Läste ut Susan Hills hyllade The Woman in Black, spökhistorien no 1 för många. Inte dålig, inte oläsvärd...men jag väntade på den där förlamande känslan av rädsla. Som mestadels uteblev. Amanda Hellbergs Döden på en blek häst skrämde mig mer. En anglofil som jag själv borde ha uppskattat boken mer.
Historien om den arme Arthur Kipps som i naiv ungdomlighet tror att han kan rå på ett hämndlystet spöke känns mer än någonting som ett drama. Det känns som historien om hur han blir avskalad av sin oskuldsfullhet, framtidstro, vetenskapliga självsäkerhet. Miljöbeskrivningarna är dock sagolika. Myrmarker, mystiska ödehus, dimman som lever som ett eget väsen. Ljud och ljussättningen är bra, men kvinnan i svart....jag kan inte annat än att undra vad hon ska symbolisera. Kanske lämpar sig denna bok för en energisk litteraturstudent. Jag är dock tillräckligt intresserad för att kunna läsa mer av författarinnan.
Men kanske ska jag tillskriva mitt eget spöklika jag den uteblivna, förväntade upplevelsen. Min egna mörka sinnesstämning överskuggar allt annat. Ett spöke blir inte rädd för andra spöken.
