29 juli 2013

Wij, Vincent och värme

Sent omsider lägger jag upp min tänkta hyllningspost till en konstnär som jag har omvärderat en hel del på sista tiden. 29 juli 1890 dag hans sista dag i livet, och om jag lägger upp det här kortet nytaget just idag på Wij Trädgårdar så kanske ni anar vem jag har i åtanke.
Jag har tänkt mycket på honom på sistone och visste att det var hans dödsdag i dag, tja igår för de flesta som läser detta, och det sköljde över mig så tydligt när jag såg de vackra solrosfältet som gjorde sitt bästa för att stjäla all uppmärksamhet. Det är Vincent van Gogh jag syftar på. Länge har jag haft lite svårt för många av hans verk, men tack vare, hrm, Doctor Who så väcktes mitt intresse för konstnären. Ett plågat liv med ett tragiskt slut.
Maken är ett bra sällskap att ha med sig, han är nästan lika fascinerad av växter som jag. Men hans favoriter är dessa...
...chili. Ett ganska så nytt inslag var en (kokhet) korridor med många olika, vackra och häftiga chilisorter vi hittills aldrig sett.

Jag älskar trädgårdar, men inte värme. Jag tror att folk misstänkte att jag hade någon vanföreställning om att jag var spion som jag kastade mig mellan varje skuggparti med rasande fart. Det var så varmt att jag dog....men jag överlevde. Sorgligt nog kan jag inte göra den här mycket trevliga trädgården rättvisa, den är så mycket vackrare än mina bilder kan förmedla.

Jag var väldigt nöjd när D lyckades hitta mig en badplats där vattnet var salt och svalt. Jag tror att jag skulle ha nöjt mig med att bada i en fontän inne i Ockelbo (där Wij ligger) om inget annat vatten funnits. En önskan om lite mer mörka nätter och svalare dagar kryper allt mer under mitt skinn.
När jag såg det här började min Halloweenlängtan triggas igång.
Nästa år, då...då SKA jag odla egna pumpor!
Men nu ska jag drömma lite om stjärnklara höstnätter, konstnärens vånda och fundera på om jag ska ta upp mina akvarellpenslar igen. (Vincent van Goghs "The Starry Night ovan).
("Chances" av Athlete, med klipp från Doctor Who,,S5 E 10 "Vincent and the Doctor")



27 juli 2013

Sommar i stan och på landsbygden

Tur att det finns små barn som kan muntra upp den allra grumpigaste personen i min närhet. (Jag.) Så efter att ha besökt mina syskonbarn kändes allt lite bättre.
Så här äter man kakor med största glädje. Jag tror att jag också ska börja dansa och kasta mitt huvud glatt bakåt när jag får äta någon kaka som är något utöver det vanliga.

Något annat jag vill lära mig är konsten att slappna av totalt, här visar Kian att han regerar i den färdigheten.

Örebro har infört Open Art i staden, jag önskar att jag knäppt ett kort på det som verka uppröra mest - en stor skräpkub framför en av staden absolut vackraste kyrkor. Det var lite roande att se min "inte-särskilt-religösa" svägerska orera om styggelsen. Till hennes försvar, troende eller ej, så är det ett vackert byggnadverk som blev otroligt förfulat. Men hej, konstnären får vad den vill ha, diskussioner och debatter. Det är sånt som gör konst lite skojigt.
Jag tog en bild av bildäcksankan som tronade på ett av torgen. Min tanke var att om man kan ha en "duck pond without ducks" (Doctor Who S5 E1) då kan man ha en anka utan damm. Den var stor,meeeen man fick ju inte klättra på den. Ja, jag förstår då inte hur Örebrobarnen klarade av att inte göra det för själv var jag jättesugen att komma upp på ankan utan damm.

Eftermiddagssnacks i Örebro under en dag med värme som knäckte oss vuxna kvinnor.

