Jag undrar ofta hur andra människor tänker, hur ni sorterar information och hur ni processar den? Antagligen varierar det och det finns inget svar. Ibland hör man att någon har ett väldigt splittrat tänkande och andra kan benämnas som enkelspåriga, dvs en sak i taget och det ska helst vara nedbrutet i så enkla beståndsdelar som möjligt.
Fast jag tycker nog att min egen förståelseförmåga ligger olika inom olika ämnen. Till exempel så utgör detta inget problem för mig.
Till höger är de böcker som jag nu läser parallellt, och till vänster de som väntar i kö (de mest akuta). Jag blev inspirerad av en kompis bild på sina senaste förvärv och beslöt mig för att åskådliggöra de böcker som är hemma nu och s a s på gång. (Hrm, jag kan ju ha nån beställning i cirkulation.)
I övrigt har jag mentala listor för olika romaner, diversefackämnen och de kan jag hålla reda på-
Däremot, kan jag inte lika lätt komma ihåg exakta datum, hur man gör pannkakor, vilka plagg som ska tvättas i vilka grader (tack tvättlappar) eller var jag lägger nycklar-plånböcker-viktiga lappar. Och måste jag lära mig något lätt praktiskt kan det ta lång tid. (Jag var 21 år när jag fick mitt lämplighets- intyg för körkort och närmare 36 när jag fick körkortet). Att arbeta med fysiska material som trä, tyg eller metall är som om någon skulle be mig förklara Schrödingers kattexemplet på Xhosa många gånger.
Trots detta så har jag en cnc-operatörs utbildning som krävde att vi gjorde egna metallhammare. Min fd lärare (jag var 34 år då) berättade för mig en gång att när någon ny elev blev deppig för att det var svårt brukade han förklara att en gång hade han en elev som slängde sin keps över hela maskinrummet i frustration och gång på gång hävdade att hon aldrig skulle klara det, men nu var hon färdigutbildad och klar. (Kul att man får vara inspiration, kanske inte så smickrande.)
Jag tror att vi ska vara glada att alla människor inte har lätt eller svårt för samma saker. Hur skulle det vara om alla kunde mjölka kor men ingen kunde bota korna när de blev sjuka? Eller tänk om det aldrig fanns en strävan efter att leta efter sånt som inte kan ses så lätt med blotta ögat, då hade vi sannolikt inte ha många mediciner eller kunnat upptäcka att det finns gifter i vissa vattentäkter. Variationen i andras och vårt eget tänkande är lysande enligt mig. Jag kommer aldrig förstå hur man kan göra så det går att bota cancer, sända tv-bilder över hela jorden samtidigt, eller varför så många människor gillar choklad. Jag är bara glad att det är så.
27 september 2013
24 september 2013
Visdom från silverkanten av livet
Ni vet alla de där hyllvärmarna, de som står där och tar plats och man undrar varför man inte läst dem än? Ibland är de inte ens en egna, så om man tar och läser dem får man in en ny bok när man lämnar tillbaka hyllvärmarna. Precis så var det med Maya Angelous Letters to My Daughter. Den blev avlämnad här för ett braaa tag sen.
Angelou har inga biologiska eller adopterade döttrar, utan det här är boken där hon delar med sig av sin livsvisdom till oss, kvinnorna. För det är mycket råd och uppmaningar igenom hela boken. Det är också många självbiografiska kapitel om hennes uppväxt och vad hon lärde sig av den.
Det som jag uppskattar med boken är bl a författarens sätt att formulera sig på. Som ex-troende har jag lätt för att läsa/ lyssna när tonen blir lite profetisk ha ha. Jo men så är det. Jag uppskattade känslan av att jag satt bredvid Angelou och lyssnade på hennes uppfattningar om livet och vad det går ut på.
Det jag inte uppskattar, paradoxalt nog, är de religiösa undertonerna i vissa kapitel. Märk väl vissa. Jag tror ju att man kan ha en bra och hållbar moral oavsett om man är troende mot något håll. Därför var de rent halleluja-aktiga delarna lite trista. Men....
...Angelou lyfte fram så många ljusa och insiktsfulla analyser angående tro att jag insåg att hade någon gett mig boken för fem år sedan så hade jag nog svalt det mesta. För dogmatiskt inhamrande är det inte frågan om.
