Efter att ha kämpat med en bok av Terry Pratchett (som jag vanligtvis gillar) i två månader av och till gav jag upp i fredags. På något vis så har jag svårt att engagera mig i berättelsen om en tidsflytande Sam Vimes i nuläget. Så jag åkte ner på stan för att hitta något annat att läsa och det gjorde jag.
I högt tempo följde jag med Pelle Sandstrak igenom hans plågsamma uppväxt med en odiagnostiserad Tourette. För er som inte riktigt vet hur det kan vara att ha den här varianten av neurologiska bekymmer rekommenderar jag denna bok varmt, den heter
Mr Tourette och jag.
Annars så är det i korthet så att man kan lida av tics (man har läten eller ljud för sig, eller måste säga vissa saker hur olämpligt det än må vara), man kan ofta ha tvångshandlingar- i Pelles fall klarade han t ex inte av att gå igenom dörröppningar utan att utföra vissa ritualer och dessa kunde ta timmar. Många gånger kan man ha symptom som påminner om de vid ADHD, koncentrationssvårigheter osv.
När boken släpptes för ett par år sen så var författaren ofta ute och turnerade och berättade om sin livsresa och hur det är att leva med Tourettes.
HÄR hittar ni en artikel från ett föredrag där Pelle osentimentalt säger att idag är han så frisk som han vill vara.
Men genom boken får man sig en rejäl chock när man som jag inser (inte för första gången) att i sjukvården handlar allt om att hitta rätt person som kan stötta och hjälpa oss som individer. Hans pappa hittade i hans tonår en artikel om Tourettes, men när föräldrarna tog kontakt med läkare fick de höra att den sjukdomen inte ens fanns i Norge där Sandstrak växte upp.
Jag tror inte direkt att det finns något som är normalt. Eller rättare sagt att det finns en särskild typ av människa som är normal. Däremot så tror jag att vi alla lever i olika varianter av en slags skala. T ex så är inte Autism direkt en sjukdom liknande diabetes eller astma. Det är en neurologisk störning precis som ADHD, Tourettes eller vad tusan ni vill. Vi har alla olika genetiska anlag. En del av dem bryter aldrig ut, medan andra gör det.
Kanske är det så att en slags personlighets typ befinner sig på en skala symptomfri till närmare 100 % av vad som uppfattas som avvikande. Alla har vi någonting. Något litet tics, lite klaustrofobi eller kanske starkt behov att städa varje dag - men det handikappar oss inte så att vi inte kan göra det vårt nuvarande samhälle kräver av oss. Sjuka räknas vi först när vi inte kan anpassa oss till normen.
Så vem är det som bestämmer vad som är ok eller inte? Som medlem av Djingis Khans här var nog det en fördel att ha ADHD om man var impulsiv och inte fruktade strider. Men nu lever vi här och nu, och frågan är vem bestämmer vad som är ok eller inte?
Bild från Bokus.com
