Katter, kakor och kalas!

Förra veckan var en riktigt underligt vecka, det fanns nog ingenting som jag företog mig som inte gick fel, mer eller mindre. Sjuk var jag, inga skolböcker kom. En massa missförstånd till höger och vänster men nu börjar det ljusna vid horisonten.
Det som gjorde mig mest upprörd var inte att jag hade feber, eller att mitt skolarbete blev lidande eller att jag inte kunde göra hälften av det jag föresatt mig. Utan det värsta var nog det här....

...inte Malins fina lila solfjäder hon gav till Daniel förra året. Utan den råttfärgade korthåriga mollusken bakom! Jag skulle prompt släpa mig till frisören fast jag var dålig och det hela slutade i att min toppning blev avskalning av en tredje del av håret. Vet inte riktigt hur,var eller när jag gick med på denna förkortning men jag vet att jag har haft hårdepression sen dess.

Mitt glada sommarblonda Montessami hår bara klipptes av...för att transformeras till en 39-årig tant. Det här är i klass när jag hade lika långt hår för 14 år sen och färgade det svart och det hela slutade med att jag fick klippa mig kort. Men det här gör att jag ser, inte bara vuxen ut, utan som en svenska lärare utan utstrålning. Nu kan det vara min upptrappande 40-årskris som talar men det är ett hår som kräver terapi. Särskilt i jämförelse med Decibels coola frilla som hon fick på samma ställe, men en annan frisör.

Nåja vad är en bal på slottet. Veckan räddades av att jag fick åka på kalas i Edsbyn. Allra käraste Krimskramsan aka Suzana firade sin åstundande 40 årsdag.
Nu får jag väl bannor men jag vill visa upp födelsedagsbarnet och hennes coola retroklänning.

Som vanligt var det mycket gott fika och många gamla bekantingar att samtala med. Bl a Suz morföräldrar -still going strong- trots sina 85 resp 94 år. De tillhör min barndoms ljusa minnen, getterna på bondgården och att ligga i höet när det fraktades. Inga av mina barn skulle få åka på en bilväg i ett gungande hölass..tur att våra föräldrar inte var lika ordentliga/överbeskyddande ha,ha.

Tja jag försöker att överbeskydda barnen men det går inte bra. Det här kortet tog Deci på storasyster i Edsbyn:

Sol vill gärna klättra,balansera och hoppa. På allt överallt. Ordet farligt har inte samma betydelse för henne som för mig och D. Vad ni inte ser här är att bakom - nedanför henne stupar en stentrapp. Suz minsting har också svårt att inse faran med räckesvandringar...men han är fyra år! Men Sol suckar bara åt sina mossiga föräldrar.
Jag och familjen blev också inbjudna till Suz föräldrars sommarstuga en bit ifrån. Klart vi åkte dit, Hälsingland är nästan lika fint som Dalarna.

Små röda stugor. Den här var alldeles lagom för två. Plus yngsta dotterns otroligt sällskapssjuka hund.

Vilma. Suz har två yngre systrar, och en sak har de gemensamt -  de gillar verkligen djur. Linda, som är mellerst, är lite lagom intresserad. Men Stina, Vilmas matte, och Suz de är lite galnare än så. Som allergiker kan det vara svårt att hälsa på Suz då hon har FYRA katter. Hade hon kunnat skulle hon nog ha ett Zoo. Men Stina och Suz har varit engagerade i Ovanåkers lokal "rädda djuren" förening i omgångar. Själv tycker jag att det är bra att människor fortfarande kan ställa upp ideellt och att något här i världen fortfarande görs utan tanke på egen vinning! Så det är en djurälskande, medkännande och kreativ fyrtiåring som vi har hälsat på. Jag kan bara hoppas att de nästa fyrtio åren bara blir bättre och bättre. Kramar från oss Moringar <3

Sista semester dagarna

De sista skälvande dagarna av sommarlovet är här. Barnen jublar inte direkt. Själv är jag kluven. Bu för att gå upp tidigt på morgnarna och leva efter rutiner igen, och hurra för att gå upp tidigt på morgnarna och leva efter rutiner igen. Motsägelsefullt. Ja men det är ju min natur.

