En intensiv helg som satt sina spår i orken hos oss som lever la vida loca. Påsklovet kändes inte som ett lov, det kändes mer som påskracet. Det avslutades med en hämtning av tonåringen på Arlanda mitt i natten, så vi var väl hemma när solen började stiga igen.
Men jag måste säga att det var en skön kväll i huvudstaden. Maken och jag kom några timmar innan planet landade och mötte upp en av mina systrar. Tyvärr hade jag lyckats missa superblomningen av körsbärsträden i Kungsan.
"Where have all the flowers gone?" Ingen hade väl plockat dem...utan marken var fylld med rosa konfetti av körsbärsblom. Mycket vackert.
Sen föll mörkret, vi var var själva jag och D så vi flanerade runt i staden och njöt av hur levande allt var. Man kunde fortfarande fika sent, sent om man så ville. Men det är ett särskilt lugn en söndagskväll. Jag hade tur för jag är gift med en man som inte protesterar när jag vill gå på kyrkogårdar var vi än är.
Efter att nyligen sett Oliver Twist snördes mitt hjärta åt extra mycket när jag fann denna minnessten. Vad är sorgligast? Att de fick leva så kort och i sannolik misär eller att det inte fanns en pappa eller mamma som kunde vara där. Adolf Fredrik. Liten men vackert skött. Nya blommor överallt, inget skräp utan bara en sorglig liten trädgård som huserar de sedan länge bortgångna. Ibland skulle jag vilja vara alla ensamma barns mamma...men det är svårt nog att räcka till ibland trots att vi är en liten familj.
Den här mamman var lättad att få se sitt stora barn igen i alla fall. Lillasyster var hemma hos farmor, för vardagen kräver att man inte är vaken till soluppgången när man ska till skolan.
Jag är ingen fotograf, jag är möjligen en dokumenterare men fotar inte alltid så lysande. Det blev uppenbart när jag letade genom datorn.Så jag gick lös på gamla old school foto-album, för jag har knäppt kort många år. Så till slut hittade jag två bilder som är från forna jular. Ingen scanner har jag använt så foto på foto.
Det är ett kort på min styvfar i hans hem, min bror sitter bredvid. Jag tycker om det här kortet för att det är så typiskt min styvfar. Det syns inte så väl men julgardinerna hängde snett, lite tobak på bordet efter de självrullade cigaretterna. Hans egna tavlor på väggen som överröstade alla julpynt.
Just den här julen gjorde min man, som då var min pojkvän, och jag en så för oss typisk julturne för att alla släktingar skulle hinna träffa oss. Min styvfar hade väl firat själv under dagen men nu kom hans son, och hans två styvbarn med en pojkvän. Vi hade hämtat upp mina bröder innan. Vi hade det bra och han drog sina skämt som han alltid gjorde. Sen ringde någon. Förmodligen undrade den som ringde vad han gjorde för helt plötsligt sa han: "Jag firar jul med min familj". På något sätt har det där alltid gjort mig så rörd. För så var det. Vi var en familj oavsett om vi var halvsyskon, min mamma och Lennart, min styvfar, var skilda.
Det här kortet är två av mina systrar som sitter med min äldsta dotter emellan sig. Det har också några år på nacken. Här hade Sol fyllt ett år tre dagar tidigare den 21 december, i år fyller hon femton år. Mina systrar var 6 respektive 7 år här, och de vaktade min skatt så väl. Den här bilden tycker jag om för att den utspelar sig under en tid då jag ännu inte hade förstått uttrycket "små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer". Det låter väl lite dystert.
Men här låg hela livet framför dem som vit snö ingen beträtt. De var så glada den dagen och fyllda av den sorts julglädje som är typisk för barn. Sol som endast var ett år var bara glad ändå. Här visste jag bara att mina favoritflickor satt samlade på min favoritdag under året.
Nu är min styvfar död, mina systrar nått tjugo årsåldern bägge två och är utflugna ur boet. Min tonåring längtar efter friheten man får när man flyttar hemifrån och har tagit körkort, man får ju göra så mycket när man är vuxen ; P Vi har ju så friiiia och stora möjligheter att göra vad vi vill när vi blir vuxna, inte sant. Nåja. På den här bilden ovan hade de fortfarande känslan av att "there is no place like home" och "mamma vet bäst". (Samt storasystrar får bestämma över sina småsyskon vill jag tillägga.) Halleluja!
Tur att det finns små barn som kan muntra upp den allra grumpigaste personen i min närhet. (Jag.) Så efter att ha besökt mina syskonbarn kändes allt lite bättre.
