27 september 2013

Funderingar

Jag undrar ofta hur andra människor tänker, hur ni sorterar information och hur ni processar den? Antagligen varierar det och det finns inget svar. Ibland hör man att någon har ett väldigt splittrat tänkande och andra kan benämnas som enkelspåriga, dvs en sak i taget och det ska helst vara nedbrutet i så enkla beståndsdelar som möjligt.

Fast jag tycker nog att min egen förståelseförmåga ligger olika inom olika ämnen. Till exempel så utgör detta inget problem för mig.
Till höger är de böcker som jag nu läser parallellt, och till vänster de som väntar i kö (de mest akuta). Jag blev inspirerad av en kompis bild på sina senaste förvärv och beslöt mig för att åskådliggöra de böcker som är hemma nu och s a s på gång. (Hrm, jag kan ju ha nån beställning i cirkulation.)
I övrigt har jag mentala listor för olika romaner, diversefackämnen och de kan jag hålla reda på-

Däremot, kan jag inte lika lätt komma ihåg exakta datum, hur man gör pannkakor, vilka plagg som ska tvättas i vilka grader (tack tvättlappar) eller var jag lägger nycklar-plånböcker-viktiga lappar. Och måste jag lära mig något lätt praktiskt kan det ta lång tid. (Jag var 21 år när jag fick mitt lämplighets- intyg för körkort och närmare 36 när jag fick körkortet). Att arbeta med fysiska material som trä, tyg eller metall är som om någon skulle be mig förklara Schrödingers kattexemplet på Xhosa många gånger.

Trots detta så har jag en cnc-operatörs utbildning som krävde att vi gjorde egna metallhammare. Min fd lärare (jag var 34 år då) berättade för mig en gång att när någon ny elev blev deppig för att det var svårt brukade han förklara att en gång hade han en elev som slängde sin keps över hela maskinrummet i frustration och gång på gång hävdade att hon aldrig skulle klara det, men nu var hon färdigutbildad och klar. (Kul att man får vara inspiration, kanske inte så smickrande.)

Jag tror att vi ska vara glada att alla människor inte har lätt eller svårt för samma saker. Hur skulle det vara om alla kunde mjölka kor men ingen kunde bota korna när de blev sjuka? Eller tänk om det aldrig fanns en strävan efter att leta efter sånt som inte kan ses så lätt med blotta ögat, då hade vi sannolikt inte ha många mediciner eller kunnat upptäcka att det finns gifter i vissa vattentäkter. Variationen i andras och vårt eget tänkande är lysande enligt mig. Jag kommer aldrig förstå hur man kan göra så det går att bota cancer, sända tv-bilder över hela jorden samtidigt, eller varför så många människor gillar choklad. Jag är bara glad att det är så.

24 september 2013

Visdom från silverkanten av livet

Ni vet alla de där hyllvärmarna, de som står där och tar plats och man undrar varför man inte läst dem än? Ibland är de inte ens en egna, så om man tar och läser dem får man in en ny bok när man lämnar tillbaka hyllvärmarna. Precis så var det med Maya Angelous Letters to My Daughter. Den blev avlämnad här för ett braaa tag sen.

Angelou har inga biologiska eller adopterade döttrar, utan det här är boken där hon delar med sig av sin livsvisdom till oss, kvinnorna. För det är mycket råd och uppmaningar igenom hela boken. Det är också många självbiografiska kapitel om hennes uppväxt och vad hon lärde sig av den.

Det som jag uppskattar med boken är bl a författarens sätt att formulera sig på. Som ex-troende har jag lätt för att läsa/ lyssna när tonen blir lite profetisk ha ha. Jo men så är det. Jag uppskattade känslan av att jag satt bredvid Angelou och lyssnade på hennes uppfattningar om livet och vad det går ut på.

Det jag inte uppskattar, paradoxalt nog, är de religiösa undertonerna i vissa kapitel. Märk väl vissa. Jag tror ju att man kan ha en bra och hållbar moral oavsett om man är troende mot något håll. Därför var de rent halleluja-aktiga delarna lite trista. Men....

...Angelou lyfte fram så många ljusa och insiktsfulla analyser angående tro att jag insåg att hade någon gett mig boken för fem år sedan så hade jag nog svalt det mesta. För dogmatiskt inhamrande är det inte frågan om.