Efter att ha åkt hem blev det en dags "vila" med bokcirkel och, som vanligt, feministdiskussioner med "Awesome Threesome" som jag kallar den lilla cirkeln vi har Svarta Malin, jag och J. Igår trodde jag att värmen hade siktat in sig på mig personligen, maken var tveksam till om jag skulle överleva en bilfärd till Edsbyn till lille Caspers sexårskalas. Men doppar man sig halvvägs så går det bra, och lo and behold, det mulnade till tack och lov.

Nova under Edsbyn turistattraktion - stolen som byggts för jättar.

Inga kort hann jag ta på det glada födelsedagsbarnet. Men ett på hans lilla kusin, Stella, som enligt mig har det snyggaste håret jag sett på år och dar.
Alltså, det är något magiskt med rödhåriga människor. Stella har den mest glänsande, intensiva rödhårg helt naturligt jag sett. Det här kortet gör henne verkligen inte rättvisa, men man får en aning om det.
Värdinnan har skaffat höns. Den svarta har döpts till "Demon" av en av hennes söner. Men Demon är tydligen den fegaste hönan av dem alla. Minsta ljud så springer in hon in först i hönshuset av alla hönorna. Eller så är hon smartast, för hon räddar sig först.

Mamma höna matar sina töser. (Ja det är en pommes frites påse, de hade fredagsmys igår hönsen.)

Och nu bort till nästa kalas. Svägerskan vill förmiddagsfika så hon har dagen öppen för bad sen. Ganska klokt : D







25 juli 2013

Varm Torsdag

Det har cirkulerat en bild på nätet på världens bästa snooze-inställning för mobilväckning. Jag önskade mig den för jag vill egentligen inte snooza. Jag saknar mitt gamla jags förmåga att hoppa upp direkt en klocka ringer. Tack vare min rara dotter och snälla man ordnade det hela sig : D
För alla er som inte har sett Doctor Who, först och främst - jag är ledsen för ni har missat världens bästa doktor jämte House, och jag förstår att den här bilden verkar obegriplig då. Googla bara Weeping Angels så löser sig det hela.

Har badat - äntligen. Åkt bort lite - äntligen. Är lite gladare - äntligen.

21 juli 2013

Innan sommaren flyr

Sommaren är nu i någon slags rötmånadsfas, och trots att det är plusgrader så är det ett märkligt väder i mitt tycke. När solen skiner blåser det. Andra dagar är halvmulna och kvava. Sen har vi de riktigt kalla dagarna som är nästan råa. Inte en enda gång har jag badat. Jag som älskar det. Nu har jag insett att familjens favoritbadplats inte kommer att kunna användas på ett bra tag. E-coli i Orsasjön. Inget man gärna drar på sig.

Sååå, vad nu?
Trädgårdsbesökande? Det här är det närmaste vacker trädgård och spänning i ett jag har utsatt mig för. En weeping angel i min styvsvärmors trädgård. (Hon är himla duktig, dock är det en yta man snabbt går igenom.)
Välkommen. Ja, det är ju snällt.

Fast jag vill bada. Helst i havet. Gå i stora trädgårdar. Ta något museum en mulen dag. Sluta tänka och grubbla. Bara se, känna och uppleva världen med något annat än den här geleklumpen inuti skallen.

Snart så vägrar jag göra något annat än att göra det jag vill. Sen var det ju det där med planeringsförmåga och handlingskraft. Så om ni ser något liknande ströva vilt och se förvirrat ut så tillhör de mig och återlämnas gärna. Som belöning finns te. Även virtuellt om så skulle behövas.


16 juli 2013

"Livet är en sak man måste vara rädd om, förstår du inte det?" (Astrid Lindgren)/Ronja Rövardotter

Om man vet varför något händer så tycker jag själv att det blir lättare att, som jag hintade om igår, acceptera och gå vidare. Varför allt jämt måste ha en mening eller att gå att förklara är ju en bra fråga. Många människor känner likadant som mig. Vi vill att det ska ett syfte med det som sker. Sen blir vi lätt olyckliga när vi inte hittar något.