Vi möter en afrikansk-amerikans kvinna som på ålderns höst reflekterar en hel del om de svårigheter slavar och deras ättlingar har mött. Det är lite svart historia, ur ordets alla tolkningar. Hon vågar ta upp sina svaga sidor, och hon pendlar väldigt mycket mellan ödmjukhet och stolthet. Starkast är de berättelser som tar upp de gånger hon var i underläge.
Angelou blev vid ett tillfälle, mer eller mindre, kidnappad av en man som nästan misshandlade henne till döds. Hennes mor lät slå in dörren till det rum modern trodde Maya befann sig i, och hon befanns i ett eländigt skick. De två hade en komplicerad relation då det var mormor som uppfostrade Angelou tills tonåren, då skickades hon från en liten ort till en storstad. Hård omställning är nog ett bra ord.
Den historien som gjorde starkast intryck på mig är dock den där hon berättar om när hon helt tappade greppet pga skuldkänslor och otillräcklighet för att hon inte uppfostrar sonen själv. "I was maddened by the helplessness of the situation" (s 65), berättar hon för att förklara hur hon vid ett tillfälle fick ingivelsen att döda sin son så han slapp uppleva eländet. Övertygad om sin galenskap gråter hon och söker läkarhjälp, en ung vit man, som hon bara inte klarar av att anförtro sig åt. Så hon går till sin röstlärare och mentor, Frederick "Wilkie" Wilkerson. Han lyssnar tålmodigt när hon berättar om sin galenskap och hur hon tänkte.
Wilkie tar fram papper och penna och säger att hon ska skriva en tacksamhetslista på direkten. Angelou blir mer upprörd och undrar om karln inte förstår vad hon berättar. Till slut säger han uttryckligen vad hon ska börja med, att tack för att hon kan höra, för det gör att hon kan höra musik och det kan inte alla. Sen fortsätter han att insistera på att Angelou ska göra detta, och hon ger upp och gör det. Efter ett tag har alla känslor av ångest och akut själssmärta lagt sig. Detta är fortfarande en metod hon använder sig av.
Det är en läsvärd bok, kanske inte så fylld av snärtiga citat som jag hade trott, men läsvärd. Det finns dock en sak som jag direkt kände att jag ville träna på. "Don't whine. Whining lets a brute know that a victim is in the neighborhood" (xii). Saken är den att det är precis så jag kan känna, att om jag låter mig själv känna mig som ett offer för min inre elaka röst som viskar hur hemsk jag är så känner jag mig som ett offer. Det finns ingen mening med att vara ett offer, särskilt inte för sig själv så tack för tipset Maya Angelou.
Angelou har inga biologiska eller adopterade döttrar, utan det här är boken där hon delar med sig av sin livsvisdom till oss, kvinnorna. För det är mycket råd och uppmaningar igenom hela boken. Det är också många självbiografiska kapitel om hennes uppväxt och vad hon lärde sig av den.
Det som jag uppskattar med boken är bl a författarens sätt att formulera sig på. Som ex-troende har jag lätt för att läsa/ lyssna när tonen blir lite profetisk ha ha. Jo men så är det. Jag uppskattade känslan av att jag satt bredvid Angelou och lyssnade på hennes uppfattningar om livet och vad det går ut på.
Det jag inte uppskattar, paradoxalt nog, är de religiösa undertonerna i vissa kapitel. Märk väl vissa. Jag tror ju att man kan ha en bra och hållbar moral oavsett om man är troende mot något håll. Därför var de rent halleluja-aktiga delarna lite trista. Men....
...Angelou lyfte fram så många ljusa och insiktsfulla analyser angående tro att jag insåg att hade någon gett mig boken för fem år sedan så hade jag nog svalt det mesta. För dogmatiskt inhamrande är det inte frågan om.
Vi möter en afrikansk-amerikans kvinna som på ålderns höst reflekterar en hel del om de svårigheter slavar och deras ättlingar har mött. Det är lite svart historia, ur ordets alla tolkningar. Hon vågar ta upp sina svaga sidor, och hon pendlar väldigt mycket mellan ödmjukhet och stolthet. Starkast är de berättelser som tar upp de gånger hon var i underläge.
Angelou blev vid ett tillfälle, mer eller mindre, kidnappad av en man som nästan misshandlade henne till döds. Hennes mor lät slå in dörren till det rum modern trodde Maya befann sig i, och hon befanns i ett eländigt skick. De två hade en komplicerad relation då det var mormor som uppfostrade Angelou tills tonåren, då skickades hon från en liten ort till en storstad. Hård omställning är nog ett bra ord.