Så här äter man kakor med största glädje. Jag tror att jag också ska börja dansa och kasta mitt huvud glatt bakåt när jag får äta någon kaka som är något utöver det vanliga.
Något annat jag vill lära mig är konsten att slappna av totalt, här visar Kian att han regerar i den färdigheten.
Örebro har infört Open Art i staden, jag önskar att jag knäppt ett kort på det som verka uppröra mest - en stor skräpkub framför en av staden absolut vackraste kyrkor. Det var lite roande att se min "inte-särskilt-religösa" svägerska orera om styggelsen. Till hennes försvar, troende eller ej, så är det ett vackert byggnadverk som blev otroligt förfulat. Men hej, konstnären får vad den vill ha, diskussioner och debatter. Det är sånt som gör konst lite skojigt.
Jag tog en bild av bildäcksankan som tronade på ett av torgen. Min tanke var att om man kan ha en "duck pond without ducks" (Doctor Who S5 E1) då kan man ha en anka utan damm. Den var stor,meeeen man fick ju inte klättra på den. Ja, jag förstår då inte hur Örebrobarnen klarade av att inte göra det för själv var jag jättesugen att komma upp på ankan utan damm.
Eftermiddagssnacks i Örebro under en dag med värme som knäckte oss vuxna kvinnor.
Efter att ha åkt hem blev det en dags "vila" med bokcirkel och, som vanligt, feministdiskussioner med "Awesome Threesome" som jag kallar den lilla cirkeln vi har Svarta Malin, jag och J. Igår trodde jag att värmen hade siktat in sig på mig personligen, maken var tveksam till om jag skulle överleva en bilfärd till Edsbyn till lille Caspers sexårskalas. Men doppar man sig halvvägs så går det bra, och lo and behold, det mulnade till tack och lov.
Nova under Edsbyn turistattraktion - stolen som byggts för jättar.
Inga kort hann jag ta på det glada födelsedagsbarnet. Men ett på hans lilla kusin, Stella, som enligt mig har det snyggaste håret jag sett på år och dar.
Alltså, det är något magiskt med rödhåriga människor. Stella har den mest glänsande, intensiva rödhårg helt naturligt jag sett. Det här kortet gör henne verkligen inte rättvisa, men man får en aning om det.
Värdinnan har skaffat höns. Den svarta har döpts till "Demon" av en av hennes söner. Men Demon är tydligen den fegaste hönan av dem alla. Minsta ljud så springer in hon in först i hönshuset av alla hönorna. Eller så är hon smartast, för hon räddar sig först.
Mamma höna matar sina töser. (Ja det är en pommes frites påse, de hade fredagsmys igår hönsen.)
Och nu bort till nästa kalas. Svägerskan vill förmiddagsfika så hon har dagen öppen för bad sen. Ganska klokt : D
Jag är en sån person som är välsignad/förbannad med snabba växlingar i omgivningen. Kan ni känna att ni står i stormens öga och ser allt men alltför ofta är för långt borta för att ingripa både i bra och dåliga skeenden. Det är jag - betraktaren, den mentala fotografen. Allt omkring mig är allt för fantastiskt och förfärligt för att jag ska hinna med själv. Jag ser. Kan inte alltid vara där bara.
Försöker att förstå alla förluster och glädjas åt vinsterna. Så jag tittar på det bra.
Edonis, min favoritservitris nyfödde. Visste ni att man i stort sett bara har ett förnamn i Albanien?
Lille Olle, min ex-svägerskas son som nyper min bror som att säga att "bara för att du har varit min ena mammas kille så ska du veta nu att det är mina mammor" - båda två : )
Min bror, lille Olle och hans mammor : ) Sofia och Lina.
Mina döttrar med lugne lille kusinen Kian. (Jo, jag kallar honom Stormageddon och Sol säger Luke, men så ofta kommer vi inte kunna se honom så han lär nog vänja sig vid Kian.)
Min födelsedagsflicka Melina ville inte bli buren av faster på sin ett års dag..det var bara kusin Nova som dög.
"Soft Kitty, warm Kitty". Åh, att fylla ett år och att få en lillebror två dagar innan skulle göra vem som helst trött. Örebro är en bit bort så till slut var det bara ett säga "Goodnight sweetheart, it's time to go".
Dagens inlägg kunde handla om Neil Gaimans senaste bok, men det får vara idag. För jag har blivit faster åt en liten Kian nu på morgonsidan.