Vi möter en afrikansk-amerikans kvinna som på ålderns höst reflekterar en hel del om de svårigheter slavar och deras ättlingar har mött. Det är lite svart historia, ur ordets alla tolkningar. Hon vågar ta upp sina svaga sidor, och hon pendlar väldigt mycket mellan ödmjukhet och stolthet. Starkast är de berättelser som tar upp de gånger hon var i underläge.

Angelou blev vid ett tillfälle, mer eller mindre, kidnappad av en man som nästan misshandlade henne till döds. Hennes mor lät slå in dörren till det rum modern trodde Maya befann sig i, och hon befanns i ett eländigt skick. De två hade en komplicerad relation då det var mormor som uppfostrade Angelou tills tonåren, då skickades hon från en liten ort till en storstad. Hård omställning är nog ett bra ord.

Den historien som gjorde starkast intryck på mig är dock den där hon berättar om när hon helt tappade greppet pga skuldkänslor och otillräcklighet för att hon inte uppfostrar sonen själv. "I was maddened by the helplessness of the situation" (s 65), berättar hon för att förklara hur hon vid ett tillfälle fick ingivelsen att döda sin son så han slapp uppleva eländet. Övertygad om sin galenskap gråter hon och söker läkarhjälp, en ung vit man, som hon bara inte klarar av att anförtro sig åt. Så hon går till sin röstlärare och mentor, Frederick "Wilkie" Wilkerson. Han lyssnar tålmodigt när hon berättar om sin galenskap och hur hon tänkte.

Wilkie tar fram papper och penna och säger att hon ska skriva en tacksamhetslista på direkten. Angelou blir mer upprörd och undrar om karln inte förstår vad hon berättar. Till slut säger han uttryckligen vad hon ska börja med, att tack för att hon kan höra, för det gör att hon kan höra musik och det kan inte alla. Sen fortsätter han att insistera på att Angelou ska göra detta, och hon ger upp och gör det. Efter ett tag har alla känslor av ångest och akut själssmärta lagt sig. Detta är fortfarande en metod hon använder sig av.


Det är en läsvärd bok, kanske inte så fylld av snärtiga citat som jag hade trott, men läsvärd. Det finns dock en sak som jag direkt kände att jag ville träna på. "Don't whine. Whining lets a brute know that a victim is in the neighborhood" (xii). Saken är den att det är precis så jag kan känna, att om jag låter mig själv känna mig som ett offer för min inre elaka röst som viskar hur hemsk jag är så känner jag mig som ett offer. Det finns ingen mening med att vara ett offer, särskilt inte för sig själv så tack för tipset Maya Angelou.

17 september 2013

Sila mygg och svälja kameler

Nackdelen med att vara i den, enligt många, avundsvärda positionen att vara rik, berömd och idol har den stora baksidan att nästan allt du gör blir offentligt. Om du inte sminkar dig när du åker och handlar knäpper någon kort, om du har en dålig dag och snäser åt en journalist rapporteras det, om du är ung och identitetssökande då kan du ge dig sjutton på att du är lovligt vilt.

Som mamma till två barn födda runt millennieskiftet har jag ofta sett på barnprogram med dem. Dels för att kolla in vad de matas med, och dels för att jag ville. Vi har haft Disney Channel sen vi flyttade till vårt hus för ca åtta år sedan, och de visade en show som heter "Hannah Montana". Det handlar i korthet om en ung flicka, Miley, som lever ett dubbelliv. På dagen är hon vem som helst, går i skolan, gör läxor, diskar hemma eller hänger med bästisen. Men på kvällarna förvandlas hon till den populära sångerskan Hannah Montana (2006-2011).

Den här serien är intressant ur synvinkeln Disney och deras inverkan på barns liv. Miley Cyrus spelade rollen som Hannah Montana mot sin biologiska pappa, Billie Ray, och ja det är countrysångaren för er som tycker namnet låter bekant. Serien gick några år och tjejen har varit otroligt populär, sålt skivor, merchandise, turnerat, spelat in filmer och varit Disney Channels stjärna tills hon antagligen inte ville längre.
Här har vi Miley Cyrus som Hannah till vänster, och Miley till höger. Bild från serien.

Problemet med barn är väl att de växer upp, ur tv-bolags sätt att se på saker. Se på Britney Spears eller Christina Aguilera som bägge var stjärnor på samma tv kanal och när de kom upp i övre tonåren inte ville spela oskyldiga, stereotypa flickor längre. Dessa tre tjejer har gjort det klassiska alla snälla flickor gör när man tröttnar på att bli insorterad som nationaloskulder, som i sin tur ska främja det amerikanska idealet (?) att vara flicka tills den dagen man gifter sig, för då blir man vips kvinna.