Den historien som gjorde starkast intryck på mig är dock den där hon berättar om när hon helt tappade greppet pga skuldkänslor och otillräcklighet för att hon inte uppfostrar sonen själv. "I was maddened by the helplessness of the situation" (s 65), berättar hon för att förklara hur hon vid ett tillfälle fick ingivelsen att döda sin son så han slapp uppleva eländet. Övertygad om sin galenskap gråter hon och söker läkarhjälp, en ung vit man, som hon bara inte klarar av att anförtro sig åt. Så hon går till sin röstlärare och mentor, Frederick "Wilkie" Wilkerson. Han lyssnar tålmodigt när hon berättar om sin galenskap och hur hon tänkte.
Wilkie tar fram papper och penna och säger att hon ska skriva en tacksamhetslista på direkten. Angelou blir mer upprörd och undrar om karln inte förstår vad hon berättar. Till slut säger han uttryckligen vad hon ska börja med, att tack för att hon kan höra, för det gör att hon kan höra musik och det kan inte alla. Sen fortsätter han att insistera på att Angelou ska göra detta, och hon ger upp och gör det. Efter ett tag har alla känslor av ångest och akut själssmärta lagt sig. Detta är fortfarande en metod hon använder sig av.
Det är en läsvärd bok, kanske inte så fylld av snärtiga citat som jag hade trott, men läsvärd. Det finns dock en sak som jag direkt kände att jag ville träna på. "Don't whine. Whining lets a brute know that a victim is in the neighborhood" (xii). Saken är den att det är precis så jag kan känna, att om jag låter mig själv känna mig som ett offer för min inre elaka röst som viskar hur hemsk jag är så känner jag mig som ett offer. Det finns ingen mening med att vara ett offer, särskilt inte för sig själv så tack för tipset Maya Angelou.
Etiketter:
Bok,
Historia,
Letters to My Daughter,
Maya Angelou,
Åsikter
17 september 2013
Sila mygg och svälja kameler
Nackdelen med att vara i den, enligt många, avundsvärda positionen att vara rik, berömd och idol har den stora baksidan att nästan allt du gör blir offentligt. Om du inte sminkar dig när du åker och handlar knäpper någon kort, om du har en dålig dag och snäser åt en journalist rapporteras det, om du är ung och identitetssökande då kan du ge dig sjutton på att du är lovligt vilt.
Som mamma till två barn födda runt millennieskiftet har jag ofta sett på barnprogram med dem. Dels för att kolla in vad de matas med, och dels för att jag ville. Vi har haft Disney Channel sen vi flyttade till vårt hus för ca åtta år sedan, och de visade en show som heter "Hannah Montana". Det handlar i korthet om en ung flicka, Miley, som lever ett dubbelliv. På dagen är hon vem som helst, går i skolan, gör läxor, diskar hemma eller hänger med bästisen. Men på kvällarna förvandlas hon till den populära sångerskan Hannah Montana (2006-2011).
Den här serien är intressant ur synvinkeln Disney och deras inverkan på barns liv. Miley Cyrus spelade rollen som Hannah Montana mot sin biologiska pappa, Billie Ray, och ja det är countrysångaren för er som tycker namnet låter bekant. Serien gick några år och tjejen har varit otroligt populär, sålt skivor, merchandise, turnerat, spelat in filmer och varit Disney Channels stjärna tills hon antagligen inte ville längre.
Här har vi Miley Cyrus som Hannah till vänster, och Miley till höger. Bild från serien.
Problemet med barn är väl att de växer upp, ur tv-bolags sätt att se på saker. Se på Britney Spears eller Christina Aguilera som bägge var stjärnor på samma tv kanal och när de kom upp i övre tonåren inte ville spela oskyldiga, stereotypa flickor längre. Dessa tre tjejer har gjort det klassiska alla snälla flickor gör när man tröttnar på att bli insorterad som nationaloskulder, som i sin tur ska främja det amerikanska idealet (?) att vara flicka tills den dagen man gifter sig, för då blir man vips kvinna.
Praktiskt va'? Miley Cyrus hängs nu ut som slampa, galen, uppmärksamhetssökande osv. Precis som Britney och Christina blev totalmobbade i media några år tidigare för samma beteende, av privatpersoner när de kommentarer och skriver insändare, och av förstå-sig-påare inom journalist och åsiktsbranschen. Anledningen till all uppmärksamhet just nu är att Miley tog "jag vill vara sexig"-kortet ur leken och har gjort en mycket vågad musikvideo, samt uppträtt på en musikgala på ett sexuellt övertydligt sätt.
