Konstigt nog kan man vara trött och ändå inte kunna sova. Dålig programmering av människan tycker jag. Om nu kroppen är så smart som vissa påstår varför kan den inte agera lite självständigt och göra det som är bäst för oss.
Nåja, det är en fråga för biologer eller filosofer, vilket man nu fördrar. Sömn är dock ansedd som en av grundpelarna för god hälsa, så jag blir ändå lite förvånad över att det är en av de vanligaste symptomen som folk söker vård för. Anledningen till att jag skriver symptom är att det oftast anses vara något bakomliggande som stör våra sömnrutiner. Hormonförändringar, stress, sjukdom eller dylikt.
Skolbarn är ganska hårt drabbade. De somnar oftast för sent och får helt enkelt inte tillräckligt många sömntimmar får att orka. (Så ja, vi ska få i dem frukost och i säng i tid, då kommer allt gå bra i skolan *obs ironi till viss del*.) Men jag vill ta upp något som jag tror stör sömn för väldigt många. Datorer.
Enligt vissa studier (Techworld folkhälsan Finland The Guardian) är ljuset från en helt vanlig dataskärm, samt läsplattor OCH mobiltelefoner inte bara möjligtvis skadliga för hälsan vid överexponering, utan stjäl helt enkelt melatonin. Melatonin är ett hormon vi har naturligt, det hjälper oss bl a att bli sömniga när det blir mörkare. Hänger ni med? Alla däggdjur verkar ha det och melatonin kan vara en bidragande faktor för att ha en naturlig dygnsrytm.
Men om något sänker melatoninhalten så är det svårare att slappna av och somna in. Så om barnen, eller man själv sitter vid datorn till nio på kvällen så bäddar det för att hjärnan aktiveras när den ska lugnas ned. Så om det sista du gör innan du ska sova är att surfa på nätet, och sen har svårt att koppla av - stäng av datorn lite tidigare för att testa om det hjälper dig eller något av dina barn.
26 november 2013
22 november 2013
No title
Veckans gångna höjdpunkter: min yngsta syster fyllde 18 år. Barnen bakade pepparkakor, med glatt humör. Jag är här.
Veckans kommande höjdpunkt: Doctor Who har sitt 50-årsjubileum, därav Weeping Angelsbilden ovan denna vecka.
Veckans lågpunkter: Jag träffar inte min lillasyster personligen för att fira henne. Ledsamma besked. Sen hade inte mitt bibliotek ens kommit ihåg att beställa in sista Cirkel-trilogiboken Nyckeln. Det har de gjort nu kan jag säga.
Här ser det förrädiskt idylliskt ut. Men vet ni vad? Det var det. Ibland är allt sant. Och ibland kan flera saker existera samtidigt, det kan vara kaos och idyll omväxlande när man är ohana.
Som de sjunger i Coca-Colareklamen "Holidays are coming". Änglar finns de? Näe, inte som jag ser det men de är vackra ändå : )
Här ser ni vad jag egentligen vill ha som adventsljusstake, men trots att Plantagen lockade motstod jag min inre shopaholic. Men det finns mycket fint där i år.
Annars har jag avslutat ädelstenstrilogin, med Smaragdgrön. Kerstin Gier har skapat en söt, romantisk ungdomsbok om tidsresenärer i tonåren.
Varför man behöver läsa den här serien? Det gör man inte. Den är inte episk eller storslagen trots att den lätt mytiske greve St:Germain är upphovet till att det ska väljas ett par i varje generation för att att samla in blod till att bota sjukdomar. Inte heller de vises sten (nej, det är inte en upphovsrättsfråga - J.K hittade inte på den till Harry Potter-serien. Läs lite alkemi vet jag.) gör allt mer spännande.
Men om man är 12 till - ja obotligt romantisk, och inte är superstörd över alla övernaturliga kärlekshistorier så är den lättläst, trivsam och jag gillar alla fina citat som kommer före varje kapitel. Sen gillar jag väl att varje tidsresenär tilldelas en sten, ett djur och alla har egna verser i mystiska skrifter.
Bra julklappstips till ovannämnda grupp. Inget för den ultrarabiata feministen eller den som läst sjuttioelva varianter på temat.
Veckans kommande höjdpunkt: Doctor Who har sitt 50-årsjubileum, därav Weeping Angelsbilden ovan denna vecka.
