När jag såg serien som ung tyckte jag hon var urtypen för många av de äldre lärare jag själv hade haft. Det säger jag bara - de skulle försöka jobba inom skolan idag. (Någon enstaka gör det, de såg inte ut så här då men det gör de nu.)
Det är så lätt att säga saker som att skolan måste ta ansvar, föräldrarna måste ta ansvar, eleverna bör ta ansvar och samhället är inne på fel spår. Frågan är vad ska göras? Vilka insatser krävs för att livet ska bli uthärdligt för alla oss berörda på något vis?
Träffade ännu en briljant människa igår som deklarerade att nu har hon fått nog. Hon är på väg ifrån skolvärlden. En kompetent, rätt ung och i övrigt pigg kvinna som efter fem år som lärare vill lämna ett yrke som gett henne studieskulder, stress och skuldkänslor över att hur hon än försöker så kan hon inte göra det hon vill helst - utveckla och undervisa barn och ungdomar.
Hon är inte den första som backar ur. Sorgligt nog är hon en majoritet av de lärarutbildade jag känner, och de är inte få, som ger upp eller försöker tills de springer rätt in i den kinesiska muren. De gamla rävarna klarar sig nog bättre för de vet att de snart går i pension, och en avsevärd del av dem har INTE samma starka önskan om att göra skillnad eller att inspirera. Det har dock dessa fantastiska nyexaminerade lärare, och även några eldsjälar som tycks vara fast beslutna att brinna tills lågan blåses ut. Men det här är vad jag ser i mina vänner, kompisar och bekantas ögon;
