30 april 2012

Trevlig Valborg

Här har vi mest försökt röja på tomten under dagen. Tom tonåringen har jobbat !
Själv har jag kört flera lass kvistar, ris och småträd till tippen senaste dagarna : ) Men nu börjar allt se hyfsat ut. Och med tanke på att det är Valborg så fick maken leka med elden.
Alla vårblommor tittar fram. Scilla, blå pärlhyacint och alla sipporna såklart.
Under mitt magiska hasselträd kommer först svärmar av blåsippor för att, som nu, mot maj domineras av vitsippor.
Under mitt andra magiska träd, idegranen, planterade makens morfar in gulsippor.

Nu ska jag ut på äventyr med min dancing queen Nova. Först till ett lokalt firande, sen vidare till grannkommunen för att hon och bästisen ska ha Dance Battle uppvisning.
Senast i lördags fick jag och D. kolla in henne på Zumba uppvisning.




21 april 2012

För oss som älskar alla ungar

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn


Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.



Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.



Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.



Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj


Bild copyright Unicef/Asselin

17 april 2012

No man is an island, eller?

Sitter och tänker på ensamhet. Och utanförskap. Det slår mig att jag i perioder har varit en väldigt ensam människa. Inte på det där avkopplade viset, när man njuter av att vara själv. Utan verkligen ensam.

Dessa tankar har kommit smygande efter att ha funderat på saker mina barn sagt. Tonåringen uttryckte för ett tag sen sin frustration över att det kan vara så svårt att connecta med andra människor, att det är svårt att känna att man passar in, eller att man blir sedd som människa. Och igår sa minstingen att hon önskade att hon kunde gå in i andras kroppar för att känna om de också kunde känna sig avundsjuk på att kompisar lekte med varandra när man själv inte blivit inbjuden i leken.

Till den yngsta sa jag att jag nästan kunde garantera att de flesta kände så ibland. Och till tonåringen...ja det är lite knepigare. För hur är det för andra människor, jag vet verkligen inte. Det tog många år för mig att känna att det fanns människor som förstod mig, eller så var det bara jag som ändrades jag vet inte där heller.

Jag undrar hur ensamma vi egentligen är? Personligen står jag ut med att vara själv ganska länge, men alla gör inte det. Och det är hemskt när det inte är självvalt, som under tonårstiden när allt de flesta är ute efter är att få känna att man tillhör den inre cirkeln och inte anses vara "ute".

Under in egen tonårstid kände jag mig konstant som den fula ankungen. Jag trodde nog innerst inne att "en dag ska jag visa er minsann", men vilka de där var som jag skulle visa något var har jag ingen aning om. Jag tror det var mig själv. Jag måste själv känna att jag duger och att jag förtjänar en plats i solen...men det har inte varit lätt. Om man har bestämt själv att man är en outsider så tar det tid att välja flocken. Själv är jag inte riktigt där än.

Precis, jag har fortfarande bekräftelsebehov. Jag vill fortfarande bli sedd. Varför skulle jag annars outa mig själv på internet i en blogg. Som barn blev jag, som en hel del andra, retad när jag kom till nya skolor, eller bara utanför. Så jag vande mig vid mitt eget sällskap, men utanförskap - det är svårt att vänja sig vid. Det faktum att vi människor har så många som kan känna igen sig i det jag skriver (för det tror jag många kan), det mina vänner får mig att tycka att vi inte utvecklas mer än höns. De skaffar också hackkycklingar och har en hierarki, något att tänka på

11 april 2012

King, Roland och Jag

Från spinoffline, Roland Deschaine

Har precis lagt sista touchen vid mitt first draft på min kandidatexamen (visst låter det tjusigt ; P), och ska bara formatera lite i kväll sen åker det in. Sista touchen på Stephen King för ett tag gjordes i går, då jag avslutade mastodont serien Mörka Tornet.

Slutet, som jag inte ska avslöja, påminde mig om att man aldrig ska känna sig trygg med King. Han har en tendens inte vilja skriva sockrade slut, och det ser jag som en positiv sak. Men, jag kände mig ändå lite lurad och det förtjänar jag ha,ha. Jag är så inställd på Hollywood finaler att jag blir lika omskakad av alternativa slut. Så bra, och så nyttigt för mig alltså med ett sånt slut som King gav mig i går.

Har läst att det planeras en HBO serie på Mörka Tornet, och det hoppas jag verkligen på, för den här "sjulogin" förtjänar att filmas. Mest av allt gillade jag karaktärerna som var uppfriskande mänskliga i sina personligheter. Det känns som att det kommer att dröja länge innan jag glömmer Susannah, Jake, Oy, Eddie och Roland.

King har gjort lite postmoderna saker i den här serien som jag både gillar och ogillar, för det är svårt att verkligen lyckas med att inkorporera verkliga människor och platser, samt skeende i romaner. Ibland lyckas han, ibland känns det lite påklistrat. Men hur kan man inte gilla en western, sci-fi, skräck, fantasy bok med en huvudperson som ser ut som Clintan. Helt obegripligt att så många har sågat denna serie tycker jag. visst är det många långsamma passager i böckerna, men för mig som inte tillhör tredje MTV-generationen så fungerar det fint. Det kan inte bli meningsfullt att bara ha action nonstop i flera tusen sidor.