Praktiskt va'? Miley Cyrus hängs nu ut som slampa, galen, uppmärksamhetssökande osv. Precis som Britney och Christina blev totalmobbade i media några år tidigare för samma beteende, av privatpersoner när de kommentarer och skriver insändare, och av förstå-sig-påare inom journalist och åsiktsbranschen. Anledningen till all uppmärksamhet just nu är att Miley tog "jag vill vara sexig"-kortet ur leken och har gjort en mycket vågad musikvideo, samt uppträtt på en musikgala på ett sexuellt övertydligt sätt.
Vad jag inte tänker lägga upp är nakenbilder på henne från sista videon, men det har mer att göra med att jag är pryd och kände ett lätt obehag när jag såg videon. För i mina vuxen-mamma-ögon är Miley flickan som spelade Hannah Montana. Och där, mina damer och herrar har vi grogrunden för problemet. Den här personen är alltså 20 år. Inte tretton eller sexton år. Myndig. Början till vuxen.
Det kändes olustigt i dag när jag gick in på filmsiten IMDB och läste topp tio kommentaren över Cyrus uppbrott med sin pojkvän. Det var nio män, en kvinna på tionde plats som sa något som inte ens hade med saken att göra...typ reklam. Men männen hade ganska hårda åsikter om artisten. Om hur hon var en katastrof, pojkvännen hade gjort en klok sak när han drog sig ur. Ni kan själva kolla upp allt fjant på IMDB om ni så önskar.

Den här bilden förställer inte Cyrus utan en annan ung kvinna, kortet är från när hon inte var så känd, ca 21-22 år. (Bilden från http://dariandarlingnyc.blogspot.se/2010/01/rockin-radio-city-with-semi-precious.html) Ungefär i samma ålder som Cyrus är nu.

Nu ser damen på fotot ovan mer ut såhär, vid den mogna åldern av 27 år. Bilden är från MTV's hemsida, från samma gala där Miley Cyrus blev USA mest föraktade kvinna.
Lady Gaga, och ja, hon visar rumpan. Men Cyrus fick mest uppmärksamhet ändå. Vad skiljer de här tjejerna åt? Svar: den ena har vi alltid sett i rollen som en vågad, lättklädd och uppmärksamhetssökande artist, och den andra har vi följt sen hon var en flicka, framställd som helylle och allt alla småflickor strävade efter att vara.

Varför är det ok att utsätta Cyrus för den här behandlingen, precis samma som Britney Spears fick utstå? Jag tror att det handlar lite om madonna/horakomplexet. Sen en sak till, folk gillar sällan förändringar. Allt och alla ska stanna inom sin ram/mall. Man kan inte komma här och utge sig för att vara oskuldsfull och en förebild för småflickor, sen ha fräckheten att vilja bryta sig ur den imagen och låtsas att man är vuxen nog att ha sex (när man dessutom är vuxen nog att ha sex). Nej, ni, skillnaden är om man som Lady Gaga ALLTID har verkat vara sexig och lite weird, då får man fortsätta. En madonna är en madonna, och en hora är en hora! (Ja jag vet att artisten Madonna anses vara ett undantag.)

Jag kan helt ärligt tillstå att jag känner mig obekväm till mods med Miley Cyrus nya stil, men det säger mer om mig än henne. Lite kan jag tänka att det är som bäddat för att hon ska ångra sina utspel om tio år, men det handlar fortfarande mer om att det finns föreställningar om hur man ska bete sig. Hon har inte mördat någon och ätit upp deras lever med en god Chianti. Hon beter sig på ett sätt som man kanske gör om man har växt upp med media och superförväntningar om att alltid vara lite Shirley Temple. Revolterar, och det med råge.

Sen finns det säkert åsikter om att artister och kändisar är förebilder, de har ett visst moraliskt ansvar. De påverkar barn och ungdomar. Visst det gör de väl, till viss del. Men jag undrar hur många personer som tänker på att alla människor påverkar andra, och att alla har ett moraliskt ansvar. Sen kan man ju fundera på varför det är så, att unga individer väljer de förebilder de gör. Kanske ska man ägna lite tanke åt det? Istället för att säga att man värnar om individers rätt att uttrycka sig och sen vilja censurera allt som inte passar.