Veckans lågpunkter: Jag träffar inte min lillasyster personligen för att fira henne. Ledsamma besked. Sen hade inte mitt bibliotek ens kommit ihåg att beställa in sista Cirkel-trilogiboken Nyckeln. Det har de gjort nu kan jag säga.
Annars har jag avslutat ädelstenstrilogin, med Smaragdgrön. Kerstin Gier har skapat en söt, romantisk ungdomsbok om tidsresenärer i tonåren.
Varför man behöver läsa den här serien? Det gör man inte. Den är inte episk eller storslagen trots att den lätt mytiske greve St:Germain är upphovet till att det ska väljas ett par i varje generation för att att samla in blod till att bota sjukdomar. Inte heller de vises sten (nej, det är inte en upphovsrättsfråga - J.K hittade inte på den till Harry Potter-serien. Läs lite alkemi vet jag.) gör allt mer spännande.
Men om man är 12 till - ja obotligt romantisk, och inte är superstörd över alla övernaturliga kärlekshistorier så är den lättläst, trivsam och jag gillar alla fina citat som kommer före varje kapitel. Sen gillar jag väl att varje tidsresenär tilldelas en sten, ett djur och alla har egna verser i mystiska skrifter.
Bra julklappstips till ovannämnda grupp. Inget för den ultrarabiata feministen eller den som läst sjuttioelva varianter på temat.
18 november 2013
Ett gott liv, inte alltid en självklarhet för någon alls
Människor har olika definitioner om vad ett gott liv är. Själv har jag nog inte ens medvetet formulerat vad det är för mig personligen. Men författaren Ann Heberlein har mycket att säga om den saken i sin bok Ett gott liv. Jag tillhör nog en av de få som inte har läst hennes Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva före jag läser den här nya boken (2011). Efter att ha läst Ett gott liv känner jag att jag inte behöver det heller.
För den oinvigde så lider Heberlein av en bipolär sjukdom som under de svåra skoven hotar henne själv, allt hon älskar och bryr sig om. Att leva ett liv med den diagnosen är ingen picknick i stadsparken. Det är en kamp, ett osynligt utanförskap, och när du mår som sämst är du ensammast i hela universum. Det har jag förstått av fler personer än Heberlein.
Det som är intressant med Ett gott liv är hur hon separerar sig själv i sjuka Ann och friska Ann. Jag förstår varför. Det måste verkligen kännas som att man drabbas av ett elakartat virus som bryter ner individen totalt. Men människan är ändå en helhet, med allt man ogillar, gillar och är likgiltig inför hos sig själv. Som Heberlein skriver "det är förfärligt svårt att bli frisk. Det är svårt att vänja sig vid att bli frisk, för det innebär också att man förstår, verkligen förstår, hur sjuk man har varit"(308). När jag läser om hennes svåra år, om hur det gick till när hon skrev boken och den lanserades blir jag mer uppfylld av vrede än ömkan till Ann.
Jag blir arg när jag läser om hur andra människor drog nytta av henne i hennes sköra tillstånd, jag blir arg när jag tänker på hur experimentell och godtycklig psykvården agerar många gånger. Självklart berörs jag av hennes beskrivningar om hur dåligt hon mådde, och hur hennes närmaste blev påverkade. Men det faktum att hon var en kassako åt bokförlaget och då var det ju bra om hon mådde lite dåligt lämnar en dålig smak i munnen.
Allt hon ville var att kunna få leva ett liv fyllt av mening. Det är väl det vi alla vill. Men hon djupdök ner i sin egen och andras ångest när hon blev de bipolärsjukas Madonna. Att ständigt vara i ett tänkande som går ut på att man är ett offer, man är sjuk, man är utanför livet är ett sätt att hålla sig sig sjuk. Det har Heberlein lärt sig den tuffa vägen, så nu är det rutiner med bra sömn, regelbundna mattider, vanligt arbete som håller henne där hon faktiskt vill vara. Sen vet man aldrig när den bipolära sjukdomen kommer att visa sitt fula ansikte igen. Hon vet att hon kan bli sjuk igen, då menar vi att det kan komma en manisk eller depressiv period där hon vänder upp och ner på sitt liv igen.
