Bra sammanfattning

Jag har alltid älskat sagor, alla sorters sagor. Det gör jag fortfarande. Antagligen var det en av orsakerna till att jag också alltid älskat att läsa om religioner; huvuddragen i dem, hur den enskilda religionen utövas, gamla religioner som vi gärna vill kalla myter. Det där sistnämnda är intressant. Den grekiska mytologin säger vi, ungefär som att vi kan slå fast med hundra procent att det inte är en religion vi talar om.

Naturligtvis så innehåller begreppen myter och mytologi så mycket mer än vad jag förenklar det hela till nu. I mitt tycke så verkar det som att det finns någon slags koncensus om vad som är myt och vad som är religion. Kan man verkligen bestämma det? Varken Inannas, Odens eller Venus följare lever så att de kan argumentera emot.

Jo, nån nyvariant av de äldre religionerna finns alltid. Men vi har inga säkra bevis alla gånger hur de utövade sin tro för tusentals år sedan. Som ex-troende kan jag se tillbaka och förstå mig själv helt och hållet varför jag ville tro att det fanns en gud. Den ultimata sagan är presenterad, och har man tagit sig igenom hela Bibeln så vet man att den innehåller nästan allt...utom lyckliga slut för samtliga karaktärer.

Så när min man gav mig den här bilden fick jag lov att skratta.

Inte åt att någon annan väljer att tro på något som jag själv inte längre förmår mig att göra, utan att det här en bra sammanfattning av saker som står i Bibeln.

Många blir överraskade när jag berättar att jag varit troende. Precis som de var det när jag aktivt ansåg att Gud faktiskt finns. Följdfrågan många har ställt är "Gick du i kyrkan också?". Inte så ofta som jag hade önskat. För jag är väldigt svensk i det avseendet att jag har aldrig uppskattat organiserad religion. Men jag tyckte om tanken att någon vakade över mig.

Så jag har full förståelse för att många inte vill lämna exempelvis sin hinduistiska tro bakom sig trots att den inte skattar kvinnor särskilt högt, eller kanske sin judiska tro även om vi kan läsa att Lot skickar hellre ut sina unga döttrar för att våldtas av en (intressant nog Gay) folkmassa som vill ligga med änglarna som hälsar på Lot. Man stannar om man känner sig trygg och inte tvivlar alltför mycket.

Mitt problem var såklart tvivlet. Man kan ljuga för sig själv, men jag har alltid varit en dålig lögnare så när jag insåg hur jag kände blev det besvärligt. I dag är jag fortfarande en tvivlare. Många gånger när jag läser att någon ny forskning har visat det ena med det tredje kan jag förhålla mig skeptisk. Även om jag älskar naturvetenskap lika mycket som sagor så vet man väl egentligen aldrig vad som är för evigt sant. För evigt sant kanske inte ens finns.

Sälens fjällkyrka

Ateist - javisst...men kyrkor och de finaste budskapen inom min födsloreligion låter sig inte skakas av så lätt. Sälens fjällkyrka visar prov på så mkt av det positiva inom den svenska kyrkan. Det tillitsfulla, det vackra och det heliga. svårt ord det där - "helig"-  för det är så olika för människor. För mig är det en symbolisk akt, sak eller whatever som jag känner vördnad inför.

Nej, verkligen inte som man kan tro. Ingen kommer att kolla om du betalar... eller inte det är tilliten ATT du kommer att göra det.

Så fint, så enkelt, sån tillit.

Reflektioner

För ett bra tag sedan skrev jag ett inlägg om min insikt att jag inte längre kunde tro att det finns någon gud. Jag skulle kunna gå ännu längre och hävda att jag vet det. Men det kan jag inte för det vet jag inte. Men jag tror inte det. Inte heller tror jag på spöken, rymdvarelser, ödet, att man får otur av att lägga nycklar på bordet, eller några övernaturliga fenomen överhuvudtaget.

Det hindrar förstås ingen annan att tro på vad de vill. Jag har aldrig uppskattat fanatism från något håll överhuvudtaget, så att hävda att alla som vill tro att de kan få kontakt med sina döda söner eller får tröst av att känna att Allah tröstar dem i deras svåra stund borde överge den tron är inte på min agenda.

När en religiös åskådning framhåller att vi ska älska och förstå varandra trots våra olikheter är det suveränt. Men, jag tänker att alla samfund, politiska partier, föreningar, intresseorganisationer består av en och samma sak - människor. Där börjar problemet lite grann för mig. En kedja är ju aldrig starkare än sin svagaste länk sägs det. Så när man som i min lokala kyrka (Svenska Kyrkan) har en rätt hög personalomsättning, haft utspel om varandras beteenden i lokalpressen (något år sen men märkligt är det) och jag personligen har suttit på föräldramöte med en topp KD-politiker som säger att flickorna i skolan numera klär sig "som luder"....då tappar man förtroende för de som sitter i styrande positioner inom kyrkan. (FÖ var det en kvinna som uttalade sig så.)

