Omvärldsdepression

Ibland kommer tröttheten över mig. Inte den där som säger - gå och sov. Jag menar den trötthet som säger att livet är som att slåss mot väderkvarnar, att ösa ur vatten ur den läckande båten med en tesked eller att vi människor kommer alltid stå oss själva närmast och solidariteten är inte död utan har aldrig funnits.

Att vara människa är en individuell upplevelse. Så jag kan inte tala för någon annan än mig själv. Ändå tror jag att det finns fler därute som känner som jag, oro över samhällsutvecklingen både på mikro och makronivå. Att pengar styr det vet vi redan. Frågan är vem som styr pengarna? Är inte det människor? Går inte de att styra?

Jag har dagar då min tro på mänskligheten är större än den varit under en tid nu, jag har dagar då jag sätter mitt hopp till nästa generation och försöker tänka på allt bra som faktiskt händer. För det händer. Solskenshistorier om återfunna hundar, lyckliga slut i verkligheten, en by får renare dricksvatten, rösträtt för kvinnor där ingen funnits, alkoholister som lyckas hålla sig nyktra resten av sina liv.

Fast varför är solskenshistorierna så viktiga, är det för att de utgör undantagen från våra vanliga liv? Om det är så stanna jorden för jag vill hoppa av.

Kan inte patriarkatet bara försvinna, alla människor bli altruistiska eller miljövårdande? Varför kan inte folk bara hålla sams som Rodney King föreslog? Hela den här min Gud är bättre än din känns som min pappa är starkare än din diskussionen som sex-åringar har.

Vad får en människa att gå över gränsen från att vara en trevlig granne till mördare? Eller bli tjuv? Eller leda organisationer som vill förneka homosexuella mänskliga rättigheter, slänga ut alla med fel etnicitet, förbjuda sex utanför äktenskapet, förbjuda preventivmedel, bränna änkor på bål?

Det är inte tiden som är ur led, det är ett helt släkte - Homo Sapiens.

Petter ft. Daniel Addams Ray - Håll om mig (akustisk version)

PS. Jag är försiktig, men inte Sheldon Cooper.

Dagens inlägg skulle handlat om zombies, men så blir det inte!

Jag som nyligen skrev om hur svårt det är att vara i nuet. Något som jag hade glömt är vissa saker som gör att man är supernärvarande. Ett personligt exempel är bägge mina barns förlossningar. Då finns bara just nu. Jag har vid bägge tillfällena känt hur tiden är nu. Smärtan ökar fokuseringen och tar bort alla störande tankar som annars kan göra att man glider i väg och tänker på att "nu borde jag egentligen betala räkningarna, ringa det där viktiga samtalet eller vad som alltid ligger på lut.

I dag, som rent generellt har känt som en dag då en del saker har hänt, så mindes jag helt plötsligt att när det verkligen händer något man inte förväntar sig då blir man tvungen att fokusera på nuet. Särskilt när det gäller rädsla. Fånigt nog kan lockespindlar utlösa det här hos mig. Ser jag en i närheten blir jag fångad i nuet eftersom att jag får en uppgift direkt.....eliminera hotet.

Eftersom att jag inte vill utlämna saker hur som helst så tänker jag inte skriva alltför detaljerat. Dock så fick jag, och en hel del andra omkring mig en chock då något oväntat hände. Ingen död. Ingen överdriven skada, men när man försäkrar någon om att allt är förmodligen ok och det visar sig att det inte är så - då blir det en automatpilot som slår in hos mig. Just nu måste jag vara här och fokusera på vad som sker och hur människorna i min omgivning ska hantera det som är en chock.

Med ett verkligt hot, något som är allvarligt då måste jag vara helt närvarande i nuet. För någon behöver tröst just nu. Någon behöver att jag finns där helt i nuet och inte funderandes på att tvätten hemma inte blir upphängd.

Saker kan förändras fort. Det är med tacksamhet just nu jag känner att saker kan fortfarande ordnas, lagas och människor är i säkerhet. Jag har det bra. Så med Jason Diakitès/Timbukts ord:

"Hej och tack för kaffet jag är glad att vara här
älskar fan att åka, men är glad att vara här
Svedala din jävel du är vacker som en dag
sätt på en kanna till för jag stannar ett tag, bra!"

Det är så skönt när man får en stunds perspektiv på vad som är viktigt i livet. Människor och relationerna till dem.