Det finns många som lider av Ann Heberleins sjukdom, det finns inget romantiskt eller coolt med den. Det som finns är möjligtvis ett liv fyllt av ovanliga händelser och kanske en stark drivkraft att göra något under den värsta maniska fasen. Någon som vet väl hur det känns är skådespelaren Stephen Fry så här länkar jag till första delen av hans program om livet med bipolär störning.
Jag rekommenderar den varmt till alla er som vill få någon slags förståelse hur denna sjukdom drabbar människor på olika sätt. För precis som med alla andra grupperingar så vet man inte hur alla homosexuella är för att man har en gay kompis, man kan inte förstå sig på alla med Aspergers för att ens moster har det och en person med bipolär störning är inte alltid en mall för alla andra. Men man får ändå en ökad förståelse för vad som kan röra sig i sinnet hos den andra.
För den oinvigde så lider Heberlein av en bipolär sjukdom som under de svåra skoven hotar henne själv, allt hon älskar och bryr sig om. Att leva ett liv med den diagnosen är ingen picknick i stadsparken. Det är en kamp, ett osynligt utanförskap, och när du mår som sämst är du ensammast i hela universum. Det har jag förstått av fler personer än Heberlein.
Det som är intressant med Ett gott liv är hur hon separerar sig själv i sjuka Ann och friska Ann. Jag förstår varför. Det måste verkligen kännas som att man drabbas av ett elakartat virus som bryter ner individen totalt. Men människan är ändå en helhet, med allt man ogillar, gillar och är likgiltig inför hos sig själv. Som Heberlein skriver "det är förfärligt svårt att bli frisk. Det är svårt att vänja sig vid att bli frisk, för det innebär också att man förstår, verkligen förstår, hur sjuk man har varit"(308). När jag läser om hennes svåra år, om hur det gick till när hon skrev boken och den lanserades blir jag mer uppfylld av vrede än ömkan till Ann.
Jag blir arg när jag läser om hur andra människor drog nytta av henne i hennes sköra tillstånd, jag blir arg när jag tänker på hur experimentell och godtycklig psykvården agerar många gånger. Självklart berörs jag av hennes beskrivningar om hur dåligt hon mådde, och hur hennes närmaste blev påverkade. Men det faktum att hon var en kassako åt bokförlaget och då var det ju bra om hon mådde lite dåligt lämnar en dålig smak i munnen.
Allt hon ville var att kunna få leva ett liv fyllt av mening. Det är väl det vi alla vill. Men hon djupdök ner i sin egen och andras ångest när hon blev de bipolärsjukas Madonna. Att ständigt vara i ett tänkande som går ut på att man är ett offer, man är sjuk, man är utanför livet är ett sätt att hålla sig sig sjuk. Det har Heberlein lärt sig den tuffa vägen, så nu är det rutiner med bra sömn, regelbundna mattider, vanligt arbete som håller henne där hon faktiskt vill vara. Sen vet man aldrig när den bipolära sjukdomen kommer att visa sitt fula ansikte igen. Hon vet att hon kan bli sjuk igen, då menar vi att det kan komma en manisk eller depressiv period där hon vänder upp och ner på sitt liv igen.
Det finns många som lider av Ann Heberleins sjukdom, det finns inget romantiskt eller coolt med den. Det som finns är möjligtvis ett liv fyllt av ovanliga händelser och kanske en stark drivkraft att göra något under den värsta maniska fasen. Någon som vet väl hur det känns är skådespelaren Stephen Fry så här länkar jag till första delen av hans program om livet med bipolär störning.
Jag rekommenderar den varmt till alla er som vill få någon slags förståelse hur denna sjukdom drabbar människor på olika sätt. För precis som med alla andra grupperingar så vet man inte hur alla homosexuella är för att man har en gay kompis, man kan inte förstå sig på alla med Aspergers för att ens moster har det och en person med bipolär störning är inte alltid en mall för alla andra. Men man får ändå en ökad förståelse för vad som kan röra sig i sinnet hos den andra.
15 november 2013
"Det heter m i d s o m m a r, inte missommar"
Jag är, och har nog alltid varit, lite av en språkpolis. Därför blir jag så full i skratt när jag läser Mikael Parkvalls Lagom finns bara i Sverige (och andra myter om språk). Skäms lite. Visst är jag något av en besserwisser. Har starka åsikter om det mesta, språk är inget undantag. Under min studietid på Engelska programmet mötte vi studenter samma åsikter som de Parkvall framför, nämligen att det är mycket svårt att tvärsäkert uttala sig om vad som är superrätt i språk.
