28 augusti 2013

Sylvia

Efter att Hannele tog upp boken Helioskatastrofen, av Linda Boström Knausgård, insåg jag att jag aldrig hade läst Sylvia Plaths Glaskupan (The Bell Jar). Ibland är det så att en bok får mig att vilja läsa en annan, så jag tog och läste Plath.

Boken beskriver mer eller mindre hur en ung kvinna glider in i en psykos uppfattar jag det som. Det börjar med att man får följa hennes tankar om hur meningslöst och frånstötande det mesta i tillvaron känns. När historien börjar bor hon med ett gäng andra unga kvinnor i New York och hon jobbar för en tidning. Plath beskriver väl hur apatin griper tog om huvudkaraktären Esther när hon betraktar den värld hon vistas i. Själv känns sex, förhållanden och de sociala spelen allt mer äcklande.

Sen reser hon hem till sin hemstad i tron att hon ska börja studera men får vid hemkomsten reda på att hon helt enkelt inte kom in på den linjen hon ville gå. Då bryts Esther ned till en totalt självdestruktiv och livsrädd människa. Självmordsförsök, sjukhusinläggning och elchocker blir resultatet.

Boken i sig själv väcker en känsla av hopplöshet. Plath förmedlar dessutom en bra beskrivning av hur samhällsbilden kunde se ut de många amerikanska kvinnor i mitten av nittonhundratalet. Hur de förväntades lägga sina karriärer och personliga drömmar på hyllan efter äktenskap. Vilken enorm kvinnofälla ett giftermål verkligen kunde vara. Frågan är om inte Esther kan ses som en frisk person i det avseendet att hon genomskådar det märkliga och orättvisa förhållandet mellan fattiga och rika, män och kvinnor, de arbetande kvinnorna och de präktiga husmödrarna med sin barnaskaror.

På många sätt är hon klarsynt, även om det är plågsamt att läsa om hennes vanföreställningar och längtan efter döden. Mest tragiskt blir det för mig då jag vet att Sylvia Plaths liv är en avspegling av Esthers. Plath hade inte hunnit fylla trettioett år ens innan hon gav upp sitt liv. Det har varit många spekulationer om hennes och makens Ted Hughes relation, om Sylvias död och hans roll. Men här lämnar jag över skvallerletandet åt den som är nyfiken själv.
Bild publicerad i "The Guardian", 8 feb 2013, på Sylvia med sina två barn.


Har man någon med den här typen av problem i sin närhet kan nog Glaskupan vara en aning deprimerande att läsa bara av det skälet. Jag själv kände att det var beklämmande för att jag känner människor som beskrivit sitt tänkande i samma banor som Esther. Kanske är det bara för att öka förståelsen om hur svårt det är att bryta en nedåtgående spiral utan hjälp, men det är ändå en tung läsning.

25 augusti 2013

Grattis Tim : D

Grattis till en av mina favorit filmskapare - Tim Burton, 55 år idag.
Tim med sin otroligt begåvade partner, skådespelerskan Helena Bonham Carter.

De flesta som känner mig väl vet att "The Nightmare Before Christmas" är en av mina favoritfilmer.
Men låt oss vara ärliga, jag är löjligt okritiskt till det mesta Burton har gjort. Jag älskar hans version av "Alice in Wonderland", även den lätt kritiserade "Dark Shadows" svalde jag med hull och hår. Mina favoriter är dock THBC, "Sleepy Hollow", "Big Fish" och "Edward Scissorhands".


23 augusti 2013

En bok om att leva vid sidan av det vanliga livet

Jag hade aldrig hört talats om Jodi Picoult när min mamma gav mig boken Jacobs värld. "Jättebra", sa hon, "läs den". Det tog mig flera månader. Den största anledningen till det är inte min, ibland relativt nya, koncentrationssvårighet, utan mer så att jag läste ett stycke - grät, såg inget och fick lägga ifrån mig boken.

Om man läser lite snabbt på baksidan tänker nog många 'jaha en deckare, mördad lärare och hennes elev blir misstänkt'. Så varför en deckare har sån inverkan på mig är kanske underligt. Om man inte känner mig, oss. Om man inte tänker på att baksidetexten inleds med: "Jacob Hunt är en helt vanlig tonåring, i alla fall utifrån sett. Men han har Aspergers syndrom...".

