normalt. Men till skillnad från Sartres Antoine Roquentin så slutar Lindenbaums kvinna att låtsas. Hon drar ifrån man, kapar banden till vuxne sonen och i slutet av romanen växer min förvirring som läsare. Jag vill inte ge ut några spoilers, men kan lugnt konstatera att det är svårt att veta vad som händer på riktigt. Fantiserar hon eller sker alla märkliga lätt vidriga saker som läsaren läser om. Boken är en helt ok debut tycker jag, själv föredrog jag Lindenbaum framför Sartre.

  Fast jag är nog fel person att recensera någon av dessa böcker då de ligger så långt ifrån vad jag fördrar att läsa. Kände jag mig då äcklad, illamående eller alienerad av läsningen. Nej, mest nedstämd och beklämd. Anledningen till det är nog att det kändes inte som romaner, snarare som en beskrivning av sinnessjukdom orsakad av vår livsstil. Vårt moderna samhälle lockar ut dessa monster ur våra mörka skrymslen.

Tacka vet jag en god efterrätt. Som den här skogsbär, kaffe och fruktguldiga skapelsen som återställde balansen i ett överarbetat sinne.
 PS. Ni som läst Sartres bok, tyckte ni också att han oftare beskrev männen med vackra drag och kvinnorna som motbjudande?

10 april 2013

Aum

Ända sen jag var ett spirande frö så har jag grubblat. På allt som grubblas kan på tror jag. Det är inget jag numera lägger någon värdering i, det bara är. Antingen så har man en filosofisk läggning eller så är man jordnära, men mest är man något mittemellan. Fast jag är inte något mittemellan. Jag är hon som under nattens mörkaste timmar vaknar och kan börja fundera på hur barnens liv kommer att te sig, om vi människor någonsin kommer att överge systemet med pengar, huruvida Judas verkligen fanns och i så fall varför fick han en så förfärlig uppgift. Sen tycker jag synd om honom och kan inte somna om.
"In the middle of the night I go walking in my sleep"
Billy Joel

Så att läsa lätt filosofiska böcker faller sig naturligt för mig. Minns fortfarande vad imponerad jag var av Jostein Gaarders Sofies värld, som mamma gav mig i tonåren (tack :D). En bok jag läste när jag var ca tolv år var tyske Michael Endes Momo eller Kampen om tiden. Då var jag lite yngre och jag minns att jag blev oerhört imponerad av det som för mig som tolvåring kändes jättedjupt och komplext berättat.

I alla fall så har jag nu läst om den senare, nästan trettio år senare. Den kändes lite mindre avancerad såklart, men fortfarande superaktuell och väldigt viktig. Den går väl i stort sett ut på det vi alla gör, tidssparande. Ett hemskt och kontraproduktivt tidssparande. Jobba mer så får du pengar så du kan vara ledig mer sen. Men när du är ledig så måste du ändå kompensera för att du inte hunnit umgås med barnen, kompisar, släkten och sen är det ju alla andra projekt som hånfullt stressar ihjäl dig.

Boken kryllar av tydliga exempel på hur vi faktiskt resonerar om poängen med våra liv och vad vi gör av den tid som getts oss. Ta Herr Fusi, stadens pratsamme trevliga frisör får ett sånt här anfall av eftertänksamhet som drabbar oss alla ibland. Han tror att hans liv är bortslösat för att han inte blev "något rent allmänt stort eller betydande"(s 69). Såsom vi alla kan känna ibland. Men han gör en längre tankekoppling och det är att "sådant kommer jag aldrig ha tid med, för arbetets skull. För att kunna leva ett riktigt liv måste man ha tid. Man måste vara fri"(s 69).

