Sila mygg och svälja kameler

Nackdelen med att vara i den, enligt många, avundsvärda positionen att vara rik, berömd och idol har den stora baksidan att nästan allt du gör blir offentligt. Om du inte sminkar dig när du åker och handlar knäpper någon kort, om du har en dålig dag och snäser åt en journalist rapporteras det, om du är ung och identitetssökande då kan du ge dig sjutton på att du är lovligt vilt.

Som mamma till två barn födda runt millennieskiftet har jag ofta sett på barnprogram med dem. Dels för att kolla in vad de matas med, och dels för att jag ville. Vi har haft Disney Channel sen vi flyttade till vårt hus för ca åtta år sedan, och de visade en show som heter "Hannah Montana". Det handlar i korthet om en ung flicka, Miley, som lever ett dubbelliv. På dagen är hon vem som helst, går i skolan, gör läxor, diskar hemma eller hänger med bästisen. Men på kvällarna förvandlas hon till den populära sångerskan Hannah Montana (2006-2011).

Den här serien är intressant ur synvinkeln Disney och deras inverkan på barns liv. Miley Cyrus spelade rollen som Hannah Montana mot sin biologiska pappa, Billie Ray, och ja det är countrysångaren för er som tycker namnet låter bekant. Serien gick några år och tjejen har varit otroligt populär, sålt skivor, merchandise, turnerat, spelat in filmer och varit Disney Channels stjärna tills hon antagligen inte ville längre.

Här har vi Miley Cyrus som Hannah till vänster, och Miley till höger. Bild från serien.

Problemet med barn är väl att de växer upp, ur tv-bolags sätt att se på saker. Se på Britney Spears eller Christina Aguilera som bägge var stjärnor på samma tv kanal och när de kom upp i övre tonåren inte ville spela oskyldiga, stereotypa flickor längre. Dessa tre tjejer har gjort det klassiska alla snälla flickor gör när man tröttnar på att bli insorterad som nationaloskulder, som i sin tur ska främja det amerikanska idealet (?) att vara flicka tills den dagen man gifter sig, för då blir man vips kvinna.

Praktiskt va'? Miley Cyrus hängs nu ut som slampa, galen, uppmärksamhetssökande osv. Precis som Britney och Christina blev totalmobbade i media några år tidigare för samma beteende, av privatpersoner när de kommentarer och skriver insändare, och av förstå-sig-påare inom journalist och åsiktsbranschen. Anledningen till all uppmärksamhet just nu är att Miley tog "jag vill vara sexig"-kortet ur leken och har gjort en mycket vågad musikvideo, samt uppträtt på en musikgala på ett sexuellt övertydligt sätt.

Vad jag inte tänker lägga upp är nakenbilder på henne från sista videon, men det har mer att göra med att jag är pryd och kände ett lätt obehag när jag såg videon. För i mina vuxen-mamma-ögon är Miley flickan som spelade Hannah Montana. Och där, mina damer och herrar har vi grogrunden för problemet. Den här personen är alltså 20 år. Inte tretton eller sexton år. Myndig. Början till vuxen.
Det kändes olustigt i dag när jag gick in på filmsiten IMDB och läste topp tio kommentaren över Cyrus uppbrott med sin pojkvän. Det var nio män, en kvinna på tionde plats som sa något som inte ens hade med saken att göra...typ reklam. Men männen hade ganska hårda åsikter om artisten. Om hur hon var en katastrof, pojkvännen hade gjort en klok sak när han drog sig ur. Ni kan själva kolla upp allt fjant på IMDB om ni så önskar.

Den här bilden förställer inte Cyrus utan en annan ung kvinna, kortet är från när hon inte var så känd, ca 21-22 år. (Bilden från http://dariandarlingnyc.blogspot.se/2010/01/rockin-radio-city-with-semi-precious.html) Ungefär i samma ålder som Cyrus är nu.