Boken är strukturerad så att den berättas i jag-form. Fast med olika berättare. Jacob själv, hans mor Emma, bror Theo, försvarsadvokaten och polisen som arresterar Jacob för mordet på hans favoritperson i hela världen, Jess Ogilvy. Det verkar ju lite misstänkt när Jacob som har CSI-teknik som specialintresse bevisas ha varit på mordplatsen och han själv medger att han var där.

Värdet av boken är dels själva mysteriet runt Jess död, och förklaringen om hur en person med Asperger KAN tänka och känna. Jag skriver kan med stora bokstäver för jag vill inte späda på fördomarna om att ALLA med Aspergers eller högfungerande autism tänker eller känner likadant. För de gör de inte. Däremot är de oftast lika olika sinsemellan som människor som är neurotypiska= inte har någon neurologisk avvikelse mot standardhjärnan. Det här är komplicerat och vill ni få en bra och informativ bild om hur det kan vara rekommenderar jag denna länk autismforum  eller så läser ni Hannes version om hur det är för henne att leva med sin diagnos på Jag är inte dum i huvudet.
Men åter till Jacob och hans värld. Som mamma kan jag helhjärtat hålla med Emma, Jacobs mamma, när hon säger att "Ibland tror jag att människohjärtat helt enkelt är en hylla. Det finns en gräns för hur mycket man kan ställa på den utan att saker och ting börjar falla ner och gå i kras" (s 79). Personligen återupplever jag många, väldigt jobbiga, tankar och känslor när jag läser partierna där Emma är berättaren. Intressant nog känns det mycket bättre och lugnande att läsa när Jacob själv är berättaren.

Jacob verkar acceptera, till viss del, att det finns en benämning på hans typ av personlighet. Samtidigt är det beklämmande att läsa hans version av hur han ser på att ha fått en diagnos. Att bli benämnd som avvikande. Att vara avvikande är egentligen bara ett slags sätt att säga "Så här väl passar du in i det sociala sammanhang du ingår i"( jag själv - närsomhelst). Under vissa tider, omständigheter eller i ensamhet skulle Jacob och andra med Aspergers vara som vem som helst. Nu är det inte så. Jacob själv påpekar att "Kanske kände jag att jag faktiskt kunde vara bådera - vara funktionshindrad ibland och normal andra gånger" (s 319). Jag kan inte annat än att säga att det är precis så jag tänker när de gäller de jag känner med högfungerande autism.

Det som jag tror alla med Aspergers kan stämma in i är Jacobs åsikt att "ha Aspergers är som att hela tiden leva livet på högsta volym" (s 274). Om vi bortser från att det här är en välskriven, insiktsfull och många gånger träffande bok när det gäller att leva i en familj där någon har högfungerande autism, så är boken spännande och en skrämmande bra samhällskritisk skildring av hur man kan bli bemött av ett system som inte har förstått att alla människor inte passar in i den mall som för nuvarande råder. 

Man säger ibland att personer med autismdiagnoser inte interagerar på samma sätt som andra, särskilt tydligt kan det vara när man ser äldre barn som snarare leker bredvid de andra barnen än med. Det som känns jobbigast med att vara en "Emma" är att inse att det gäller för resten av livet och alla som lever nära den personen. Vi lever och leker vid sidan av det vanliga livet många gånger.

22 augusti 2013

Torsdag, som alla andra torsdagar

"Doctor, I'm not happy!"
Snyggt försök att muntra upp mig. Nej, nu tar jag Picoult och Plath med mig och drar till mitt blåa ställe.

20 augusti 2013

God Jul, god jul!!!