För ca sexton år sedan gifte jag mig och med på bröllopet var min då nästan 59 åriga mormor. Det är 34 år emellan oss, och jag vet, det är lite speciellt. Sju månader senare gick jag på hennes begravning. Dessa två släktsammankomster var de som skedde 1997. Idag, den 16 juli, skulle hon ha fyllt sjuttiofem år om allt hade gått planenligt.

Men vad tusan i universum går planenligt? Jag har accepterat att hon är borta. Vad som hindrar mig från att sluta grubbla på varför är den simpla anledningen att vi aldrig visste vad hon låg döende av under många månader. Tynade bort. Smala Karin blev magra Karin. Cancer trodde hon själv, men nej sa läkarna. Sen dog hon, i oktober. Det dröjde innan vi fick någon teori om vad som hade orsakat hennes tillstånd. För det krävdes obduktion. Sannolikt en propp i en tarm, sen gick tarmen sönder. Men till hundra procent säker sjukdomsorsak och död får vi nog aldrig veta.

Hon anförtrodde sig till mig att hon önskade att hon, som jag, hade trott på något, men hon kunde bara inte. För att parafrasera den kände ateisten Richard Dawkins, hon kunde väl gå i kyrkan och utföra kristna ritualer, men att tro på riktigt - nej. Om man tror på någon gudom så blir det aningens lättare att dö tror jag hon tänkte.

Men från mig själv som gått från att vara relativt kristen till relativt skeptisk så har min känsla inför döden inte ändrats. Jag var inte rädd för den som barn, och många har antagit att det berodde på min tro. Men som det visar sig så är det inte så. Jag förstår att rent biologiskt så kommer jag ogilla dödsögonblicket, men annars nej. Jag önskar att jag hade kunnat visa mormor den här bilden då.
Jag hade sagt att hon var stjärnstoft. När hon dog skulle det bli en befrielse från all smärta hon kände och hon skulle få sluta oroa sig över allt, som hon alltid gjorde. Att det skulle bli vilsamt och att inget mer någonsin skulle kunna skada henne. Sen hade jag sagt att hon aldrig riktigt skulle försvinna. Att hennes gener levde vidare i oss. Att den kropp hon bodde i skulle omvandlas men att energin från den aldrig skulle försvinna heller.

Men nu skulle det ha varit en fest idag om allt hade gått planenligt, inte en dag då vi anhöriga grubblar över vad eller varför. Så här är det att vara människa. Det finns faktiskt inte alltid någon mening. Vi måste lära oss att leva med det. Sen när vi tänker på det så borde vi ta mer vara på våra egna liv. För när som helst kommer något annat inte gå planenligt. Det enda säkra som finns är att förändringar sker - vare sig vi vill eller ej.
Grattis på 75-årsdagen mormor. Din dåliga humor lever också vidare, genom oss ; )


15 juli 2013

Tålamod är en dygd....

...vilket är lite trist eftersom att jag saknar så många andra dygder så kunde jag ha fått tålamod, men icke.

Jag skulle nog hellre ligga och läsa nu än att skriva. Konstigt nog så går skriva bra de dagar mina koncentrationsförmåga ligger "under" min personliga ribba. Läsa och förstå vad jag läser, det går bara inte ibland. Vissa dagar. Låt oss inte kalla dem dåliga, utan mindre excellenta. Ja, vissa dagar blir jag så sorgligt påmind om att jag inte är i så bra form som jag skulle vilja vara.

Bittra, självömkande, sorgliga och destruktiva är de, dessa mindre excellenta dagar. Då tänker jag på allt som inte fungerar, allt som jag saknar, allt som jag kunde vara bättre på. Alla relationer som jag saknar, trots att de inte är bra. Allt som hänt och jag inte kan förändra. Jag lånade bilden av Julle nedan för den summerar så bra var jag vill vara.
Jag har hört "Eat, pray, love", jag byter hellre ut det mot 'släppa taget, acceptera, gå vidare'!

