Back in black

Ett år har gått sedan jag slutade blogga. Nu har jag en känsla av att jag vill börja lite smått igen. Inte för att jag har mer tid eller inspiration i sig självt, men jag tänker på Neil Gaimans uppmaning om att skriva hela tiden även om inte allt blir jättebra.

En sak med mig. Jag är en periodare...vad det gäller att samla på saker, upplevelser av vissa slag, återbesöka samma ställen. För mig handlar det om att absorbera in essensen av det symboliska som det jag samlar står för. Min personliga tolkning av vad något står för.

Kyrkogårdar. Det har jag samlat på väldigt länge.Något vänner och bekanta vet så ibland får jag foton av dem just därför om de snubblar på något som de tror att jag vill se.

Som den här. Vad är det speciella med denna? Namnen. Fascinerande och ovanliga. En vän skickade denna.

Samma kyrkogård. Malmö tror jag.
Anledningen till att jag gillar kyrkogårdar är nog främst för att jag känner mitt inre lugn svepa in när jag med andakt vandrar längs de små stigarna, gångarna eller fram till någon särskild grav. Jag är, sentimental bortom ord, jag är också en liten grubblare.

Ibland kan jag känna ett stygn i hjärtat när jag ser en familjegrav och ser hur kort tid det gick mellan två makars död, eller som på kyrkogården hemma där en äldre grav visar att det ligger en man som fick leva ett relativt långt liv och tillagt på stenen "och hans barnbarn xxx". Inga datum på henne men hon var viktig nog att få en grav. För de flesta gravar för de barn som kom och vände direkt är väldigt nya. I gravstensperspektiv.

Det ger mig också en känsla av respekt för hur oberäkneligt livet...och mest naturligtvis döden är. Så har vi våren och sommaren med alla vackra planteringar, hösten när ljusen börjar tändas och det sprider sig ett varmt välkomnande till varje besökande. "Välkomna, glöm oss inte."

"Vem bryr sig". Första gången jag såg stenen trodde jag att jag hade läst fel. Men, märkligt nog så - jag bryr mig. Varför Herr Gustafsson? Varför står detta på din sten? Jag hoppas det finns frid där du är nu. Det finns många vackra, många gripande och många spektakulära stenar men den här är den som jag alltid minns bäst.

En period undrade jag varför det är så svårt att hitta riktigt gamla gravar? Jag dryftade detta med en vän som tog reda på hur det fungerar numer. Man tänker kanske att när man lagt någon till rätta, satt upp ett minnesmärke att det ska vara för evigt. Det är långt ifrån fallet. Platserna hyrs, kan man väl mer eller mindre säga. Den bistra sanningen är att efter en tid (femtio år tidigare, tjugofem nu, tror, jag) så för närmaste anhöriga den känsliga frågan "Vill ni förlänga hyran?". Svarar man nej så sker det som för vissa kanske känns logiskt, för andra förfärligt: man tar bort stenen och gräver upp graven för att göra nya plats. Åt någon annan.

Tror ni mig inte. Gå bara in på Svenska Kyrkans hemsida.
 

...another manic monday

En intensiv helg som satt sina spår i orken hos oss som lever la vida loca. Påsklovet kändes inte som ett lov, det kändes mer som påskracet. Det avslutades med en hämtning av tonåringen på Arlanda mitt i natten, så vi var väl hemma när solen började stiga igen.

Men jag måste säga att det var en skön kväll i huvudstaden. Maken och jag kom några timmar innan planet landade och mötte upp en av mina systrar. Tyvärr hade jag lyckats missa superblomningen av körsbärsträden i Kungsan.

"Where have all the flowers gone?" Ingen hade väl plockat dem...utan marken var fylld med rosa konfetti av körsbärsblom. Mycket vackert.

Sen föll mörkret, vi var var själva jag och D så vi flanerade runt i staden och njöt av hur levande allt var. Man kunde fortfarande fika sent, sent om man så ville. Men det är ett särskilt lugn en söndagskväll. Jag hade tur för jag är gift med en man som inte protesterar när jag vill gå på kyrkogårdar var vi än är.

Efter att nyligen sett Oliver Twist snördes mitt hjärta åt extra mycket när jag fann denna minnessten. Vad är sorgligast? Att de fick leva så kort och i sannolik misär eller att det inte fanns en pappa eller mamma som kunde vara där. Adolf Fredrik. Liten men vackert skött. Nya blommor överallt, inget skräp utan bara en sorglig liten trädgård som huserar de sedan länge bortgångna. Ibland skulle jag vilja vara alla ensamma barns mamma...men det är svårt nog att räcka till ibland trots att vi är en liten familj.