Jag har dock lite lättare att förstå Cyrus fans i tioårsåldern som blir förlägna när de hör (eller ser, internet) talas om idolens nya stil. Men vuxna människor? Varför kan vi inte bara acceptera att problemet ofta ligger hos oss därför att vi lever genom andra. Tror ni mig inte? Försök att tala med en Mora IK supporter när Mora fått stryk av Leksand (hockey för er oinvigda), då ser man hur mycket vuxna människor identifierar sig med något/någon/några utan att agera själva. Sport och deras anhängare. Eller försök att säga att man anser att vi ska avskaffa monarkin till en rojalist, det är då man får veta allt bra med kungen eller Victoria, och det kan komma från någon som aldrig träffat personerna i fråga.

Poängen här är ändå lite Disneysyndromet, drömvärld, drömliv och drömkaraktärer. Ni ser mönstret, det är alltså inte på riktigt. Så fort Disneys barnstjärnor lämnar Disneyslottet förvandlar omvärlden dem snabbt till pumpor, riktiga möss eller så tappar de glasskon och inga skor i världen kommer någonsin passa igen. Vi 'vanliga' människor kan ibland bete oss som pöbeln under franska revolutionen, vi skapar idoler och sen kan vi ta ifrån dem stjärnglansen och slita dem i stycken. Det är helt ok att titta på en naken, juckande Lady Gaga men Miley Cyrus ska helst sätta på sig en onepiece och ha den på sig resten av livet................................snacka om att sila mygg och svälja kameler.






13 september 2013

Glad fredag den 13 på er

bild från tumblr

 Tre ungdomsböcker av tre olika författare som ytligt sett inte verkar ha något gemensamt, men visst finns det en minsta gemensam nämnare, vilket jag kommer att ta upp. De är också olika sinsemellan trots det. Jag har läst Veronica Roths Divergent, Maggie Stiefvaters Kretsen/The Raven Boys och slutligen efter mycket väntan Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan.

Divergent  är en dystopisk historia om Beatrice Prior och hennes val att välja en annan grupptillhörighet än den hon är född in i. Historien tar plats i ett framtida Chicago där människor har fem (sex) grupper man kan tillhöra, och vid sexton års ålder så väljer man var man ska höra hemma.

Vår hjältinna kommer från en självutplånande grupp som kallas de osjälviska (Abnegation), men väljer bort det till förmån för de tappra (Dauntless).  Hennes val är på många sätt ett aktivt val jämfört med många andra ungdomars, för hur många väljer bort den grupp man har växt upp med, blivit indoktrinerad av? När det gäller Beatrice får hon veta att hon inte har någon tydlig fallenhet för någon särskild grupp alls, hon tillhör en minoritet som är ansedd i många kretsar som opålitlig och farlig, de divergenta.

Här krävs en förklaring. De fem grupperna är (på svenska) de osjälviska, de fridfulla, de ärliga, de lärda och de tappra. Den här gruppindelning sägs kunna motverka krig och kaos om man håller alla individer i samhället inom dem. Men om man föds divergent så har man i stort sett lika mycket av flera grupper i sin personlighet. Alternativet, det sjätte och sista, är att leva utan någon grupp alls. Som att vara kastlös mer eller mindre. Vilket är lika 'roligt' som det låter.

När man väl valt sin grupp väntar en initiering till vuxenlivet inom det man har valt. Beatrice inser snabbt att de tappra har en skoningslös och dödlig utsållning av sina adepter. Hon byter namn till Tris för att kunna identifiera sig lättare med sin nya grupp. Det är inte lätt att hitta sin plats. De två ledarna Four och Eric gör knappast något för att underlätta något för varken Tris eller någon annan. Eller? Kan man ana att de som har bytt grupp blir lite hårdare ansatta, trakasserade lite extra mycket av tränarna. Om Four verkar skoningslös är Eric grym och sadistisk.

Trots hennes nya tuffa liv där varje dag känns som ett hot mot överlevnaden känner Tris att hon har oanade styrkor inom sig, och aldrig glömmer hon varningen om att hålla sin divergenta läggning för sig själv. Sakta men säkert inser hon att det finns andra faror än de som initieringsövningarna ställer henne inför, någon jagar divergenta och dödar dem. Samtidigt verkar systemet med de fem gruppindelningarna fungera allt mindre som tänkt. Motsättningarna mellan grupperna ökar. Men trots allt elände märker hon att hon har någon som faktiskt verkar stå på hennes sida - Four.

