25 juni 2014

Missbruksafton och lite till

Midsommar. Ett ord som av många svenskar anses vara ett av det allra vackraste. Själv tycker jag, som bor på en mindre ort i Dalarna, att min mans benämning "missbrukarafton" vore mer passande. Jag dricker alkohol precis som många andra vuxna svenskar. Men blir ändå alltid lite beklämd när det sitter gäng (läs här helt vanliga vuxna människor) och halsar öl när barnen dansar kring midsommarstången.

Jag är inte så förtjust i att det en gång om året dricks ohejdat från morgon till kväll. Snaps till frukostgröten, nubbe till lunchsillen och vid middagen serveras soppa...Absolut Vodka-soppa. Så nu har jag fått rantat av mig lite. Det är trevligt att se människor glada och förväntansfulla, uppklädda i bygdens dräkter och ja...jag dansar faktiskt runt midsommarstången med barn.
Min driftiga lillasyster hade ordnat en jättetrevlig dag med lekar, god mat och planerat alt så pass bra så att tom jag som HATAR, jepp det gör jag, midsommar hade kul och lyckades förtränga att jag fyllde 42 samma dag. Det blev parlamentet, samla-ihop-allt-på-listan, träffa cykelkorgen...och en del annat. Men frågan är om inte charaderna, som vi först suckade lite åt, var absolut roligast. Det är längesen jag har skrattat så mkt.

Om det var varmt..njae, som ni ser på min svåger till vänster och min make till höger så skakade vi av köld. Det blev mkt kaffedrickande på hembygdsgården.
Själva maten intog vi i min lillasysters pappas superdupergarage. Där finns allt och lite till, vi har haft barnkalas där i några år och det är ett spännande ställe. Men framförallt rymligt.
Dagen efter kände jag mig lite nödgad att bjuda på födelsedagsfika eftersom att släkten var uppe i Mora och jag fick presenter.

Alldeles för tjusiga en del faktiskt...men hur kul det än är med släktträffar så betyder det inte att de är över. Nepp, i helgen fyller brorsbarnen ett och två år. Så då byter vi Mora mot Nora.




24 juni 2014

Sälens fjällkyrka

Ateist - javisst...men kyrkor och de finaste budskapen inom min födsloreligion låter sig inte skakas av så lätt. Sälens fjällkyrka visar prov på så mkt av det positiva inom den svenska kyrkan. Det tillitsfulla, det vackra och det heliga. svårt ord det där - "helig"-  för det är så olika för människor. För mig är det en symbolisk akt, sak eller whatever som jag känner vördnad inför.

Nej, verkligen inte som man kan tro. Ingen kommer att kolla om du betalar... eller inte det är tilliten ATT du kommer att göra det.

Så fint, så enkelt, sån tillit.


21 juni 2014

Sommarfest, semester och Sälen

Sommarfest med yngsta dotterns klubb M&M Dance Team. Grillar, leker och flamsar runt lite lätt allmänt. Det bästa med att vara lekledare är att man får tala om för alla andra vad de måste göra, men glatt kan vilande stå och se på : D
Det känns vemodigt att vissa medlemmar nu är så stora att de faktiskt lämnar oss för att plugga i andra städer och börjar bli vuxna helt enkelt. Det är precis som det ska vara...men lite känns det i hjärtat att veta att i höst kanske vi kommer sakna några av de våra.


Så det kändes skönt att rensa huvudet med lite lätt fjällvandring i Sälen med svärmor och döttrarna dagen efter.
Stensjön i Sälen. Nu är det lite mkt vatten men annars så kan det vara så pass lågt att fjällvandrare lyckas ta sig ut och bygger monument av stenar omkring sjön, vilket ni kan ana till vänster på bilden.

Tjejerna ville markera att de hade varit upp i blåsten och lämnade sina spår.
Vi åkte vidare till Trollbyn i Tandådalen, väl värt ett besök om man har yngre barn eller helt enkelt är ett stort barn. Mina damer var kanske i äldsta laget för att uppskatta det lika bra som mor sin. Notera den tjusiga älgbänken.
"Det ska bli bröllop...i kväll", fast nu var det ju egentligen tomtar men här ser vi en trollvigsel (citatet är från "Trolltyg i tomteskogen").








14 juni 2014

We sow the seed.....