En sak jag alltid uppskattar är när det svämmar över med intertextuality i romaner, här hittar man sitt lystmäte. King refererar till sina egna verk, och klassiska dikter som "Childe Roland to the Dark Tower Came" av Browning. Det är ingen hemlighet att Tolkiens Sagan om Ringen har varit en stor inspirations källa för King.  Författaren har vid upprepade tillfällen sagt att det här är hans livsverk, och jag förstår varför. Jag känner just nu att det känns lite svårt att bara börja läsa något annat, den här läsupplevelsen måste få tid att smältas.

07 april 2012

Glad Påsk, såklart : )

Vill fira in påsken med en av de bästa minianimationerna från Disney. Känns passande eftersom att vi ändå kör Disney vid jul.
Personligen är jag barnsligt förtjust i handtecknat istället för data animerat. Sen är jag barnsligt förtjust i påsk också. Som barn var det alltid så roligt att få själva påskäggen, nu menar jag inte godiset inuti, utan själva ägget. Dels fanns de där klassiska tecknade, men mormor brukade alltid ha färgade, genomskinliga i plast eller glittriga till mig och mina bröder. Påsken är en högtid som jag förknippar med henne, då vi ofta träffades då. vi bodde ju uppe i Dalarna och hon i Stockholm. Många gånger for vi ner från ett snöigt Mora och möttes av "nästan-vår" hos henne, så det blev en verklig transition från icke-grönska till grönska.

Själv ska jag ta med mina barn till deras mormor idag, dock inte lika långt men några mil i bil blir det. Själv ska jag avstå påskgodis då jag siktar på att få någon sorts fason på min lekamen. Att bero på lekamen, min djupt kristna kusin skrev att vi skulle inte glömma bort varför vi firar påsk. Med det avses en god man död och det budskap han ville att vi skulle få.

Men för mig är påsken mer än Jesus död måste jag tillstå. Den är rent mental porten till våren för mig. Nu kan jag börja sätta mer fröer, nu vet jag att saker blommar på min gård. (Blåsipporna har tittat upp). Och i livets stora cirkel så förnyas allt växande. Kanske det inte är så långt ifrån vad den gode mannen ville säga, det finns alltid en chans till något nytt, till ett nytt liv om ni vill det. Välj det som berikar era liv, det goda för var och en som får oss att växa som människor. Jag tror att det är individuellt. För jag tror att det som räknas i våra liv är viljan att göra gott och att få det resultatet att växa och sprida sig som fruktbara frön.

Eide pak mobārak, Sùk săn wan èet-dtêr, Hyvää Pääsiäistä, Joyeuses Pâques and Happy Easter!




04 april 2012

Sentimental Journey

Min svärfar ringde mig sent häromkvällen. Han berättade att de hade hittat något i hans hus som tillhörde mig. Jag blev brydd, men vet ju att jag och maken har flyttat många gånger och att vi lassat av saker då. Sen frågade han om jag ville ha den, den var trasig men han skulle försöka fixa till den. Så jag sa ja.
Så i morse kom min svärfar förbi med något som jag redan trodde var förlorat för länge sedan. Min brudkista, tillverkad av min nu döde styvfar. Jag är en smula sentimentalt lagd, så ni får förlåta mig om jag blir lite snyftig nu. Att få tillbaka den var som att öppna ett fönster i tiden. Den var inte tom.
Jag lämnade bort min kista för förvaring för drygt sjutton år sedan. Och sakerna ni ser ovan är en samling av allehanda skatter jag samlade på mig under barndomen och tonåren. Saker jag aldrig skulle, idag, köpt på en loppis, eller som jag skulle kalla läskiga. Som gipsmasker, porslinsclown m.m. Men alla dessa saker har betydelse. Vissa av dem är från min gammelmormor, andra min mormor eller småsyskon och vänner. Ser ni lappen längst fram. Det var en studentlapp från en ung kvinna som trodde hon hade hela livet framför sig. Hon slutade som narkoman. Mycket tragiskt. Men om sådant visste vi inget för tjugotvå år sedan.

Där finns också priser från tävlingar, världens fulaste har-spargris, och en stickad figur som jag inte minns om det är jag eller Suzana alias. Krimskramsan som gjort.
Jag brukade drömma att en av mina bröder föll ner i hål och att jag skulle rädda honom. Han har gjort träplattan med initialerna MK, sina egna, en present till hans nio år äldre storasyster. Han behöver inte räddas idag, för han tar bra hand om sig själv. Men nu mindes jag mardrömmen när hans barnastil blev synlig igen. Ser ni Glad Påsk lappen, den fanns också där i, en hälsning från mig själv sedan långt tillbaka. Märkligt.
Ser ni den lille herren. En gång i tiden hade han en herdinna att uppvakta, men hon är förlorad. För ett tag sen hade Lycke, som har bloggen Till Vidas Ära, sina porslinsfiguriner på bild. Och jag mindes mina gamla figurer då, men jag trodde aldrig jag skulle få se någon av dem igen. Men här är han. En gåva från Edith från Åsele, min gammelmormor. Jag minns att jag tjatade på henne för att få dem, till slut gav hon med sig.

Jag erkänner, när jag plockade upp dessa fåniga små saker trillade tårarna. För de påminde mig om de förflutnas spöken och människor för alltid tysta nu. Sen tror jag att det faktum att vi fann min äldsta dotters tama två råttor döda igår, tätt ihopkrupna som för att söka tröst hos varandra, gör mig extra känslig. Det finns ingen logik i vad som hänt dem, ingen av dem var sjuk och och så vitt hon vet så har de inte fått i sig något olämpligt. Men det var en sorglig syn. Så värnlösa. Sovande. Som han som gjorde min kista. som hon som gav mig porslins figurinerna. Som tiden som gått och aldrig mer kommer tillbaka.