Julen kan aldrig starta för tidigt enligt mig, inte Halloween eller påsk heller för den delen. Men med KNAPPT fyra månader kvar insåg jag att det var dags att sätta sig i stämning. Så jag tog med min klick och drog hit...
...ja!!!! Moras eget jul-Mecka, Tomteland. Jo, man kan gå i augusti. Strålande solsken visserligen,men tomten är som en mamma...ständigt vaksam.
Jag står faktiskt med i snälla barn-böckerna. Fast efter att ha tjuvåkt släden idag undrar jag om jag får några klappar i år?
Alltså, den går fortare än man tror. Det är lätt att tappa tömmarna.
Tomten har inte bara julklappar, renar och nissar utan även feer och häxor i sitt magiska land. Samt djur. Fina svarta ankor, älgar, gamla hönsraser och väldigt efterhängsna getter.
Jag och mina flickor hade en väldigt bra dag idag. Och, dessutom, har vi nu sett till att tomten minns oss i december. Dags att börja planera lite smått inför julen. Vadå, "efter julen kommer påska"? Det borde väl vara 'före jul så kommer Halloween'. Ingen fara. Jag är beredd på det med. Shoppade en oumbärlig sak i Oslo.
"Boys and girls of every age, wouldn't you like to see something strange?" Klart ni vill. Men en pumpaformad bakform är knappast konstigt, det är väl en självklarhet i varje hem. Jag får ju skämmas som inte skaffat en för längesen ; P





19 augusti 2013

Man behöver inte äta upp allt, men man ska smaka....

...och förvånansvärt nog är vissa saker godare än vad man tror! Ta "Fishfingers and Custard" (fiskpinnar och vaniljsås/kräm). Äntligen har vi mest Doctor Who fanatiska i kretsen tagit steget och provat. Och, nej jag skämtar verkligen inte. Som en av mina Doctors sa "som paj och sås".
Hurra för lärare som cosplayar ; P Här har vi M. som Doctorn a la Matt Smith.

Det blev custard över :D Här är Nova som Doctorn a la Matt Smith, men nyregenererad och i David Tennants gamla kläder, typ! Förvirrad? Helt ok, det är vi också...men av helt andra skäl!
Jag vet, det finns inga bildbevis på att jag själv faktiskt smakade, ni får helt enkelt tro mig bara. Jag borde såklart varit utklädd till Amelia Pond i röda gummistövlar och nattlinne, men det blir nästa gång.







16 augusti 2013

Politiskt inlägg, sen är det långt också!

Jag har ju insett att min sämsta förmåga är den att bedöma en människas rätta karaktär. Mycket tråkigt i privatlivet naturligtvis, mindre viktigt kanske kan tyckas utanför det. Fast det är det inte. Ta politiker. Hur vet man vad en politiker fungerar i praktiken om man inte kan lista ut hennes eller hans rätta virke.

För ganska många år sedan ansåg jag nämligen att en man vid namn Vladimir Putin hade stor potential att göra något bra av sin då nya maktposition. Jag baserade det på medias bild av honom, och mitt intryck av honom i intervjuer och så vidare.

Idag är min åsikt en annan. Min första tanke att jag hade felbedömt honom kom under ubåtskatastrofen år 2000. Ombord på K-141 Kursk fanns män levande ett bra tag som hade kunnat räddatsom Putin agerat snabbare och bett NATO om stöd.  När Putin senare skrev under ett lagförslag som kan ge de som anses förolämpa någon religion böter eller i värsta fall fängelse, då satte jag mitt te i vrångstrupen.

Nu har den ryske presidenten godkänt att det ska vara olagligt att rikta homosexuell propaganda mot barn under sexton år. Något som blir aningen komplicerat. För vad räknas som propaganda? Upplysning om att man kan ha en annan sexuell läggning än hetero? En kampanj att stoppa våld mot homosexuella? Var drar den ryska lagen sin gräns?  När tom CARL BILDT anser att han måste protestera mot Putin via Twitter, då anser jag att man måste inse att här måste vi i omvärlden vara uppmärksamma.


Som den fantastiske George Takei skriver i sin blogg - Allegiance, ett sätt att visa sitt stöd kan vara att flytta vinter OS från Ryssland. Varför undrar ni kanske? Som den omdebatterade (men i den här frågan håller jag med honom) Alexander Bard skrev på Twitter 1 augusti "Everything is political. Especially the things that claim to be beyond politics,like sports and religion".  Hans grupp Army of Lovers ställer in sitt inplanerade turnebesök i Ryssland, och Bard fortsätter att lägga upp bra och informativa länkar om situationen i Ryssland.

