Mello-helgen.....eller musikmisslyckandets konstart

Mello i helgen, right! Om rätt låt vann? Det beror väl på om man röstade på Nielsen. (Note - I did not). Dagens/kvällens höjdpunkt var vår gäst svarta Malin och hennes skattjakt. Det är inte påsk än, men man får tjuvstarta (typ som att dricka glögg 23 november.)

Alla fick en varsin present från English Shop i Uppsala. Vi anglofiler uppskattar en sån ansträngning.

Möblerar om böcker, hyllor och tror allmänt att det är vår. (Varför skulle jag annars känna mig allergisk?) Och nu ni, i Mars, ska ni få se PEZ-hyllan innan månaden är slut. Superenkelt tema....det är ju Maaaaars.

Återigen, ignorera trollsländan och Daleken, de bor där permanent.

När man flyttar om böcker kan man drabbas av horribla insikter, A) folk dumpar böcker på en som man aldrig hade önskat sig (ja Inger jag menar typ de inbundna romanerna du hävdade var min mans, men icke.) B) De får inte plats....

Värsta exemplet, min nya fina bok om brev Van Gogh skrev till sin älskade bror och andra. Den är för stor, buhu buhu. Dagens i-landsproblem. Den enda rea-boken jag köpte får alltså inte plats.

Tur att livet inte är värre än så.

Oslo del 1

Det finns så mycket att skriva om att jag knappt vet vad jag ska välja. Så jag hoppar okronologiskt under de nästkommande inläggen framåt antar jag. Medan det var mulet i min hemstad så envisades Oslo med att ha solsken och värme igår. Jag och mina tre musketörer for över dagen i en bil som betett sig väldigt omoget på sistone. Men det ska vara lite spännande.

Oslo själv uppfyllde lätt kraven på att vara spännande. Ingen av oss hade varit där förut. Själv ville jag mest besöka Vigelandsparken med alla skulpturer och grönskande område.

Jag vet inte vad hon springer ifrån, men det är ju viktigt att kolla in håret när man ska synas så där offentligt.

Decibel och Sunny mot blå himmel och obelisken som utgör en magnifik syn när man kommer in mot statyparken.

Det finns inte en chans att jag hade kunnat knäppt ett enda kort för att täcka in hur fantastiskt allt såg ut.

Gustav Vigelandär alltså mannen bakom världens största skulpturområde. Själva parken heter väl egentligen Frognerparken och detta är en del av den. Nakna kroppar i olika åldrar, positioner och konstellationer. Vi talar om mer än 200 statyer, gjorda av en och samma person. Imponerande i mina ögon.

När jag säger alla åldrar menar jag verkligen det : D Helt gratis att besöka. Parken svämmade över att fascinerade turister, Oslobor med picknickkorgar, bollspelande människor.

När jag och minstingen fördrog Nasjonalmuseet, framför shoppingen som S och D kände mer för, upptäckte vi till vår förtjusning att man fick skapa själv av återvinningsmaterial.

Man fick ta en "stomme" av hönsnät som satt fast i gips, sen var det bara att köra igång. Decibel med sitt verk.

Gissa vad jag försökte mig på att göra?

Ida Ekblad är konstnären bakom denna skapelse. Hon är annars lite känd för att göra konst av lite skräp och vad som helst. Vilket stör ganska många. Men när det gäller konst så handlar det om att uttrycka sin kreativitet, inte bara "fotografi-avbilda", vilket en del anser är den enda konst man kan förstå sig på. Men jag tror inte att konst handlar om att man måste förstå vad man ser.

Mer Oslo, sommarstillbilder och grejs en annan dag.

Wij, Vincent och värme

Sent omsider lägger jag upp min tänkta hyllningspost till en konstnär som jag har omvärderat en hel del på sista tiden. 29 juli 1890 dag hans sista dag i livet, och om jag lägger upp det här kortet nytaget just idag på Wij Trädgårdar så kanske ni anar vem jag har i åtanke.

Jag har tänkt mycket på honom på sistone och visste att det var hans dödsdag i dag, tja igår för de flesta som läser detta, och det sköljde över mig så tydligt när jag såg de vackra solrosfältet som gjorde sitt bästa för att stjäla all uppmärksamhet. Det är Vincent van Gogh jag syftar på. Länge har jag haft lite svårt för många av hans verk, men tack vare, hrm, Doctor Who så väcktes mitt intresse för konstnären. Ett plågat liv med ett tragiskt slut.

Maken är ett bra sällskap att ha med sig, han är nästan lika fascinerad av växter som jag. Men hans favoriter är dessa...