I veckan for vi ner till huvudstaden igen. Hade lovat barnen skansen så det var bara att leverera.

Svårt att se men här vilar några vargar till Sols stora glädje. Min varg/varulvsälskande nästan-tonåring stod i djup andakt inför synen.

Själv blev jag gladast över lemurerna. Kung Julien och hans vänner : )

Men mysigast var ändå Dalarö. Lukten av det salta havet. Solen som glittrade och en fin liten stad. Av en slump satt jag och läste Strindbergs Hemsöborna på vägen ner. Inte min favoritförfattare, men den här var ok. Lite roligt att vi skulle till den trakten dan efter.

Det var i maj när göken gol

Precis när jag hade vant mig vid våren blev det mulet och kallt igen.Maj har inledningsvis inte imponerat. Men april var ju fantastiskt. På sista april sken solen så vackert på morgonen att jag lockades ut i min trädgråd. Den första jag mötte på min växtinspektion var grann katten.

Lite avvaktande så där, men jag kan inte klandra honom. Vi har inte varit bästisar precis. Jag med min allergi och han med sitt hoppande i mina land när jag flyttade in. Men sen började hela kommunen kompostera matavfall och mössen har fröjdats sen dess. Det var då jag insåg att vi skulle bli riktigt goda vänner. Så numera överser jag med hans smygande på min gård då jag vet att han håller mus populationen nere.

Tror ni att jag överdriver dessa gnagares lust till gnag. I morse hittade min man en död mus i fällan som han lagt i bilen. JUST DET. I vår bil. Helt sanslöst hur de små kan breda ut sig. Därför får gamla treben springa och härja hur mycket han vill på min gård.
Men jag såg mer än honom naturligtvis. Rabarbern är på antågande. (Äntligen)

Finns inget som går upp mot årets första rabarber paj.

Kanske att få njuta av våra alldeles egna blåsippor?

Min mans morfar var ett botaniskt geni som fick allt att växa, tyvärr är vi två inte lika begåvade. I år är det första året på ca nitton år som jag inte har grävt i jorde . Har varit för apatisk och håglös. Inget bra tecken.

Tom gulsippor planterade morfar in.
Var i alla fall lite halvhjärtat  iväg till Stackmora handelsträdgård där jag inte föll för något. Decibel ville ha en Pelargon så det fick hon. Men i kön till betalningen såg jag fröerna. Jag brukar ha ca 15 olika fröer varje år men aldrig hinna med. Men inte i år. Då såg jag bondbönorna. Tanken på brorsans farmor kokta bondbönor fick mig att livas upp och de slank med. 39 kronor för en påse, så det är bäst de tar sig : D

Men nu är det ju maj i alla fall. Efter en rask promenad på förmiddagen i går var jag rejält nedkyld, och inte undra på!

Det där vita på backen är inte vitsippor utan hagel. Inte undra på att Decibel springer in. Tolvåringen med Malungs bästisen var lite mer påklädda men kylan var iaf genomträngande.
För att att säga något mer så tar vi farväl att påsken, april och Decibels hår eventuellt. Hon har bestämt sig för att klippa sig kort idag.

Själv ska jag ta ett litet blogguppehåll närmaste veckan då jag har ett fullspäckat schema. Men jag tror ni klara er fint ändå. Over and out.

Saker som händer

Den här helgen har jag gått från 9 timmars sängliggande under lördagen (yrsel, sjåpighet och klena nerver gissar jag) till snöskottning av ishockeyplan i går söndag. Decibel åkte skridskor och min syster, det 18-åriga kommunalrådet (fniss visst låter det pretto), tränade till kortvasan i skidspåret runt oss.

Idag blev det snopet vid lunch när jag fick besked om att tjejen som vi bokat om vår opponering för hade backat ur. Tråkigt för henne, knasigt för mig och den andra tjejen som "offrat" oss. Men det känns lugnt ändå.