Det kanske verkar som ett straff att hela Ryssland ska frysas ut pga Putin, men problemet är större än så. Det finns en stor misstänksamhet och ignorans bland många ryssar mot allt som avviker från normen. På RFSL tas ganska många aspekter av den ryska andan upp. Jag är väl medveten om att det kan verka omöjligt att flytta OS. Men som Bard säger, det är politik! Det faktum att de idrottsmän från resten av världen som kan tänkas säga något om sin homosexualitet har hotats med åtgärder säger väl allt. Nyligen avskedades journalisten Anton Kraskovsky, TROTS att han ansåg att Ryssland inte skulle bojkottas under OS. Varför blev han då avskedad? Han sa offentligt att han var gay alldeles nyligen, med en vädjan att folket skulle förstå att han är en människa precis som alla andra. Tydligen var det nog för att få sparken från jobbet.

Att visa sitt stöd för människor som trakasseras enbart för att de tillhör något som känns svårt för vissa att förstå kan vi göra på olika vis. Men vi bör göra det. Inte för att vi är så goda eller kloka, utan för att vi borde alla vara intelligenta nog att inse att vindar vänder snabbt och en vacker dag kan vem som helst tillhöra en utsatt grupp i samhället. Den där lagen Putin skrev på om straff för de som hånar religion, räkna baklänges och kolla hur länge sen religion praktiskt taget var bannlyst i exakt samma land. Du kommer att bli gammal. Sjuk. Utsatt. Kanske kommer någon du bryr dig om tillhöra en utsatt grupp av något skäl. Vi bor på en planet. Strävansmålet borde väl ändå vara att vi ska vara ett folk också!

14 augusti 2013

Satan och Gillian Flynn

Eftersom att Ica Maxi praktiskt kastade Gillian Flynns Mörka platser på mig när jag klev in en dag så tog jag det som ett tecken på att jag måste köpa den. Efter att ha förstått lite sådär att boken handlade om huruvida en person i en familj ritualmördade resten av familjen i Satans ära blev jag lite intresserad. För några år sedan fick jag möjligheten att skriva en uppsats om någon nyreligiös rörelse så jag valde Church of Satan.

Jag tycker att det här är en fascinerande bok ur flera synvinklar. Dels för att den är spännande, och dels för att den tar upp det gamla syndabockstemat. Det måste alltid vara något 'omänskligt' över vidriga mord. Det där ordet, omänskligt, det har jag sällan förstått när vi använder det om akter människan själv utför. Vad vi menar är att ingen 'normal' person gör vissa saker, att det vi själva aldrig hade kunnat förställa oss i vår vildaste fantasi att göra - det gör bara de 'omänskliga' människorna.

Ben Day, som utpekas som satanist och mördare, är dock ingen Jeffrey Dahmer, som vi snart ska komma att förstå. Satanism är ingen livsåskådning som passar mig, men att kategoriskt utgå från att alla utövare av en religion har samma ritualer, traditioner eller seder vet vi väl innerst inne att det sällan är så. Det var något jag själv blev väldigt klar över när jag satte satanism under luppen. Ja, det finns folk som dödar andra i Satans namn...precis som att det görs i Guds namn. Vad är det som skrämde upp folk så otroligt under den tid då historien utspelar sig?

Jag själv minns kontroverserna runt alla hårdrocksband, även här i Sverige. Iron Maiden, Judas Priest, eller W.A.S.P - vars initialer ofta påstods stå för "We are Satan's People", dessa band och många mer en hel del symbolik, rekvisita och images som kan förknippas med Djävulen/Satan/Lucifer eller vad man nu vill kalla honom. (OBS dessa namn är inte helt utbytbara, det är enligt många olika väsen men samlas oftast ihop och benämns som en och samma entitet.)
Det var nog skrämmande med våldsamheten som förknippas med denna musikgenre, och vid ett tillfälle ställdes gruppen Judas Priest inför rätta för att ha skickat ut dolda meddelanden som skulle uppmana till självmord (en stor synd).
 (Bild från Doctor Who avsnittet "The Satan Pit", s2 e9.)