Språk förändras ständigt, ett ords betydelse kan variera över några hundra år. Stavningen på samma ord likaså. Till och med grammatik ändras genom åren, fast ganska långsamt. Parkvall tar upp bl.a att eskimåer verkligen inte har fler ord för snö än t. ex svenskar. Engelska är inte världens största språk, och det förstås inte av så många som vi kanske tror. Portugisiska är STÖRRE än spanskan i sydamerika. (Brasilien är det enda land där portugisiska är dominerande, men det är vääääldigt stort Brasilien.) Ord kan finnas fast de inte står i SAOL, för det är näst intill omöjligt att lista alla ord i svenska eller något annat språk.
När jag först kom i kontakt med lingvistik på högskolenivå så vidgades mina vyer rejält. Det fanns så många saker att beakta vad språk gäller. Så många fördomar, många som jag själv har hyst, och säkert har jag kvar många. Men som boende i Dalarna har jag aldrig kunnat förlika mig vid att många (även tjugo-åriga killar) säger: "Jag ska hem till kärringen". För mig är det inte ett trevligt ord, men många dalfödda hävdar att det betyder käresta. Så då är det ok. Jag har inte köpt det ändå.
Därför blir jag lite nöjd när Parkvall säger att det faktiskt råkar vara "en avledning av karl" (s 48). Så nu mina kullor och masar, vad säger ni nu då? Pilutta säger jag. Fast, sen tänker jag att nu har ju Parkvall försökt att tydliggöra hela boken igenom att inget är självklart med språk. Om det i Dalarna anses vara ett uttryck för att kunna våga säga käresta fast på ett tuffare vis, så vem är jag att säga att de har fel. Det är kanske sant för dem. (Inte dom, jag behåller den fåniga traditionen att skriva på ett vis fast vi ALDRIG säger dem eller de.) En otroligt rolig och tankeväckande bok som jag rekommenderar alla språknördar att läsa.
PS. Titeln på detta inlägg kommer av en hysteriskt rolig radiosnutt där en äldre man med stark ilska orerar om detta fruktansvärda missbruk av det vackra ordet midsommar. Får mig att skratta varje gång.
Språk förändras ständigt, ett ords betydelse kan variera över några hundra år. Stavningen på samma ord likaså. Till och med grammatik ändras genom åren, fast ganska långsamt. Parkvall tar upp bl.a att eskimåer verkligen inte har fler ord för snö än t. ex svenskar. Engelska är inte världens största språk, och det förstås inte av så många som vi kanske tror. Portugisiska är STÖRRE än spanskan i sydamerika. (Brasilien är det enda land där portugisiska är dominerande, men det är vääääldigt stort Brasilien.) Ord kan finnas fast de inte står i SAOL, för det är näst intill omöjligt att lista alla ord i svenska eller något annat språk.
När jag först kom i kontakt med lingvistik på högskolenivå så vidgades mina vyer rejält. Det fanns så många saker att beakta vad språk gäller. Så många fördomar, många som jag själv har hyst, och säkert har jag kvar många. Men som boende i Dalarna har jag aldrig kunnat förlika mig vid att många (även tjugo-åriga killar) säger: "Jag ska hem till kärringen". För mig är det inte ett trevligt ord, men många dalfödda hävdar att det betyder käresta. Så då är det ok. Jag har inte köpt det ändå.
Därför blir jag lite nöjd när Parkvall säger att det faktiskt råkar vara "en avledning av karl" (s 48). Så nu mina kullor och masar, vad säger ni nu då? Pilutta säger jag. Fast, sen tänker jag att nu har ju Parkvall försökt att tydliggöra hela boken igenom att inget är självklart med språk. Om det i Dalarna anses vara ett uttryck för att kunna våga säga käresta fast på ett tuffare vis, så vem är jag att säga att de har fel. Det är kanske sant för dem. (Inte dom, jag behåller den fåniga traditionen att skriva på ett vis fast vi ALDRIG säger dem eller de.) En otroligt rolig och tankeväckande bok som jag rekommenderar alla språknördar att läsa.
PS. Titeln på detta inlägg kommer av en hysteriskt rolig radiosnutt där en äldre man med stark ilska orerar om detta fruktansvärda missbruk av det vackra ordet midsommar. Får mig att skratta varje gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)