Jag, Neil och Gud

Har återigen drabbats av en otrolig grubbleri omgång. Jag funderar på allt känns det som. Gud, livet, människorna och planetens öde. Allt detta och min egen lilla värld med barn, relationer och studier snurra i mitt huvud. Hade bestämt mig för att inte tro på något alls. Vara mer ateistisk än ateisterna. Jag kände att inget är värt att tro på och att eftersom all sanning konstant ändras så kan jag inte ha den heller.

Men nu. I dag. Jag vet inte. Läser Neil Gaimans Short Stories och märker till min förfäran eller förtjusning att berättelserna talar till mig. Det känns som att Neil har skrivit dem till mig personligen. Men mitt intellekt skyggar för den förklaringen. Men hur kan Neil annars veta att jag älskar Sherlock Holmes, och hur kan han tajma in Narnia anspelningen så här bara nån dag efter att jag har sett filmen och börjat grubbla på Lewis kristendoms indoktrinering ? Jag förstår det inte. Det är som en spökhistoria varje gång jag öppnar boken. Vad har Neil nu skrivit till mig.


Jag undrar om något spelar schack med våra liv, jag hoppas att det bara är jag som är tokig och att det finns en logisk förklaring till allt. Men så minns jag oförklarliga händelser livet igenom. Dörrar som öppnats, vindspel som spelar av sig själv, skepnader som suddigt skridit förbi min chockade blick. Allt det jag har TROTT att jag sett eller hört är det där ute eller här inne, i mig ?
Tror ni på spöken?