Vad jag inte tänker lägga upp är nakenbilder på henne från sista videon, men det har mer att göra med att jag är pryd och kände ett lätt obehag när jag såg videon. För i mina vuxen-mamma-ögon är Miley flickan som spelade Hannah Montana. Och där, mina damer och herrar har vi grogrunden för problemet. Den här personen är alltså 20 år. Inte tretton eller sexton år. Myndig. Början till vuxen.
Det kändes olustigt i dag när jag gick in på filmsiten IMDB och läste topp tio kommentaren över Cyrus uppbrott med sin pojkvän. Det var nio män, en kvinna på tionde plats som sa något som inte ens hade med saken att göra...typ reklam. Men männen hade ganska hårda åsikter om artisten. Om hur hon var en katastrof, pojkvännen hade gjort en klok sak när han drog sig ur. Ni kan själva kolla upp allt fjant på IMDB om ni så önskar.
Den här bilden förställer inte Cyrus utan en annan ung kvinna, kortet är från när hon inte var så känd, ca 21-22 år. (Bilden från http://dariandarlingnyc.blogspot.se/2010/01/rockin-radio-city-with-semi-precious.html) Ungefär i samma ålder som Cyrus är nu.
Nu ser damen på fotot ovan mer ut såhär, vid den mogna åldern av 27 år. Bilden är från MTV's hemsida, från samma gala där Miley Cyrus blev USA mest föraktade kvinna.
Lady Gaga, och ja, hon visar rumpan. Men Cyrus fick mest uppmärksamhet ändå. Vad skiljer de här tjejerna åt? Svar: den ena har vi alltid sett i rollen som en vågad, lättklädd och uppmärksamhetssökande artist, och den andra har vi följt sen hon var en flicka, framställd som helylle och allt alla småflickor strävade efter att vara.
Varför är det ok att utsätta Cyrus för den här behandlingen, precis samma som Britney Spears fick utstå? Jag tror att det handlar lite om madonna/horakomplexet. Sen en sak till, folk gillar sällan förändringar. Allt och alla ska stanna inom sin ram/mall. Man kan inte komma här och utge sig för att vara oskuldsfull och en förebild för småflickor, sen ha fräckheten att vilja bryta sig ur den imagen och låtsas att man är vuxen nog att ha sex (när man dessutom är vuxen nog att ha sex). Nej, ni, skillnaden är om man som Lady Gaga ALLTID har verkat vara sexig och lite weird, då får man fortsätta. En madonna är en madonna, och en hora är en hora! (Ja jag vet att artisten Madonna anses vara ett undantag.)
Jag kan helt ärligt tillstå att jag känner mig obekväm till mods med Miley Cyrus nya stil, men det säger mer om mig än henne. Lite kan jag tänka att det är som bäddat för att hon ska ångra sina utspel om tio år, men det handlar fortfarande mer om att det finns föreställningar om hur man ska bete sig. Hon har inte mördat någon och ätit upp deras lever med en god Chianti. Hon beter sig på ett sätt som man kanske gör om man har växt upp med media och superförväntningar om att alltid vara lite Shirley Temple. Revolterar, och det med råge.
Sen finns det säkert åsikter om att artister och kändisar är förebilder, de har ett visst moraliskt ansvar. De påverkar barn och ungdomar. Visst det gör de väl, till viss del. Men jag undrar hur många personer som tänker på att alla människor påverkar andra, och att alla har ett moraliskt ansvar. Sen kan man ju fundera på varför det är så, att unga individer väljer de förebilder de gör. Kanske ska man ägna lite tanke åt det? Istället för att säga att man värnar om individers rätt att uttrycka sig och sen vilja censurera allt som inte passar.
Jag har dock lite lättare att förstå Cyrus fans i tioårsåldern som blir förlägna när de hör (eller ser, internet) talas om idolens nya stil. Men vuxna människor? Varför kan vi inte bara acceptera att problemet ofta ligger hos oss därför att vi lever genom andra. Tror ni mig inte? Försök att tala med en Mora IK supporter när Mora fått stryk av Leksand (hockey för er oinvigda), då ser man hur mycket vuxna människor identifierar sig med något/någon/några utan att agera själva. Sport och deras anhängare. Eller försök att säga att man anser att vi ska avskaffa monarkin till en rojalist, det är då man får veta allt bra med kungen eller Victoria, och det kan komma från någon som aldrig träffat personerna i fråga.
