16 september 2014

03 september 2014

Jag visste väl att det kan vara farligt att campa!!!

Åh, det är inte så ofta jag lägger ifrån mig en bok och har så många frågor och funderingar som jag hade igår kväll. John Ajvide Lindqvist är ju en av mina superfavoriter bland författare (notera: inte svenska bara utan rent generellt), och jag kan inte säga fingret på vad det är som gör hans berättarkonst så tilltalande.

Kanske är det det 'andliga' släktskapet till Stephen Kings sätt att lägga upp berättandet. Många låtreferenser (och det älskar jag), det äckliga nära nog gore-aktiga bildspråket, eller så är det karaktärerna som ofta berör. Sen är det något speciellt med att känna igen miljöer som man så ofta gör i hans böcker. Har man någon koppling till Stockholm känns det mer vardagsbraläskigt, men här i Himmelstrand vete tusan om det spelar någon roll? För här är vi plötsligt...ja var är vi? Jag sträckläste boken igår och sen började jag om, för jag ville verkligen förstå vad jag hade läst. Ärligt talat så förstår jag inte ännu riktigt om jag har gjort det.

Skräckmästaren Ajvide Lindqvist har ännu en gång krupit under mitt skinn. Just nu är det en bedrift för jag grubblar på så mycket annat att jag var rädd att inte bli fångad av boken, men det blev jag. Yngsta dottern ville ha en betygsättning av boken fast jag sa lite svävande att jag vet inte än. Trots att det här är snyggt, vidrigt och sliter tag i den där klumpen i magen så fick jag inte samma känsla som jag fick av min favorit Hanteringen av odöda. Möjligen så är det själva isoleringen av karaktärerna som gör att det vacuum de befinner sig i sprider sig i min lästolkning en aning.

Jag vill inte lägga ut några spoilers vilket gör det knepigt att ge en rättvisande recension. Men mitt största hallelujamoment kom när lilla Molly svarar på sin pappa Stefans fråga vem hon egentligen är. Hon svarar på svenska men alla Björk-fans kommer att dra efter andan lika mycket som jag gjorde. Då fick jag lite gåsskinn på armarna.

Det enda jag vill veta nu är - John när kommer din nästa bok?

29 augusti 2014

Min bästa kompis heter Bok Textsson

Veckan som gick lyckades tonåringen och jag besöka grannkommunen Älvdalen. De har en sån fin biblioteksbyggnad.
Sen tog vi fika på lilla Morins där dottern upptäckte något som såg ut som en retrobarnstol från 60-70talet. Lite originell : D
Jag märker att hösten har kommit för alla möten hit och dit börjar trilla in. Tröttheten börjar redan sätta in. Det är inte hösten som sådan utan alla sammankomster som bara innehåller prat utan att det verkligen leder någonvart. Därför är jag glad att min romanlust har återvänt. Fast sist läste jag noveller.
Kom aldrig riktig över Thérès Raquin som i tonåren mest framkallade illamående när jag läste mammas ex. Men efter novellsamlingen ovan är jag beredd att förlåta Émile Zola. Särskilt när jag läser små texter som nedan:
Han var en man med många och lätt kontroversiella åsikter. Man kanske inte kan hålla med om allt men jag får ett intryck av att han ville se en utveckling där kvinnor skulle kunna få vara människor och inte bara formas till nickedockor av samhälle eller familjetraditioner.

I övrigt är livet alltid en dag i taget.




27 augusti 2014

Kärlek är så mycket mer än vi någonsin kommer att kunna veta eller förstå.

För mig är det årets kärleksaga. Bara bokomslagets glada höstfärgade hjärta ropade 'Kom hit Anna'. Jag är väldigt på och av när kärlek gäller men jag kände mig så nöjd och varm inombords efter att ha läst  Hilary Boyds fina Torsdagarna i parken. Vi möter smarta, trevliga Jeanie som ska räcka till för allt och alla. Sin butik, dottern och det lilla barnbarnet och sist men inte minst sin stelbente make.

"Visst känns det som att kärleken väntar. Brinn hjärtat brinn du vet du kan förändra allting." Så som jag har längtat efter att få läsa om svartsjuka, hjärtklappningar och svaga ben. Jag vill allt. Ni vet den där första spirande insikten att den andre betyder något och man trasslar sig in i grubblerier om hur mycket hen betyder. Sen all åtrå som ska flyga i luften. Dessutom måste någon ond häxa försöka skilja de älskande åt. Och hur ska de kunna få varandra. Är det ens möjligt?