Men när jag igår var till Kyrkans utförsäljning av böcker för att samla pengar för att motverka svält då blev jag beklämd. Inte för det fantastiska initiativet att be folk donera böcker som sedan kunde säljas vidare, utan för hur den lilla människan aldrig ses eller lyfts fram. Småpratade med präster och kyrkopersonal som jag märker brinner för att vilja hjälpa och stötta. Det är så här det borde vara. Jag önskar att saker var annorlunda. Att det räckte till att vara snäll och vilja väl. Att varje droppe gör skillnad.

Ingenting skulle få mig att vilja tro på den gud som beskrivs i Bibeln. Vill man det får man det men jag kan inte stå för allt som uttrycks där. I många år låtsades jag inte se att det fanns så hemska saker skrivna i böckernas bok, utan jag fokuserade bara på det som jag ansåg var Jesus budskap. Det är så jag tror att många gör, sen förklarar de resten med att de har accepterat att de inte förstår allt som står där.

Jag undrar vad Gud hade sagt till den unga, kvinnliga präst som glatt rekommenderade Johan Ajvide Lindquists Låt den rätte komma in? Hade det varit ok? Det verkade vara en så fin liten grupp av människor som satt där och jag undrar bara om de gjorde som jag en gång i tiden, såg det jag ville se och ignorerade att män gav bort sina döttrar för att våldtas (1 Mos 19:8) eller att en gud säger att hans namn "är Den svartsjuke"(2 Mos 34:14) i den bok som de håller för sanning och ett rättesnöre.

Det är varken min plats eller plikt att säga andra vad som är rätt för dem när det gäller sina tankar, känslor eller åsikter. När gränserna överskrids och negativt påverkar andra människor då anser jag att det är varje medkännande människas ansvar att göra vad de kan och orkar för att förhindra det. Hustrubränning är inte ok, mord på homosexuella är sjukfel, att sikta på att utrota andra av annan tro än sin egen går också bort för mig personligen.

Många saker med tro är bra. Det behöver man inte ha en religion för att utöva. Omtanke, förståelse och vänlighet kräver ingenting annat än att bara vilja välja det.

PS. Jag hittade en Aino Trosell, tre Murakami, en Gaiman, och jag köpte Låt den rätte komma in. Den sistnämnde mest för den lyckliga uppsynen hos prästinnan som hade rekommenderat den
 ; D

Brutha, Pratchett och religion

Den som ströläser min blogg då och då har knappast undgått att lägga märke till min lilla uppgörelse med religion....så där lite i stort. Jag hyser fortfarande ett stort intresse för de olika religionerna världen över, samt det faktum att många människor tror på en övernaturlig värld. Eftersom att jag har tillhört den gruppen men inte längre gör det så kan jag se saker ur fler synvinklar numera.

Det här är lite som att jag faktiskt inte äter fågel eller däggdjur, jag är inte ute efter att omvända någon till mina matvanor men uppmuntrar de som kommer och säger att de har börjat fundera på att äta vegetariskt. Samma med tron, jag vill inte stoppa min relativt nya icke-tro ner i halsen på någon, men om någon frågar mig vad jag tror svarar jag.

Så med många års erfarenhet av tro, självstudier och skolstudier av olika åskådningar i bagaget blir en bok som Terry Pratchetts Små Gudar en riktigt upplyftande läsning. Vad jag gillar med Pratchett är hans sätt att samhällskritisera oss små jordbor genom att skriva om hur tokigt de beter sig i  Skivvärlden. Alla gillar inte hans stil, men jag tycker att den är skön. Sen är inte allt han skriver i samma jämna klass.

Men i Små Gudar tycker jag att Pratchett talade direkt till mig. Vi får möta en grinig gud som av någon anledning inte kunde förvandla sig till den gestalt han ville utan blev en simpel sköldpadda som måste kräla vid jordytan. Som om det inte vore illa nog, när han äntligen lyckas ta sig till ett tempel där de dyrkar honom är det bara den snälle, men djupt enfaldige Brutha som lyckas höra guden. Vilken osi(ri)s!

Boken budskap uppfattade jag som att människor förvanskar så lätt en religion så att den passar deras syften, samt att våld är en väldigt närvarande del i många religioner. Lite som jag tycker att det är i vår värld. Det är vitsigt, underhållande och stundom lite filosofiskt långsamt tempo. Vi följer Bruthas utveckling från den minst ansedde till en motvillig hjälte. Mycket går ut på att visa att gudomar behöver människor för att existera, utan tron på en gud så försvinner deras makt och de kan förvandlas från allsmäktig till en svag röst i vinden som ingen hör.