Poängen här är ändå lite Disneysyndromet, drömvärld, drömliv och drömkaraktärer. Ni ser mönstret, det är alltså inte på riktigt. Så fort Disneys barnstjärnor lämnar Disneyslottet förvandlar omvärlden dem snabbt till pumpor, riktiga möss eller så tappar de glasskon och inga skor i världen kommer någonsin passa igen. Vi 'vanliga' människor kan ibland bete oss som pöbeln under franska revolutionen, vi skapar idoler och sen kan vi ta ifrån dem stjärnglansen och slita dem i stycken. Det är helt ok att titta på en naken, juckande Lady Gaga men Miley Cyrus ska helst sätta på sig en onepiece och ha den på sig resten av livet................................snacka om att sila mygg och svälja kameler.
Som mamma till två barn födda runt millennieskiftet har jag ofta sett på barnprogram med dem. Dels för att kolla in vad de matas med, och dels för att jag ville. Vi har haft Disney Channel sen vi flyttade till vårt hus för ca åtta år sedan, och de visade en show som heter "Hannah Montana". Det handlar i korthet om en ung flicka, Miley, som lever ett dubbelliv. På dagen är hon vem som helst, går i skolan, gör läxor, diskar hemma eller hänger med bästisen. Men på kvällarna förvandlas hon till den populära sångerskan Hannah Montana (2006-2011).
Den här serien är intressant ur synvinkeln Disney och deras inverkan på barns liv. Miley Cyrus spelade rollen som Hannah Montana mot sin biologiska pappa, Billie Ray, och ja det är countrysångaren för er som tycker namnet låter bekant. Serien gick några år och tjejen har varit otroligt populär, sålt skivor, merchandise, turnerat, spelat in filmer och varit Disney Channels stjärna tills hon antagligen inte ville längre.
Här har vi Miley Cyrus som Hannah till vänster, och Miley till höger. Bild från serien.
Problemet med barn är väl att de växer upp, ur tv-bolags sätt att se på saker. Se på Britney Spears eller Christina Aguilera som bägge var stjärnor på samma tv kanal och när de kom upp i övre tonåren inte ville spela oskyldiga, stereotypa flickor längre. Dessa tre tjejer har gjort det klassiska alla snälla flickor gör när man tröttnar på att bli insorterad som nationaloskulder, som i sin tur ska främja det amerikanska idealet (?) att vara flicka tills den dagen man gifter sig, för då blir man vips kvinna.
Praktiskt va'? Miley Cyrus hängs nu ut som slampa, galen, uppmärksamhetssökande osv. Precis som Britney och Christina blev totalmobbade i media några år tidigare för samma beteende, av privatpersoner när de kommentarer och skriver insändare, och av förstå-sig-påare inom journalist och åsiktsbranschen. Anledningen till all uppmärksamhet just nu är att Miley tog "jag vill vara sexig"-kortet ur leken och har gjort en mycket vågad musikvideo, samt uppträtt på en musikgala på ett sexuellt övertydligt sätt.
Vad jag inte tänker lägga upp är nakenbilder på henne från sista videon, men det har mer att göra med att jag är pryd och kände ett lätt obehag när jag såg videon. För i mina vuxen-mamma-ögon är Miley flickan som spelade Hannah Montana. Och där, mina damer och herrar har vi grogrunden för problemet. Den här personen är alltså 20 år. Inte tretton eller sexton år. Myndig. Början till vuxen.
Det kändes olustigt i dag när jag gick in på filmsiten IMDB och läste topp tio kommentaren över Cyrus uppbrott med sin pojkvän. Det var nio män, en kvinna på tionde plats som sa något som inte ens hade med saken att göra...typ reklam. Men männen hade ganska hårda åsikter om artisten. Om hur hon var en katastrof, pojkvännen hade gjort en klok sak när han drog sig ur. Ni kan själva kolla upp allt fjant på IMDB om ni så önskar.
Den här bilden förställer inte Cyrus utan en annan ung kvinna, kortet är från när hon inte var så känd, ca 21-22 år. (Bilden från http://dariandarlingnyc.blogspot.se/2010/01/rockin-radio-city-with-semi-precious.html) Ungefär i samma ålder som Cyrus är nu.
Nu ser damen på fotot ovan mer ut såhär, vid den mogna åldern av 27 år. Bilden är från MTV's hemsida, från samma gala där Miley Cyrus blev USA mest föraktade kvinna.