12 juli 2013

Moa Martinsson - Kvinnor och äppelträd

Vår lilla bokcirkel, tre är vi. Efter att ha enats om den sista bokens huvudkaraktärs egoistiska inställning så var det dags att välja något nytt. "Jag vill läsa någon klassiker", säger J. Det blir Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd. Jag har ett vagt minne av att ha läst något av Moa som yngre tonåring och att hon mest beskrev fattigdom och elände. Men jag valde bok sist så J. fick bestämma nu.

Varvid Svarta Malin lånade den på bibblan och dog av uttråkning nästan direkt, gav mig boken och de första sidorna kände jag exakt likadant. Men sen vände det. Det här är Martinssons debutbok från 1933, och jag minns de historier min mans farmor berättat för mig om sina föräldrar och farmors egen uppväxt. Hur kan jag förstå vilken kamp det var, varje dag, för dessa människor och i synnerhet kvinnorna?

I förordet på den upplaga jag läst skriver Moa "Även ungdomen har en del att lära i den boken. Om inte annat så att livet är till för att levas, att strida för, att uthärda och värt att göra all den insats man själv är mäktig, hur fattig och oansenlig man än är. Samt att ta hänsyn till medmänniskorna så långt det är möjligt. Er Moa"

Det är en berättelse om elände och fattigdom, precis som jag misstänkte. Det betyder inte att jag fastnade i en känsla av hur maktlösa de var runt nittonhundratalets sekelskifte, snarare att jag fastnade i en känsla av att man ska aldrig ge upp. Man kan det. Men efter att ha delat Ellen och Sallys liv är det svårt att inte imponeras av hur resursfulla människor kan vara. Vilken miljö man än befinner sig i.

Jag önskar nästan att jag kunde få resa tillbaka och leva ett tag under de förhållandena, för när jag sen kom tillbaka hit så är jag ganska säker på att jag kommer att uppskatta många saker betydligt mer.

Historien börjar med Sofi, som inför, den i byn märkliga seden med att bada med väninnan Fredrika. "Två halvgamla kvinnor som badar varje vecka. Aldrig har man hört något dylikt i socknen, inte i grannsocknarna heller" (s 7). Sofi föder barn efter barn och vid 40 års ålder har hon fött femton barn. Men trots hot och protester mot hennes och Fredrikas egentid så fortsätter hon trotsigt att bada. Tills Sofi dränker sig, och begravs på självmördarnas plats, som hon tilldelas av de goda kristna som fördömt henne för sitt osedliga leverne.

Sen hoppar Martinsson till Sofis ättlingar Ellen och Sally, som får leva två väldigt olika liv. Ellen utan föräldrar och hamnar slutligen på en gård där äppelträden växer och frodas. Sally med föräldrar, men hamnar i ett uselt förhållande med en svärfar elakare än få. Kvinnorna möts och vänskapen växer mellan dem.

Det som är mest slående med boken är hur man först kan känna hur grymma vissa karaktärer är, men någonstans längs med vägen lägger Martinsson in information om deras livsöden. Då kommer tanken att det är ofta omständigheter som formar människor och situationer som sker. Vem som helst kan bli hård om man bara mött hårdhet. Det krävs enorm styrka att höja sig över impulser att föra ilska och bitterhet vidare. I  mitt tycke lyckas både Sally och Ellen slutligen ganska bra med det. De är kämpar. De är människor som de, en gång i verkligheten, som bidrog till mycket som är bra med Sverige i dag.