...chili. Ett ganska så nytt inslag var en (kokhet) korridor med många olika, vackra och häftiga chilisorter vi hittills aldrig sett.

Jag älskar trädgårdar, men inte värme. Jag tror att folk misstänkte att jag hade någon vanföreställning om att jag var spion som jag kastade mig mellan varje skuggparti med rasande fart. Det var så varmt att jag dog....men jag överlevde. Sorgligt nog kan jag inte göra den här mycket trevliga trädgården rättvisa, den är så mycket vackrare än mina bilder kan förmedla.

Jag var väldigt nöjd när D lyckades hitta mig en badplats där vattnet var salt och svalt. Jag tror att jag skulle ha nöjt mig med att bada i en fontän inne i Ockelbo (där Wij ligger) om inget annat vatten funnits. En önskan om lite mer mörka nätter och svalare dagar kryper allt mer under mitt skinn.
När jag såg det här började min Halloweenlängtan triggas igång.

Nästa år, då...då SKA jag odla egna pumpor!

Men nu ska jag drömma lite om stjärnklara höstnätter, konstnärens vånda och fundera på om jag ska ta upp mina akvarellpenslar igen. (Vincent van Goghs "The Starry Night ovan).

("Chances" av Athlete, med klipp från Doctor Who,,S5 E 10 "Vincent and the Doctor")

Dardel, mer än bara dandy, men oh så tjusig ändå ; P

Kör vidare med min facklitteratursvurm just nu. Senast lästa är Nils Dardel - I skuggan av dandyn. Boken är utgiven av Mjellby Konstmuseum. Som boken mer eller mindre inleds med så är Dardel främst förknippad med "Den döende dandyn".

Han själv har uppfattats som en mode och gayikon under en avsevärd tid. Visst kan man lätt förstå det när man läser om hans vänskap med Rolf de Mare, som var öppet homosexuell, samt att Dardel gärna läste Oscar Wilde.

Som de olika skribenterna i boken påpekar så vet vi faktiskt bu eller bä. Dardel hade barn,var gift, lämnade sin hustru för en annan kvinna och verkar ha haft kända kärlekshistorier med kvinnor. Samtidigt så ska det väl inte spela någon roll vad han hade för läggning.

Själv är jag en smula svag för människor som är gränsöverskridande. Jag gillar när folk leker med könsroller. På den här tiden Dardel verkade var det ju en stor sak bara om kvinnor bar byxor, eller om män visade en mer androgyn sida av sig själva. Betraktar man bilden ovan ser kanske Nils ut som vilken karl som helst från den tiden.

Hans självporträtt berättar lite mer om man känner till den tidens klädmode. Här är inget svart eller strikt. Färg, och ett ansikte som ser ut att tillhöra en ung pojk. Det poängteras i boken att man tror att Nils Dardel var en konstnär som var lika medveten om "den röda mattan" som dagens Oscarsbesökare. Han klädde sig medvetet, och lät sig fotas som en dandy. Ser man familjebilder eller ser vad han skrev till familjen så förstärks ännu mer känslan av att han skapade en image.

Boken är klart läsvärd för den visar så mycket mer än hans gayikon-status. Man ser hur han under olika perioder inspireras av olika strömningar i sitt målande, och hur han anpassar sig efter sällskapet när det gäller sin persona.

Det jag gillar mest, bortsett från konsten i sig själv, är att författarna försöker få fram att han inte behövs placeras in som smyghomo, eller som överklassbrat, utan att han sannolikt var intresserad av hur kön framställs. Att han lekte med det. Visst framställer han sig som fåfäng och ytlig, men det är personer som Dardel som inspirerat män att våga visa att de också bör kunna få lägga ner tid på sitt yttre.

I dag ser jag hur män (oftast yngre) med självklarhet bär en sjal eller någon accessoir (jag kan inte stava idag) utan att få en stämpel. Något vanligare är det dock i storstäderna. Om vi nu verkligen är helt för jämställdhet och att alla har rätt till att få se ut hur de vill då ska man inte klassas som feminin för att man som man intresserar sig för sitt utseende.

För det jag har lagt märke till att det är en hel del kvinnor/tjejer som fäller kommentarer som "vem vill ha en kille som lägger ner mer tid på sitt utseende än man själv". Hade det varit tvärt om hade det debatterats vilt. Så nej, fortsätt med kaftan Di Leva, kräma på hårgel om ni vill grabbar. Ska det vara rättvist så ska det gälla åt båda hållen!