Maken och jag har börjat arbeta i vår försummade trädgård igen. Här är ett bildbevis på att vi inte ens kommer in till kallkomposten. Vad andra människor kanske skulle kalla ogräs kunde vi inte låta bli att stå och beundra ett tag. Allt växer lika vilt som i gamla, övergivna ödestomter...men vi jobbar på det. Att bestämma oss för om det verkligen är ogräs eller helt enkelt mysigt : D

Tack vare maken och moderns insatser på vissa ställen på gården har jag ju så smått närmat mig det som en gång var min stora glädjekälla. Sen alla inspiration jag får av andra bloggare som Lycke, Hannele och Suzana gör mig mer sugen att unna mig själv lite jord under naglarna.
I natt när jag fortfarande inte hade somnat klockan två av allt mitt ältande övervägde jag nästan att gå ut och rensa rabatter. Hade stämt träff med en av mina bästa vänner på stan igår. Det i sin tur ledde till att jag genom ett fönster på mitt favoritfik kunde se min äldsta dotters klasskamrater gå ur kyrkan, där man håller avslutningar. Min dotter går ut nian.....skulle gått ut nian. Officiellt är det så.

Let it go. Nu såg jag med egna ögon att det finns inget mer att fasa inför för. Den dag jag så länge sörjt över som skulle komma - den kom. Skolavslutning utan min finaste Soluppgång, Solnedgång, Solstråle, Solstorm, Solsken. Den kom ...men inte hon.

Min vän som är lärare kom. Och jag har tur som har vänner som henne. Som inte automatiskt låter mig tycka att allt är katastrofalt, utan som får mig att tänka ett steg längre. Det finns liv, det finns hopp , det finns en framtid. Men jag kan ändå inte riktigt skaka av mig att alla års hårt arbete att få skolgången att fungera inte bar den frukt jag önskade.

Den frukt jag ska skörda senare blir det jag kan vårda i trädgården. Det får bli sommarens terapi. Sen finns alltid böcker. Mina skissblock. Akvareller. Att skriva. Krama andra människor. Göra det enda vi kan nu - gå vidare. För var ska vi annars gå?


11 juni 2014

My face above the water......

Whoa Nelly, what a week! Jag har haft en vecka utan dess like. Det enda jag kan säga att jag tillhör den där delen av mänskligheten som aldrig kan säga att "det aldrig händer något". Det har hänt trevliga saker (fått träffa släkt, sett min lillasyster ta studenten, varit i STHLM som jag egentligen älskar och vädret var finemang). Sen har det hänt lite jobbiga saker (sjukt barn, tråkiga nyheter och ingen paus emellan allt som händer så jag hinner inte hämta andan).

Sen har jag av en ren slump, antar jag, fått prata med människor jag knappt känner... bara så där som skepp mötas i natten och hört sorgliga berättelser om separationer, något barn som har en mamma som ligger för döden, någon har berättat om andra bizarra händelser. Lite känns det som att jag har klämt in ett års händelse på en vecka.

Ibland vet ni att det blir så överväldigande att man kan inte ta in något alls. Sen reagerar man över något som man kanske hade tyckt varit trist men inte tagit så hårt ifall det inte var andra saker som spökade.
Så var det för mig igår när jag såg nyheten om den engelske komikern Rik Mayalls död. Alla vet kanske inte vem han var, men för mig var han en del av min uppväxt. Han gjorde gästspel i "Black Adder/Svarte Orm", Rik hade serien "Bottom" med Ade Edmondson. Ade spelade även karaktären Vyvyan i en av mina älsklingsserier "The Young Ones/Hemma Värst", där Rik spelar vänsterpoeten Rick.
Bild från TamerRex

Jag blev uppriktigt nedstämd över nyheten och såg om ganska många delar i "Hemma Värst" i går kväll. Då mindes jag hur jag brukade se fram emot varje nytt avsnitt för det var så sjukt, så absurdt roligt. På samma vis som jag alltid uppskattat Monty Python-gängets arbeten. Det var fortfarande lika roligt trots att det nu var ett par år sen jag såg Rick, Vyv, Mike och den ständigt deprimerade hippien Neil.

