Ibland undrar jag vad det är som får människor att orka vidare i vardagen. Det är en sak med stora kriser, dödsfall och allmän tragik. Men just vardagen. De flesta människor har ju något de brottas med. Någon kan lida av eftersviterna av e stroke, och ska återvända till livet igen. I början när man är akut sjuk så får man oftast stöttning och uppmärksamhet, men det avtar ju. Så där runt dag 163 när man hade behövt en klapp på axeln och inte orkar rehabiliteras då undrar jag hur folk orkar. Eller den ensamstående föräldern som bruter ihop när skolan skickar ut papper om att nu är det minnsan skidutflykt, och då vet föräldern att skidor har man aldrig haft råd att köpa. Loppisar i all ära men hur känns det i dessa dagar att skicka med en lapp till fröken med orden "tyvärr Nisse får gå en promenad istället". För så är det på riktigt, i Sverige idag.
Vi har klyftor. Men även om du är rik, eller berömd så är det inte säkert att du uppfattar dagen i rosa skimmer. Vi vet alla att pengar gör skillnad. Men om du lider av psykiska problem gör kanske inte pengar på bankboken nån större nytta. Ett liv med ångest lurande runt hörnet är för många ett halvt liv. Därför orkar man inte alltid. Ett bra exempel är skådespelare, ta Heath Ledger som exempel, trots karriärs framgångar, pengar och berömmelse var det inte tillräckligt.
Poängen jag vill komma till är att livet i vardagen är den största nötningen vi upplever. Inte de där stora händelserna, visst påverkar de oss, och kanske är de med i form av åratals bearbetning i just vardagen. Trots det så är vardagen den stora boven. Själv har jag i många år önskat att jag kunde få någon slags superkraft som kunde underlätta min vardag. Tänk att kunna flyga, hur mycket tid och bensinpengar hade jag inte kunnat spara då. När man blir osams hade det bara varit att flyga var an vill. Då spelar det ingen roll om man varit trångbodd eller så, man kan ju fara var man vill när man vill.
Men med stigande ålder har jag insett att den där superkraften är någonting helt annat. Den är förmågan att härda ut, att fortsätta kämpa. När man är så trött som Frodo var vid mount Doom, då släpar de allra flesta sig ända dit utan någon Sam som bär en. Det är en inre kraft som är guld värd. Hurra för vardagshjältarna.
PS. Jag känner att det här inlägget blev lite för PK, så för att ta ned det några knäpp så kan ni ju alltid se vilken superhjälte ni egentligen är
HÄR. För att ge ett exempel så kan jag numera glatt meddela att för några år sen när jag tog testet (före mina studier) så blev jag Robin, Batmans sidekick. Vilken besvikelse. Robin är ingen superhjälte hur vi än vrider och vänder. Han är en sidekick. Men nu har jag utvecklats, eller invecklats till den här karaktären:
Bild från comicbookresources.com, föreställande Hellboy! Studier lönar sig.