Med de orden bjöd han ovetandes in de grå männen, de som övertygar folk om att man måste effektivisera, superorganisera och ruta in allt i livet i snäva ramar. Jösses vad jag själv kände mig träffad när jag läste Michael Endes ord. Jag kan tala om att boken slutar för mig på ett tillfredställande sätt. Lilla flickan Momo ser tidstjuvarna för vad de verkligen är - och hon tänker inte ge upp i första taget. Boken lämnar mer saker kvar att grubbla över. Som Timbuktu skulle ha sagt: "Alla ledtrådar säger förändra dig nu".

För jag vill inte stressa mer. Jag vill bli en oas av lugn som jag själv kan vila i.


09 april 2013

Sunn, barndom och annat elände.

Att vara barn är minsann ingen dans på rosor. Det kan Sunn, i Terri-Lynne Waldwiks barn/ungdomsbok Som om jag vore något mycket dyrbart, intyga. Man har så många tankar och man är så utlämnad till de vuxna och vildheten i barnets väsen. Sunn gör en sak som hon bittert ångrar. Hon är med några "kompisar" och går påskkäring, men det hela urartar när ledaren för gänget uppmanar de andra att anfalla bygdeorginalet "Tokgubben".

Boken berättar mycket om ett barns ångest, vuxnas tendens att undanhålla information från barn och det är inte alltid så bra i slutändan. Det är också en bok om förlåtelse. Att förlåta sig själv och andra. För mig som har ett barn i Sunns ålder blir det extra intressant. Historien kryddas lite av att huvudkaraktären sanndrömmer och att språket vill måla upp bilder för oss läsare, både metaforiskt och med själva beskrivandet av bilder.

Egentligen ingen jättespännande bok så, men finstämd och lågmält så kan man följa en flickas kamp för att göra det som hon anser vara rätt. Sen att Waldvik slänger in en Bullerbymormor är väl en slags bonus för vissa, men på ett sätt så hade jag önskat att någon av Sunns föräldrar hade fått spela "den kloka gumman rollen". Rekommenderas till barn ca åtta-tolv års ålder.

Själv kände jag att man glömmer så lätt hur jobbigt det kan vara att genomgå barndomen. Mina flickor är mitt i stormen. Men när jag ser min lilla brorsdotter, eller som i helgen min kusin småttingar kan jag inte låta bli att känna en lätt känsla av medlidande inför alla dessa år som komma skall, och även om de blir övervägande bra så vet jag som de flesta vuxna att det kommer svåra dagar i alla människor liv.

08 april 2013

Driftvedshandlande

Jag håller fortfarande på att bygger upp mitt personliga bibliotek (och det är osannolikt att jag någonsin skulle sluta med det), det jag helst vill är att ha en så stor samling böcker som möjligt inom skräck, sci-fi och fantasy....samt alla subgenres. Så jag blev nöjd när jag kunde införskaffa dessa två under helgen som var:
The Picture of Dorian Gray av Oscar Wilde, samt "The Murders in Rue Morgue and Other Tales" av Edgar Allan Poe. Omslagen är mer härliga än min iPhone kan återge. På Poes omslag finns miniatyrrakknivar av slag äldre, på Wildes fluffigt,dekadenta fjädrar. Om inte detta är fynd så vet inte jag.

När det kommer till fynd så kan jag inte låta bli att mer och mer imponeras av återbrukstrenden som helt enkelt bara fortsätter att breda ut sig. Själv har jag ju Krimskramsan som superåterbrukar till i stort sett allt hon skapar. (Se länk till höger.) Jag har ju grymtat lite om hur loppisar kan tråka ut mig. Men, jag har insett att man kan ju få tag på böcker där tom.

Så nu jäklar ska jag hitta Hermann Hesses Stäppvargen på en sån. Bonniers som äger rättigheterna trycker ju inte upp den längre och den är slut på lagret. Överväger antikvariat online, coolt va? Att det finns menar jag.