Boken är underhållande, tempot högt och jag i stort sett sträckläste den. Mycket verkar handla om känslan av att det är viktigt med grupptillhörighet, och då menar jag inte direkt de som beskrivs i boken. Det hela känns oerhört symboliskt sett ur en ung människas perspektiv, frågor som var hör jag hemma? vågar jag följa mina egna önskningar eller ska jag offra mig och göra det som förväntas? highlightas i Roths roman. Jag är inte förvånad att boken just nu filmatiseras eller att den jämförs med Hungergames

Precis som Divergent så är Kretsen, av Maggie Stiefvater, tänkt att vara den första boken i en serie. Här rör vi oss också i USA, men i den lite mindre staden Henrietta. Där finns Blue Sargent, dotter till en av ortens synska kvinnor. Blue växer upp i ett kollektiv, tänk hippies men med förmågan att få kontakt med döda så har ni rätt bild.

Att vara tonåring är inte lätt. Finnar, skola och hjärtefrågor. Fast i Blues fall går det sistnämnda bort en smula då hon fick en lätt otrevliga spådomen att hennes sanna kärlek kommer att dö om hon kysser honom. Så hon vaktas av sin annars ganska liberala mor, så att hon aldrig ska behöva uppleva den stunden. Men Blue är uttråkad och kompisarna få.

Trots att hon ska undvika det motsatta könet, och avskyr rika snobbiga typer, så blir hon motvilligt nyfiken på ett gäng med fyra unga män från den fina skolan när hon oavsiktligt ser en av dem dö i en syn. Särskilt efter att de kommer för att konsultera hennes mor och vänner i sen fråga som rör deras sökande på en mytologisk kung.

Det är Richard "Dick" Campbell Gansey den tredje Blue ser dö, han som leder sökandet efter Glendower, en forntida kung av Wales som Gansey tror vilar i USA. Precis någonstans i närheten av Henrietta. Det visar sig att trots sitt ursprungliga förakt för  Gansey så dras Blue in i sökandet efter Glendower. Men det finns fler som söker, och döden följer dem i fotspåren. Med korpen som symbol för privatskolan Gansey, Adam, Ronan och den försiktiga Noah går på kan man förstå att boken ursprungligen heter The Raven Boys, en mycket snyggare titel än den svenska.

Boken öppnar med två citat, ett av Oscar Wilde, och ett av Edgar Allan Poe. Den sistnämnde skrev "The Raven", en text som ska sätta tonen för den här bokserien. Jag måste erkänna att jag först bara kände nääeeh, vilken klyschig bok. Efter något kapitel tänkte jag mer, ja den har några svagheter men nu är jag nyfiken. Den sista tredjedelen var riktigt fängslande.

Karaktärerna är något stereotypa, särskilt Gansey och Blue. Det kan jag ta då sidokaraktärerna, särskilt Ronan och Adam har flera intressanta lager av sina personligheter. Den övernaturliga touchen gör att jag närmast tänker på den här boken som en slags version av The Dark is Rising av Susan Cooper,fast för en äldre målgrupp, men utan trollkarlar, med amerkanskt stuk och lite våldsammare. Fantasy för högstadieungdomar och uppåt.

Jag är ju svag för sagor, och Kretsen känns lite som sagor för stora barn. Är man intresserad av sagoberättelser så har man ofta, som jag, ganska stor koll på de inhemska sagoväsenden som förekommit genom tiderna. Näcken, mylingar, älvor, häxor m.m och även de kändaste sagor där dessa väsen figurerar i. Det är både en fördel och nackdel när man läser Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan. Där inkorporerar Hellberg historier som t ex hårgadansen (obs wikilänk, men jag kan hålla med om huvuddragen i artikeln), skogsrået som lurar män in i sitt garn och sen lägger Hellberg till lite egna ideér.

Historiens huvudkaraktär är den unga Tilda som kommer för att bo hos sin svenska morfar i hans ensliga stuga mitt ute i en skog. Trots att hon bor i England med sin engelska pappa och svenska mamma så är vistelser hos mysiga morfar en del av hennes uppväxt. Mormor har hon aldrig träffat då hon försvann när Tildas mamma var barn. Det verkar vara ett känsligt ämne så det är först nu under denna märkliga sommar som Tilda förstår att morfar inte tror att hans fru är död utan finns någonstans där hon inte kan ta sig hem.