Jag gillar verkligen INTE socialrealism, men om man kommer över "språket" så är det här en djupt filosofisk roman, en som reflekterar och förklarar otroligt mycket om människans natur. Moa Martinsson, en kvinna vars första man sprängde sig till döds (självmord), två söner drunknade. Intressant nog fick hennes andre man nobelpris, men inte Moa. Meeeen ni kan ju själva kolla hur många kvinnor som överhuvudtaget fått det. Jag skulle vilja se listan på alla namn, alla år som kommittén funderat över vem som ska få pris. Procentuell gissning någon på hur många av namnen som är kvinnors?

Detta är en bok om kvinnors villkor, detta är en författarinna som skrev för de utsatta, jag betvivlar att det uppskattades under hennes verksamma tid.

11 juli 2013

"Just a perfect day, you made me forget myself."

För ett litet tag sen var vi ner till min ena bror för att fira hans förstföddas ett-årsdag, samt för att se den nyfödde sonen som kom två dagar innan Melinas födelsedag.

Min yngsta dotter fick inte sätta ifrån sig födelsedagsflickan utan vilda protester. Det blev mycket bära, men fyller man år så gör man det. Läskiga faster fick knappt bära, det vara bara kusinen som dög.
Det var en het dag, och över tjugo mil i en bil utan AC till kalaset var ingen picnic. Så man ville helst sitta ner resten av dagen av värmeslag.
Det syns inte så bra men Decibel dekorerade muffins med glitterglasyr och skrev Melina och Kian med strösselhjärtan och tog med sig till kalaset. Ett tips, vill ni ha glasyr som stelnar och inte klibbar köp aldrig Dr Oetkers glitterglasyr, det är nog inte för att få stel glasyr man använder dem upptäckte vi då den var klibbig efter ett helt dygns torkning.
Min tonåring var lite skeptisk till att våga hålla i en dagars kusin, men på vägen hem kom frågan om fler syskon ; P
Min mor med sitt fjärde barnbarn. Hon stannade en vecka och passade på att leka med ettåringen och det är nog tufft att inte bo nära sina barnbarn så att man inte kan slinka in när man vill. Kian är än så länge sin storasysters motsats, alltså lugn och sover en del.

Det har fötts ovanligt många barn i min närhet, precis som jag berättade om alla separationer som skett. Kanske är det något osynligt balanssystem i arbete. Att vara förälder handlar väldigt lite om söta bebisar. Det är en livstidsprenumenation på oro, och insikten om att man kanske inte ska vara så hård mot sina egna föräldrar för man inser helt plötsligt hur utmanande det är att ansvara för en annan människas liv.

Det hindrar inte att jag grubblar på varför en del mammor och pappor väljer att vara frånvarande i sina egna barns liv. Att man inte någonsin vill ha barn är ett val jag förstår och verkligen respekterar, men jag måste vara ärlig, jag föraktar de som överger sina barn för någon ny förälskelse eller för att det är jobbigt. Är det jobbigt så finns det hjälp att få ute i samhället - stödfamiljer, kontaktpersoner, och en hel del mer. Om det finns en period i varje människas liv som är väldigt linjär så är det barndomen. Den går aldrig i repris, du kan inte gå på ditt barns sista skolavslutning tjugo år senare, du kan inte se de första stegen när ditt barn är arton, du kan aldrig kompensera för att du inte var där.
Metronyx, over and out




10 juli 2013

Ingen simultankapacitet

Jag vet inte hur många böcker jag läser samtidigt just nu, och tydligen har koncentrationsförmågan tagit lite semester för ingen av dem verkar jag bli klar med. Jag läser om allt från periodiska systemet till Moa Martinssons första roman. Sen tränar jag på min turisttyska igen. Nu kan jag åtminstone presentera mig.

Fasligt mkt grammatiska regler i tyskan. Inte undra på att de förlorade två världskrig, med alla regler för varje sak man ska säga. Lite sorgligt, läste nyss om när de allierade kom in i Berlin och Hitler insåg att 'nu är det kört'. Eva Braun. Vad pågick i hennes huvud? Förstod hon någonsin att mannen hon gifte sig med sin näst sista dag i livet skulle utses till en av jordens värsta människor? För hennes skull hoppas jag att hon trodde att hon verkligen älskade honom och inte bara var rädd.

