Dystopisk lycka

Efter att ha läst ut Margret Atwoods Oryx och Krake sa jag till min man att det här borde ju filmatiseras. Jag blev ännu mer övertygad när jag lånat ett gäng böcker och insåg att det finns fler böcker om den dystopi som Atwood porträtterar. I mina händer låg denna:

Här är inte berättaren Jimmy utan vi följer kvinnorna Toby och Ren. Det är mörkt, en kamp för att överleva och kvinnans roll i samhället känns väldigt svag.

Det man märker är att när boken inleds är det precis som med föregångaren en berättelse om tiden före en katastrof, och som läsare leds jag genom dåtid och nutid. Det är stycken där vi följer -toby och Ren i den förtvivlan de lever i sin nutid, och det är stycken där de minns tillbaka. Det är fascinerande att läsa om deras liv särskilt som att jag vet vad som kommer att hända. Jag vet att deras värld kommer att gå under och vem som är främst ansvarig.

Det förminskar på inget sätt mitt intresse för storyn. Som man kan ana av titeln så återkopplas lite religiösa strömningar och Atwoods kultskapelse "Guds Trädgårdsmästare" känns helt trovärdiga som en udda grupp troende som samlas under agendan att vittna om allt som sker och ta avstånd från allt vad genmanipulering och den moderna tidsandan. Inte för att jag inte förstår varför en sån rörelse skulle kunna växa fram, men inom gruppen råder knappast den hippieanda som det först verkar. Mörkt vatten strömmar våldsam under ytan och syndafloden är på sätt och vis inte bara Crakes verk undan kan också ses i det förestående sammanbrott gruppen hela tiden närmar sig.

Men den bästa nyheten nu då? Atwoods böcker ska filmatiseras, se HÄR. Inte nog med att det fanns en uppföljare, det visar sig vara en trilogi för jag har MaddAddam kvar att läsa. Det blir HBO som gör en serie av den dystopiska trion. Mycket spännande.

En annan höjdarbok visade sig Virginia Woolfs Orlando vara.

Här ser vi ett omslag från filmatiseringen med Tilda Swinton i huvudrollen som protagonisten Orlando. Ett ovanligt upplägg, dels lever huvudpersonen från medeltid intill nu (eller i boken till 1920-talet då Woolf avslutade boken), sen börjar hen sitt liv som vacker ung gosse för att lämna oss läsare som elegant dam. Det är inte riktigt fantasy, inte riktigt drama, inte heller kan jag säkert säga att det är en historisk roman. Det är alla tre. Fast mest av allt är det en kärlekshistoria. (Här ser jag framför mig hur många Woolf experter rynkar sina ögonbryn.) Men åh, det är det väl. Det är en berättelse om att älska livet och att utforska så mycket man bara kan i sin existens. Själv kände jag mig upprymd och förtjust under hela min läsning.

Det är några kärlekshistorier som figurerar i boken, någon är intensiv, någon är för att Orlando kanske inte visste annat (tänker lite på Elisabeth I), och sen har vi lite flörtande. Roligast är nog när Orlando mer eller mindre flyr utomlands för att undkomma en uppvaktande kvinna, för att sen återvända långt senare som kvinna själv och inse att det hjälpte föga - den eländiga figuren kvarstår.

Sen har vi kärleken till det skrivna ordet och berättelsekonst. Författaren eviga plåga beskrivs väl och det är också en intensiv relation : D Nu är jag sugen på att se filmatiseringen med Tilda Swinton.

Mera Atwood

Margret Atwood är definitivt en av mina favoritförfattare. Det är få som lyckas med konststycket att få mig att vilja läsa något dramaaktigt men Atwoods sätt att uttrycka sig gör att jag sväljer nästan allt. Här är en bok från mitt födelseår, 1972, om en kvinna som återvänder hem i vuxen ålder till den lilla by/småstad i Kanada där hon växte upp.

Med tre vänner söker hon svaret på var hennes far har tagit vägen då denne verkat ha uppslukats av jorden. Det är en underlig upplevelse att läsa om den lätt klaustrofobiska synvinkeln den kvinnliga huvudkaraktären hyser. Trots att de fyra är ute i den kanadensiska naturen, på en ö där hennes barndomshem ligger, så känns det väldigt instängt och jag vill nästan sticka in en nål i luften när jag läser så att huvudpersonen kan andas.

Ingenting går som man vill, de minnen man har är inte alltid de rätta och människor är opålitliga. Det är som att läsa sig in i vägen till en psykos med det lätt spektakulära slutet. Boken gav mig samma känsla som Sylvia Plaths The Belljar/Glaskupan men Plath kändes mer trovärdig. Trots det var det en intressant läsupplevelsesom jag på intet vis ångrar.

"Det är nyttigt att ha tråkigt", sa Alfons Åbergs farmor.

