Är det konstigt att man längtar bort nångång.

Aye, måste bara visa mina muntra kumpanjoners underbara Eiffeltorn.

Min svägerska Ida och min lillebror Michael kunde inte bara göra ett pepparkakshus som alla vi andra ha,ha. Nej här är det Paris som gäller. Hur coolt är inte det. Det är klart är man modeintresserad så ska det synas !

Just nu känner jag verkligen inte för att vara i Mora idag. Jag vill "hem till Stockholm igen" som Scocco sjöng -88.  Tänk att få strosa i gamla stan en sån här dag. Se julskyltningarna på NK och PUB, sen fika på ett mysigt litet fik. Köpa sina julklappar på Sci-Fi bokhandeln eller Shock IRL, suck,vad är en bal på slottet.

Men jag kan inte förneka att här är vackert i dag. Snön har fallit ymnigt under natten, men i dag räcker det inte. i dag har jag en "Erase and Rewind" dag, i dag är det inte jul jag längtar efter. Rastlös. I dag har jag nog ändrat mig och vill ha något annat men vet inte helt vad. London? Paris? Havsvatten tillräckligt varmt för att bada i? Fest med tropiskt tema? Dagen får utvisa vad det är.

Midvinternattens köld är hård...men jag är stentuff !

Andra december och livet bara fortsätter. Världen utanför är ett frostigt, vackert julkort. Jag skulle nog njuta mer av skönheten om inte luftrören protesterade när man stack ut näsan tror jag. Hur vackert det än är så tröstar det inte min melankoli idag.
Hjälpte min syster och mamma att flytta härifrån igår. Jag och snälle maken for ner till Falun och lassade ur möbler med min mamma (65 % lungkapacitet) och lillasyster (astma) i kylan.

 Det gick ovanligt bra. Visserligen hade jag grinat så tårarna sprutade innan jag kom ner (i bilen när jag var själv) så att jag skulle slippa starta något "cryingjag" när vi for. Det känns så konstigt. 32 år har morsan bott här och nu är en era förbi.

En annan sak som tynger mitt hjärta är vetskapen om en barndomskompis dåliga hälsa. Vi kom i från varandra när jag fick barn (och blev tråkig) och han fortsatte leva sitt party prisse liv. Många gånger har jag undrat vad som hände egentligen mellan oss. Nu när hans liv är på en skör tråd räckte jag ut min hand genom att skicka ett meddelande om hur jag önskar att han ska bli bra igen. För vad säger man efter 12 år när något sånt här händer. Hej, vill du bli min kompis igen ? Nej det känns tunt.

Men en sak kan jag ärligt säga: jag önskar att alla människor, alla, ska få må bra. Jag vill så gärna tro att livet ska vara gott, kärleksfullt och rikt för alla, men jag vet att det inte är så. Det tynger mitt hjärta mest av allt.
Så därför ska jag i alla fall ta alla chanser att glädjas åt det jag kan, njuta av det som finns och hoppas till den dag jag dör att livet har ett värde.
Dagens julsång: Vår julskinka har rymt av Werner och Werner, och den tillägnar jag Robert som har världens sjukaste sinne för humor. "Du ser ut som en tapir".

Karin

I går var det som bekant 31 oktober. Inte bara Halloween utan en annan dag också. 31 oktober råkar vara den dagen min mormor begravdes för tretton år sedan. Jag har väl alltid intresserat mig för döden och allt runt omkring den...men sedan den dagen växte mitt sinne för denna dag och dess mystik.
I år skulle min mormor fyllt 72 år. Jag är född 1972. Så jag är 38 år. Hon var född 1938. Talmagi. Precis som att mitt yngsta barn är född den tionde i tionde, som i år var under år tio. Novas födelse gjorde oktober bättre, lättare. Karin som min mormor hette dog den 12 oktober, av vad är jag egentligen inte hundra procent säker på än. Hon fick ont i magen och det gick aldrig över. Hennes liv gick över. Utan att hon någonsin fick veta av vad.

De första åren kunde jag inte ens sova den där dagen, den 12 oktober. Den var som ett svart hål. Det blev inte bättre av att jag fick missfall den 11 oktober året innan Nova föddes. Då blev jag övertygad om att hela månaden var fördömd.
Men 2002 Föddes min yngsta dotter den 10 oktober och det året glömde jag tom bort den"stora" dagen som förr var en sån mörk dag. Nu är det en av mina favoritmånader. En orange och glad månad. Och numera när jag tänker på mormor är det ljust och skrattigt.
Här är Karin på femtio-talet:

Ironiskt nog begravdes hon på sin mammas namnsdag, Edith. Edith gick ur tiden vid 86 års ålder, hennes dotter blev bara 59 år. Min gammelmormor var för mig en gammal,gammal människa som var snäll men ingen jag hade vardags kontakt med. Hennes begravning var den första jag gick på och den hölls också sent på året i en mörk tid. Jag har alltså känt en kvinna som var född på 1800-talet, otroligt nog. Här är hon på tjugotalet.

 Jag undrar vad gammelmormor hade tyckt om internet ? Om rapmusik och pridefestivalen. Sånt fanns liksom inte på samma sätt när hon lämnade oss 1983. Mormor, hon tyckte nånting om allting. Om man kunde vara säker på en sak så var det att hon hade en åsikt om nånting. Inte sällan en annan en man själv hade.
Men jag älskade min mormor, trots att hon hade sina fel och brister. För det är så kärlek funkar. Man älskar varandra trots allt.

She's leaving home, bye,bye...

....den sången finns med på Sergeant Pepper, min favorit Beatles skiva. Visserligen handlar den om en flicka som flyttar ifrån sina föräldrar men den passar in i sinnesstämningen just nu. Min svägerska ska flytta. Till sin gamla hemstad. Visst kommer det bli jättebra, hon kommer att få ett fast jobb och brorsan flyttar efter så fort han får ett jobb han med.

Det är roligt för deras skull att de tar chansen till förändring. Men ändå. Helt kul känns det inte. Borde vara gladare men kan inte känna så just nu. Inte ikväll. Visst hon kommer hem ofta, hennes mamma bor här osv. Det hjälps fortfarande inte. En av mina sämsta sidor är att jag lider av separationsångest. Efter vår avskedsmiddag tillsammans ikväll förstår jag att det är allvar. Hon ska verkligen åka.

Så nu gjorde jag så att jag väntade tills resten av familjen la sig sen grinade jag lite sådär i smyg. För annars hade minstingen hakat på å det grövsta. Hon kan inte alls se det positiva i att Ida flyttar. Men det kan jag, fast jag blir ledsen.Flyg lilla sparvöga.