Jeanie börjar gå till lekparken med sitt barnbarn och där råkar Ray vara med sitt barnbarn. Det vore väl kul om det bara fick gå bra nu då. Men nej. Jeanie har ju sin sura gubbe som vägrar sex utan nån förklaring. Ray har dottersonen på nåder då han inte var världens bästa pappa. Dessutom deklamerar -jeanies dotter att hennes mamma och pappa måste vara tillsammans för evigt. Och visst måste Jeanie fira sin sextioårsdag med en stor fest.

Jeanie ja. Hon vill få uppleva de glädjekänslor hon får varje gång hon ser Rays ansikte...och förälskelse är ett faktum. Nu är det bara X invecklingar, X konflikter, X Tragiska berättelser som ska fram. Men det allra viktigaste den här boken sa till mig var: 'Anna, tycker du att Jeanie borde sluta offra sitt liv på att göra alla nöjda när ingen bryr sig om hur det kommer att sänka hennes livskvalitet. Tycker du att Jeanie ska lämna sin man och välja värme och kärlek som kommer att vidga hennes vyer istället för att hålla henne fången'. Vid det laget gick jag och hackade upp ett stenblock och slängde med all kraft jag förmådde så högt att det blev ett hål i taket i mitt glashus.

Men ni vill må bra va? Läs den här. Släng alla prettoböckerna åt sidan lite och njut av hoppet som väcks...det är aldrig för sent för att möta sitt livs stora kärlek. Ta med er det.


26 augusti 2014

Dystopisk lycka

Efter att ha läst ut Margret Atwoods Oryx och Krake sa jag till min man att det här borde ju filmatiseras. Jag blev ännu mer övertygad när jag lånat ett gäng böcker och insåg att det finns fler böcker om den dystopi som Atwood porträtterar. I mina händer låg denna:
Här är inte berättaren Jimmy utan vi följer kvinnorna Toby och Ren. Det är mörkt, en kamp för att överleva och kvinnans roll i samhället känns väldigt svag.

Det man märker är att när boken inleds är det precis som med föregångaren en berättelse om tiden före en katastrof, och som läsare leds jag genom dåtid och nutid. Det är stycken där vi följer -toby och Ren i den förtvivlan de lever i sin nutid, och det är stycken där de minns tillbaka. Det är fascinerande att läsa om deras liv särskilt som att jag vet vad som kommer att hända. Jag vet att deras värld kommer att gå under och vem som är främst ansvarig.

Det förminskar på inget sätt mitt intresse för storyn. Som man kan ana av titeln så återkopplas lite religiösa strömningar och Atwoods kultskapelse "Guds Trädgårdsmästare" känns helt trovärdiga som en udda grupp troende som samlas under agendan att vittna om allt som sker och ta avstånd från allt vad genmanipulering och den moderna tidsandan. Inte för att jag inte förstår varför en sån rörelse skulle kunna växa fram, men inom gruppen råder knappast den hippieanda som det först verkar. Mörkt vatten strömmar våldsam under ytan och syndafloden är på sätt och vis inte bara Crakes verk undan kan också ses i det förestående sammanbrott gruppen hela tiden närmar sig.

Men den bästa nyheten nu då? Atwoods böcker ska filmatiseras, se HÄR. Inte nog med att det fanns en uppföljare, det visar sig vara en trilogi för jag har MaddAddam kvar att läsa. Det blir HBO som gör en serie av den dystopiska trion. Mycket spännande.

En annan höjdarbok visade sig Virginia Woolfs Orlando vara.
Här ser vi ett omslag från filmatiseringen med Tilda Swinton i huvudrollen som protagonisten Orlando. Ett ovanligt upplägg, dels lever huvudpersonen från medeltid intill nu (eller i boken till 1920-talet då Woolf avslutade boken), sen börjar hen sitt liv som vacker ung gosse för att lämna oss läsare som elegant dam. Det är inte riktigt fantasy, inte riktigt drama, inte heller kan jag säkert säga att det är en historisk roman. Det är alla tre. Fast mest av allt är det en kärlekshistoria. (Här ser jag framför mig hur många Woolf experter rynkar sina ögonbryn.) Men åh, det är det väl. Det är en berättelse om att älska livet och att utforska så mycket man bara kan i sin existens. Själv kände jag mig upprymd och förtjust under hela min läsning.

Det är några kärlekshistorier som figurerar i boken, någon är intensiv, någon är för att Orlando kanske inte visste annat (tänker lite på Elisabeth I), och sen har vi lite flörtande. Roligast är nog när Orlando mer eller mindre flyr utomlands för att undkomma en uppvaktande kvinna, för att sen återvända långt senare som kvinna själv och inse att det hjälpte föga - den eländiga figuren kvarstår.