Senaste tiden har jag börjat känna mig lite uttråkad, och det är riktigt bra! För en lång tid så har jag inte haft nån möjlighet att känna så. Vilket har gjort att jag varit lite liknöjd. Så trots att jag stör mig på att det kan bli lite långtråkigt någon dag så välkomnar jag det en smula. Tack vare det började jag ju läsa romaner igen. Senast ut var Margret Atwoods Oryx & Crake och det var en höjdarbok.

Visst det är en sorgligt hemsk dystopi med en framtid där genetiska experiment uppmuntras. Genom bokens röst Snöman/Jimmy lär vi känna en värld på väg mot sin egen undergång...ungefär som vår egen. Det finns stora segregeringar i samhället och Jimmy växer upp i ett skyddat samhälle, långt ifrån ett skydd för honom själv dock. Hans barndom framstår som kärlekslös och kall, uppfostrad av ett forskarpar men där mamman är psykiskt instabil och Jimmy gör allt för att hon ska reagera.

En dag är hon borta. Under resten av Jimmys liv får han regelbundna besök av säkerhetsvakter som vill luska ut om han vet var mamman är. Men han slipper detta när han verkar vara den sista Homo Sapiens som vandrar på denna jord. För parallellt med tillbakablickar av Jimmys liv följer vi Snömans vardag i ett nytt liv utan annat sällskap än ångest, fruktan och de genetiskt framställda nya människorna och djur.

Atwood är inte rädd för att skriva om ganska äckliga saker. Det är obehagligt att läsa om Jimmys spel och datortittande, för vi pratar om en ung kille som med bäste vännen Crake ser blodiga, perverterade saker som en normal vuxen knappast skulle klara av att se. Värst tycker jag personligen att det blir när Jimmy och Crake ser Oryx första gången. Hon är åtta år och är med i en "vuxenfilm" som de ser lite av när de slår runt.

Jag vill inte ge ut några spoilers men bokens titel är ju lite upplysande, man förstår att dessa två är centralgestalter i Jimmys liv. Trots det så går halva boken innan man som läsare lär känna Oryx. Det är absolut ingen lycklig historia den här boken, men det är en bra historia. Det var svårt att släppa den. När man börjar läsa om Jimmy i hans nya person, Snöman, så väcks nyfikenhet som måste tillfredställas. Så även fast jag avskyr att läsa om barns lidande så kan jag inte låta bli att läsa till sista sidan. Vad Atwood presenterar är en läskigt trovärdig framtid. Kanske inte just Crakes personliga inblandning i apokalypsen som väntar men det samhälle som beskrivs känns mycket trolig. Sen är det något fängslande över Crake och Oryxs personligheter och deras relation till varandra och Snöman som Jimmy döper om sig själv till.

Nej, katastrofer kanske man inte ska läsa om när vi har den värsta branden rasande i landet. Så jag valde att läsa något mer lugnande, hoppas jag att den är...Orlando av Virginia Woolf. Hittills gillar jag den.

Dyster framtid från Atwood

Redan i början av veckan bestämde jag att jag skulle ta en dag att läsa på/eller se på film. Jag skulle ge det till mig själv i present. Eftersom att vi haft student för syrran och jag själv skulle ta examen så blev det inte av förrens i dag. Så nu har denna dag ägnats åt att läsa klart Margret Atwoods The Handmaid's Tale. Man skulle kunna tro att jag gillar att läsa om dystra framtidsscenarion, eller dystopier helt och hållet när man kollar in årets läslista, men så är det verkligen inte.

Jag gillar den här boken, men den lämnar en besk eftersmak. Och jag kände mig matt efter att ha lagt ifrån mig den. Atwood beskriver en framtid där USA har blivit en plats för konservativa krafter. Då fertiliteten har minskat så blir barn en omöjlighet för många. Det är dock inte riktigt det som är i centrum här. Utan hur ett samhälle kan bli så totalitärt och människoovänligt. Som vanligt är det en grupp i Atwoods bok som har det ganska bra, jepp ni gissade det, vita män med makt.

Huvudpersonen är en "handmaid", hennes uppgift är att föda barn åt välbeställda familjer. Hon beskriver hur hennes liv ändrades från den tid vi själva lever i till den här existensen när man kan avrättas för vad som helst, och en värld där kvinnans värde är lika lågt som en jude under nazi Tysklands tid. Det går inte att komma ifrån den jämförelsen. Hela tiden när jag läste den så kände jag att jag blir lurad av att den beskrivs lite som science-fiction, för den är mer en, som Atwood själv säger, spekulationsbok.

Hon spekulerar i en ev framtid, den känns kanske långt bort, men jag lovar att det trodde nog judarna också i början av 1930-talet. Det som känns jobbigt är inte bara att läsa om hur förtryckta kvinnorna, och vissa män, är utan också den här känslan av att helt omöjligt är det inte att det en dag bara förändras hela system i ett land. Det händer hela tiden. Runt om i världen. Vi märker det bara inte. Sverige - ett hörn där det tar tid innan världen kommer emot oss.

Läs gärna om Atwoods egna tankar om The Handmaid's Tale, från januari i år HÄR