Trevlig Trettondag På Er

Ja, ännu en av dessa märkliga högtider som någon knappt förstår varför vi firar. Klart att de flesta av er har koll på att det är för att det tre vise männen besökte det förtjusande gossebarnet Jesus : )
Guld, rökelse och myrra.

Själv har jag aldrig förstått poängen med pingst heller, men allt som ger röda dagar eller anledning till att fira är ok i min bok. Tolka nu inte detta som att jag ogillar vare sig något förknippat med julen eller kristna högtider pga vad jag skrivit ovan. Bara det att jag förstår det inte.

Jag tillhör den här majoriteten av människor som vill att allt ska ha en mening. Det ska finnas ett syfte med allt som sker. En förklaring åtminstone. För det gör vardagen så mycket enklare. Om man bara känner att det finns något vettigt med en idé så är sådana som jag ganska nöjda med det mesta.

Ta skatter, helt ok eftersom att de ska finansiera samhällsviktiga projekt. Ta sex, helt ok för då förökas släkten och man har förhoppningsvis lite trevligt samtidigt. Ta tanken på att ställa till med drygt en månads firande som kulminerar under en dag för att ära en individ som predikade kärlek till vår nästa och offrade sig för att alla vi andra skulle  kunna bli räddade, helt ok.

Men nu är det så att julen är som alla sanna julnördar vet en häxkittel blandad med hednatraditioner, modern kommersialism och en tvåtusenårig religion. Det stör mig inte.

 Men skatterna, går de dit vi vill? Får vård, skola, omsorg, infrastrukturer, eller arbetsmarknaden det vi tror, önskar eller hoppas på? Fungerar det systemet som det ursprungligen var tänkt? Och det är som socialist jag ställer mig frågan? Mina skattepengar, hjälper de Rut 87 år att få ett värdigt slut på vårdhemmet där hon dör i cancer. Kommer det som Reinfeldt kräver in att ge oss i glesbygden vägar som inte bara lappas, utan som går att köra på? Räcker pengarna Fredrik?

Är sex så trevligt? (Har nyss bevittnat Sucker Punch med tonåringen och tröttnat ur ännu mer på medias framställning av sexualitet gestaltat genom superunga kvinnor påminnande om tjejer i skoluniformer som ska hetsa upp någon, och de gör det har jag förstått efter att ha läst måååånga inlägg - främst av män- på nätet.) Så hur kul är sex när det inte behövs för reproduktion eller när man som en kompis en gång sa "jag undrar om det är nåt fel på mig för jag är ganska nöjd med missionären och känner inte att jag är så intresserad av S&M eller analsex?". Den frågan kan jag inte svara på, men frågan är om inte sex kan vara ett stressmoment för killar som känner att de måste prestera, eller tjejer som känner att de måste ställa upp för husfridens skull då och då?

Är julen verkligen den högtid vi vill att den ska vara? Är det värt att vara fattig i typ en-två månader efteråt för att köpa den enorma mängd mat, dryck, godis, julklappar, pynt och allt som hör till? Är stressen värd det? Ville Jesus att köpmännen skulle profitera på honom (hrm, vill påminna om hans smärre utbrott vid ett tempel där han rasade över hur just detta skedde fast i hans faders namn)?
Förstör jag julglädjen nu?

Jag firar gärna solens återkomst. Jag tänder gladeligen ett ljus varje söndag i advent. Jag ställer fram julkrubban. Innerst inne hoppas jag att småtomtarna äter gröt om jag ställer ut den. Jag gör detta och mycket mer för att vi behöver något att glädjas åt. Advent = förväntan. Varje lucka i adventskalendern man öppnar, varje pepparkaka, varje julkort som dimper ned i postlådan....det gör det värt det.

Men inte stressen. Inte profiten. Det finns en sak som visas varje jul som säger väldigt mycket, och inte är det Disney utan Tage Danielssons "Karl-Bertil Jonsson". Nu är det trettondagen och jag skulle vilja att den hade någon större mening. Men det kanske räcker att den ger oss extra ledigt om vi har tur vissa år.

(PS. Den här dagen kanske hade varit roligare om inte katolska kyrkan hade flyttat om någons födelsedag till 25 december istället, men å andra sidan så för oss nordbor passar ju den tiden lite bättre för oss så att våra gamla traditioner kunde assimileras in i the Borg collective. Men huvudsaken är att någon fest firas på något vis denna mörka tid.....för visst gruvar vi oss lite för att plocka bort adventsjulstakarna och julstjärnorna ; P)