Är morfar galen eller håller Tilda själv på att förlora förståndet? Hon börjar uppleva många mystiska saker, känslan av att vara övervakad, hallucinationer och rädsla - oförklarlig, förlamande rädsla. Tilda kan till slut inte blunda för att något ondskefullt finns ute i den en gång så trygga skogen. Som tur är visar det sig att det finns någon som vakar över henne, den unge Emil. Vacker och oemotståndelig i Tildas tycke, sån tur att han känner likadant.

Och här hittar vi den minsta gemensamma nämnare - den stora förälskelsen som verkar vara obligatorisk i alla ungdomsböcker numer. Tris och Four, Blue och Gansey, och så har vi slutligen Tilda och Emil. Jag är inte emot kärlekshistorier för att de handlar om kärlek, utan det handlar mer om att jag har tröttnat på att läsa om det. Sen undrar jag lite varför det är viktigt att Hellberg beskriver Tildas nakna eller späda kropp, handlar det om att understryka sårbarhet eller om att svenska böcker måste visa hur lockande en ung flicka är? Jag vet inte, men Veronica Roth känner tydligen också att hon vill utsätta sin kvinnliga huvudperson för att bli tafsad på, övermannad och utsatt av jämnåriga sviniga killar. Dessutom beskrivs Tris som väldigt självmedveten vad det gäller sina 'tillkortakommanden'. Det är alltså inte min personliga åsikt, utan Tris verkar uppfatta det som att hon har en alldeles för outvecklad kropp för sin ålder och att hon inte är söt.

Alla tre böckerna är helt ok. Men även Blue visar väldigt många tecken på dåligt självförtroende, så lite antar jag att det hela handlar om att det just är ungdomsböcker. Tonåringar anses ju vara fyllda av tvivel på sig själva och jämför sig väldigt mycket med andra. Sen är det tre kvinnliga författare så då kanske det ligger närmare till hands att man skriver mer ur det kvinnliga perspektivet då man själv är det och huvudpersonerna är flickor. Men jag saknar lite att få läsa om en tjej som inte automatiskt faller inom ramen för 'jag är den fula ankungen som visar sig vara en svan' temat.


09 september 2013

Serier och grafiska noveller

Äntligen har jag gjort slag i saken och (köpt) läst första delen i "Sandman"-serien, "Preludes and Nocturnes" av Neil Gaiman. Som vanligt är jag av den åsikten att serier/grafiska noveller inte har den status de förtjänar. Visst bland fansen så är Sandman en kultikon, men jag önskar att det fanns ett större intresse av att analysera och lyfta fram det här mediet överhuvudtaget så att det blev mer tydligt att det finns otroligt mycket material att hämta ur studiesynvinkel.

Neil Gaiman skriver i efterordet att då "Preludes and Nocturnes" är den första volymen så är det först mot slutet han kände att han verkligen hittade rätt. Läser man mycket serier, som jag, så oavsett om vi pratar om mer avancerade album med en storyline från början till slut, eller strippar på 3-4 rutor genomgående, så ser man ofta det här fenomenet...att skaparen "testcyklar" sina karaktärer och sin stil för att sen konstant finslipa. Ta t.ex. Lise Myrhes serie "Nemi", där hon utvecklas från lite mer cynisk till att visa sig ha ett hjärta av guld - fast hon behåller sin tuffa, mörka stil.

Tillbaka till Sandman. Det startar med ett försök att genom ritualer snärja döden för att få makt. Tyvärr misslyckas det och istället fastnar Sandman i vår verklighet istället för det tänkta offret. Vem är då Sandman? Mer eller mindre sömn och drömhärskaren. De som minns den gamla slagdängan "Mister Sandman" framförd av The Chordettes hade säkert börjat tänka "John Blund". Det är dock lite råare och blodigare ton än det vi möter här.

Neil Gaiman är ingen sagomysfarbror som passar alla barn. Inga barn alls i det här fallet. När Sandman bryter sig fri är det inte nådigt för hans fiender, inte heller är hans jakt på att få tillbaka sina attribut mindre skräckfyllt. Vi följer hans väg till Helvetet och tillbaka, vi ser vilka skador människor får lida av att drömvärlden störs i sju decennier. Men precis som Neil Gaiman tycker jag bäst om den sista berättelsen "The sound of her wings".