De är bra slemmiga när de kommer ut....men oroa er inte - de blir bättre ; P
Först skulle barnet heta Kian, sen blev det Emilio, sen blev de oense då mamman ville ha Jamie och pappan Emil. Vi fick komma med förslag. Det blev allt från Luke, Luka, Gunnar till Dexter (mitt). Jag visste redan att de inte skulle falla för Stormageddon - dark lord of all. Men de gick tillbaka till val nummer ett. Ibland är första instinkten rätt.
Jag tror nästan att jag har någon medfödd känslighet för det annalkande sommarsolståndet, ca fyra veckor kvar och det är samma sak varje år. Har ni hört talats om sommarsorgsenhet? Då har ni det nu! Den här tiden är alldeles för vacker, alldeles för överväldigande, alldeles för mycket.
Mitt huvud snurrar nästan runt av all grönska, alla dofter från nyklippta gräsmattor/häggen/spireorna/människors solvarma hud. Ljuset är skoningslöst och avslöjar allt som snön barmhärtigt gömt. Inga heltäckande kläder att dölja sig inuti pga av värmen. Jag vet det är sanslöst att inte bara vara glad 24/7 denna ljuva sommartid.
Men det är jag också...fast det tar ett tag att vänja sig varenda år. Just den här tiden. Skolavslutningar, nationaldag, midsommarfirandet. Natten som aldrig riktigt kommer. Jag kan tycka att det är ironiskt att min äldsta dotter som ÄLSKAR sommar, sol och ljuset är född vid vintersolståndet...och jag som älskar frost, snövitt och mörkret som skyddar och lugnar är född vid sommarsolståndet.
I går tog jag med maken, mina flickor till Njupeskär som jag har blivit förälskad i. I naturen finns en ro som saknas inomhus, inne i samhället. Det var vila för min inre trötthet, men inte benen.
Den vidsträckta världen låg framför våra fötter. Så stor och mäktig. Men det var en klättring över snöhögar, svampig mark, stenblock och småsten, små vattenflöden av smältvattnet.
Barnen var storartade, lånebarnet Ali/Sol/Nova kämpade sig över tuff terräng i över en halvmil. På vägen hem sa en halvslumrande Nova att i dag förtjänade hon chips : ) Jag höll med.
Lite dåligt samvete har jag över att min förkylde make inte riktigt fick den lätta promenad som jag kanske föresvävat honom. Liiite värre än så var det nog. Men som de andra uthärdade han. Samt att han fick trösta lånebarnet när en huggorm dök upp.
I går var jag i nuet, närvarande, för det går inte att grubbla eller filosofera när varje steg man tar kan få dig att falla. Nyttigt, men jag kan ju inte göra detta varje dag.
Så nu är jag här igen. Snart juni igen, och jag är Alice igen. Upp och ner.
Hej igen kära omvärlden. Själv har jag varit i en bubbla ett litet tag : ) Det viktigaste som hänt de sista två veckorna är flickan ovanför. Min brorsdotter Melina, sötare än honung. Hon föddes samma dag som min man ordnat en överraskningsfest åt mig, 30 juni.
Så jag har blivit faster, festat loss och pysslat med allt mellan himmel och jord. Har däremot inte läst böcker, badat ute mer än en gång, suckat över värmen...för det finns ingen. Men man kan ju inte annat än att vara glad när man ser en sån gåva som lilltrollet ovanför.
Helgen som var hann vi hälsa på Melina och hennes föräldrar, få besök från STHLM och for själva till Krimskramsan på en snabbvisit.
Mysfika i öjeparken, då var det varmt. Men sen föll regnet hela vägen hem och sen dess har det regnat.
Nu vill jag utnyttja regnet och lusten att stanna inomhus till att göra något kreativt, få se vad som sker : )
Akt 4630 i "Sols stormiga liv" -skriven av Sol, tolkad av Anna.
Prolog: Tolv, snart trettonåriga Sol lever ett magisk, mystiskt liv som följs med spänning av hennes närmaste. Hon har tidigare i berättelsen visat prov på mod, förslagenhet och har en benägenhet att hamna i argument med resten av sin familj. Här börjar en typisk skolmorgon....
Jag: - Glöm inte hjälmen!
Högstadieflickan: -Asså...min hjälm passar ine.
Jag: -Ta min hjälm. Lyfter ned den trycker den på hennes huvud.
Högstadieflickan: Neeeej...den passar inte, man ser ju konstig ut i den. Knäpp hjälm. Hon tar av den.
