Men då hade de inte träffat på Herr Konventionell och hans rara maka Alla ska Vara Som Vanligt. De hette visst andra saker i andra tider eller kulturer. Personligen var jag lite less att alla bråkade så mycket på Reinfeldt när han bara vill ha en vanligt liv. Fast med stålar. Som vi hade jobbat ihop åt honom.
Den äldste i församlingen, Ramsbocken även kallad. slog sin tunga furuklubba mitt på det nya bordet av aspeträ som feerna hade lagat. "Vad ska Nordinskan säga?" fluttrade feerna uppstressat omkring och tjatade om det för alla som vill lyssna,
Här kan det vara bra att nämna att Nordinskan var speciellt ansvarig för träden och ogillade när de användes fel. Hennes vrede kände inga gränser om det arbete feerna lagt ned på en trädetalj inte uppskattades. Men som jag alltid sagt - vi skulle aldrig ha beblandat oss med människorna. Är de inte korkade så är de elaka.
I frågan Reinfeldt har vi mest gett upp. Han kommer aldrig värna om oss annorlunda. Vi som inte kommer att bygga upp det samhället de mörka högra krafterna vill ha. Oss bygger han väl ättestupa åt. Men jag klandrar honom inte. Nackdelen med att inte tillhöra de annorlunda är att man tillhör majoriteten och de har svårare att se mer än en väg i taget. Att slå följe med vargarna kändes klokast vid det här laget.
Jag har ju vargsläktingar så att ta fram det vilda och pragmatiska i min natur kanske jag kommer att klara. För här kan vi ju inte stanna. Det här är ingen plats för oss som fortfarande hoppas kunna rädda alla. Vi kan inte stanna här och låta er ta ifrån oss drömmar om magi, förtrollande brunnar, albinoälgar, förmågan att omvandla våra fantasier till vår verklighet. Nej, vi kan inte stanna här mycket länge till. Den här världen kan ni behålla. Fast jag vill inte ljuga, det kommer aldrig mer återgå till ordningen igen.Håll fast allt du håller kärt och sen håller du det ändå mera hårt. Lycka till.
____________________________________________________
Nu tycker jag att jag visat ett slags prov på hur jag kände det när jag läste novellerna i "Hans fru Judith", häromsistones. Så här skulle jag ha skrivit det i min egen kontext.
Det var djur och folk som hade tappat minnet, vilket är ämnen som dryftas hos oss. Så här: en kaka gjort av Helmers konditori i Mora. Jag väntar på en tårta med temat "Släpp mammora loss det är vår", men jag får nog baka en själv.
Det händer alltid en massa saker i min vardag. För att vara en person som blivit ordinerad att ta det lugnt så känner jag att jag har lite Pippi Långstrump-fasoner för mig för det mesta. Jag har sagt åt mig själv på skarpen, men jag vägrar att lyssna. Stress kan få mig att bli både fysiskt sjuk och psykiskt mindre rolig....men jag envisas med att ta mig mig helt märkliga saker.
Decibels klass skulle ha disco för yngre barn. Bra idé. Det handlar om att samla pengar till skolresa. Så vad gör jag? Jag kunde ha sagt "jag bakar en sockerkaka", men det går inte utan jag hittar på något krångligt istället som jag aldrig har gjort.
Och det säger jag, välj inte kinesiska fortune-cookies som projekt om ni vill kunna grädda mer än tre kakor åt gången för de går sönder och stelnar innan du vikt klart dem. Tack käre make för all assistans i detta åtagande.
De snygga är det min hubby som har vikt, för tålamod och jag det kan diskuteras. Sen ska man inte glömma att jag satt och hittade på spådomar en hel förmiddag. Inte så lätt. Men till min stora glädje sålde de slut i fredags på discot och vi fick beröm för dem.
Hur fungerar min hjärna efter lyckokaksbaket? Jo fyra timmar innan discot får den prestationsångest och säger till mig - "vi måste göra något mer!!!".
Så jag snodde ihop cakepops utan pinne. Mjukchokladkärleksmums blandat med Philadelfiaost som rullas till bollar. Sen doppa halva i mörk choklad och andra halvan i vit, sen strössla lite non-parielles på det. Så nu törs jag gå på disco.
Så det gör jag, och jag som vill hålla låg profil hamnar på själva discot i någon slags organisering av schemaändringar, omförflyttningar av barn när ursprungliga schemat brast. Så där sprang jag som en galen akademiker med papper, pennor ständiga ledandes ett barn från en station till en annan. Till slut slog min kompis vertigo ner mig så i slutet av kvällen så fick jag sitta på ett köksgolv den sista kvarten nä folk städade. Det var som när kossan skulle ut och simma - det gick sådär. Hem och sova!
Tur att jag har läst en av de bästa novellerna ever, Charlotes Perkins Gilmores "Den Gula Tapeten" idag. Feministlitteratur när den är som bäst. Skriven i slutet av 1800-talet om jag inte missminner mig. Det är en berättelse om hur nervklena och nyblivna mamman ordineras ut på landet av maken farbror doktorn. Hon ska helst ligga i ett rum och vila hela dagarna utan intellektuell stimulans. Tapeterna är vidriga inser hon. De är smutsgula och något kryper innanför väggarna. Men vad?
Jag funderar på att skicka den här novellen till alla kvinnor jag känner som upplever att deras åsikter inte riktigt tas på allvar för den här novellen kan läsas på så många vis. Inget annat än en pärla, ett mästerverk, det är vad den är.
Lite mindre roliga tyckte jag att novellerna i Emma Lundenbergs "Hans fru Judith" var. Det är en surrealistisk publikation med underliga teman och absurda skeenden. Sådant brukar tilltala mig, men inte igår. Språket är fint uppbyggt, vissa av novellerna kändes genomtänkta medan andra kändes ihoprafsade. Det är mycket djur möter människa, eller människan möter djuret inom sig.
Men jag gillade novellen om barnhemsbarnen som försvann och var hotade av järven, samt björnhonan och kaninstaden. Sen blev det väldigt pretantiöst på många håll. Dock tror jag att författaren har potential och jag skulle gärna läsa något längre om hon skriver någon surrealistisk roman. För det är inget fel på idén, bara att det inte höll ända fram i mitt tycke.
Ja surrealistiskt känns det sannerligen, precis som mitt liv just nu. Vad händer, hur kan vissa saker verkligen hända och varför känns det viktigare att göra andra till lags än mig själv? Surrealism svarar jag. Eller som Byrne från Talking Heads skule ha sjungit "This is not my beautiful house" eller "how did I get here?"
Talking Heads - Once in a Lifetime
"You may ask yourself, am I right?, am I wrong?"
You may say to yourself, my god, what have I done?
Letting the days go by, let the water hold me down."