Tillbaka till Flynns bok då, den är tragisk, blodig och väldigt tankeväckande. Enda invändningen jag har var att slutet var lite för tillrättalagt, särskilt om man jämför (jag vet, man ska inte det) med slutet på Gone Girl. Det är många tillbakablickar från familjen, det är en del olustiga scener där man bara känner att social skyddsnätet i familjen Days lilla kommun lämnar mycket att önska. Det här är inte boken man ska välja om man vill ha mysrys, utan det är boken man vill ha när man vill skakas om en smula.

Flynns bok tar upp den satanismhysteri som rådde i bland annat USA under 1980-talet. Här möter vi den enda överlevande i familjen, 'mördaren' Bens lillasyster Libby Day. Hon beskrivs långt ifrån som någon sympatisk, vänlig eller modig kvinna. Libby som huvudkaraktär växer anser jag, och rent generellt så porträtteras de viktigaste personerna med många lager i sina personligheter. Det höjer bokens värde för mig. Libby var den som vittnade att hennes storebror Ben mejade ner hennes mamma och två systrar. Frågan är bara hur mycket såg Libby egentligen? Vad hände före morden? Vad för slags familj var de? Och hur yttrade sig Bens satanism? Vill ni veta så får ni läsa, det är fusk att googla ; P

13 augusti 2013

Ove

"Hur kan man inte backa med ett släp? frågar han sig. Va? Hur svårt ska det behöva vara att reda ut grunderna i höger och vänster och sen göra tvärtom? Hur tar sig de här människorna sig fram i livet överhuvudtaget?" (s 25).

Här summeras tankesättet hos En man som heter Ove, av Fredrik Backman, väldigt väl. Jag säger ofta att jag inte gillar svenska författare så värst, och sällan böcker som behandlar vardagen, men jag är beredd att göra ett undantag här. Jag lånade boken av tre skäl; min svärmor rekommenderade den, min pappa heter Ove och är medelålders, och slutligen när jag snabbt bläddrade i den på biblioteket verkade det som en sur gubbe var protagonist.

Vi möter alltså Ove, som är nypensionerad (mot sin vilja) och 59 år gammal. Och bitter. Och håller hårt på hur saker och ting ska vara. Det är lätt att skratta åt en man klappar till en lek-clown på ett sjukhus för att denne trollar bort Oves femkrona och tror att det ska gå bra att "ge tillbaka en annan femkrona" (s 131). Sen är det svårt att inte le åt alla hans misslyckade självmordsförsök. Jag vet - det där lät hemskt eller hur? Men sett ur bokens sammanhang är det så det känns när rep går av, grannar stör genom att knacka på när man ska gasa ihjäl sig o.s.v. Ove har det inte lätt för sig när han försöker stöta bort människor och djur, de låter sig inte alltid hindras av oförskämda gubbar alla gånger.

Under Ove stela sätt finns såklart en historia, och en jäkligt bra sådan. Fredrik Backman har skrivit en bok om riktigt svåra och tunga ämnen på ett sånt sätt att man häpnar lite lätt. Visst, en del saker är kanske för otroliga eller tillrättalagda men jag vill gärna få en dos av det ibland. Jag kanske ska kalla genren "svensk Disney för desillusionerade själar som vill få lite hopp om livet". Tro mig det får man! Utan att spoila för mycket så är det en historia om vänskap mest av allt, även om principer och kärlek får utrymme. Alla behöver en granne som Parvaneh, Oves nya grannfru, som helt enkelt vägrar låta en man som heter Ove vara ifred.
Det här har inget med saken att göra, men på vårt Ica Maxi finns allt. Krokodiler. I lösvikt. Trots det kostar de 99 kronor styck. I styck och lösvikt. Krokodiler.

