Åh, det är inte så ofta jag lägger ifrån mig en bok och har så många frågor och funderingar som jag hade igår kväll. John Ajvide Lindqvist är ju en av mina superfavoriter bland författare (notera: inte svenska bara utan rent generellt), och jag kan inte säga fingret på vad det är som gör hans berättarkonst så tilltalande.
Kanske är det det 'andliga' släktskapet till Stephen Kings sätt att lägga upp berättandet. Många låtreferenser (och det älskar jag), det äckliga nära nog gore-aktiga bildspråket, eller så är det karaktärerna som ofta berör. Sen är det något speciellt med att känna igen miljöer som man så ofta gör i hans böcker. Har man någon koppling till Stockholm känns det mer vardagsbraläskigt, men här i Himmelstrand vete tusan om det spelar någon roll? För här är vi plötsligt...ja var är vi? Jag sträckläste boken igår och sen började jag om, för jag ville verkligen förstå vad jag hade läst. Ärligt talat så förstår jag inte ännu riktigt om jag har gjort det.
Skräckmästaren Ajvide Lindqvist har ännu en gång krupit under mitt skinn. Just nu är det en bedrift för jag grubblar på så mycket annat att jag var rädd att inte bli fångad av boken, men det blev jag. Yngsta dottern ville ha en betygsättning av boken fast jag sa lite svävande att jag vet inte än. Trots att det här är snyggt, vidrigt och sliter tag i den där klumpen i magen så fick jag inte samma känsla som jag fick av min favorit Hanteringen av odöda. Möjligen så är det själva isoleringen av karaktärerna som gör att det vacuum de befinner sig i sprider sig i min lästolkning en aning.
Jag vill inte lägga ut några spoilers vilket gör det knepigt att ge en rättvisande recension. Men mitt största hallelujamoment kom när lilla Molly svarar på sin pappa Stefans fråga vem hon egentligen är. Hon svarar på svenska men alla Björk-fans kommer att dra efter andan lika mycket som jag gjorde. Då fick jag lite gåsskinn på armarna.
Det enda jag vill veta nu är - John när kommer din nästa bok?
Insåg just att jag får mer känsla av att titta på Gina och Kodjo när de kör musikhjälpen än vad jag fick av dagens Lucia. Jag är så förbaskat konservativ att jag bara tröttnar ur på alla dessa märkliga trestämmor på mina favoritjulsånger, och sen är förnyelse kul. Dock inte när det gäller Lucia. Där drar jag gränsen. Själv önskade jag mig Christmas is all around us av Billy Macky. Men frågan är om den hinner spelas så jag får lov att dra mitt eget strå till mig själv.
Hade tänkt visa er mina pepparkakor som jag gjorde efter en förlaga i nån av årets jultidningar. Så fina rumpor med snygga trosor...men jag kommer inte åt några bilder alls just nu så det är lite svårt.
Annars så lästränar jag upp mig till min gamla "klass". Lovecraft tog mig dagar att läsa och äntligen har jag fått läsa om den läskige Chtluhu och lite annat. Han är ojämn som novellist, men när han får till det så blir det obehagligt bra och läskigt. H.P Lovecraft, vilket namn på en skräckförfattare : )
Jag har snöat in på John Ajvide Lindqvist. Till min stora glädje lyckades jag läsa ut Lilla Stjärna på en och samma dag. (Ja, jo det låter kanske inte så konstigt men tro mig det är svårt att inte kunna göra saker som man kunde men vissa dagar så känns det som att jag närmar mig min vanliga läshastighet/förståelse.) Efter att jag nyligen läst Johns novell/sommarprat/småtexts bok känner jag att jag har hittat en författare som slår an precis rätt sträng hos mig. Så jag tog mig an Människohamn före Lilla stjärna.
Att vara förälder och läsa hans böcker kan vara lite jobbigt för det är så svåra teman som behandlas. För ett år sedan tror jag inte att jag hade varit mogen för dem. Men nu känner jag att jag ser förbi skräckelementen i berättelserna och kan fokusera på persongalleriet. De utsatta människorna, de svaga, de starka och de annorlunda. Jag tror att det jag uppskattar mest är att han lyckas lyfta fram det som jag själv vill förstå, det här med att det är svårt att vara annorlunda i en värld som vill stöpa oss i samma form.
Sen har vi det här med barn. De är söta när de sover, eller hur. Det är väl så man säger. Jag tror att de flesta föräldrar sitter med skuldkänslor för saker de sagt eller gjort mot sina barn, eller tänkt. Nu pratar jag inte om barnmisshandlare eller missbrukarföräldrar. Jag menar hon den trevliga grannfrun, eller din snälla farfar. För det är märkligt att ha barn. Den som inte håller med får stå för det. Jag står dock för att jag själv tycker att det finns mycket litet som är enkelt eller självklart med att ha ansvar för en annan människa som först är helt värnlös och som sen växer upp till en ny vuxen.
Den som har läst Människohamn kan säkert känna igen sig i det här med skuld och förträngning. Den som läst Lilla Stjärna och har barn som, tja vad ska jag säga...har spårat ur eller är väldigt annorlunda kan nog känna väldigt starka känslor efter att ha lagt ifrån sig boken. Mobbning och barns naturliga elakhet (just det inga tecken runt naturliga) är också centrala teman i många av hans verk. Jag blev mobbad. Men främst utstött. Efter fjärde klass svängde det. Inte så att jag blev mobbare, men jag blev mer lämnad ifred och andra barn vågade närma sig mig mer.