Jag tar ned hennes. Sätter på den.
Högstadieflickan: - Asså...jag kan inte ha hjälm.
Jag: -Varför då?
Högstadieflickan: - Jag kan inte. Jag ser inte bra ut i hjälm.
Jag känner ilskan växa, tio minuter kvar tills hon börjar. Det tar en kvart att gå dit för henn.
Högstadieflickan: - Asså.... du måste skjutsa mig.
Jag: - Aldrig i livet. Du får fan gå!!!!
Innerst inne vet jag att jag kommer att skjutsa henne eftersom att jag vill att hon kommer i tid. Vårterminen i sexan kantades av sena ankomster vecka in och vecka ut. Så surt sliter jag åt mig nycklarna. Travar ut mot bilen, gnäller konstant om allt. "Då ger jag bort till cykel till Nova, för glöm att du får cykla utan hjälm!"---"Okej, då kommer jag väcka dig svintidigt imorgon, för du går till skolan, jag skjutsar inte!"---"Du får gå hem idag, spelar ingen roll om du ringer, eller om du har kompisar med, du får gå hem!" ---" Från och med nästa vecka kommer jag vara borta nästan jämt, då måste du ta dig hem själv, så lika bra du vänjer dig, från och med nu slutar jag att skjutsa"---"Bara så att du vet, Nova cyklar själv till och från skolan nu!"
Sol gick upp fem i morse, för att titta på Manga. Så hon hade tid att göra sig klar. För hon började nio. Men jag vet ju att organisation inte är hennes grej. Jag vet ju att så här hanterar man inte sjuor, sitauationer eller någonting alls. Men jag fortsätter som ett tröskverk. Arg, svettig, i sovkläder för jag hade inte bytt om än. Jag ska ju plugga hemma.
Tänk vad mkt man hinner skälla på en och en halv kilometer. Hon sitter tyst i baksättet. Vi kommer fram. Hon börjar kliva ur bilen. Mitt samvete slår till. Full front. Jag försöker le...kraxar fram "Ha en bra dag". Ridå!
Värmen är tillbaka. Som de flesta vet är jag värmeintolerant å det grövsta och är djupt tacksam att jag slipper jobba som parkarbetare eller något dylikt. Men vad gör man då i denna värme? Åker och badar med de förtjusande barnen såklart. Man kan göra sånt när man pluggar för att böcker är tacksamt nog flyttbara : )
Vi har varit och badat sen i måndags. Eller i måndags var det bara Nova som doppade sig, men jag har tagit termometern varje dag för att kolla in framstegen. plus 18 i måndags och redan igår hade det stigit till 22 grader.
Sommardåd nu då...ja första dagen jag bestämde mig för att bada på riktigt var i tisdags. Packar väskan, stuvar in barnen i bilen. Svänger ut på vägen, kommer till första rondellen i vårt köpcentrum, lyssnar på Sol som sjunger. Trevligt, hon nynnar och sjunger på en sång från filmen vi såg dan innan.
Just det, Bortspolad som den heter på svenska. Mycket rolig, vi har sett den flera gånger. Sol sjunger "Och hon har stora underbyxor,whoa whoa whoa". Har ni sett filmen minns ni kanske att Ritas mormor tror att Roddy är Tom Jones och slänger upp sin trosor på "scen".
Sen hör jag ett "Neeeej", från baksätet. "Mamma det kom en kastvind", säger mitt oskyldiga barn. Det förstår jag eftersom att alla rutorna är nedvevade. "Och?"säger jag. "Du förstår inte, jag höll i trosorna från badpåsen och de flög ut!", säger min nästan-tonåring. Nu blir jag lite arg och säger skarpt: "Har dina trosor som du ska byta om till efter badet flugit ut genom fönstret?".
Tystnad. "Nej, jag sjöng ju hon har stora underbyxor". Sen fnittrar hon..."Det var dina trosor mamma"
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Så om ni ser ett par beiga, leopardmönstrade urtvättade trosor ligga skräpandes längs vägkanten uppe i Noret vet ni varför. Igår tog jag dock nya tag och funderade på varför jag inte tänkte bada alls i år , jag som älskar det. 85 kg mina vänner är svaret. Ja, trots att jag vill gå ner i vikt så vill inte alla delar av mig det tydligen. Men, nu är det slut med att ställa upp på det moderna kvinnoidealet tänkte jag ilsket i går. Jag badade i min trevliga tant-baddräkt i tisdags, men nu ska jag köpa en bikini bestämde jag. Vilket jag gjorde. I storlek fet är det inte givet att hitta nåt roligt med färg eller så, så här får man ta det som erbjuda. Jag hittade en svartbeige historia som passade och valade iväg till stranden.