Nu ser damen på fotot ovan mer ut såhär, vid den mogna åldern av 27 år. Bilden är från MTV's hemsida, från samma gala där Miley Cyrus blev USA mest föraktade kvinna.

Lady Gaga, och ja, hon visar rumpan. Men Cyrus fick mest uppmärksamhet ändå. Vad skiljer de här tjejerna åt? Svar: den ena har vi alltid sett i rollen som en vågad, lättklädd och uppmärksamhetssökande artist, och den andra har vi följt sen hon var en flicka, framställd som helylle och allt alla småflickor strävade efter att vara.

Varför är det ok att utsätta Cyrus för den här behandlingen, precis samma som Britney Spears fick utstå? Jag tror att det handlar lite om madonna/horakomplexet. Sen en sak till, folk gillar sällan förändringar. Allt och alla ska stanna inom sin ram/mall. Man kan inte komma här och utge sig för att vara oskuldsfull och en förebild för småflickor, sen ha fräckheten att vilja bryta sig ur den imagen och låtsas att man är vuxen nog att ha sex (när man dessutom är vuxen nog att ha sex). Nej, ni, skillnaden är om man som Lady Gaga ALLTID har verkat vara sexig och lite weird, då får man fortsätta. En madonna är en madonna, och en hora är en hora! (Ja jag vet att artisten Madonna anses vara ett undantag.)

Jag kan helt ärligt tillstå att jag känner mig obekväm till mods med Miley Cyrus nya stil, men det säger mer om mig än henne. Lite kan jag tänka att det är som bäddat för att hon ska ångra sina utspel om tio år, men det handlar fortfarande mer om att det finns föreställningar om hur man ska bete sig. Hon har inte mördat någon och ätit upp deras lever med en god Chianti. Hon beter sig på ett sätt som man kanske gör om man har växt upp med media och superförväntningar om att alltid vara lite Shirley Temple. Revolterar, och det med råge.

Sen finns det säkert åsikter om att artister och kändisar är förebilder, de har ett visst moraliskt ansvar. De påverkar barn och ungdomar. Visst det gör de väl, till viss del. Men jag undrar hur många personer som tänker på att alla människor påverkar andra, och att alla har ett moraliskt ansvar. Sen kan man ju fundera på varför det är så, att unga individer väljer de förebilder de gör. Kanske ska man ägna lite tanke åt det? Istället för att säga att man värnar om individers rätt att uttrycka sig och sen vilja censurera allt som inte passar.

Jag har dock lite lättare att förstå Cyrus fans i tioårsåldern som blir förlägna när de hör (eller ser, internet) talas om idolens nya stil. Men vuxna människor? Varför kan vi inte bara acceptera att problemet ofta ligger hos oss därför att vi lever genom andra. Tror ni mig inte? Försök att tala med en Mora IK supporter när Mora fått stryk av Leksand (hockey för er oinvigda), då ser man hur mycket vuxna människor identifierar sig med något/någon/några utan att agera själva. Sport och deras anhängare. Eller försök att säga att man anser att vi ska avskaffa monarkin till en rojalist, det är då man får veta allt bra med kungen eller Victoria, och det kan komma från någon som aldrig träffat personerna i fråga.

Poängen här är ändå lite Disneysyndromet, drömvärld, drömliv och drömkaraktärer. Ni ser mönstret, det är alltså inte på riktigt. Så fort Disneys barnstjärnor lämnar Disneyslottet förvandlar omvärlden dem snabbt till pumpor, riktiga möss eller så tappar de glasskon och inga skor i världen kommer någonsin passa igen. Vi 'vanliga' människor kan ibland bete oss som pöbeln under franska revolutionen, vi skapar idoler och sen kan vi ta ifrån dem stjärnglansen och slita dem i stycken. Det är helt ok att titta på en naken, juckande Lady Gaga men Miley Cyrus ska helst sätta på sig en onepiece och ha den på sig resten av livet................................snacka om att sila mygg och svälja kameler.

