Oro

Sitter och oroar mig . Inte för att det någonsin hjälpt någon. Dels funderar jag på hur orättvist livet kan vara, att vi som människor inte kan välja (jo vissa tror det, jag vet) vilka svagheter och brister vi föds med. En del drabbas på sin höjd av närsynthet, medan andra får diabetes eller livslång ångest eller MS. Det känns så hårt att inte kunna hjälpa de man älskar. Att bara stå där och känna maktlöshet underminerar ens livsglädje och därmed lite förmågan att kunna vara ett stöd.

Jag har några vänner och nära anhöriga som fått mer än sin beskärda del av den här bittra kakan. Det är så svårt att tro att det ska finnas något gott att finna i deras lidande...men jag måste tro att det finns en möjlighet för var och en att få livskvalitet. Jag vill tro det, jag vill tro att meningen med livet är att leva fast det är på olika villkor.

Sen blev min stackars lilla gravida svägerska påkörd av en buss (!?) igår. Cykeln blev mos, men hon fick mest ont i ena benet. Har nyss fått höra att dagens ryggsmärtor beror på muskelskador enligt doktorn, men man blir oerhört orolig  fast man inte kan göra något. Det som är mest upprörande var att busschaffören inte ens stannade för att se hur det gick : ( Jag måste helt enkelt utgå från att denne inte ens såg vad han gjorde...för vad är man för slags människa om man smiter efter att ha nockad omkull en annan människa med en buss!!!!