På inget sätt är varken jag (eller författaren) unika. De allra flesta jag har träffat har minnen från skoltiden som är plågsamma. Vuxna som blundar, är maktlösa och barn som vill hävda sig på den annorlundas bekostnad. Djur stöter ofta bort artfränder som inte stämmer in i gruppen. (Få mig inte att börja om höns, dessa stentuffa och många gånger grymma typer.) Vi är också djur. I Ajvide Lindqvists böcker känns det mer tydligt. Vi är offer och förövare.
Det är Lucia och kallt. Mörkret bekommer inte mig, tack och lov. Det är mitt element. Men stark kyla. Tur att omtänksamme maken har ordnat åt småfåglarna, för snön är djup. Men för er ljussörjare, snö är vitt och lyser upp och döljer allt.
Jag fortsätter min botanisering bland ungdomslitteraturen små spökligheter. Den senaste boken var ett val mest på grund av omslaget.
Miss Peregrines Hem För Besynnerliga Barn, en så underbar titel. Boken är fylld av (enligt författaren) autentiska bilder på barn som har fotograferats, och tro mig bilderna är besynnerliga. Jag spekulerar lite efter att ha läst boken om de borde få äran att ha varit fotohistoriens tidigaste photoshoppade verk.
Ransom Riggs, författaren, har fått ihop en hyfsat spännande bok fylld av, ja besynnerligheter. Huvudpersonen, Jakob, är en ung kille som berättar om sin småtokige farfars historier från sin ungdom. Som litet barn sväljer han allt utan att blinka, men med åldern börjar han inse att farfars historier inte kan vara sanna. Tills den dag livet tar en oväntad vändning och han får all anledning att söka efter Miss Peregrines hem.
Jag misstänker att det kan komma en fortsättning med anledning av det öppna slutet. Boken tilltalar nog barn/ungdomar från ca 12 år och uppåt. Vissa saker är otäcka, och sen kanske det krävs en viss mognad för att få ut mer av boken. Jag gillade den, och författarens entusiasm inför bildmaterialet.
Märkligast idag var nog den här boktiteln som jag, Sol och Nova såg när vi kom till biblioteket idag.
Det är svårt att se, men boktiteln är Sol&Nova, och handlar om flickan Nova som träffar sin skyddsängel, som visar sig vara en "busig och charmig skyddsängel som heter Sol". Både jag och döttrarna häpnade.
I övrigt ska jag försöka mig på Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist. Vid sidan 39 är jag mer förtjust i JAL än någonsin. Hoppas de fortsätter så : ) Boken är fylld av sommarprat, noveller, och lite annat smått och gott.
Jo, jag har inte riktigt haft tillräckligt mycket att läsa på sistone : D så jag bestämde mig för att ta mig an böcker jag länge tänkt läsa men bara skjutit upp. Den senaste "skolromanen" var Dark of Darkness av Joseph Conrad och den sägs ju vara en klassiker. Men...kriterierna för klassiker kan nog diskuteras ibland för bortsett från den för tiden "nya" berättartekniken blev jag inte imponerad. Här har vi en historia om en ung britt som åker till sina barndoms fantasiers Afrika och finner sig desillusionerad efter resans slut. Afrikanerna beskrivs som ociviliserade vildar och kvinnorna är få och stereotypa, så nej tack den kommer icke läsas om. (Jag misstänker att alla kanoniserade böcker världen runt har blivit det av just män.) Vill jag bli desillusionerad slår jag på nyheterna.
Sen läste jag i dag Ölands deckaren Nattfåk, av Johan Theorin,och blev positivt överraskad. Jag blev glad över hur jag fastnade i historiens övernaturliga tråd så att det tog mig ett tag att misstänka andra möjliga lösningar. Jag rekommenderar den för alla som gillar både spökligheter och skurkligheter. Det enda jag saknade var att utveckla en större känsla för två av de kvinnliga stora karaktärerna men ibland kan jag känna att det är en konst för författare att få fram en karaktär av sitt eget motsatta kön som känns helt äkta rakt igenom. Men det är min egen högst personliga uppfattning.
Veckans höjdpunkt har ändå varit underbara Hanteringen av Odöda av Johan Ajvide Lindqist. Jag vet inte varför jag har dröjt så med just denna. Antagligen har jag dragit mig för båda dessa svenska böcker när jag anat att temat döden sker i nära anslutning till barn för det är något jag skyggar för. Men jag kommer aldrig ångra att jag läst någon av dem. När jag hetsläst mig fram till slutet grät jag. Av medkänsla, av lättnad och med en stark känsla av att ha läst en berättelse om kärlek istället för död. Storyn är i stora drag så här; de person som dött de sista två månaderna i Stockholm vaknar till liv igen. Eller vad man nu kan kalla deras existens.
Parallellt med de dödas uppvaknande följer vi en ung kvinnas vånda av att lida av den tvivelaktiga gåvan att se sådan som i dagens läge räknas som hallucinationer och man räknas nog kallt in som psykotisk. Men när de döda går och någon ser fast de inte vill, vad ska man tro? På regeringen som hävdar att allt är under kontroll, eller en sierskas bilder av det svåra de nyväckta upplever.
Boken tar upp många svåra frågor bl.a svårigheten att släppa taget, kärleken kan övervinna allt och hur definierar vi egentligen liv och död ?
Själv känner jag mig mer död än levande när jag tänker på nästa fredags stora litteratur tenta.Allt jag kan göra är råplugga in mig på eror, poeter och andra galningar : )