11 augusti 2013

Oslo del 2

Tyvärr knäppte jag inte kort på alla hus jag blev förälskad i när vi var i Oslo. Så mycket minne har inte min iPhone helt enkelt. Så många vackra gamla byggnader. Men vissa nya var verkligen inte helt fel. Min tonåring blev alldeles salig när vi såg nya operahuset. Jag klandrar henne inte. Himlen började mörkna av ett oväder som hotade kvällen.
Byggnaden är ett mästerverk. Taken sluttar lite omlott och man är välkommen att gå där. hur högt upp man vill. Jag brukar inte gilla modern byggnadskonst, men inga regler utan undantag. Vi hade dessutom turen att komma en dag då staden hade musikfestival. Högst upp kunde man se över flera scener och lyssna på musik.
Från uteserveringen ser man mer konst, hamnen och lugnande vatten. Som jag sa till minstingen när hon och jag satt där en stund..."livet blir knappast bättre än det här, perfekt".
Tidigare på dagen när solen stod högt såg jag ett äldre par som åt Ben & Jerry's kulglass. Jag fick lov att fråga var himmelriket låg : ) Väldigt nära visade det sig.
Man måste bara respektera ett ställe med moln uppe i taket och som serverar glass samtidigt.
Yeah, life is good!
Från Akershus fästning upplever vi Summer in the City.







10 augusti 2013

Oslo del 1

Det finns så mycket att skriva om att jag knappt vet vad jag ska välja. Så jag hoppar okronologiskt under de nästkommande inläggen framåt antar jag. Medan det var mulet i min hemstad så envisades Oslo med att ha solsken och värme igår. Jag och mina tre musketörer for över dagen i en bil som betett sig väldigt omoget på sistone. Men det ska vara lite spännande.

Oslo själv uppfyllde lätt kraven på att vara spännande. Ingen av oss hade varit där förut. Själv ville jag mest besöka Vigelandsparken med alla skulpturer och grönskande område.
Jag vet inte vad hon springer ifrån, men det är ju viktigt att kolla in håret när man ska synas så där offentligt.
Decibel och Sunny mot blå himmel och obelisken som utgör en magnifik syn när man kommer in mot statyparken.
Det finns inte en chans att jag hade kunnat knäppt ett enda kort för att täcka in hur fantastiskt allt såg ut.
Gustav Vigelandär alltså mannen bakom världens största skulpturområde. Själva parken heter väl egentligen Frognerparken och detta är en del av den. Nakna kroppar i olika åldrar, positioner och konstellationer. Vi talar om mer än 200 statyer, gjorda av en och samma person. Imponerande i mina ögon.
När jag säger alla åldrar menar jag verkligen det : D Helt gratis att besöka. Parken svämmade över att fascinerade turister, Oslobor med picknickkorgar, bollspelande människor.

När jag och minstingen fördrog Nasjonalmuseet, framför shoppingen som S och D kände mer för, upptäckte vi till vår förtjusning att man fick skapa själv av återvinningsmaterial.
Man fick ta en "stomme" av hönsnät som satt fast i gips, sen var det bara att köra igång. Decibel med sitt verk.
Gissa vad jag försökte mig på att göra?
Ida Ekblad är konstnären bakom denna skapelse. Hon är annars lite känd för att göra konst av lite skräp och vad som helst. Vilket stör ganska många. Men när det gäller konst så handlar det om att uttrycka sin kreativitet, inte bara "fotografi-avbilda", vilket en del anser är den enda konst man kan förstå sig på. Men jag tror inte att konst handlar om att man måste förstå vad man ser.

Mer Oslo, sommarstillbilder och grejs en annan dag.










07 augusti 2013

"Döden, döden" , som Astrid och hennes systrar sa! Spoilervarning från DÖDEN/Gardell

Om man som jag har läste Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar, så vet man att namnet på den sista och relativt nysläppta boken heter Döden. Den första heter Kärleken, och andra Sjukdomen. Jag måste ändå få säga att alla tre hade kunnat heta 'Kärleken' för det är den känsla som genomsyrat alla tre böckerna. Men naturligtvis finns det ett bra och logiskt skäl till att Gardell valt titlarna så här, genom att visa förloppet av HIV-smitta till AIDS-döden. Att bli kär, eller ha sex till att bli sjuk på det mest fasansfulla vis, utstött och pestbesmittad i andras ögon, till att slutligen dra sitt allra sista andetag.