Den här boken är inte Pratchetts starkaste, men för mig personligen slog den an en ton. Den styrkte mig i mina åsikter. Andra kanske kommer att tycka den är smårolig, men inget mästerverk.

Bok i Halloweeen-tider

Min käpphäst var länge att svenska författare inte skrev tillräckligt intressanta böcker för att jag skulle gilla dem. (Jo, till mitt försvar vill jag säga att jag har läst klassiker, nobelpristagare etc.) Barnböcker har länge varit undantaget. Sen läste jag för några år sen mot mina instinkter en bok av en svensk författare. Satt på bussen till högskolan och skulle kanske läst lite lingvistik istället, men jag kunde inte släppa John Ajvide-Lindqvists Hanteringen av odöda. Efter det började jag helt enkelt leta efter svenska romaner och noveller i mitt eget fält. Det är ju det som har varit mitt problem, jag har läst i fel genrers. Om man som jag gillar skräck, fantasy, sci-fi, och böcker som har något onaturligt element i sig då kanske inte man ska tro att man får ut det av Strindberg, Marklund eller Enquist.

Man får mer ut av att läsa en sån här bok till exempel:

Pål Eggerts Borde vara död. Tänkte att nu när Halloween närmar sig så måste det passa att läsa om en själslukande kvinna med en svans av kotor. Kändes rätt.

Borde vara död utspelas i Göteborg och i en miljö som osar av misär, smuts och på samhällets absoluta botten i stort sett. Isa är en tjej i vars spår självmord följer, var hon än går finns döden som ständig följeslagare. Men jag vill säga att bokens huvudperson ändå är Sebastian, som framställs som både våldsam men empatisk, eller ska jag skriva kriminell men ändå moralisk? Karaktären Sebastian arbetar på ett boende för samhällets utslagna, knarkare, svårt psykiskt sjuka och/eller en blandning som det ju så ofta är i verkligheten.

Sebastians bakgrund är en uppväxt i den kristna sekten Jehovas Vittnen, men han själv valde en annan väg. Nu är han lite av en schaman, har man läst Carlos Castanedas böcker får man en uppfattning om den andevärld Sebastian vänder sig till. Med hjälp av alkohol och rökning får Sebastian kontakt med San Simon, Sebastians vägledare som ibland tar över hans kropp och sinne.

Med en uppmärksamhetsförmåga som ligger över det vanliga blir Sebastian varse att den nya aspiranten, Isa, till boende på hans arbetsplats har något över sig som får många av de andra att bli instabila. Sebastian och Isa blir motvilligt intresserad av den andres märkliga livsstil. Isa är van att leva i en värld av självhat, äckel, hunger och död. Sebastian lever ett dubbelliv där han hela tiden försöker balansera sina våldsamma instinkter och sin yrkesroll att stötta den som fallit ur systemet.

Att bli sedd är något av det viktigaste som finns för oss människor enligt mitt tycke. När jag kom över min motvilja mot språket (ja, jag vet - jag är en sipp tant som helt enkelt tröttnat på användandet av könsord och porraktigt språk i alla sammanhang, Våtmarker var droppen) så fann jag en historia om oändlig ensamhet. Varken Isa eller Sebastian blir sedda som de personer de är, med brister och förtjänster. Nu vill säkert nån invända att det här är en roman om änglar, andar och övernaturliga väsen - utöver skildringen av de i samhällets bottenskikt.

Jag säger inte att det inte är det. Jakten på svar efter hur man kan bota Isa, hitta andar efter bortgångna och insikten om att Gud faktiskt kan överge sin egna tjänare borgar väl för att det är en ?????, jag vet inte vilken genre den här boken ska in i. Helt ärligt. Det är kanske aningen Urban Fantasy, det är ju fantasy och i modern stadsmiljö. Sen är det väl skräck med motiveringen att det vore vidrigt med väsen som kan övertala känsliga utsatta människor till att döda sig själva. En svans av kotor talar för sig själv.

Boken som helhet är annorlunda när vi betänker svenskt författarskap. Den är äcklig, jag kände mig nästan i behov av en dusch efter att ha läst den. (Och då tittar jag på tvserien Hannibal utan att behöva tvätta händerna ens.) Det Eggert är bäst på tycker jag är att överföra misären, smutsen och den starka förtvivlan som beskrivs ur så många synvinklar. Vad som jag hade önskat hade varit ett mindre öppet slut. Mer ihopknutna trådar. Efter att ha lagt ifrån mig boken tänkte jag att det här är så man skriver om man planerar en uppföljare, men så kanske det inte är. Det är kanske är ännu ett sätt att skapa en obehagskänsla hos läsaren.