Lady Gaga, och ja, hon visar rumpan. Men Cyrus fick mest uppmärksamhet ändå. Vad skiljer de här tjejerna åt? Svar: den ena har vi alltid sett i rollen som en vågad, lättklädd och uppmärksamhetssökande artist, och den andra har vi följt sen hon var en flicka, framställd som helylle och allt alla småflickor strävade efter att vara.
Varför är det ok att utsätta Cyrus för den här behandlingen, precis samma som Britney Spears fick utstå? Jag tror att det handlar lite om madonna/horakomplexet. Sen en sak till, folk gillar sällan förändringar. Allt och alla ska stanna inom sin ram/mall. Man kan inte komma här och utge sig för att vara oskuldsfull och en förebild för småflickor, sen ha fräckheten att vilja bryta sig ur den imagen och låtsas att man är vuxen nog att ha sex (när man dessutom är vuxen nog att ha sex). Nej, ni, skillnaden är om man som Lady Gaga ALLTID har verkat vara sexig och lite weird, då får man fortsätta. En madonna är en madonna, och en hora är en hora! (Ja jag vet att artisten Madonna anses vara ett undantag.)
Jag kan helt ärligt tillstå att jag känner mig obekväm till mods med Miley Cyrus nya stil, men det säger mer om mig än henne. Lite kan jag tänka att det är som bäddat för att hon ska ångra sina utspel om tio år, men det handlar fortfarande mer om att det finns föreställningar om hur man ska bete sig. Hon har inte mördat någon och ätit upp deras lever med en god Chianti. Hon beter sig på ett sätt som man kanske gör om man har växt upp med media och superförväntningar om att alltid vara lite Shirley Temple. Revolterar, och det med råge.
Sen finns det säkert åsikter om att artister och kändisar är förebilder, de har ett visst moraliskt ansvar. De påverkar barn och ungdomar. Visst det gör de väl, till viss del. Men jag undrar hur många personer som tänker på att alla människor påverkar andra, och att alla har ett moraliskt ansvar. Sen kan man ju fundera på varför det är så, att unga individer väljer de förebilder de gör. Kanske ska man ägna lite tanke åt det? Istället för att säga att man värnar om individers rätt att uttrycka sig och sen vilja censurera allt som inte passar.
Jag har dock lite lättare att förstå Cyrus fans i tioårsåldern som blir förlägna när de hör (eller ser, internet) talas om idolens nya stil. Men vuxna människor? Varför kan vi inte bara acceptera att problemet ofta ligger hos oss därför att vi lever genom andra. Tror ni mig inte? Försök att tala med en Mora IK supporter när Mora fått stryk av Leksand (hockey för er oinvigda), då ser man hur mycket vuxna människor identifierar sig med något/någon/några utan att agera själva. Sport och deras anhängare. Eller försök att säga att man anser att vi ska avskaffa monarkin till en rojalist, det är då man får veta allt bra med kungen eller Victoria, och det kan komma från någon som aldrig träffat personerna i fråga.
Poängen här är ändå lite Disneysyndromet, drömvärld, drömliv och drömkaraktärer. Ni ser mönstret, det är alltså inte på riktigt. Så fort Disneys barnstjärnor lämnar Disneyslottet förvandlar omvärlden dem snabbt till pumpor, riktiga möss eller så tappar de glasskon och inga skor i världen kommer någonsin passa igen. Vi 'vanliga' människor kan ibland bete oss som pöbeln under franska revolutionen, vi skapar idoler och sen kan vi ta ifrån dem stjärnglansen och slita dem i stycken. Det är helt ok att titta på en naken, juckande Lady Gaga men Miley Cyrus ska helst sätta på sig en onepiece och ha den på sig resten av livet................................snacka om att sila mygg och svälja kameler.
Etiketter:
Feminism,
Förväntningar,
Media,
Miley Cyrus,
Åsikter
13 september 2013
Glad fredag den 13 på er
![]() |
| bild från tumblr |
Tre ungdomsböcker av tre olika författare som ytligt sett inte verkar ha något gemensamt, men visst finns det en minsta gemensam nämnare, vilket jag kommer att ta upp. De är också olika sinsemellan trots det. Jag har läst Veronica Roths Divergent, Maggie Stiefvaters Kretsen/The Raven Boys och slutligen efter mycket väntan Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan.
Divergent är en dystopisk historia om Beatrice Prior och hennes val att välja en annan grupptillhörighet än den hon är född in i. Historien tar plats i ett framtida Chicago där människor har fem (sex) grupper man kan tillhöra, och vid sexton års ålder så väljer man var man ska höra hemma.