Sen har vi kärleken till det skrivna ordet och berättelsekonst. Författaren eviga plåga beskrivs väl och det är också en intensiv relation : D Nu är jag sugen på att se filmatiseringen med Tilda Swinton.


22 augusti 2014

De säger mamma, de säger du, de ropar tjejen - inget jag heter...mitt namn är Anna

För att nästa drag ska bli begripligt vill jag presentera ännu mer Ylvis. Ja, ja det var bröderna som gjorde låten "What does the fox say?" men de har gjort så mycket mer. I mina ögon är det lite märkligt att SVT inte tagit in en av Norges mest populära pratshower. Men en låt som jag fick på hjärnan i våras var parodin på The Ting Tings "That's not my name". Om ni undrar om ni har hört så är svaret säkert ja om ni har sett Coca-Colas namnreklam.

Anyway, detta ledde till ett stort grubblande om det finns Coca-Cola flaskor i Norge med namnet Finn. Och jag fick för mig att jag absolut ville ha en. Jag avskyr Coca-Cola. Men gillar humor.
Så för några veckor sen tog jag med mig storesöster till Hamar som jag är barnsligt förtjust i.
Tyvärr regnade det så det första den unga damen ville köpa var inte Colaflaskor utan ett paraply. Men bortsett från en komplett antologi av H.P Lovecraft och lite fika så var det ju namnjakt.Och jag letade, det intressanta är att jag såg många exotiska namn som antyder att man är ett mångkulturellt samhälle......men jag har ännu inte funnit en enda flaska med namnet Finn. Så besvikande (jo man kan säga så från och med nu).
Fast kolla in, Howard som Håvard, helt underbart. Jag har alltså inte slängt några flaskor än. Har inte hjärta : D
Det som jag insåg att jag hade missat när jag kom över gränsen var att, götapetter, det är inte bara Tove Jansson och Maria Lang som har 100 årsjubileum utan även Alf Pröysen. Jo, ni vet vem Teskedsgumman är, alla gånger. Så lite undrar jag varför jag knappt har sett något om det i Sverige. Inte en notis har jag sett om det. Men nu vet ni i alla fall.



21 augusti 2014

Mord i Nora?

Solen sken från klarblå himmel under helgen som var. Vi besökte min ena brors familj och fick en mysig promenad i det vackra Nora.
Norasjön bjöd på glitter och ro. Svårt att tänka sig att Sveriges okrönta deckardrottning kunde hitta inspiration att skriva om ond bråd död i denna söta pärla.
För det var här hon bodde Maria Lang eller Dagmar Lange som hon egentligen hette. Som barn läste jag några av hennes böcker som i mitt tycke var småtrevliga, men mord i den här lilla stan säger jag till svägerskan som pekar ut en plats bara ett kort stycke därifrån. Tror ni inte att det längs sjökanten ligger lite pynt och ljus för att markera att här har någon dött? Märkligt nog blir folk verkligen mördade i Nora, inte vad jag hade trott en solig och vacker dag som denna var.

Nej efter detta var vi tvungna att äta Nora-glass i Maria Langs paviljong. Ganska god. Och ond bråd död skedde naturligtvis. Svägerskan kände sig nödgad att dränka en påstridig geting i min dotters pannkakssylt. Lite annorlunda sätt att dö på, tror jag att getingens sista tanke var.



20 augusti 2014

Mera Atwood

Margret Atwood är definitivt en av mina favoritförfattare. Det är få som lyckas med konststycket att få mig att vilja läsa något dramaaktigt men Atwoods sätt att uttrycka sig gör att jag sväljer nästan allt. Här är en bok från mitt födelseår, 1972, om en kvinna som återvänder hem i vuxen ålder till den lilla by/småstad i Kanada där hon växte upp.

Med tre vänner söker hon svaret på var hennes far har tagit vägen då denne verkat ha uppslukats av jorden. Det är en underlig upplevelse att läsa om den lätt klaustrofobiska synvinkeln den kvinnliga huvudkaraktären hyser. Trots att de fyra är ute i den kanadensiska naturen, på en ö där hennes barndomshem ligger, så känns det väldigt instängt och jag vill nästan sticka in en nål i luften när jag läser så att huvudpersonen kan andas.

Ingenting går som man vill, de minnen man har är inte alltid de rätta och människor är opålitliga. Det är som att läsa sig in i vägen till en psykos med det lätt spektakulära slutet. Boken gav mig samma känsla som Sylvia Plaths The Belljar/Glaskupan men Plath kändes mer trovärdig. Trots det var det en intressant läsupplevelsesom jag på intet vis ångrar.

