Nya bilden är från vår älskade dansskola. (Lillhippien i militärbrallor är min, men när man är där så mkt känns det nästan som att man har massvis med barn.) Här en träning i hiphop/Rn'Bstil.
Jepp, vårt lagledarbord från sista tävlingen. (Oskriven regel....lägg inte era saker framför, hur många gånger hålls det :D)
Jag vill alltid kunna samla ALLA våra tävlanden men som här står de mest och knäpper kort på klubbkompisar som kämpat sig till pokal och pallplacering.
Det finns nackdelar med att tävla i en så tydlig bedömningssport. Missförstå mig inte, tävling är tävling. Det är hårt när man tycker att man har tränat så hårt, gett allt, satsat eller blev förkyld precis så man vet när man går av golvet att "jag hade kunnat göra bättre". Oavsett om du är liten eller stor, tävlar i lägsta eller högsta klassen kommer dagar när besvikelsen och sorgen att inte lyckas med sitt mål tar ut sin rätt.
Det blev mycket trösta och stötta den dagen, trots att klubben vann så mycket. Sen att sitta bänkad bredvid och se de andra tävla men du kan inte för att du är skadad, sånt tär på en. Och det vore lögn att säga att det inte tär på oss lagledare/föräldrar att se tårarna bakom den leende masken.
Så vill man uppleva många av livets alla spektrum av känslor så rekommenderar jag att vara lagledare och förälder samtidigt. För det är det många av klubbarna som kör som vi. Peppande pappor, motiverande mammor och duktiga danslärare på plats som bara vill att "våra" barn ska vara glada och nöjda. Jag ångrar inte en sekund av det som sker. Livet är en hård skola, men vi finns här bakom er våra kära dansare!