Vår hjältinna kommer från en självutplånande grupp som kallas de osjälviska (Abnegation), men väljer bort det till förmån för de tappra (Dauntless). Hennes val är på många sätt ett aktivt val jämfört med många andra ungdomars, för hur många väljer bort den grupp man har växt upp med, blivit indoktrinerad av? När det gäller Beatrice får hon veta att hon inte har någon tydlig fallenhet för någon särskild grupp alls, hon tillhör en minoritet som är ansedd i många kretsar som opålitlig och farlig, de divergenta.
Här krävs en förklaring. De fem grupperna är (på svenska) de osjälviska, de fridfulla, de ärliga, de lärda och de tappra. Den här gruppindelning sägs kunna motverka krig och kaos om man håller alla individer i samhället inom dem. Men om man föds divergent så har man i stort sett lika mycket av flera grupper i sin personlighet. Alternativet, det sjätte och sista, är att leva utan någon grupp alls. Som att vara kastlös mer eller mindre. Vilket är lika 'roligt' som det låter.
När man väl valt sin grupp väntar en initiering till vuxenlivet inom det man har valt. Beatrice inser snabbt att de tappra har en skoningslös och dödlig utsållning av sina adepter. Hon byter namn till Tris för att kunna identifiera sig lättare med sin nya grupp. Det är inte lätt att hitta sin plats. De två ledarna Four och Eric gör knappast något för att underlätta något för varken Tris eller någon annan. Eller? Kan man ana att de som har bytt grupp blir lite hårdare ansatta, trakasserade lite extra mycket av tränarna. Om Four verkar skoningslös är Eric grym och sadistisk.
Trots hennes nya tuffa liv där varje dag känns som ett hot mot överlevnaden känner Tris att hon har oanade styrkor inom sig, och aldrig glömmer hon varningen om att hålla sin divergenta läggning för sig själv. Sakta men säkert inser hon att det finns andra faror än de som initieringsövningarna ställer henne inför, någon jagar divergenta och dödar dem. Samtidigt verkar systemet med de fem gruppindelningarna fungera allt mindre som tänkt. Motsättningarna mellan grupperna ökar. Men trots allt elände märker hon att hon har någon som faktiskt verkar stå på hennes sida - Four.
Boken är underhållande, tempot högt och jag i stort sett sträckläste den. Mycket verkar handla om känslan av att det är viktigt med grupptillhörighet, och då menar jag inte direkt de som beskrivs i boken. Det hela känns oerhört symboliskt sett ur en ung människas perspektiv, frågor som var hör jag hemma? vågar jag följa mina egna önskningar eller ska jag offra mig och göra det som förväntas? highlightas i Roths roman. Jag är inte förvånad att boken just nu filmatiseras eller att den jämförs med Hungergames.
Precis som Divergent så är Kretsen, av Maggie Stiefvater, tänkt att vara den första boken i en serie. Här rör vi oss också i USA, men i den lite mindre staden Henrietta. Där finns Blue Sargent, dotter till en av ortens synska kvinnor. Blue växer upp i ett kollektiv, tänk hippies men med förmågan att få kontakt med döda så har ni rätt bild.
Att vara tonåring är inte lätt. Finnar, skola och hjärtefrågor. Fast i Blues fall går det sistnämnda bort en smula då hon fick en lätt otrevliga spådomen att hennes sanna kärlek kommer att dö om hon kysser honom. Så hon vaktas av sin annars ganska liberala mor, så att hon aldrig ska behöva uppleva den stunden. Men Blue är uttråkad och kompisarna få.
Trots att hon ska undvika det motsatta könet, och avskyr rika snobbiga typer, så blir hon motvilligt nyfiken på ett gäng med fyra unga män från den fina skolan när hon oavsiktligt ser en av dem dö i en syn. Särskilt efter att de kommer för att konsultera hennes mor och vänner i sen fråga som rör deras sökande på en mytologisk kung.
Det är Richard "Dick" Campbell Gansey den tredje Blue ser dö, han som leder sökandet efter Glendower, en forntida kung av Wales som Gansey tror vilar i USA. Precis någonstans i närheten av Henrietta. Det visar sig att trots sitt ursprungliga förakt för Gansey så dras Blue in i sökandet efter Glendower. Men det finns fler som söker, och döden följer dem i fotspåren. Med korpen som symbol för privatskolan Gansey, Adam, Ronan och den försiktiga Noah går på kan man förstå att boken ursprungligen heter The Raven Boys, en mycket snyggare titel än den svenska.