10 augusti 2014

Tidig sommarmorgons läsning

Försöker skapa lugn. Ibland går det inte, men andra gånger är det lättare. Som före alla andra vaknar. En sån dag hade jag igår. Vaknade tjugo över tre och låg uttråkad fram tills kvart i fem då jag skulle väcka yngsta dottern. Till Gröna Lund skulle hon med bästa kompisen och dennas familj. En dagstur. Men sen när hon for var jag kvar i ett tyst hus. De andra sov. Så jag gjorde en Bilbo. Vet ni inte vad det är? Man sätter på sig skorna och bara går.
Så tidigt att solen inte riktigt hunnit ikapp mig. Det var svalt men solen lovade en varm dag.
Jag älskar ju vatten så vips befann jag mig vid vatten lite efter sex på morgonen. Det var rofyllt, tyst och jag var själv. Himmelriket helt enkelt.
Det var ett passande ställe att avsluta min läsning av Virginia Woolfs Mot Fyren.
 
En fin och lite sorglig betraktelse av en familj och deras bekanta. Mestadels följer man Mrs Ramsay och hennes funderingar och göromål. Har man läst Mrs Dalloway så tror jag att man kan känna en släktskap mellan de två kvinnorna. Det som fångade mig mest är inte bokens melankoliska slut, eller alla små förutsägelser Mrs Ramsay önskar åt framtiden, som slår fel, utan det paret Ramsays relation till varandra. Helt absurd.

Mrs Ramsay är gift med en lärd man och de har åtta barn. Barn som verkar avguda henne lika mycket som de föraktar sin far. Inte så märkligt då han konstant måste säga 'sanningen' oavsett hur det sårar omgivningen, och hon tillbringar i mitt tycke hela sin tillvaro med att släcka bränder som maken startar. Professor Ramsay är en man besatt av att vilja vara viktig och ansedd. Hans sanning är ju som läsaren inser hans åsikter mestadels, vilket gör att han framstår som osympatisk och trångsynt.

Men trots att frun i huset verkar få anfall av tvivel om livet verkligen är så bra och om hennes mans beteende går att stå ut med så är Mrs Ramsay ganska fäst vid sin buffel till karl. Han å sin sida retar sig visserligen på ganska mycket men anser att hustrun är "förbluffande vacker". Den här boken tror jag kan tilltala många kvinnor som har några år och livserfarenhet på nacken. Jag uppskattar Woolfs sätt att låta vardagliga funderingar ha stor betydelse i karaktärernas personligheter. Särskilt fängslande finner jag hur författaren lyckas fånga dessa motstridiga tankar och känslor vi bär med oss hela tiden.

Och det kunde jag sitta och fundera på alldeles själv i den stigande solen, vid vattnet. Bara jag och min bok.


06 augusti 2014

"Det är nyttigt att ha tråkigt", sa Alfons Åbergs farmor.

Senaste tiden har jag börjat känna mig lite uttråkad, och det är riktigt bra! För en lång tid så har jag inte haft nån möjlighet att känna så. Vilket har gjort att jag varit lite liknöjd. Så trots att jag stör mig på att det kan bli lite långtråkigt någon dag så välkomnar jag det en smula. Tack vare det började jag ju läsa romaner igen. Senast ut var Margret Atwoods Oryx & Crake och det var en höjdarbok.
Visst det är en sorgligt hemsk dystopi med en framtid där genetiska experiment uppmuntras. Genom bokens röst Snöman/Jimmy lär vi känna en värld på väg mot sin egen undergång...ungefär som vår egen. Det finns stora segregeringar i samhället och Jimmy växer upp i ett skyddat samhälle, långt ifrån ett skydd för honom själv dock. Hans barndom framstår som kärlekslös och kall, uppfostrad av ett forskarpar men där mamman är psykiskt instabil och Jimmy gör allt för att hon ska reagera.

En dag är hon borta. Under resten av Jimmys liv får han regelbundna besök av säkerhetsvakter som vill luska ut om han vet var mamman är. Men han slipper detta när han verkar vara den sista Homo Sapiens som vandrar på denna jord. För parallellt med tillbakablickar av Jimmys liv följer vi Snömans vardag i ett nytt liv utan annat sällskap än ångest, fruktan och de genetiskt framställda nya människorna och djur.

Atwood är inte rädd för att skriva om ganska äckliga saker. Det är obehagligt att läsa om Jimmys spel och datortittande, för vi pratar om en ung kille som med bäste vännen Crake ser blodiga, perverterade saker som en normal vuxen knappast skulle klara av att se. Värst tycker jag personligen att det blir när Jimmy och Crake ser Oryx första gången. Hon är åtta år och är med i en "vuxenfilm" som de ser lite av när de slår runt.