Den här mamman var lättad att få se sitt stora barn igen i alla fall. Lillasyster var hemma hos farmor, för vardagen kräver att man inte är vaken till soluppgången när man ska till skolan.

Stilla tankar

Minneslunden på kyrkogården. Sen kväll för ett tag sen, min äldsta dotter ville ställa upp de blommor och gravljus som fallit omkull. Vi strosade runt där i stillheten, hon och jag.

Jag älskar kyrkogårdar, kan man säga så utan att låta morbid? Den sista vilan, där kan jag känna ett stort lugn att vandra omkring vid. De riktigt gamla gravarna med mossa och text som knappt syns. De allra nyaste med allt mer personliga inskriptioner, statyer och bilder på. Det är vackert på ett sorgligt sätt som jag uppskattar.

Bäst vore det ju om man aldrig behövde förlora sina älskade. Trots att jag har konverterat till att inte tro så är det svårt att sudda ut vanor och tankemönster från många års tänkande. Det är påskvecka, och långfredagen kommer. Den där dagen gör mig alltid lite tankfull.

Jag kommer att fortsätta att älska gå på kyrkogårdar och njuta av att se all kärlek som ligger bakom dessa stenar. Den eviga påminnelsen om att här vilar de vi älskar.

Helgen som gick

Helgen har bestått av lite kyrkogårdsvandring, och lite lugna saker.

Men också av firande då maken fyller år 4 nov. Så det är väl lite därför Halloween dekoren alltid sitter uppe då, för har man börjat fest dekorera varför ta ner det när kalas är på G iaf.

Han fick allra det viktigaste - öl, kläder och biocheckar : ) Så han var glad och nöjd.

Nöjd var han också över sina egentillverkade marsipanpumpor. Jepp i år fick han baka allt själv till sitt kalas då undertecknad har tappat stinget lite.

Gästerna verkade nöjda med utbudet. saffranssockerkaka (ja det är faktiskt mindre än sju veckor till jul så det får man baka nu), mjuk chokladkaka, fyra olika smileykakor., man blir lite gladare när kakan ler mot en...då känns det som den vill ätas upp.

Nu är Halloweenpynten nedplockade och vi har hela novembers mörker framför oss. Men det finns en skönhet i det med.

Dagar som förflutit

Vi har firat kalas i vårt hus i helgen. Fredagen började bra med en sällsynthet. Så ovanlig är den att jag måste föreviga den anomalin.

Jo, i vår familj äter vi nästan aldrig frukost samtidigt och då sällan vid matbordet. Nu är det bara halva familjen på bilden men bara att de små sitter samtidigt har inte inträffat på flera år. Vanligtvis vill någon sitta vid datorn, en annan i vardagsrummet eller så vaknar alla olika tider och då är det svårt att äta tillsammans. Men det här var en bra morgon. Allhelgona aftons morgon.

Men sen hade vi kalas för en 37 åring.

Öl och smörgåstårta, och pyttelite fika. Ja vi var anspråkslösa kalasmässigt sett. Men trots att vi hade ett litet firande var födelsedagsbarnet nöjd och resten av familjen också. Storasyster fick sova borta och sent på kvällen fick jag ett sms om hur mysigt hon hade det. Familjen hon sov hos hade tagit med sig sina hundar, och alla barn och for ut och tände en brasa i skogen. Och där satt de i ett magiskt mörker med lyckliga barn och en värmande eld : )

Men den här helgen bjuder också på eftertanke och minnen.

Min styvfars grav. Vi går alltid och tänder ljus på kyrkogården för våra hädangångna på Allhelgona afton. Men i år gick jag dit under dagtid på själv allhelgona dagen. Råkall kyla i märg och ben. Då var jag tacksam över de rara kyrkdamerna som bjöd in oss ljuständare till ett varmt kapell med kaffe och te. Slump eller inte, när jag satt där inne och grubblade över allt elände så fick jag det jag behövde en oväntad chans att få prata med någon som delar samma bekymmer som jag just nu. Jag kanske borde kalla det försyn : )

Annars är det nyaste ett experiment med mjölkfri kost till Decibel. En månads prov ska visa om hennes kropp skulle må bättre utan mjölk. Hennes största bekymmer är det faktum att vi redan köpt en choklad kalender till december ha,ha. Men Hakuna Matata.