Lite mera chockartat blev det vid middagen när tolvåringen rusar upp från källaren med andan i halsen och hasplar ur sig att hennes ena dvärghamster har dött. Pepper heter/hette hon och vilar numera i skogen här intill oss. Då jorden är genomfrusen så beslöt vi oss för att go back to our roots och skänka hennes kropp och själ till skogen. Med allvarliga miner och ficklampor gav vi oss iväg. Snön är djup här i Dalarna och just nu lite tung att pulsa i, men allt för Pepper. Sen ville S. att vi skulle yla som vargar som avskedshälsning, så jag och Decibel hängde på den idén. Sen avslutade vi allt med att kasta snöbollar upp i luften.
And that's all folks....

Får man ta hamstern med sig in i himmelen ?

I likhet med några andra få utvalda medmänniskor så råkar jag vara allergisk mot lite allt möjligt och i synnerhet mot pälsdjur. Så därför har jag aldrig haft en kanin. Jag har inte ridit. Jag jublar inte när en katt gnider sig mot mina byxor (och det gör de gärna har jag märkt). Men jag lider inte så mycket av det här att inte får vara med djur. Men det gör min djurälskande elva-åring. Hon värderar djur högre än människor och har haft som högsta önskan i världen att hennes mamma ska bli botad från denna onödiga åkomma.

Tyvärr har inte gud hört bön i denna fråga, men mamma har. Så för två år sedan lite drygt beslöt jag mig för att övertyga min man om att en liten mus kanske funkar. Inte för att han tyckte det var en bra ide men jag ansåg att det skulle vara bra för Sol. Det blev tillslut två (!) dvärghamstrar som kom från en av Sols kompisar, hon var glad jag var nöjd och pappan skeptisk. Från början var dessa små skygga och bitiga pga att förra ägarinnan inte engagerade sig så värst i dem. Men Sol lyckades få dem vänliga och handtama. När den ena hamster dog förra hösten blev jag riktigt ledsen.

Sol har en annan syn på döden, visst den skrämmer henne men när det gäller andra så är hon ganska osentimental. I alla fall så hade vi Loppan kvar som hon heter. En liten tjockis som har frodats hos oss. Men nu är hon över två år och dvärghamstrar har en kort livscykel så jag har gått här och börjat vänta på hennes frånfälle. Sol som inte varit i någon toppform har inte varit så aktiv med Loppan den sista tiden. Jag har fått påminna Sol om att byta vatten och leka lite med hamstern så hon inte blir understimulerad.
I alla fall hade jag inte hört Loppan vara uppe och lekt på nätterna på ett par dagar när jag i torsdags beslöt mig för att se om hon lämnat oss. Med tårögd beslutsamhet och gula handskar öppnade jag buren tog ut Loppans sovhus och skulle ta ut kroppen, död eller levande. Men det visade sig vara svårt. Omöjligt faktiskt. Det brukar vara det när de inte är kvar i buren. Japp, visst har hon lämnat oss men inte på det viset jag hade trott.

Det blev en jakt utan dess likhet hemma hos familjen Skeri. Maken har dragit fram allt som går att dra fram, han har byggt fällor, hittat spår efter henne, men förgäves. Hon är borta. Vi har ställt fram mat och vatten i alla hörn och kanter men inget verkar hon ha rört. Utan vatten klarar de sig inte så länge och det här var i torsdags. Var hon är kan man inte veta men vi hittar henne inte och jag måste nog i klartext förklara för S. att Loppan nog har gått till de sälla jaktmarkerna. Nu kanske S. förstår det ändå men jag känner att det är viktigt att markera att nu plockar vi bort hennes bur från S. rum och städar bort hamstermat och allt annat.

Det är inte min hamster men det känns eländigt ändå. Jag känner mig nästan fånig när jag gråter i smyg för att S. blir så nervös av "sorggråt", men faktum är att det är sorgligt. Här snyftar man för att man tror man ska hitta en död hamster sen hittar man bara en övergiven bur. En sån antiklimax och ett sånt sorgligt avslut. Godnatt Loppan var du än är