Jag vill inte ge ut några spoilers men bokens titel är ju lite upplysande, man förstår att dessa två är centralgestalter i Jimmys liv. Trots det så går halva boken innan man som läsare lär känna Oryx. Det är absolut ingen lycklig historia den här boken, men det är en bra historia. Det var svårt att släppa den. När man börjar läsa om Jimmy i hans nya person, Snöman, så väcks nyfikenhet som måste tillfredställas. Så även fast jag avskyr att läsa om barns lidande så kan jag inte låta bli att läsa till sista sidan. Vad Atwood presenterar är en läskigt trovärdig framtid. Kanske inte just Crakes personliga inblandning i apokalypsen som väntar men det samhälle som beskrivs känns mycket trolig. Sen är det något fängslande över Crake och Oryxs personligheter och deras relation till varandra och Snöman som Jimmy döper om sig själv till.

Nej, katastrofer kanske man inte ska läsa om när vi har den värsta branden rasande i landet. Så jag valde att läsa något mer lugnande, hoppas jag att den är...Orlando av Virginia Woolf. Hittills gillar jag den.

04 augusti 2014

Sommarkort

Värmen gör att jag blir mindre benägen att blogga. Mer benägen att svalka mig eller göra lata saker.
"Det blir en dag på stranden, morgnarna drar förbi. Vi sjunker ner i sanden, låter dagen bli som den blir." Ledin har så rätt, det är svårt att göra planer och följa dem, dagarna får bli som de blir.
Livspusslet har jag gett upp att nånsin lyckas lösa den här sommaren. Så vi testar enklare varianter. Som hela familjen kan lösa.
Sista biten är ilagd.
Det måste firas...lime och gurka går utmärkt att ha i diverse drycker.
Tonåringen och jag tyckte att "Helvetesfallet" är ett missvisande namn, snarare himlavackert. Och nej, skogen är inte så mycket svalare. Men den är tillräckligt trevlig för att vilja gömma sig i.

Bildkavalkad över en varm, lite mindre glad juli, men i år har i alla fall sjuttiofem procent av familjen badat ovanligt mycket. Det var det som var bäst med juli. Hoppas augusti blir lite gladare och mer normalvarm. Om inte finns det alltid böcker.





28 juli 2014

Somar, sol och nån trevlig bok...

Har haft lite sommarledigt nån vecka från bloggvärlden. Det kan hända mycket under sommaren också, trots att nästan hela Sverige verkar stanna pga ledigheter och det faktum att folk måste "passa på" att njuta av solen. Så mycket njuter jag inte av hettan, så gårdagens regn var högst uppskattat.

Men visst är det skönt att kunna bada i utomhus, sitta länge på altan om kvällarna och grönskan är ju ljuvlig. Det mest uppskattade från min sida är som vanligt att få sitta på stranden.
Inte för att sola, den glädjen överlämnar jag åt maken. Själv ligger jag i vattnet eller läser. Förvånansvärt nog kom min romanläsning igång igen efter ett långt uppehåll. Senast utläst är denna:
Deckare som utspelas i nutida London. Lacey Flint är den kvinnliga polisen med ett brinnande passion för kända mördare. Så är det en slump att en "Jack the Ripper"-kopia börjar härja i staden? Som vittne till det första offrets dödskamp blir hon av stort intresse för sina kollegor.

Den var helt ok. Lite tråkigt med den uppenbara kärlekstråden mellan Lacey och hennes kollega Joesbury som först verkar hata varandra, men sen... Ja, ni känner till greppet. Så osmart i en annars ganska smart roman. För det är riktigt roligt att läsa fakta om Londons kanske mest kända mördare, och jag uppskattar faktadelen efter bokens slut. Laceys egen personlighet och hennes bakgrund är också en fin detalj som sticker ut.

Men detta är inte den enda boken om ond, bråd död som jag har läst. För snäppet mer spännande tycker jag nog att den här är:
Bauer har imponerat på mig tidigare. När jag köpte den här tittade jag inte ens på baksidan så jag visste inte att karaktären Steven från en tidigare bok skulle vara med, så det var en bonus. Men det mesta fokuset ligger på den helt nedbrutne och sörjande polisen Jonas Holly. Han tas in i aktiv tjänst efter en lång tids sjukskrivning då hans hustru befanns döende badande i sitt eget hem. Holly ställs omedelbart inför en seriekidnappares sjuka hjärna. Barn i olika åldrar tas från bilar och kvar lämnas en lapp med just orden "Ni älskar dem inte".