Som i de två föregående böckerna varvar Gardell rena fakta med huvudkaraktärernas berättelser. Att skriva om den sista boken utan att det blir spoilers är svårt så vid tillfälle skriver jag det. Det känns så otroligt verkligt och hudlöst att följa Rasmus, Benjamin, Paul och de andra. Inte så märkligt då böckerna baseras på en verklighet som nyss skett, och sannolikt sker. Ta bara Ryssland som avskräckande exempel.

Man behöver inte tycka om att det finns människor som förälskar sig och har sex med en människa av samma kön. Det förstår jag och respekterar att vi alla tycker olika. Men jag kommer aldrig acceptera segregering, förtryck, tortyr,mord eller allra märkligast - våldtäkter på människor som har en förkärlek för sitt eget kön. Ändå har vi i vårt upplysta land knappast varit skuldfria i frågan. Jag bor i Mora. Den ort där, Gardells man, Mark Levengood blev nedslagen för ett tiotal år sedan. Bara på grund av sin läggning. Det är ett litet ställe där fördomar mot homosexuella, invandrare och feminister frodas. Så jag förstår så väl att huvudpersonerna i Tatuh flyttade ifrån sina hemorter för att bli "fria" i en större stad.

Tillbaka till boken och nu blir det SPOILERS så sluta läs nedanför om ni vill spara vissa läsupplevelser till er själva.


Spoiler: Jag blev så klart otroligt tårögd och ledsen när jag läste om alla tragiska dödsupplevelser, och hur partnern i samtliga fall ignorerades av den dödes familj och släkt. Värst var nog Rasmus föräldrars behandling mot Benjamin. Där känner jag hur okvädingsorden bara vill trilla ur min mun. Mjuka fina Benjamin som är trogen, omhändertagande och aldrig lämnar Rasmus sida för någonting. Så just därför blev jag så glad när jag fick läsa om Pauls noggrant arrangerade begravning, av honom själv. För att parafrasera från Karl-Bertil Jonsson, det var förbanne mig det finaste jag har läst sen jag konfirmerade mig!

06 augusti 2013

Dikt

Att vilja läsa poesi är inte samma sak som att förstå allt poeten avser i sin dikt. Det är därför som jag var väldigt tacksam över T.S. Eliots egna noter för att förklara både det ena och andra i hans stora verk, "Det öde landet", eller "The Waste Land", som den heter på original språk. Jag hade den stora turen att hitta exemplar med både svenska och engelska på motsatt sida, och jag älskar att så många poesiöversättare är så ödmjuka och medvetna om hur svårt poesi är att överföra från originalspråk till sitt eget. Hurra för det.

Som relativt intresserad av äldre litteratur och historia måste jag erkänna att mycket hade varit enormt svårtolkat utan Eliots egna förklaringar. Att det var någon sorts post-apokalyptisk miljö framgår, att tomhet och förtvivlan råder i texten likaså. En bok som börjar med raden "April is the cruellest month" fångar ju in mig direkt. Helt uppenbart är Eliot också pollenallergisk.

Nej, precis som jag kan tänka mig så är det en efterkrigsskådeplats, känslan av att världen har blivit trasig och kommer aldrig mer bli hel på samma sätt. Vi svenskar vet en hel del om andra världskriget, men mindre om det första. Märkligt nog är det som att andra världskriget framställs som aningen kontextlöst i skolan. Eller så var det bara så när jag växte upp.

Eliot är för mig ett typiskt exempel på modernistisk poesi. Ändå upplever jag inte "Det öde landet" som lika obegriplig som t. ex dikten "The Love Song of J. Alfred Prufrock", just den sistnämnda är för mig ett mysterium gömt i en gåta inuti en labyrint. Kanske har jag lättare att tilltalas av allusioner mot historiska verk, tarotkonst etc. an medelåldersmän

04 augusti 2013

Mestadels mangold

Kära Suzana, härmed vill jag visa dig sagan om den vackra mangolden du gav mig vid mitt sista besök hos dig. Den var kort men underbart är ju ofta det.
Jag kände att jag ville lyxa till min frukost en dag här. Eftersom att jag knappast lagar något alls ville jag göra något extravagant om jag ändå skulle röra köksredskapen.
Du sa att man kan anrätta stjälkarna som sparris, och det bladgröna som spenat.
Inspirerad av en rätt från Wijs Trädgårdar lät jag stjälkarna puttra ett tag med salt och peppar i pannan, sen när de mjuknade med aningens tuggmotstånd blandade jag med vördnad ned de uppskurna bladen. (Jag vet inte varför, men jag kände mig som en skogshäxa som blandar ihop något magiskt när jag rörde ihop den här rätten.)
Sen blandade jag ner riven parmesan, tog min mangold och började läsa igen : ) Perfekt frunch!