Skratta eller gråta?

Valborg Vinägerflaska också. Inget vidare väder för utomhuslekar uppe i Mora idag, Valborg eller ej! Jag firade in dagen med att läsa Winterson och skriva lite privata om böcker jag läst på sistone.

Dagens mest skrattframkallande anteckningar fick jag av Kawa Zolfagarys Vita kränkta män. Ok - nu vet jag att jag öppnar upp för att bli kallas rabiat feminist-kommunistisk HBTQ-stödjare, men det är jag helt klar över. Jag kan inte rå för det, men att läsa Zolfagarys sammanställning av kommentarer människor har gjort i sociala medier eller vid olika slags intervjuer är bland det roligaste jag läst på länge. Samt det mest skrämmande!

Författaren och journalisten Maria Sveland skriver i förordet om hur tungt det har känts ibland när hon läst materialet, och jag förstår varför. Visst kan jag tänka att boken är aningen vinklad, skriven för att provocera, att den hittar extremister, men jag blir ändå helt häpen över att den moderna människan inte förstår att det är lika allvarligt att skriva internetkommentarer som att säga saker IRL.

Ett exempel på en typisk Facebookkommentar som är med i boken:
"Jonas: 'Men jag tror på jämställdhet. Vilket feminister inte gör. Och kuken, den vill DE skära av bara för att jag är man' "(s16).

Till det säger jag, Jonas du kan gå omkring med din kuk ett tag till för med sådana uttalanden så betvivlar jag att du någonsin kommer att ha en diskussion med en feminist i mer än tre sekunder innan han/hon tröttnar på dig och går därifrån.

Jag insåg vid läsandet av denna bok att de flesta vita män kan känna sig provocerade av den här boken. Min förhoppning är dock att det handlar om en minoritet som syns och hörs. För om det skulle vara så att de flesta män anser att andra människor blir misshandlade av killar som upplever frustration för att de inte får sex (s11) då ligger den moderna civilisationen pyrt till.

Facebookinlägg:
Person 1: "precis, så är det. många mäns aggresioner härstammar från knas med sexlivet.jag är en av dem så jag vet hur det är.blodet från din misshandel är på statsfeministernas o andra sexköpslagsivrares händer.jävla typer vissa av dem."
Person 2: "nu läste jag slarvigt; har detta hänt dig?"
Person 1: "Nope, men det är en "klassiker" som hänt tre polare totalt"

Va??? Menar han allvar? Ja! Det finns myriader av dessa exempel i boken. Jag känner mig både road och oroad på samma gång.

Kvinnans detronisering

Ja inte blir man på särskilt bra humör när man läser om hur duktiga vi människor har varit på att förtrycka varandra. Jag uppskattar att få läsa böcker som belyser att kvinnor också har en historia. Att allt som finns inte bara är Julius Caesar, Napoleon, Rembrandt, Elvis Presley eller Albert Einstein. Jag gillar att få se hur författare anstränger sig för att lyfta fram kvinnor som har gjort något som förändrat världen, som t ex Rosa Parks, Marie Curie, Heliga Birgitta, Jeanne D´Arc eller Billie Holiday.

Fast nyfiknast är jag på hur det har varit på riktigt för den stora massan. För människor som kunde ha varit du eller jag fast för länge sedan. Speciellt för oss kvinnor. Det gör Lillemor Sahlbergs Kvinnans tidiga historia: Från vördad gudinna till värdelös slav till en riktigt intressant bok. Av titeln så är det lätt att förstå att fokus ligger på kvinnans ställning genom tiden, men den talar ju samtidigt om hur männen har haft det.

Först och främst så är Sahlberg inte övertygad om att våld och "survival of the fittest" har varit de första människornas drivkraft, utan hon säger "studier visar hur samarbete och omsorg om varandra bidragit till överlevnaden inte främst aggressioner och slagsmål" (s 27). Vidare radar hon upp en bild av hur kvinnors ställning har verkligen utvecklats i den riktning som titeln antyder.