Jag var riktigt nöjd med mig själv att jag vågade visa upp min blekfeta lekamen i bikini, och vattnet var superskönt. Efter en timme på stranden kändes det lite konstigt på axlarna dock. Tro ni inte på fan att bikini toppen hade gått sönder. Jepp, både axelbanden hade gått av. Alltså, den var en XLNT bikini från Kapp-Ahl som visade sig vara mindre excellent. Där satt jag, mamma val och hade lyckats med att ha den på mig i mindre än två timmar och den gick sönder. Den hölls uppe av svarta plastringar som helt enkelt hade spruckit upp. Citroner var mer söta än jag, så den bikinin fick de tillbaka med sand och blöt fortfarande.
Ibland tar det lång tid innan man förstår saker. Jag menar verkligen förstår. På ett sånt sätt att man har integrerat kunskapen och kan använda den. Ofta tror jag att jag har greppat saker men först långt senare trillar poletten ned och jag får en aha-upplevelse. Skrämmande.
Det jag har lärt mig nu är att barn kan göra vuxna ledsna de också. Ja,jo det är en smula sent men hey I'm a slow learner.....
Det som föranledde denna insikt är en serie händelser som utvecklat sig på sistone och det hela började med åsynen av Yvonne.
Yvonne som blev vår klassföreståndare i femman och som pojkarna sprang och mätte rumpan på med den där stora linjalen ni vet som alltid låg vid svarta tavlan. Jag såg henne gå över vägen när jag och familjen kom körande en dag. Hon var sig lik. Jag å andra sidan är lite äldre och kanske lite erfarnare nu. Så när jag häromdagen fick höra hur vissa av barnen i min yngsta dotters klass jäklas med deras vikarie så fick jag en flashback. Jag minns tydligt hur jag och Yvonne står själva i klassrummet och hon säger att hon tycker att jag är mycket trevligare när jag är själv och inte ska vara tuff inför klasskompisarna. Nej jag minns inte vad jag svarade men jag minns hur jag kände. Jag kände mig dum, bortgjord och skamsen.
Det gör jag nu också när jag tänker på det. Allt hon gjorde var att ta över en stökig klass som dessutom ville ha en annan lärare. Vi fick som vi ville. I sexan började P-O. Yvonne slutade.
I Novas klass har vikarien fått höra att han är den sämsta vikarien nånsin att man vägrar göra matten osv. Av barn som går i tvåan.
Frågan är varför ? Varför var jag kaxig, varför är dessa barn det, för det är naturligtvis inte alla. Jag kan bara svara för mig själv. När jag började i den här skolan hamnade jag utanför direkt. Fjärde klass-helt ny. Så en del av killarna retade mig och majoriteten av resten ignorerade mig. Ni vet klassiskt scenario. Men jag kunde inte låta allt vara så. I femte klass hade saker ändrat sig. Jag tänkte inte vara utstött, inte vara vek eller tjejig! Jag ville vara tuff, kaxig och osänkbar. Den vuxna personalen i skolan hade aldrig märkt hur illa jag hade haft det när jag gick i fyran så jag hade ingen misskund med dem.
I själva verket föraktade jag dem och alla andra vuxna som inte hade sett mig. Yvonne var perfekt. Ingen ville ha henne. Det blev tom en artikel i lokaltidningen om vår stackars klass som inte fick behålla vår lärare P-O utan fick lov att ha Yvonne med stora rumpan. Inte tusan var det något fel på henne eller hennes ända. Snarare på oss. Jag har aldrig sett mig själv som en mobbare eller elaking. För att jag har aldrig gått på något annat barn. Inga yngre, äldre eller jämnåriga. Men...vuxna räknas inte eller?
Min stackars mamma fick också ta emot mitt tysta motstånd. Hon var vuxen, uppenbart inte allvetande så hon fick också utsättas för min kalla ilska. Jag tyckte vuxna var patetiska charlataner som bara gick runt och låtsades att de hade läget under kontroll medan hela världen brann ned. Så dem fick man använda som slagpåsar.
Jag har barn själv. Ibland rara ibland en fara. Ibland snälla ibland kan de gnälla. Ibland så hatar de mig.
