Brutha, Pratchett och religion

Den som ströläser min blogg då och då har knappast undgått att lägga märke till min lilla uppgörelse med religion....så där lite i stort. Jag hyser fortfarande ett stort intresse för de olika religionerna världen över, samt det faktum att många människor tror på en övernaturlig värld. Eftersom att jag har tillhört den gruppen men inte längre gör det så kan jag se saker ur fler synvinklar numera.

Det här är lite som att jag faktiskt inte äter fågel eller däggdjur, jag är inte ute efter att omvända någon till mina matvanor men uppmuntrar de som kommer och säger att de har börjat fundera på att äta vegetariskt. Samma med tron, jag vill inte stoppa min relativt nya icke-tro ner i halsen på någon, men om någon frågar mig vad jag tror svarar jag.

Så med många års erfarenhet av tro, självstudier och skolstudier av olika åskådningar i bagaget blir en bok som Terry Pratchetts Små Gudar en riktigt upplyftande läsning. Vad jag gillar med Pratchett är hans sätt att samhällskritisera oss små jordbor genom att skriva om hur tokigt de beter sig i  Skivvärlden. Alla gillar inte hans stil, men jag tycker att den är skön. Sen är inte allt han skriver i samma jämna klass.

Men i Små Gudar tycker jag att Pratchett talade direkt till mig. Vi får möta en grinig gud som av någon anledning inte kunde förvandla sig till den gestalt han ville utan blev en simpel sköldpadda som måste kräla vid jordytan. Som om det inte vore illa nog, när han äntligen lyckas ta sig till ett tempel där de dyrkar honom är det bara den snälle, men djupt enfaldige Brutha som lyckas höra guden. Vilken osi(ri)s!

Boken budskap uppfattade jag som att människor förvanskar så lätt en religion så att den passar deras syften, samt att våld är en väldigt närvarande del i många religioner. Lite som jag tycker att det är i vår värld. Det är vitsigt, underhållande och stundom lite filosofiskt långsamt tempo. Vi följer Bruthas utveckling från den minst ansedde till en motvillig hjälte. Mycket går ut på att visa att gudomar behöver människor för att existera, utan tron på en gud så försvinner deras makt och de kan förvandlas från allsmäktig till en svag röst i vinden som ingen hör.

Den här boken är inte Pratchetts starkaste, men för mig personligen slog den an en ton. Den styrkte mig i mina åsikter. Andra kanske kommer att tycka den är smårolig, men inget mästerverk.

Mamman VS Depressionen

Jag har ju börjat städa igen. Efter ett års paus.
Att ha en depression är bra konstigt. Nu kan jag se hur förlamande det har varit och - till viss del fortfarande är. Jag vet inte om det är bra eller dåligt? Kanske vill jag inte se vilka glapp och brister som har uppstått det sista året.

Innerst inne är jag en quick-fix person, alltså problem ska lösas på nolltid och med den snabbaste vägen. Fast en insikt har format sig i mitt inre om att vuxenvärldens förmaning från barndomen kan stämma, ni vet "genvägar är senvägar".

För jag tänker att jag hade kunnat undvika ganska mycket om jag bara hade orka haft tålamod och rent mod att ta itu med vissa bekymmer längre tillbaka. Då hade jag lagat mat, jobbat, tränat, socialiserat mer nu. För hushållet, trädgården och mitt sociala liv är det som har fått stått tillbaka mest.

Barnen är liksom alltid prio ett.

Men hur bra föredöme är jag? Den frågan har jag fått. Vad lär sig barnen av mig? Att när man blir mamma så är man i stort sett mamma, inte någon som behöver luft, ljus och värme. Mammor behöver ingen god jord för att växa. Mammor tappar den person de var innan mödraskapet, för att det är så man gör när man blir mamma. Det är vad jag har lärt mina döttrar under lång tid.

Nu kanske någon skulle vilja invända att barnen är ju det viktigaste vi har och så här är det att bli förälder. Men är det så att bli pappa? Jag kan räkna på en hand de fäder jag har mött som verkligen har engagerat sig på föräldramöten, barnens kompisrelationer, tagit lika många vaknätter som mödrarna. Nej hör ni, jag tror inte att det biologiskt går att skylla på att pappor i mindre utsträckning inte vet Astas klasskompisars namn. Första halvårets vaknätter kan jag till viss del köpa då jag tror att hormoner från graviditet och förlossning kan göra kvinnor mer vaksamma av evolutionsskäl.

Men om barnet är adopterat kan jag inte ens köpa dilemmat "mamma sover minst". Fast den här texten går inte ut på att män är dåliga föräldrar. Den går ut på att även om jag försöker göra mina barn glada, och ibland överkompenserar för att jag vet att de har sett mig ledsen, så överför jag quick-fix tänkandet på dem om de har otur.

Jag hoppas snarare att de ska se mig som ett varnande exempel. Man ska inte göra som mamma. Men så var det det där med att barn gör som man gör och inte som man säger. Där är jag nu. Hur bryter jag mitt mönster? Hur visar jag mina flickor att föräldrar inte bara är föräldrar utan människor - utan att ge alltför mycket avkall på våra relationer? Tips mottages tacksamt!