Jag följer väldigt dåligt med i vissa kändissvängar men en som jag har lite koll på är den här donnan:
Elsa Billgren! Hon har kommit ut med en bok där hon kör lite skillnad mellan loppis och vintage, berättar om sina personliga kopplingar till återanvända kläder och sen är hon ju rödhårig. Man måste falla för en sån kombination : ) Always loved a redhead! (Jo, det är Helene och Ernst Billgrens dotter.) Jag gillar hennes fetisch för klänningar, antagligen för att jag älskar att se flickor/kvinnor i kjolar och klänningar. OCH NEJ DET ÄR INTE ANTIFEMINISTISKT!!!

Jag gillar att se killar i kaftaner och stuff too. Men det är något med klänningar som får mig att tänka på en tid som varit, en tid då saker kanske var lite enklare. Mer oskyldig. Sen hatar jag att bära byxor, även om jag gör det. Fast det beror mer på att jag är praktisk över fåfäng, men jag tror snart att jag ska växa ur det. Praktisk - det kan någon annan få vara.

I min egen närhet så har jag min lillasyster Elin som alltid kört sin egen stil, inte bara nyinköpt utan gärna fyndade tyger som hon sytt om till klänningar, klänningar och åter klänningar.
Här med sin Amishpojkvän Dille. Ok då! Han heter Arild och är inte Amish, men antroposof iaf. Det är verkligen lika coolt, om inte coolare. Jag kan köra med "min pappa kan köra långtradare", och då kan han kontra med "Oh yeah, min pappa är rektor på en antroposofisk skola". (På ren svenska min egen pappa förorenar luften, hans pappa står för en ideologi där ekologi och kretslopp är ganska högt rankat.)

För att summera inlägget vill jag tillägna Suzana och alla andra återanvändare den här finstämda balladen som summerar varför man bör överväga en loppiströja eller vintageklänning då och då.

"Fifty dollars for a T-shirt, that's just som ignorant bitch (shit)!I call that getting swindled and pimped (shit). I call that getting tricked by a business"

Thriftshop -  Macklemore





06 april 2013

Awayteam to beam up

Rastlös, men inte tröstlös. Yoda - jag vet att du menar väl...men jag har myror i benen och kan inte förväntas vara hemma när det finns saker som kan göras någon annanstans.
Geronimo......

05 april 2013

"Heja Byn"

Har varit på ett sorgligt, men trevligt besök hos min barndomsväninna Krimskramsan. Sorgligt för att vi tog farväl av hennes rolige, snälle morfar som blev välsignad med ett långt och rikt liv. En begravning är alltid ett farväl hur vi än vrider och vänder. Inte bara av en annan människa men också av en tid som varit.

Då jag tillbringat så mycket av min uppväxt i Edsbyn under många skollov så är det som en en rot för mig, den rotlösa. Så av den enkla anledningen kändes det så självklart att hedra en av människorna som gav mig den känslan. Sen är det alltid så att man vill vara nära sina vänner när de går igenom tuffa dagar.

Därför känns det så extra fint att ta emot omtanke av den person som jag ville trösta. För i typisk Suzana-anda så hade hon ordnat dessa otroliga vantar till mig.
Och inte nog med det, de låg i den här fantastiska burken. (Till den Frippe-galna Anna).
Färger och blommor till mig. Återigen, jag har vänner som är mer än jag förtjänar. Mina flickor fick småpresenter också. Samt att jag fick med mig en Äppelgurka och gissa om jag är nyfiken på hur den kommer att utvecklas : ) Här delar jag med mig en liten bild från hennes Second Hand projekt.
Jag känner att ägarinnan förtjänar att vara med på bild idag.
Madame S.



"Sometimes you wanna go where everybody knows your name, and they're always glad you came"



04 april 2013

Fishfingers and Custard Day igår

Anledningen till detta inlägg är helt enkelt för att visa att jag har så bra människor omkring mig. "My friends has always been the best of me." För igår mådde jag så här.
(Tyvärr är bilden tagen idag, jag och Deci såg den här skönheten och jag tänkte på hur fort saker och ting kan ta slut. Hur fantastisk och vacker man än är. Seriöst, jag har sett döda människor på riktigt - generellt är de inte lika vackra som den här fågeln.)