Ade Edmondson kommenterade Mayalls död såhär "“There were times when Rik and I were writing together when we almost died laughing.
“They were some of the most carefree stupid days I ever had, and I feel privileged to have shared them with him.
“And now he’s died for real. Without me. Selfish b*****d.”

Livet är hårt, fantastiskt, galet, omväxlande, tråkigt....men det är ändå livet. Döden är slutgiltig och man är allt bra tokig ibland som inte kan bara uppskatta att man får vara med om alla dessa skeden som livet bjuder på. För om man inte har det...har man verkligen hunnit känna att man lever då? Som Theodore Kallifatides sa nyss i en intervju "Det är lögn att försöka leva livet på samma sätt i alla skeden". En klok man som trots att han nu är närmare 80 än 70 ger ut en ny roman om kärlek. Det är inte lätt, men ingen sa att det skulle vara det heller.




05 juni 2014

Curiouser and curiouser

Sa ju att jag skulle träna på de små impulser jag får.
Jag insåg när jag hade slängt ner alla fröer att det var i eldfärgen tecken. Röda solrosor, gula pumpablommor, orangea Calendula och tom dill har ju gula blommor. Slingerkrassen har allt.
Jag vet...en del av växterna hinner omöjligen blomma här utan förodling och pampering före.

Men då tänker jag på vad Charles Kingsleigh, Alice pappa i Tom Burtons film sa: Ibland tänker jag  på så många som sex omöjliga saker före frukost.

Nu väntar den vita kaninens hål aka Stockholm. Min yngsta systers student.

04 juni 2014

...wake me up inside...

Äntligen regn igen. Allt det gröna blir grönare och jag blir inte vimsig av värmeslag. Ibland tror jag att folk tänker att jag måste vara ironisk med mitt "Emma-Tvärtemot" tjatande vad väder gäller. Ibland önskar jag själv att det var så. På sommaren kan jag uppskatta morgonsol och sen kvällssol. Men aldrig 35 grader varmt i solen liggandes och sola. Så ni kommer aldrig att få läsa att jag är på en solsemester.

Däremot så älskar jag ju att bada i sjöar och hav...så det längtar jag efter ibland på vintrarna. Och att växterna kommer tillbaka.
Särskilt i år har det glatt mig att få se att gullvivorna börjar komma igen efter nermejningen av min trädgård för två år sen. Jordvärme. Tom tog jag in en liljekonvalj en dag fast jag vet att jag blir sjuk av dem, precis som att jag inte ska inhalera syrendoft. Men ibland är det värt att bli lite allergisk för att få andra sinnen att vakna till liv.

Jag är så less på att inte bara kunna vara mig själv än helt och hållet. Att inte få höra av en doktor att min depression är helt borta. Men när jag sitter med tolv frösorter som inte hamnat i jorden än då vet jag ju att det inte är helt bra. För den gamla jag väntade in våren enbart för att få så och jobba i trädgården...inte för solen utan för jorden.

Vissa dagar tror jag att allt är ok, men aldrig en hel dag. Jag får ibland frågan vad skulle jag vilja göra. Ingenting säger jag oftast. För ingenting känns lättast att säga. Men innerst inne så tror jag att om jag hade någon som höll min hand och tog mig till att gå igenom olika trädgårdar varje dag i ett par månader så skulle jag må bättre. Så varför kan jag inte ens sätta ned ett enda frö i min egen trädgård. Jag hade chansen att köpa någon färdig planta och trycka ner...men tappade bort min lust trots att handelsträdgården var så fin den dagen.

För jag går där och känner..det är ingen idé. Alla blommor inomhus dör. Tom med kaktusarna torkar ut. Ingen planterar om, kommer ihåg att vattna eller skydda för sol. Ska jag verkligen då köpa en fin blomma sätta ner den och sen inte ens gå och vattna den?

Svaret är såklart - ja! Jag skulle ha köpt en blomma. Jag skulle ha tagit den risken. Jag skulle ha gett både mig själv och blomman en chans. Så nu när jag har en miljon saker att göra inför att resa iväg till min lillasysters student i STHLM i morgon så ska jag vara helt jäkla ologisk och släppa ALLT och gå ut och sätta lite fröer i den rabatt min man och mor har rensat upp åt mig...för min skull. För att de vill hålla min hand och visa att "här...vi hjälper dig på traven men du måste hitta lite gnista själv".