Jo de säger faktiskt det. Och ofta sprutar tårarna på dem i samma stund. Jag är den orättvisaste, dummaste och minst omtänksamma mamman i världen vissa dagar. I går tog jag dem till badhuset. Det skulle vara en kul stund och de hade även kompisar med sig. Men miss decibel var allt annat än lätt manövrerad och solstrålen tog alla chanser att reta lillasyster. Till slut röt jag och sa att nu går ni upp, jag tar inte med mig er nåt mer hit. När vi kommer hem ska ni få ett straff (Jo jag sa så). Då brister minsta trollet i gråt och säger: "Jag vill inte ha stryk"...då försvann all luft ur den här mamman ska ni veta.
Jag kan bli arg på mina barn. Skälla,gnälla tom grina när jag blir utmattad men..stryk har jag aldrig gett dem. Ska inte säga att jag aldrig velat ta den ena och sopa till den andra med, men pacifist som jag är kunde jag inte annat än att känna mig djupt förorättad. Och verkligen ledsen.
Vuxna har också känslor. Det är inte bara andra vuxna som kan såra ens känslor. Barn kan man lätt förlåta och förstå att det är trötthet, frustration och andra saker som ligger bakom deras utspel
Men ibland kan barns ord såra. Säkert sitta fast för alltid. Minnet är ju lite märkligt.Jag undrar vad Yvonne tänker när hon ser mig. Undrar om mamma minns alla elaka saker jag slängde ur mig. Vuxna kan bli ledsna de också.
Just nu skiner inte solen, inga fåglar kvittrar i trädtopparna. Jag vill bara lägga mig under en filt. För det första så har jag tappat en hel del studiemotivation. Ska hålla i en debatt om prostitution på onsdag och ser inte fram emot det, sen ska jag ha den sista tentan senare den veckan på lördagen. Blä. På en lördag igen suck. Bortskämd som jag är tar det emot att gå upp en dag när jag egentligen ska ha sovmorgon.
För det andra strular det med vårt uppvärmingssystem just nu. Stackars Daniel jobbar på att lösa det. Men som det ser ut nu blir det ingen värme i huset eller duschar på ett tag ni fattar vitsen ! Av nån jäkla anledning ska saker gå sönder i december varje år hos oss. Det bara råkar vara den månaden då läget är värst. Dels är lånen högre, sen fyller Sol år och sen är det jul. Förra året tror jag det var bilen som dog eller var det året före,ja ja inget att göra något åt.
För det tredje har inte barnen somnat än. Sol vill men Nova är omöjlig just nu. Den senaste veckan har hon haft svårt att somna för att hon grubblar så över en sak. En sak som jag och hennes far är lite för pryda för att avslöja. Hon ligger sömnlös på kvällarna för att hon har fått reda på att när man föder barn kan man få ta en epiduralspruta. Och hon är väldigt spruträdd. Så varje kväll har hon pumpat oss (mest mig) om det här med barnafödande och tillblivelse. Jag har milt förklarat att man behöver ingen spruta. Hon har i sin tur förklarat för mig att hon ska inte föda några barn. Hon ska adoptera en treårig flicka från Finland har hon bestämt. (!?)
Men kruxet är att hon har förstått att man kan bli med barn när man får en kille. 'Så räcker det med att pussas 'frågar hon oroligt. Varvid jag skruvar obekvämt på mig och mumlar att det krävs mer än så. I går kväll kom jag så långt som att förklara att tjejen får ett frö från killen. Hon vill inte ha några frön inte.' Nej', säger jag, 'men man kan äta tabletter mot fröna'. Hon är tyst och tänker. 'När ska jag börja med dem då '?' När du blir stor som dina mostrar och får en kille du blir kär i', säger jag. I kväll kom hon precis när jag grubblade över värmen i huset och bekymrade mig över min hårt prövade man. Jag var inte upplagd för blommor och bin men vill inte låta henne grubbla sig till sömns heller. Nu var frågan så direkt ställd också. 'Hur kommer fröet in i en då', undrar hon. Okej jag måste erkänna att den här delen av att vara mamma är inget jag behärskar, jag klarar inte riktigt sånt här av något skäl. Men så slog det mig att Malin, underbara Malin har lämnat en bok om familjen här. Så jag letar fram den och vi tittar på tecknade pedagogiska bilder tillsammans. Vi hittar en där pappan ligger spritt näck på mamman. 'Aha', säger hon och ler generat men nöjt. Sen tar hon med boken in i barnkammaren för att studera lite till. Så nu vet hon. Trots mina uppenbara brister på området.