Då möter vi Sandman, nedslagen och besviken på sig själv för att människor lyckades fånga honom. Men som tur är finns alltid släkten som kan stötta. Han har ju tur. Han har en kick-ass storasyster, den som var den tilltänkta fången - Döden. Det är en grym, vacker och melankolisk vandring han gör med henne när hon skördar sina offer. Slutresultatet blir att han känner sig stärkt och kan fortsätta till volym två ; P

Det kommer jag göra. För jag vill se mer av den här världen. Men jag har läst mer.
Ola Skogängs senaste verk: "Deus Ex Machina/Fadern", det senaste Theo- äventyret. Jag blev superglad när jag hittade den på vårt lilla bibliotek. Om man inte vet det så har Ola Skogäng under några år skrivit serieromaner om karaktären Theo som löser ockulta fall. Han är en gammal expert kan man säga. Ett av hans personliga problem är dock att han är fast i björnform sedan han snubblade över en förbannelse en gång i tiden.

Vad som känns extra spännande med detta, Skogängs fjärde Theo-äventyr, är att det mysteriet som ska lösas utspelas i Ludvika, Dalarna. Bor man i Mora är det så gott som nästgårds ; D
Av titelnamnet kan man ana, om man kan lite latin, att det har något med maskiner och någon gud att göra.( Nu är det kanske ologiskt att jag "spoilade" Gaiman, men är mer återhållsam här. Jag vill nämligen inte avslöja för mycket då det här är ett ganska nytt album, medan Gaimans har legat ute några år - så där finns alltför många internetdiskussioner om det hela för att särskilt många ska vara helt ovetande om Sandman.)

Theo får i uppdrag att finna två försvunna pojkar som verkar ha försvunnit ner i en mystisk öppning i sjön Väsman. Väl nere gångar och dolda salar finner Theo fasor, hemligheter som kan ändra människan syn på väldigt mycket om sin plats här på jorden. Jag tycker det här är Skogängs bästa material hittills. Vältecknat, intressant tema och tanken är väl att det här ska bli en trilogi, vilket jag hoppas.





04 september 2013

Ännu ett långt inlägg med aningens personliga utlämnande detaljer som någon kanske ogillar.

När jag nu skriver detta inlägg måste jag erkänna att det är med viss vånda. Obehag nästan. Inte direkt rädsla men sannerligen inte långt ifrån. Detta styrker mig i min misstanke om att jag behöver få ut mina tankar i skrift. Sen behöver ingen läsa vad jag har skrivit.

Det finns tre böcker som jag skulle vilja påstå har påverkat mig i vissa riktningar och de är för mig personligen otroligt stora och intressanta verk. Den andra boken (ni kommer snart förstå oordningen) är Bilbo/The Hobbit av J.R.R Tolkien för den satte mig i kurs mot fantasy som har varit en ovärdelig del av mitt liv. Min tillflykt och glädje.

Den första boken är, en av de böcker som har påverkat vår värld mest, Bibeln. Många människor jag har mött under mitt liv har uttryckt sin förvåning över att jag faktiskt a)har läst den b)trott på Gud. Omodernt, socialt fel i Sverige, och ett tecken på att man är lättlurad enligt väldigt många. Men trots att jag aldrig har blivit påverkad av mina föräldrar i någon religiös riktning alls så har jag ansett att jag var en slags kristen sen åtta års ålder.

Vilket för mig till den tredje boken som jag till slut kapitulerade inför och läste. Richard Dawkins Illusionen om gud/The God Delusion. Dawkins är för de som inte vet, förmodligen, världens mest kända ateist. När jag först hörde talas om honom ansåg jag att han verkade lika mycket fundamentalist som de religiösa han kritiserar. Dawkins själv håller inte med utan skriver att det "är alldeles för lätt att förväxla en passion, som är beredd att ändra uppfattning, med äkta fundamentalism, som aldrig ändrar sig" (s 24). Efter att noggrant läst Illusionen om gud i ett par månader så måste jag säga att jag också kan se det så. Vid sidan av mitt försiktiga läsande så har jag även tittat på intervjuer med Dawkins och läst artiklar.