Vad jag borde ha gjort igår var att äta fiskpinnar och vaniljsås då det var "Fishfingers and custard Day" för att fira att det var tre år sen Doctor Who mötte Amelia Pond och de delade denna delikatess. Men jag var ganska i o-skick s a s.

På kvällssidan när jag sent omsider släpade mig från sängen till vardagsrumssoffan plingade det på ytterdörren. Jag kunde knappt gå så maken öppnar. Fast sen insisterar han på att det är till mig. Det var det sannerligen. Hur många människor får besök av River Song och The Doctor (mina rara vänner som har världens bästa fantasi), som dessutom har med sig Fishfingers and Custard när de är ynkliga?

 Jag vet en i alla fall. Till er båda, tack för att ni finns där. Ni ger mig kraft att orka.


03 april 2013

Mest klagomål, så vill ni kan ni skippa att läsa den här posten!

1. Blogger och jag är lite sams nu.
2. Jag antar att det är fint väder.....
3. ...men det spelar ingen roll. Hujedamig, hur kan männskan säga så?
4. För att jag har utsättningssymptom på en medicin som i Sverige inte har några rapporterade sådana.
5. Ibland har läkare rätt, och man själv fel. Ehuru, det stämmer, så stämmer det omvända. Ibland har man själv rätt och läkare fel.
6. Alla ni som funderar på hur man trappar ut Voxra. Tips = tvärsluta inte. Har ni tur, vilket väldigt många har, så får ni knappt några symptom alls. Har ni en fruktansvärd otur, så får ni den enda utsättningsrisken som Fass samt bipackssedeln tar upp. Tillhör ni ingen av kategorierna så kanske ni bara får ont i magen, hjärtklappning, svettningar,skakningar, mardrömmar, stela muskler och tycker förfärlig synd om er själva. Nämnde jag illamående? Vad jag frågar mig själv är: om det känns så här att sluta med en av läkare ordinerad medicin, hur känner sig då alkoholister och narkomaner när de lägger av? Till de två grupperna säger jag bara - Respect! Hur ni klarar det är bortom min fattningsförmåga?
7.Jag tänker komma tillbaka i Anna 4.0 versionen, men innan dess får det här räknas som ett dagboksinlägg som resten av världen kan läsa. Men, "Frankly, my dear, I don't give a damn".



01 april 2013

Outdoorsy stuff

Vissa (läs mestadels släkt och folk som känner oss), tror att vi inget hellre vill än sitta inne för att läsa, se på filmer/serier, surfa o.s.v Men då och då får vi för oss att lämna tryggheten för att ströva fritt i den vilda naturen. (Det måste vara soligt förstås annars går ingen i min flock ut.)
Här försöker maken febrilt gräva bivack med stöd av Decibel som hjälper honom med hejarop. Allt för att vi ska klara oss när snöstormen kommer. (OK då - han gör en minisnögubbe - men det är nästan samma sak.)
Under denna tid på renfällen sökte tonåringen igenom sina minnesbankar för att komma på en plan för att rädda oss. Det gick inte så bra. När hon in såg att vi var fast mitt på en sjö, omgiven av sin fars släkting utan större hopp att kunna fly gav hon upp och körde "play possum"-metoden och låtsades sova eller vara död fram tills dess att hon säkert kunde fraktas hem igen. (Bra metod det där, jag kan tänka mig många gånger den kan användas på.)
Väl hemma I SÄKERHET tog jag på mig segerfjädrarna för att markera att nu är det fritt fram att äta påskgodis, och ingen kräver något annat än att man ska ta det väldigt lugnt.

Tråkigt nog glömde vi det igår och hjälpte barnens mormor att flytta till en ungflickslya. Nu ska hon bo själv utan barn - på riktigt- för första gången på 40 1/2 år. Spännande är bara förnamnet.
Första april idag och jag hoppas någon lurar mig på ett bra sätt så att jag får skratta : )