Varför tycker jag synd om Braun, varför skriver jag inte om de miljoner som mördades av Hitlers lakejer? Det har så många gjort före mig och så mycket bättre. Därför att hon en en urtyp av alla kvinnor som stannar i ett förhållande som många andra hade lämnat. Kärlek är farligt. Det tar fram många andra känslor inom människan, svartsjuka, ilska, bitterhet etcetera etcetera. Min poäng är att allt är inte rosa hjärtan och rosor som man kanske tror i sin ungdom.


Jag har sett många förhållande och äktenskap upplösas i min omgivning det sistlidna året. Tänk att i hälften av de fallen så avskyr parterna varandra nu. Hur blir det så? Hur kan en så euforisk känsla övergå i en sån oförsonlig motvilja? Jag hoppas att jag någonsin slipper genomgå detta själv. Min man har ett stort tålamod med mig. Så jag misstänker att jag helt enkelt har haft tur än så länge, att ha en man som står ut med sin, ibland, labila samt oberäkneliga hustru. Ibland undrar jag hur någon alls kan stå ut med mig. Då värmer det extra när man har en snäll vän som gör sånt här för en.
Den var god : D

09 juli 2013

Suitcase of memories

Efter att ha plockat lite i min bortgångne styvfars saker igår började jag tänka på hur märkligt det är med döden. De som dör stannar frusna i det ögonblicket, och våra liv bara fortsätter. Det är som att vi måste se hur de kliver av tåget och de står på perrongen och vinkar adjö medan vårt tåg startar upp och rullar ut från stationen för att sen stanna vid fler stationer där andra vi känner kliver av.

Det i sin tur fick mig att grubbla över min mormor som bara blev 59 år och dog för sexton år sedan. När jag var vuxen brukade vi sitta mittemot varandra på morgonen, dricka kaffe och spela patience. Jag skulle iväg till skolan och hon kom hem från sitt nattskift. Det var så himla trevligt. Vi småpratade och det var alltid en lugn och fridfull stund på dagen.

Den patiensen hette 'pyramiden' och jag har lärt min yngsta dotter den, så ibland sitter vi och fikar och spelar mormors patiense. Ibland blundar jag och låtsas att det är en sån morgon när jag hör mormor komma hem och sen låtsas jag att vi sitter där igen. Jag minns tom den sista duken hon hade på köksbordet.

Men jag har lämnat av både henne och min styvfar på olika perronger för flera år sedan. "Lying in my bed I hear the clock tick and think of you. Caught up in circles confusion is nothing new. Flashback - warm nights. Almost left behind." (Cyndi Lauper). Ja, jag har lämnat er och mitt tåg går vidare tills jag själv går av tåget. Men glömmer - aldrig.

04 juli 2013

Swenglish

Upp till bevis. Ibland tar man fel när man ser ett motiv på en t-shirt. Som när min kompis har en på sig under sin kavaj och jag utbrister; "Vad är det där? Yoda gone vicious". Meeeen nej. Hrm, det borde jag ju sett det var serietidnings Wolverine.
Everton, this is the famous "Yoda" motif, he,he. Yes, Shame on me. But, in my own defence I must point out that it was semi-hidden underneath my girlfriends jacket. I mostly noticed the pointy ears and a sinister face. And, I mean, the guy has probably heard that Disney owns him by now, so it seemed logical at the time. Sort of. Yeah. It did.

Man dock inte ta fel på denna bild på broderns t-shirt. Den förmedlar lite mer kärlek än föregående motiv.