Om jag förstår henne rätt så hade vi det ganska bra i tusentals år fram till de sista 3'500 åren. Saker sker ju inte över en natt och inte av en orsak. Vilka är då huvudpunkterna som gjort att män vid någon tid i historien började försöka få hela världen att tro att en kvinna är en egendom, samt att hon är underlägsen mannen? Tydligen är det sannolikt ett indoeuropeiskt krigarfolk som kom med sin stormgud som erövrade områden där gudinnan, eller gudinnan och guden haft stor betydelse för vilka rättigheter kvinnor haft. Men stormguda-dyrkarna kom med "föreställningen om ljust och gott, mörkt och ont. I de nyskrivna myterna symboliserades den kvinnliga gudinnan av en orm eller drake, som oftast förknippades med mörker och ont"(s 75).

Sen har vi intåget av en monoteism. Ja, det innebär den ende guden. Ni vet han som vi kristna delar med muslimerna och judarna. Där kom spiken i kistan. De flesta jag känner är inte lika fascinerad av Gamla eller Nya Testamentet som jag är. (Som Gandalf kunde ha sagt - på det allmänna språket känt som Bibeln.) Där förlorade vi kvinnor helt plötsligt allt. När den judiska guden anhängare vann landområden var de inte fullt så generösa som många ledare tidigare varit, de tillät fler religioner men inte Jahves anhängare. Vad alla tre religionerna har gemensamt är "deras nedvärderande av kvinnor och sexualitet" (86).

Om man som Sahlberg gjort, och jag själv även gör ibland läser Bibeln som en historisk källa. (Fullt görbart eftersom många av de omnämnda anses vara historiska personer, sen vad som är sant är en annan historia.) Då ser man tydligt hur Judendomen krossade och försökte förstöra historiska byggnader, statyer och bibliotek för att utplåna bevis av Gudinnedyrkan. När hetsjakten på muslimer rasar som värst just nu kan jag spontant känna att vi alla alla lika goda kålsupare. De kristna var inte ett spår bättre.

Här i norden var vi motståndskraftiga mot både islams och kristendomens missionärer (ja de verkade inte tidsmässigt långt ifrån varandra här uppe).  När kristendomen vann här så pratades det "mindre om himlen än helvetet och den syndiga människan - i synnerhet kvinnan. Djävulen hade gjorts till hennes följeslagare, något som kulminerad i häxprocesserna"(150).

Vad jag aldrig har förstått med Jesus efterföljande förkunnare är varför de är så anti kvinnor, för Jesus själv framställs ju inte riktigt så. Hans främsta fans verkar ju ha varit kvinnor. De var de som direkt accepterade att han återuppstått, de fick lyssna på vad han hade att säga och trots att Jesus var jude och mest ville återföra judarna till Gud så visar han större barmhärtighet än Gamla Testamentets Gud som han ska företräda. Den guden gav judarna lagen om hur man fick stena en kvinna om hon varit otrogen (ja det är ingen måtta på allt män har rätt att göra mot oss kvinnor i GT).

Men de flesta av oss har väl hört om hans reaktion när de rätttrogna ville stena en kvinna, han sa bara "Den av er som är utan synd skall kasta den första stenen på henne". Då lät de henne gå, lite snopet för dem. Han ville inte heller säga något dömande till henne. Så varför hatar kyrkofäderna oss så? Clemens av Alexandria skriver "mitt kvinnohat är utan gräns"(154).  Ja vi har märkt det. Undrar om vi var lika vidriga mot männen när vi hade större makt? Vad är det som gör att vi människor har ett sådant behov av att dela upp oss själva i hierarkier? Kommer vi någonsin att mogna som ras, och kommer vi någonsin leva i samförstånd?