Jag kan inte motstå Bauers miljöbeskrivningar. Det är mörkt och Exmoor är en perfekt setting för att låta galningar härja. Frågan är bara vem som är galningen. Steven Lamb, förra bokens hjälte och offer, ogillar starkt Jonas Holly av en enkel anledning: han är säker på att Holly tog livet av sin fru. Som den inititivrike tonåring Steven är så börjar han fundera på om Holly dessutom kan ha något med kidnappningarna att göra.

Boken byggs upp av ett varvande av Stevens, Jonas och andra karaktärers perspektiv, samtidigt som att man genom dessa får en bra bild av samtligas förflutna. Det är snyggt skrivet och jag önskar lite att jag hade sparat den här boken till en regnig novemberkväll men,men. Den har ett speciellt slut som beroende på vad man uppskattar kommer att värderas olika. Jag tyckte om det men hade önskat ett annat slut.

Här har vi en bok som överraskade - på flera sätt. Jag har aldrig läst Trosell tidigare men när jag såg denna på kyrkans bokloppis tänkte jag att jag skulle testa ännu en svensk författare. Vad jag inte visste att denna deckare utspelade sig mycket nära min hemort. Jag har många gånger varit i Malung trots att jag inte dansar under dansbandsveckan eller alls för att vara ärlig. Men det var roligt att känna till i stort sett varenda område som beskrivs i boken och det var med en viss känsla av att det blir en extra bonus för mig som läsare att ha så mycket förkunskap om dalmål, den speciella mentalitet som genomsyrar Dalarna i stort och trakterna.

En ung pojke blir ihjälskjuten av misstag under en klassresa. Det är inte en särskilt bra idé att ha ett jaktlag och en skolklass på samma ställe, vilket huvudpersonen Siv Dahlin blir snabbt varse om när hon oavsiktligt dras in i händelseförloppet av en slump. Allt tyder på att det hela är en olycka, men den här kullan börjar ana oråd. Hon kan inte stänga av sina överaktiva iakttagelseförmågor så trots att hon minst av allt vill ställa till med något så kan hon inte låta bli att notera småsaker som skaver.

Dahlin är för mig en uppfriskande karaktär. Inte ung, inte inom rättsväsendet alls utan jobbar inom hemtjänsten och hon är inte alls främmande. För mig kändes hon som en väldigt levande kvinna, någon som påminde om många äldre kvinnor i från dessa trakter. Det ser ut som att jag är väldigt partisk nu men jag hävdar att Trosell skriver så att man känner igen sig i sin egen vardag. All behållning är inte bara storyn runt dödsskjutningen, utan även vardagsrealismen som sipprar igenom allt. Tro nu inte att jag bara läser om döden.
Lånade den här av mamma. Sen jag läste Mortons The Distant Hours/I det förflutna så har jag verkligen tänkt att jag måste läsa mer av denna australienska författarinna. Jag kände ingen besvikelse alls efter att ha plöjt igenom Den glömda trädgården. Visst, det var lite död och mystiska sammansvärjningar i den här pärlan. Det är bara det att Morton får allt att kännas så magiskt och romantiskt trots att det är tunga ämnen som försvunna barn, olämpliga föräldrar, tragiska dödsfall och familjehemligheter.

Men jag är svag för romaner som tidshoppar. Vi får läsa om händelser på nittonhundratiotalet, sjuttiotalet och mer i nutid. Sakta men säkert nystas hemska och sorgliga livsöden upp. Vem kan dessutom motstå en bok som lägger in berättelser och sagor inuti sin egen berättelse. Som den sagoälskare jag är så är tråden med en sagoberätterska och hennes sagor fängslande. Sen en trädgård som inte vem som helst kan hitta, som en ung kvinna från Australien ärver tillsammans med en liten, i stort sett K-märkt , stuga i England - ja då går det inte att lägga ifrån sig boken. Få se vad svärmor tycker som läser den nu men jag rekommenderar den varmt om man vill ha spänning, lite 'då och nu'-känsla och romantiska beskrivningar. God sommarläsning på er!




16 juli 2014

Bra sammanfattning

Jag har alltid älskat sagor, alla sorters sagor. Det gör jag fortfarande. Antagligen var det en av orsakerna till att jag också alltid älskat att läsa om religioner; huvuddragen i dem, hur den enskilda religionen utövas, gamla religioner som vi gärna vill kalla myter. Det där sistnämnda är intressant. Den grekiska mytologin säger vi, ungefär som att vi kan slå fast med hundra procent att det inte är en religion vi talar om.

Naturligtvis så innehåller begreppen myter och mytologi så mycket mer än vad jag förenklar det hela till nu. I mitt tycke så verkar det som att det finns någon slags koncensus om vad som är myt och vad som är religion. Kan man verkligen bestämma det? Varken Inannas, Odens eller Venus följare lever så att de kan argumentera emot.