Själv vill jag ha den här t-shirten, så jag ska leta efter en bra butik i sommar som bara slänger den över mig ; P
Men i brist på bättre så äter jag thailändska myror med lill-Anna. Smakar inte så tokigt. Fast varken slemmigt eller mättande.
Sist provade vi gräshoppor, men vingarna fastnade i tänderna så det här var bättre.
De här hade vingar med men det kändes knappt för de var mjuka : D

Det är så vi gör det här i dalarna. Provar allt möjligt, för att vi är så otroligt öppna för allt nytt!




03 juli 2013

Gaiman

Härmed lånade jag en bild av BBC is syfte att ni ska få se mitt livs stora "bokkärlek" Neil Gaiman. Ibland är jag lite rädd att denna faxination (fixering+fascinering) jag känner inför Gaimans böcker gör mig blind för det som inte är superbra. Men, i ärlighetens namn, Odd och frostjättarna fastnade inte så mkt, Neverwhere lurade in mig i Gaiman-träsket ....men går ju inte att jämföra med t.ex American Gods.

Så jag ville inte ha några förväntningar på The Ocean at the End of the Lane, hans allra senaste vuxenroman.

Vad ska jag säga? Är det en vuxenroman? Är den episk? Är den bra? Är den Gaiman? Är den fängslande? = Jag vet inte, svårt att säga, ja, ja och ja. Boken är för obehaglig för yngre barn, kanske för underlig för vissa ungdomar, inte tillräckligt mörk för vissa vuxna. För mig, ett evigt sagoläsande väsen alldeles perfekt.

En man som i begravningstider helt plötsligt finner sig vara tillbaka på en plats från hans barndom som han har förträngt öppnar vår saga. Den är inte riktigt svart-vit, den innehåller starka kvinnliga karaktärer och en modig pojke....och som ofta i Gaimans verk opålitliga vuxna.
Jag kände mig så nöjd och fylld av bra, galna tankar efter att ha läst klart boken. Den är som Bokstävlarnas Anna påpekade besläktad med Coraline, och själv tycker jag att det som fastnade mest är berättarens reflektion att ingen blir egentligen vuxen, bara äldre. Alla de där vuxna du ser när du är barn och du sorgligt nog tror är experter och förebilder är bara äldre och längre än du.

Jag hoppas den översätts till svenska snart så att fler kan få chansen att läsa, men innan dess så får ni icke-engelsk läsande helt enkelt tro mig när jag säger att en saga är en saga är en saga.

02 juli 2013

Ny

Jag är en sån person som är välsignad/förbannad med snabba växlingar i omgivningen. Kan ni känna att ni står i stormens öga och ser allt men alltför ofta är för långt borta för att ingripa både i bra och dåliga skeenden. Det är jag - betraktaren, den mentala fotografen. Allt omkring mig är allt för fantastiskt och förfärligt för att jag ska hinna med själv. Jag ser. Kan inte alltid vara där bara.

Försöker att förstå alla förluster och glädjas åt vinsterna. Så jag tittar på det bra.
Edonis, min favoritservitris nyfödde. Visste ni att man i stort sett bara har ett förnamn i Albanien?

Lille Olle, min ex-svägerskas son som nyper min bror som att säga att "bara för att du har varit min ena mammas kille så ska du veta nu att det är mina mammor" - båda två : )

Min bror, lille Olle och hans mammor : ) Sofia och Lina.
Mina döttrar med lugne lille kusinen Kian. (Jo, jag kallar honom Stormageddon och Sol säger Luke, men så ofta kommer vi inte kunna se honom så han lär nog vänja sig vid Kian.)


Min födelsedagsflicka Melina ville inte bli buren av faster på sin ett års dag..det var bara kusin Nova som dög.
"Soft Kitty, warm Kitty". Åh, att fylla ett år och att få en lillebror två dagar innan skulle göra vem som helst trött. Örebro är en bit bort så till slut var det bara ett säga "Goodnight sweetheart, it's time to go".

Dido, till alla er små som gör allt värt allting.