27 september 2015

Back in black

Ett år har gått sedan jag slutade blogga. Nu har jag en känsla av att jag vill börja lite smått igen. Inte för att jag har mer tid eller inspiration i sig självt, men jag tänker på Neil Gaimans uppmaning om att skriva hela tiden även om inte allt blir jättebra.

En sak med mig. Jag är en periodare...vad det gäller att samla på saker, upplevelser av vissa slag, återbesöka samma ställen. För mig handlar det om att absorbera in essensen av det symboliska som det jag samlar står för. Min personliga tolkning av vad något står för.

Kyrkogårdar. Det har jag samlat på väldigt länge.Något vänner och bekanta vet så ibland får jag foton av dem just därför om de snubblar på något som de tror att jag vill se.
Som den här. Vad är det speciella med denna? Namnen. Fascinerande och ovanliga. En vän skickade denna.
Samma kyrkogård. Malmö tror jag.
Anledningen till att jag gillar kyrkogårdar är nog främst för att jag känner mitt inre lugn svepa in när jag med andakt vandrar längs de små stigarna, gångarna eller fram till någon särskild grav. Jag är, sentimental bortom ord, jag är också en liten grubblare.

Ibland kan jag känna ett stygn i hjärtat när jag ser en familjegrav och ser hur kort tid det gick mellan två makars död, eller som på kyrkogården hemma där en äldre grav visar att det ligger en man som fick leva ett relativt långt liv och tillagt på stenen "och hans barnbarn xxx". Inga datum på henne men hon var viktig nog att få en grav. För de flesta gravar för de barn som kom och vände direkt är väldigt nya. I gravstensperspektiv.

Det ger mig också en känsla av respekt för hur oberäkneligt livet...och mest naturligtvis döden är. Så har vi våren och sommaren med alla vackra planteringar, hösten när ljusen börjar tändas och det sprider sig ett varmt välkomnande till varje besökande. "Välkomna, glöm oss inte."
"Vem bryr sig". Första gången jag såg stenen trodde jag att jag hade läst fel. Men, märkligt nog så - jag bryr mig. Varför Herr Gustafsson? Varför står detta på din sten? Jag hoppas det finns frid där du är nu. Det finns många vackra, många gripande och många spektakulära stenar men den här är den som jag alltid minns bäst.

En period undrade jag varför det är så svårt att hitta riktigt gamla gravar? Jag dryftade detta med en vän som tog reda på hur det fungerar numer. Man tänker kanske att när man lagt någon till rätta, satt upp ett minnesmärke att det ska vara för evigt. Det är långt ifrån fallet. Platserna hyrs, kan man väl mer eller mindre säga. Den bistra sanningen är att efter en tid (femtio år tidigare, tjugofem nu, tror, jag) så för närmaste anhöriga den känsliga frågan "Vill ni förlänga hyran?". Svarar man nej så sker det som för vissa kanske känns logiskt, för andra förfärligt: man tar bort stenen och gräver upp graven för att göra nya plats. Åt någon annan.

Tror ni mig inte. Gå bara in på Svenska Kyrkans hemsida.