A River Full of Song - River Song pre Christmas Special 2015

När livet inte flyter på så gör åtminstone River det. Den här sången är ett av mina glädjeämnen nu. Tyvärr kan jag inte hindra att hela låtlistan läggs upp.

Back in black

Ett år har gått sedan jag slutade blogga. Nu har jag en känsla av att jag vill börja lite smått igen. Inte för att jag har mer tid eller inspiration i sig självt, men jag tänker på Neil Gaimans uppmaning om att skriva hela tiden även om inte allt blir jättebra.

En sak med mig. Jag är en periodare...vad det gäller att samla på saker, upplevelser av vissa slag, återbesöka samma ställen. För mig handlar det om att absorbera in essensen av det symboliska som det jag samlar står för. Min personliga tolkning av vad något står för.

Kyrkogårdar. Det har jag samlat på väldigt länge.Något vänner och bekanta vet så ibland får jag foton av dem just därför om de snubblar på något som de tror att jag vill se.

Som den här. Vad är det speciella med denna? Namnen. Fascinerande och ovanliga. En vän skickade denna.

Samma kyrkogård. Malmö tror jag.
Anledningen till att jag gillar kyrkogårdar är nog främst för att jag känner mitt inre lugn svepa in när jag med andakt vandrar längs de små stigarna, gångarna eller fram till någon särskild grav. Jag är, sentimental bortom ord, jag är också en liten grubblare.

Ibland kan jag känna ett stygn i hjärtat när jag ser en familjegrav och ser hur kort tid det gick mellan två makars död, eller som på kyrkogården hemma där en äldre grav visar att det ligger en man som fick leva ett relativt långt liv och tillagt på stenen "och hans barnbarn xxx". Inga datum på henne men hon var viktig nog att få en grav. För de flesta gravar för de barn som kom och vände direkt är väldigt nya. I gravstensperspektiv.

Det ger mig också en känsla av respekt för hur oberäkneligt livet...och mest naturligtvis döden är. Så har vi våren och sommaren med alla vackra planteringar, hösten när ljusen börjar tändas och det sprider sig ett varmt välkomnande till varje besökande. "Välkomna, glöm oss inte."

"Vem bryr sig". Första gången jag såg stenen trodde jag att jag hade läst fel. Men, märkligt nog så - jag bryr mig. Varför Herr Gustafsson? Varför står detta på din sten? Jag hoppas det finns frid där du är nu. Det finns många vackra, många gripande och många spektakulära stenar men den här är den som jag alltid minns bäst.

En period undrade jag varför det är så svårt att hitta riktigt gamla gravar? Jag dryftade detta med en vän som tog reda på hur det fungerar numer. Man tänker kanske att när man lagt någon till rätta, satt upp ett minnesmärke att det ska vara för evigt. Det är långt ifrån fallet. Platserna hyrs, kan man väl mer eller mindre säga. Den bistra sanningen är att efter en tid (femtio år tidigare, tjugofem nu, tror, jag) så för närmaste anhöriga den känsliga frågan "Vill ni förlänga hyran?". Svarar man nej så sker det som för vissa kanske känns logiskt, för andra förfärligt: man tar bort stenen och gräver upp graven för att göra nya plats. Åt någon annan.

Tror ni mig inte. Gå bara in på Svenska Kyrkans hemsida.
 

Jag visste väl att det kan vara farligt att campa!!!

Åh, det är inte så ofta jag lägger ifrån mig en bok och har så många frågor och funderingar som jag hade igår kväll. John Ajvide Lindqvist är ju en av mina superfavoriter bland författare (notera: inte svenska bara utan rent generellt), och jag kan inte säga fingret på vad det är som gör hans berättarkonst så tilltalande.

Kanske är det det 'andliga' släktskapet till Stephen Kings sätt att lägga upp berättandet. Många låtreferenser (och det älskar jag), det äckliga nära nog gore-aktiga bildspråket, eller så är det karaktärerna som ofta berör. Sen är det något speciellt med att känna igen miljöer som man så ofta gör i hans böcker. Har man någon koppling till Stockholm känns det mer vardagsbraläskigt, men här i Himmelstrand vete tusan om det spelar någon roll? För här är vi plötsligt...ja var är vi? Jag sträckläste boken igår och sen började jag om, för jag ville verkligen förstå vad jag hade läst. Ärligt talat så förstår jag inte ännu riktigt om jag har gjort det.

Skräckmästaren Ajvide Lindqvist har ännu en gång krupit under mitt skinn. Just nu är det en bedrift för jag grubblar på så mycket annat att jag var rädd att inte bli fångad av boken, men det blev jag. Yngsta dottern ville ha en betygsättning av boken fast jag sa lite svävande att jag vet inte än. Trots att det här är snyggt, vidrigt och sliter tag i den där klumpen i magen så fick jag inte samma känsla som jag fick av min favorit Hanteringen av odöda. Möjligen så är det själva isoleringen av karaktärerna som gör att det vacuum de befinner sig i sprider sig i min lästolkning en aning.

Jag vill inte lägga ut några spoilers vilket gör det knepigt att ge en rättvisande recension. Men mitt största hallelujamoment kom när lilla Molly svarar på sin pappa Stefans fråga vem hon egentligen är. Hon svarar på svenska men alla Björk-fans kommer att dra efter andan lika mycket som jag gjorde. Då fick jag lite gåsskinn på armarna.

Det enda jag vill veta nu är - John när kommer din nästa bok?