Jo, nån nyvariant av de äldre religionerna finns alltid. Men vi har inga säkra bevis alla gånger hur de utövade sin tro för tusentals år sedan. Som ex-troende kan jag se tillbaka och förstå mig själv helt och hållet varför jag ville tro att det fanns en gud. Den ultimata sagan är presenterad, och har man tagit sig igenom hela Bibeln så vet man att den innehåller nästan allt...utom lyckliga slut för samtliga karaktärer.

Så när min man gav mig den här bilden fick jag lov att skratta.
Inte åt att någon annan väljer att tro på något som jag själv inte längre förmår mig att göra, utan att det här en bra sammanfattning av saker som står i Bibeln.

Många blir överraskade när jag berättar att jag varit troende. Precis som de var det när jag aktivt ansåg att Gud faktiskt finns. Följdfrågan många har ställt är "Gick du i kyrkan också?". Inte så ofta som jag hade önskat. För jag är väldigt svensk i det avseendet att jag har aldrig uppskattat organiserad religion. Men jag tyckte om tanken att någon vakade över mig.

Så jag har full förståelse för att många inte vill lämna exempelvis sin hinduistiska tro bakom sig trots att den inte skattar kvinnor särskilt högt, eller kanske sin judiska tro även om vi kan läsa att Lot skickar hellre ut sina unga döttrar för att våldtas av en (intressant nog Gay) folkmassa som vill ligga med änglarna som hälsar på Lot. Man stannar om man känner sig trygg och inte tvivlar alltför mycket.

Mitt problem var såklart tvivlet. Man kan ljuga för sig själv, men jag har alltid varit en dålig lögnare så när jag insåg hur jag kände blev det besvärligt. I dag är jag fortfarande en tvivlare. Många gånger när jag läser att någon ny forskning har visat det ena med det tredje kan jag förhålla mig skeptisk. Även om jag älskar naturvetenskap lika mycket som sagor så vet man väl egentligen aldrig vad som är för evigt sant. För evigt sant kanske inte ens finns.

15 juli 2014

Böcker, bad och bröllop

Första romanen sen början av november förra året. Har bara läst faktaböcker sen dess. Men det blev så varmt och soligt att jag behövde en dos av något annat. Så Bauers Ni Älskar Dem Inte kändes som en bra inskolning. Klassisk deckare i mitt tycke. Gillar henne. Lite otäck men lättläst. Kidnappade barn på den engelska landsbygden, återseendet av en karaktär från förra boken jag läste av henne och ett sorgligt men lyckligt slut. Tillräckligt bra för mig.

Jag gläds åt regnet för sån är jag. Fast jag erkänner att värmen är bra för att man kan äntligen bada utomhus. Jo, det är sant ibland går Fantomen i stan "som en vanlig man" och ibland sitter jag på en strand före klockan sju på kvällen. Bildbevis:
Sommaren är ibland ett stressmoment i vår familj. Nej, jag menar årligen ett återkommande stressmoment. Men ibland bryts vardagens monotoni bort mot fantastiska saker som makens brors bröllop.
Bruden...som vi lämnar hänsyn till men hon var strålande.

Nu har jag just tagit fyra veckors terapisemester. Försöker hålla mitt huvud från de mest nedbrytande tankarna så jag håller låg profil. Lovar inget. Gör inte så mycket. För nu är jag trött på riktigt känner jag. Brukar man inte bli piggare av solljus? Försöker vara ute så mycket jag kan för att prova något nytt. De sista åren har inte varit fulla av utomhusaktiviteter.

Ser att mina rosor blommar mer än vanligt. Är det ett bra tecken?






04 juli 2014

Är det sommar nu?

I dag skiner solen igen, bokstavligen. Har tom besökt badstranden, utan att bada, men ändå. Tonåringen ville bara åka och sätta sig på en strand. Då jag hade åkt båt kvällen innan och redan kände mig nautisk så varför inte åka till vatten igen. Om något så är det rogivande.
Så här vackert var det igår kväll på väg hem från en liten ö i Siljan. Det var faktiskt regnigt under dagen men så fort vi skulle åka båt svängde vädret om och visade sig från den soliga sidan.
Tidigare på Tjuvholmen som ön heter, fråga mig inte varför. Men det var bara tretton och en halv grad i vattnet så bad kändes inte lockande.
Annars blommar pionerna för fullt. Synd att jag är så doftöverkänslig annars hade någon blomma fått följa med in och leka lotus i lite vatten.
Annars har morfars gamla vildäng lyckats få fram se där stora smörblommorna som kallas Smörboll, och lite orange liljor har nästlat sig in också.