Boken öppnar med två citat, ett av Oscar Wilde, och ett av Edgar Allan Poe. Den sistnämnde skrev "The Raven", en text som ska sätta tonen för den här bokserien. Jag måste erkänna att jag först bara kände nääeeh, vilken klyschig bok. Efter något kapitel tänkte jag mer, ja den har några svagheter men nu är jag nyfiken. Den sista tredjedelen var riktigt fängslande.
Karaktärerna är något stereotypa, särskilt Gansey och Blue. Det kan jag ta då sidokaraktärerna, särskilt Ronan och Adam har flera intressanta lager av sina personligheter. Den övernaturliga touchen gör att jag närmast tänker på den här boken som en slags version av The Dark is Rising av Susan Cooper,fast för en äldre målgrupp, men utan trollkarlar, med amerkanskt stuk och lite våldsammare. Fantasy för högstadieungdomar och uppåt.
Jag är ju svag för sagor, och Kretsen känns lite som sagor för stora barn. Är man intresserad av sagoberättelser så har man ofta, som jag, ganska stor koll på de inhemska sagoväsenden som förekommit genom tiderna. Näcken, mylingar, älvor, häxor m.m och även de kändaste sagor där dessa väsen figurerar i. Det är både en fördel och nackdel när man läser Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan. Där inkorporerar Hellberg historier som t ex hårgadansen (obs wikilänk, men jag kan hålla med om huvuddragen i artikeln), skogsrået som lurar män in i sitt garn och sen lägger Hellberg till lite egna ideér.
Historiens huvudkaraktär är den unga Tilda som kommer för att bo hos sin svenska morfar i hans ensliga stuga mitt ute i en skog. Trots att hon bor i England med sin engelska pappa och svenska mamma så är vistelser hos mysiga morfar en del av hennes uppväxt. Mormor har hon aldrig träffat då hon försvann när Tildas mamma var barn. Det verkar vara ett känsligt ämne så det är först nu under denna märkliga sommar som Tilda förstår att morfar inte tror att hans fru är död utan finns någonstans där hon inte kan ta sig hem.
Är morfar galen eller håller Tilda själv på att förlora förståndet? Hon börjar uppleva många mystiska saker, känslan av att vara övervakad, hallucinationer och rädsla - oförklarlig, förlamande rädsla. Tilda kan till slut inte blunda för att något ondskefullt finns ute i den en gång så trygga skogen. Som tur är visar det sig att det finns någon som vakar över henne, den unge Emil. Vacker och oemotståndelig i Tildas tycke, sån tur att han känner likadant.
Och här hittar vi den minsta gemensamma nämnare - den stora förälskelsen som verkar vara obligatorisk i alla ungdomsböcker numer. Tris och Four, Blue och Gansey, och så har vi slutligen Tilda och Emil. Jag är inte emot kärlekshistorier för att de handlar om kärlek, utan det handlar mer om att jag har tröttnat på att läsa om det. Sen undrar jag lite varför det är viktigt att Hellberg beskriver Tildas nakna eller späda kropp, handlar det om att understryka sårbarhet eller om att svenska böcker måste visa hur lockande en ung flicka är? Jag vet inte, men Veronica Roth känner tydligen också att hon vill utsätta sin kvinnliga huvudperson för att bli tafsad på, övermannad och utsatt av jämnåriga sviniga killar. Dessutom beskrivs Tris som väldigt självmedveten vad det gäller sina 'tillkortakommanden'. Det är alltså inte min personliga åsikt, utan Tris verkar uppfatta det som att hon har en alldeles för outvecklad kropp för sin ålder och att hon inte är söt.
Alla tre böckerna är helt ok. Men även Blue visar väldigt många tecken på dåligt självförtroende, så lite antar jag att det hela handlar om att det just är ungdomsböcker. Tonåringar anses ju vara fyllda av tvivel på sig själva och jämför sig väldigt mycket med andra. Sen är det tre kvinnliga författare så då kanske det ligger närmare till hands att man skriver mer ur det kvinnliga perspektivet då man själv är det och huvudpersonerna är flickor. Men jag saknar lite att få läsa om en tjej som inte automatiskt faller inom ramen för 'jag är den fula ankungen som visar sig vara en svan' temat.
Etiketter:
Amanda Hellberg,
dystopi,
fantasy,
kärlek,
Maggie Stiefvater,
Saga,
ungdomslitteratur,
Veronica Roth,
Åsikter
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)