Det känns som i tonåren, när jag funderade på att flytta hemifrån hade jag väldiga samvetskval ska ni veta. När mina kompisar medvetet smet ut, kallade sina mammor kärringjävlar (notera bristen på pappor, de var inte på banan under åttiotalet) och skaffade pojkvänner till höger och vänster då levde jag ut mitt tonårstrots genom att umgås med mina kompisar. Det betyder inte att jag var en lättnad att ha som dotter, bara att jag konstant undrade hur mamma skulle reagera.

Så vissa saker valde jag bort, precis som jag gör nu, men med barnen. I efterhand inser jag att det har varit en usel metod eftersom att den ledde mig till utmattning. Jag hoppas mina barn kallar mig kärring, slänger igen dörrar, sticker till kompisar och tränar sig i att göra det de vill. Inte alltid det som de tror situationen kräver. Vem vill bära offerkofta livet ut?

Den här reflekterande texten är knappast upplyftande, inspirerande eller rolig. Vad den är är en mild varning. Kära medföräldrar, mammor och en del pappor, ibland kan det verka som att det är viktigast att hålla sina barn glada och nöjda för stunden, men ibland är det viktigt att våga gå på bio med varandra trots att femåringen gråter hos mormor. Många gånger så gör vi eftergifter för att göra andra glada, men då visar vi att vi själva är oviktiga, den roll vi spelar är en roll som går ut på att ständigt vara andra till lags.

Jag har mig själv att skylla. Jag tycker inte att det är någon annans fel att jag gick in i väggen som det så fint heter på allmän svenska. Jag hoppas bara att jag kommer igenom andra sidan av väggen och inte ligger kvar avsvimmad framför den vägg som bara stod där en dag. Jag kan ju passa på att damma golvlisten medan jag bara ligger ner.

Norge vecka 44

Jag hade hoppats kunna vis lite vad våra kära Norska grannar i Hamar gillar att pynta med till jul, men det blev mest lite färgglad bilder på t ex Rice-produkter. De har ju färg så att man blir glad och det rinner över. Liiite dyrt för min budget men titta kan man,

En färgexplosion som gjorde oss lite blinda för en massa annat.

Men norrmännen höll på att avveckla Halloween och plocka fram julen. Så  många fina butiker med julsaker.Sen inser jag att korten blev mestdels wonkiga, så tyvärr kära Lalo är det inte mycket att visa fram. Men Rice är alltid Rice. Tänkte köpa ett speciallt parasoll där men var dumsnål ; (

Fina formar eller hur?

Sen insåg vi att det fanns en högtidsbutik där, då höjdes på humöret på minst tre utav oss, Halloween saker i mängder. Men de började smyga in julen där med. Ska visa senare vad jag unnade mig för julpryl. Elva-åringen fick en lösarm, Sol godis, och det fanns bra "knask eller knep"-byttor.

Som sista ställe gick vi in på ett väldigt personligt fik. Mina divor i soffan. De hade försäljningar av teer, honung, snygga anteckningsböcker och allt kändes väldigt shabby chic/retrocoolt.

Flickorna njuter av Hamars sista sol vid sjön Mjösa. Mycket bra dag tyckte vi.

Som kompensation för dåliga bilder på julpynt i från grannlandet bjuder jag dig Jessica på mitt första julfoto för i år, taget för ca 10 dagar sen. Jag kommer in på Ica Maxi och de spelar julmusik!?! Klart jag föll för smöret och köpte jultidning och ny bakform som snart ska invigas : D

Vampyrvirus

Mastodontboken Flickan från ingenstans av Justin Cronin är nog en av de mest genomtänkta böcker inom vampyrgenren jag någonsin har läst. Niohundra sidor flög snabbt förbi och jag gläder mig åt att läsa uppföljaren snarast.

I typisk modern tappning så presenteras vi lösningen att vampyrer skapas av virus. En dystopisk framtid som känns väldigt nära och inte helt omöjlig. Forskare kan kanske inte skapa zombies eller vampyrer, men om de kunde det och trodde att de kunde styra dessa som nära nog odödliga soldater hade det nog skett.

Bokens huvudperson, Amy, är flickan från ingenstans som redan som litet barn visar sig vara något utöver det vanliga. Vi får följa hennes tillblivelse, mammans hopplösa kamp att ge sitt barn allt. Hur Amy blir av intresse för militären och sen försvinner vår tid. Det är inte så långt ifrån World War Z, en tid där människor lever i isolerade, skyddade små microsamhällen där döden är en del av vardagen.

Det är många intressanta karaktärer med många bottnar i. Cronin har lyckats skapa ett bra persongalleri, vampyrer man kan känna både rädsla och empati inför och upplägget i boken med vad som ser ut att vara journalanteckningar-mail-dagbokssidor samt rena berättelser i tredje person är lysande.

Vill ni ha en bok som räcker länge och gillar dystopier med en twist är denna att rekommendera.
(PS visste ni att väldigt många virus faktiskt kommer ifrån olika typer av fladdermöss? Sant!)