Annars undrar jag lite om sommaren kom på riktigt nu eller om det bara är en dags solbesök? Jag kanske har haft fel om att jag sällan påverkas av väder. För lite trevligare är det när man kan sitta utomhus utan jacka, och andra människor ser gladare ut...då blir jag gladare.






03 juli 2014

Nervös

Lite nervös. Ska göra något jag inte gjort på länge. Umgås med "riktiga" vuxna i ett festligt sammanhang. Bara några timmar kvar och jag kommer att le och vinka som om att jag gjorde sånt dagligen. Är lite rostig. Lärare, arbetsteraputer och superpräktiga mammor som inte låtsas vara vuxna. Såna som lagar lunch, middag och fixar rutiner. Och sen jag.

Men det är för en god sak. Jag gör det för någon jag tycker om, även om hon är väldigt olik mig. Så nu ska jag improvisera för jag har inte regnkläder, riktiga underställ och vi ska vara ute ganska mkt i ett regnigt Mora. Ska försöka skjuta bort tankar på att tonåringen går omkring och ser ångestfylld, sitter och snyftar vid matbordet just nu, och ska lita på att pappan grejar allt när inte jag är hemma. Det kommer att serveras alkohol. Frågan är om jag borde ta emot det, eller om det kommer att sluta att jag i min nervositet dansar på bordet innan kvällen är slut?

Så jag lyssnar på musik, tittar på min fina almanacka som min lillasyster nyss gav mig. Visst halva året har gått men vem tackar nej till en TNBC-grej?
Mittuppslaget, tjugo år sedan The Nightmare Before Christmas släpptes.
Juli. Så jag tittar på den och tänker på att frasen "var dig sjääälv bara" inte fungerar i alla sammanhang. Ibland så måste man anpassa sig lite efter normer man inte riktigt är helbekväm med. I går sken solen. I dag är det bara regn hos mig.


01 juli 2014

Gud vad vi har fyllt år.

Numera är vi fem i släkten som fyller år i juni. Jag, syster Blixten, hennes pojkvän, och mina brorsbarn Kian och Melina. Dessutom från 20 till 30 juni. Så lite intensivt blir den sista tiden i midsommarmånaden.
Av mor fick jag ett Wayne's Coffee-kort (stammis) som låg i denna fina te-ask. Men jag har mitt smink i den.
Svarta Malin, som redan gett mig min Doctor Who-tavla gav mig dessutom denna fantastiska Tim Burton-bok. Mycket makaber och den uppskattas djupt.
Team Gryffindor ställde inte upp i fotbolls-VM eftersom att de har en viktigare sport att spela, min lillebror tyckte att jag behövde lite Harry Potter.
Det tyckte även min lillasyster Beja, som ordnat armband med symbolen för "The Tale of the Three Brothers" från böckerna. Symbolen står för the Elder Wand, the Resurrection Stone och the Invisibility Cloak.

Jag fick fin uppvaktning trots att jag knappt tänkt fira min födelsedag.

Den här vackra anteckningsboken som jag aldrig kommer våga skriva något eget i, utan jag har tänkt ägna den åt att föra in favoritcitat från böcker, filmer, serier och verkliga livet. Jag blir alltid så överraskad att mina nära känner mig så väl att de vet vad jag uppskattar.

Och så var det kalas för lillprins Kian med syster Mina, här med farbror Michael (jepp det är han som ger bort HP-halsdukar och alldeles för vackra skrivböcker.) Nova ville ge Kian en krona så då fick han en.
Ett-åringen i sitt nya lektält och två-åriga storasyster som verkligen inte hade tid att sitta still för att bli fotad. Det var ett barnkalas som hette duga. Barn till höger, tusen leksaker till vänster och full fart hela söndagen. Roligt, men faster Anna var trött och somnade ganska ovaggad när hon kom hem.

Jag var så där präktig och gav dem böcker med barnsånger och vi sjöng "Imse Vimse Spindel" (terapi för mig) och lekte "Prästens Lilla Kråka".

Jag är stolt över att vara faster till dessa två guldklimpar. Önskar att vi bodde lite närmare varandra. Ibland undrar jag hur mitt liv skulle vara om båda mina föräldrar och alla mina syskon bodde i samma stad som mig. Om jag bara kunde cykla fem minuter för en kaffekopp hos någon av dem, om man kunnat samhandlat, ifall livet hade varit mer hektiskt eller lugnare. Ibland tror jag lugnare.

För när alla ens anhöriga bor en bit i från då är det helger, semestrar och dop och sånt som gäller. Det blir inte den där vardagliga, avslappnade samvaron. Det saknar jag ofta. Samtidigt är det lite bra att ha ett skäl att lämna hemkommunen ibland : D