Under ett par års tid så har jag känt en gnagande känsla av att jag inte varit nöjd med hur jag själv har resonerat och känt inför tro, Gud och religiösa system överhuvudtaget. Jag har alltid varit omgiven av ateister så det har aldrig utgjort något problem mot mitt personliga förhållande till vår svartsjuke, kvinnoförnedrande och homofobiske gud. Till skillnad mot många troende och ateister så har jag läst bibeln. Det är det som nu i efterhand gör det hela så märkligt.

Hur tänkte jag? Hur kunde jag tycka att det var ok att Lot erbjuder män, som vill ha sex med Lots manliga gäster (änglar BTW), sina egna döttrar att bli gruppvåldtagna av Sodoms män. Lot påpekar dessutom att de "ännu är orörda" (1Mos 19:1-8). Varför har jag inte reagerat med större förfäran över uttalanden från Gud som "Min ängel skall gå framför dig och föra dig till amoreerna, hettiterna, periseerna, kanaaneerna, hiveerna och jevuseerna, och jag skall utplåna dem" (2 Mos 23). Jo, därför att jag behövde tro. Jag behövde känna att det fanns någon som brydde sig om mig. Att det fanns en mening med saker som skedde. Att jag hade någon som vakade över mig.

Richard Dawkins bok har styrkt mig i min övertygelse om att jag inte är ensam. Jag är inte den enda människan som helt enkelt känner att den Gud som beskrivs i Gamla Testamentet har allvarliga karaktärsfel. Det viktigaste för honom, vilket Dawkins påpekar, är att vi tror på honom och att vi tror att allt han säger och gör är moraliskt rätt. Tro. Blint. Men kanske någon vill invända, Jesus då? Ja, det är faktiskt så att även om man läser en bok så glömmer man vissa rader och missar vissa rader. Något som jag vill poängtera om Jesus är att han faktiskt, trots sitt kärleksfulla handlande, säger "Tro inte för att jag kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte en minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett" (Matt 5:17-18). Vad Jesus säger är att han backar upp den gammaltestamentets guden till 100 procent. (Och för den som tror att han bara menar typ tio enkla regler föreslår jag att man helt enkelt slår upp den Bibel som sannolikt står i någon bokhylla trots att man inte är troende, och där letar man upp alla regler och lagar som Gud ger Mose. Det är några sidor.)


Varför tvekade jag då inför det här inlägget? Jo, för det känns läskigt. Kommer något hemskt hända mig för att jag mentalt konverterat till hedning och dessutom säger det högt? Kommer läsare ta anstöt av vad jag skriver? Kommer jag att skrämma någon med att först säga att jag har varit kristen (många anser det vara märkligt i vårt sekulariserad land), och kommer jag skrämma någon med att dessutom ha fräckheten att säga att jag måste nog betrakta mig som ateist? Skrämma bort är väl det jag menar.

Jag visste innerst inne under en lång tid att jag hade valt att tolka vissa saker som symboliska och andra som verkliga händelser i Bibeln. Men som Dawkins tar upp, vem vet vad som ska tolkas symboliskt och vad som ska tas rent bokstavligt? Inte jag. Eftersom att Bibeln inte kommer med en instruktionsbok så vet egentligen ingen annan det heller. Jag har haft hjälp av min tro. Jag har valt att se ljusa och goda saker i den tron. Jag tvivlar på att jag skulle funnits här och skrivit dessa ord om jag inte hade det att klänga mig fast vid under en period av mitt liv. Det är jag tacksam för, och jag missunnar verkligen ingen annan på jorden att få tro på vilken religion de vill, eller ingen alls.

Tycker jag att då att det är tillrådligt att blint acceptera något utan att vilja ifrågasätta vad man får höra eller läsa? Nej, det tycker jag aldrig. Min svenska lärare på gymnasiet brukade säga att vi skulle vara kritiska mot media. Vi skulle alltid fundera på vem som sa vad, och i vilket syfte. Sen skulle vi vara källkritiska. Dessa råd har jag använt jämt, utom i ett avseende...min tro. Så jag misstänker att om jag hade lytt dessa råd även i den här frågan så hade jag kommit fram till den slutsats jag nu har mycket tidigare. Jag anser att jag har valt trygghet framför vetskap allt för länge nu.


Men sanningen att säga, det är verkligen på tiden att jag flyttar hemifrån nu. Det är verkligen på tiden att jag frigör mig. Det är verkligen på tiden att jag medvetet lever ett liv som jag kan njuta av utan en ständig känsla av att vara oärlig mot mig själv. Jag heter Anna och jag kommer ut ur garderoben nu, jag är ateist.