Baudelaire och lite konst

Har gjort mitt bästa med Charles Baudelaires diktsamling Det ondas blommor. Jag säger gjort mitt bästa för poesi, det är inget att leka med. Jag insåg direkt att jag borde tränat mer på min skolfranska så jag kunde få läsa dessa dikter på originalspråket, men jag får ju bara hoppas att den svenska översättaren gjort sitt jobb bra.

När vi snackar Baudelaire, snackar vi rejält mörka dikter med tunga teman som död, sex och religion. Hade jag läst denna som sextonåring så misstänker jag att jag hade gått omkring med boken i skolväskan hela tiden : ) Det är mycket symbolik (dikter går ju ofta ut lite på att maskera det man vill säga så det får man ju ta som läsare), och man får nog ut mycket mer av De ondas blommor om man har lite kontext som hjälper en att ana var Baudelaire vill att vi ska tänka åt för håll.

Bibelhistorier är nog ett måste, samt en smula grekisk-romersk litteratur kännedom. Annars blir syftningar på ex "Lethe, Lesbos eller Litania" saker som inte ger ledtrådar. Men jag tror att man kan få ut en del av den här författarens ångest ändå. Ta de sista raderna på "Litania till Satan":

"Satan, ha misskund med mig i mitt djupa elände!

Adoptivfar för dem som Gud, förblindad av vreden,
en gång jagade ut ur en jordisk lustgårds Eden,

Satan, ha misskund med mig i mitt djupa elände!"

Själv tyckte jag att det mest skrämmande var hans dikt till författaren Viktor Hugo, inte ur en makaber synvinkel utan för att den visar på den negativa bild Baudelaire måste ha haft mot ett särskilt folkslag. Dikten heter "De sju gamlingarna" och det jag reagerade på är detta utdrag:

"Han var inte böjd, men bruten: i rät
vinkel var ryggen krökt där han gick
stödd på en käpp, och allt detta lät
honom likna, i haltande gång och skick,

en trefotade jude, ett haltande djur."

Lite osympatiskt i mina ögon, men boken är väl värd att analysers, läsas och kanske förfasas lite av.

Något trevligare var konstutställning Decibels klass hade i måndags. Först måste ni bara få se vad som hängde på dörren på deras klassrum : )

Ett så tjusigt collage med bilder på alla barnen i Halloweentappning.

Alla barn hade sina verk till display på och runt sina bänkar, och in i det sista satt några konstnärer och skapade.

Kreativitet och barn är det bästa som finns, så vad kan vara bättre än kreativa barn.

Karin-dagen

Fint väder i dag. Jag unnar er soldyrkare lite chanser att skaffa er värmeslag även om jag helst undviker den själv. I dag har jag dock vistats ute utan solskydd. Sol och jag var på konstnärerna Karin och Carl Larssons gård. Tyvärr får man ju inte fota inne i huset vilket hade varit intressantast. Vi åkte med min svärmor och hennes coola syrra Elisabet. Sol skuttade omkring där ute på gården och gjorde som Ronja. Ni vet aktade sig för att falla i det otroligt höga vatten som omger gården. Jag tyckte huset var mindre än jag föreställt mig. Definitivt mörkare, bara två rum som var så där ljusa som jag hade föreställt mig.
De firade lite där då det var Karin-dagen enligt almanackan. (Jag heter också Karin) Tydligen firade Larssons namnsdagar mer än födelsedagar.
Sen vandrade vi runt i Sundborn, tog oss även till deras söta lilla kyrka. Så fridfull och harmonisk. Hela familjen var visst begravd där. Carl har också målat inne i kyrkan och det syntes.

Väl hemma här bjöd svärmor Maggan på linsbiffar, koriandersås och avslutningsvis hallonpaj och hemgjord chokladglass. Sen ska Sol sova där i natt så det blir nog möjlighet att få somna före halv ett i natt.
Kan inte undanhålla en bild på mina kära vallmor. Så syndfullt sköna : )
Konstigt nog blev jag ingen trädgårdsmästarinna när jag blev med hus men vallmo är ju tacksamt. Min mans salig morfar som ägde detta hus skulle nog bli lite besviken över att vi inte lyckats nå upp till hans nivå av växtmagi. Allvarligt, Arne som han hette hade nog magiska gröna fingrar. När han verkade på den här gården var det ett fyrverkeri av ljuva färger från vår till höst. Allt frodades. Inte nu. Inte under den här mammans fingrar. Ibland är det bättre att drömma om en trädgård än att slåss mot den som D och jag känner att vi gör. Suck. Men nästa år då ni.