Men sen spred sig galenskaperna och jag fortsatte läsa, mer och mer. Så nu har jag läst om jämmer och elände, död, och avslutat sista delarna av "Game of Thrones". Den som spar hon har. (Serien, inte böckerna, men jag vet inte vad jag ska tycka. Undrar om böckerna hade tilltalat mig mer?)

Den här raringen var dock mycket fridfull och trevlig att läsa. Av någon anledning skriver jag aldrig upp bakböcker på läslistor jag har. Hm. Det var iaf här både banan och lattemuffinsarna kom ifrån.
Jo, jag vet att det står cupcakes på omslaget, men utan glasyr är det typ...muffins. (Och de andra fyra verken jag plöjt igenom hade sina upprörande inslag. Mördare, hjärtnupna rörande scener och krigspoesi. Men tamejtusan om jag inte blev mest upprörd över det faktum att man översätter en bakbok från engelska, envisas med att skriva "självjäsande mjöl" när de flesta hobbybagare på landet vet att "self-raising flour" inte finns HÄR. Skriv gärna det på baksidan av boken så man vet att man måste trixa med recepten!)

I övrigt vet jag inte vad jag ska välja för bok att recensera. Så det får bli en annan dag.





01 augusti 2013

Någon rubrik bara

"Åh nej, hur kan det redan vara augusti" utbrast tonåringen idag. Jo, tiden går, vare sig man har roligt eller ej. Nackdelen med att vara ledig i tio veckor antar jag kan vara att man känner "söndagsångest" redan första augusti trots att det dröjer ett par veckor innan skolstarten.

Jag gillar den här månaden för nu är vattnet varmt, och bär och frukter mognar. Sen kommer natten tillbaka. Fast jag erkänner att jag fick lite söndagsångest själv när tanken slog mig att "hjälp, skolstart, det betyder tjatstart". Morgontrötta barn, scheman att följa, och möten hela tiden.

Samtidigt så betyder det mer struktur på vardagen, om allt går som det ska, och det ska det väl ; P
För planer ska man ha även om de kan gå i stöpet. Så min plan är att tänka så.
Jag ska bara hinna med lite picknickar och teinbjudningar innan sommaren tar slut. Och som jag ser det så gör den väl det strax innan Halloween, sådär i oktober. Så idag bakade jag lite muffins och lekte helt frisk. Ganska trevligt. Fast jag hoppas att jag snart slipper leka frisk, att jag vaknar en vacker eller stormig eller regnig dag och bara känner att nu, nu är allt bra igen. Eller åtminstone acceptabelt.

Att, som jag skrev om i höstas, bli deprimerad är inget som jag önskar någon. Det går inte riktigt att förklara hur svårt det är att ta sig i den där berömda kragen. Någonstans så vet jag att jag kommer få en vardag där mitt sinneslag är lättare, men vissa fåniga dagar tvivlar jag och räds att det kommer aldrig gå över. Hur mycket tid jag än ger mig själv.

Just nu växer tom mina bokhögar, böckerna ligger halvlästa -olästa, och det är kanske bara en lätt dipp i mitt övriga dippande. Men lite rädd är jag allt. Fast jag vet att jag inte är ensam. Jag ser och hör om så många som har varit med om detta. Ibland hjälps det inte att veta det bara. Ensamhetskänslan kommer ändå.

Efter den här erfarenheten har läkt ut kommer jag att förstå andra människor i samma situation så väl. Något jag trodde att jag redan gjorde, men inser att vissa saker måste man uppleva själv. Fast jag hade väldigt gärna klarat mig utan den här erfarenheten ändå.