...another manic monday

En intensiv helg som satt sina spår i orken hos oss som lever la vida loca. Påsklovet kändes inte som ett lov, det kändes mer som påskracet. Det avslutades med en hämtning av tonåringen på Arlanda mitt i natten, så vi var väl hemma när solen började stiga igen.

Men jag måste säga att det var en skön kväll i huvudstaden. Maken och jag kom några timmar innan planet landade och mötte upp en av mina systrar. Tyvärr hade jag lyckats missa superblomningen av körsbärsträden i Kungsan.

"Where have all the flowers gone?" Ingen hade väl plockat dem...utan marken var fylld med rosa konfetti av körsbärsblom. Mycket vackert.

Sen föll mörkret, vi var var själva jag och D så vi flanerade runt i staden och njöt av hur levande allt var. Man kunde fortfarande fika sent, sent om man så ville. Men det är ett särskilt lugn en söndagskväll. Jag hade tur för jag är gift med en man som inte protesterar när jag vill gå på kyrkogårdar var vi än är.

Efter att nyligen sett Oliver Twist snördes mitt hjärta åt extra mycket när jag fann denna minnessten. Vad är sorgligast? Att de fick leva så kort och i sannolik misär eller att det inte fanns en pappa eller mamma som kunde vara där. Adolf Fredrik. Liten men vackert skött. Nya blommor överallt, inget skräp utan bara en sorglig liten trädgård som huserar de sedan länge bortgångna. Ibland skulle jag vilja vara alla ensamma barns mamma...men det är svårt nog att räcka till ibland trots att vi är en liten familj.

Den här mamman var lättad att få se sitt stora barn igen i alla fall. Lillasyster var hemma hos farmor, för vardagen kräver att man inte är vaken till soluppgången när man ska till skolan.

Det var i maj när göken gol

Precis när jag hade vant mig vid våren blev det mulet och kallt igen.Maj har inledningsvis inte imponerat. Men april var ju fantastiskt. På sista april sken solen så vackert på morgonen att jag lockades ut i min trädgråd. Den första jag mötte på min växtinspektion var grann katten.

Lite avvaktande så där, men jag kan inte klandra honom. Vi har inte varit bästisar precis. Jag med min allergi och han med sitt hoppande i mina land när jag flyttade in. Men sen började hela kommunen kompostera matavfall och mössen har fröjdats sen dess. Det var då jag insåg att vi skulle bli riktigt goda vänner. Så numera överser jag med hans smygande på min gård då jag vet att han håller mus populationen nere.

Tror ni att jag överdriver dessa gnagares lust till gnag. I morse hittade min man en död mus i fällan som han lagt i bilen. JUST DET. I vår bil. Helt sanslöst hur de små kan breda ut sig. Därför får gamla treben springa och härja hur mycket han vill på min gård.
Men jag såg mer än honom naturligtvis. Rabarbern är på antågande. (Äntligen)

Finns inget som går upp mot årets första rabarber paj.

Kanske att få njuta av våra alldeles egna blåsippor?

Min mans morfar var ett botaniskt geni som fick allt att växa, tyvärr är vi två inte lika begåvade. I år är det första året på ca nitton år som jag inte har grävt i jorde . Har varit för apatisk och håglös. Inget bra tecken.

Tom gulsippor planterade morfar in.
Var i alla fall lite halvhjärtat  iväg till Stackmora handelsträdgård där jag inte föll för något. Decibel ville ha en Pelargon så det fick hon. Men i kön till betalningen såg jag fröerna. Jag brukar ha ca 15 olika fröer varje år men aldrig hinna med. Men inte i år. Då såg jag bondbönorna. Tanken på brorsans farmor kokta bondbönor fick mig att livas upp och de slank med. 39 kronor för en påse, så det är bäst de tar sig : D

Men nu är det ju maj i alla fall. Efter en rask promenad på förmiddagen i går var jag rejält nedkyld, och inte undra på!

Det där vita på backen är inte vitsippor utan hagel. Inte undra på att Decibel springer in. Tolvåringen med Malungs bästisen var lite mer påklädda men kylan var iaf genomträngande.
För att att säga något mer så tar vi farväl att påsken, april och Decibels hår eventuellt. Hon har bestämt sig för att klippa sig kort idag.

Själv ska jag ta ett litet blogguppehåll närmaste veckan då jag har ett fullspäckat schema. Men jag tror ni klara er fint ändå. Over and out.

Chirp,chirp....

Våren hade jag glömt under veckan som passerat. Det är först nu när jag sitter i tystnaden här hemma och hör fåglarna sjunga sina locksånger som jag påminns om den. Alla andra sover bara jag är vaken. Så skönt. Stillhet är underskattat. Just nu skiner solen och i dag ska jag gå ut och se vad som vaknat mer i min trädgård under min mentala frånvaro.

Hoppas att vulkanaskan lugnar ner sig och att den låter folk åka var de vill och att man ska slippa dra ner den i luftrören tillsammans med allt förtjusande pollen.