Ibland säger ens recension mer om ens eget tankesätt än författare, och med det i åtanke så läser jag in ganska mycket i att Sebastian har kommit ifrån Jehovas Vittnen, precis som författaren själv. Det här känns därför som en slags bearbetning och mindre uppgörelse av upplevelsen att uteslutas, kastas ut från en himmel man kanske trodde fanns. Jag kan som ex-troende känns medlidande för den våldsamma ängel som övergavs av sin skapare, för det är så det kan kännas först. Ilskan över känslan av att ha blivit lurad, eller övergiven, kanske för att man inte passade in i en mall, är svår. Om mallen vi ska passa in i är viktigare än vad vi är för våra närmaste då föds starka känslor. Som Isas eller Sebastians.

Satan och Gillian Flynn

Eftersom att Ica Maxi praktiskt kastade Gillian Flynns Mörka platser på mig när jag klev in en dag så tog jag det som ett tecken på att jag måste köpa den. Efter att ha förstått lite sådär att boken handlade om huruvida en person i en familj ritualmördade resten av familjen i Satans ära blev jag lite intresserad. För några år sedan fick jag möjligheten att skriva en uppsats om någon nyreligiös rörelse så jag valde Church of Satan.

Jag tycker att det här är en fascinerande bok ur flera synvinklar. Dels för att den är spännande, och dels för att den tar upp det gamla syndabockstemat. Det måste alltid vara något 'omänskligt' över vidriga mord. Det där ordet, omänskligt, det har jag sällan förstått när vi använder det om akter människan själv utför. Vad vi menar är att ingen 'normal' person gör vissa saker, att det vi själva aldrig hade kunnat förställa oss i vår vildaste fantasi att göra - det gör bara de 'omänskliga' människorna.

Ben Day, som utpekas som satanist och mördare, är dock ingen Jeffrey Dahmer, som vi snart ska komma att förstå. Satanism är ingen livsåskådning som passar mig, men att kategoriskt utgå från att alla utövare av en religion har samma ritualer, traditioner eller seder vet vi väl innerst inne att det sällan är så. Det var något jag själv blev väldigt klar över när jag satte satanism under luppen. Ja, det finns folk som dödar andra i Satans namn...precis som att det görs i Guds namn. Vad är det som skrämde upp folk så otroligt under den tid då historien utspelar sig?

Jag själv minns kontroverserna runt alla hårdrocksband, även här i Sverige. Iron Maiden, Judas Priest, eller W.A.S.P - vars initialer ofta påstods stå för "We are Satan's People", dessa band och många mer en hel del symbolik, rekvisita och images som kan förknippas med Djävulen/Satan/Lucifer eller vad man nu vill kalla honom. (OBS dessa namn är inte helt utbytbara, det är enligt många olika väsen men samlas oftast ihop och benämns som en och samma entitet.)
Det var nog skrämmande med våldsamheten som förknippas med denna musikgenre, och vid ett tillfälle ställdes gruppen Judas Priest inför rätta för att ha skickat ut dolda meddelanden som skulle uppmana till självmord (en stor synd).

 (Bild från Doctor Who avsnittet "The Satan Pit", s2 e9.)

Tillbaka till Flynns bok då, den är tragisk, blodig och väldigt tankeväckande. Enda invändningen jag har var att slutet var lite för tillrättalagt, särskilt om man jämför (jag vet, man ska inte det) med slutet på Gone Girl. Det är många tillbakablickar från familjen, det är en del olustiga scener där man bara känner att social skyddsnätet i familjen Days lilla kommun lämnar mycket att önska. Det här är inte boken man ska välja om man vill ha mysrys, utan det är boken man vill ha när man vill skakas om en smula.

Flynns bok tar upp den satanismhysteri som rådde i bland annat USA under 1980-talet. Här möter vi den enda överlevande i familjen, 'mördaren' Bens lillasyster Libby Day. Hon beskrivs långt ifrån som någon sympatisk, vänlig eller modig kvinna. Libby som huvudkaraktär växer anser jag, och rent generellt så porträtteras de viktigaste personerna med många lager i sina personligheter. Det höjer bokens värde för mig. Libby var den som vittnade att hennes storebror Ben mejade ner hennes mamma och två systrar. Frågan är bara hur mycket såg Libby egentligen? Vad hände före morden? Vad för slags familj var de? Och hur yttrade sig Bens satanism? Vill ni veta så får ni läsa, det är fusk att googla ; P

Varning vissa spoilers för Gardells del två av "Torka aldrig tårar....."

Att läsa känslosam litteratur är egentligen inte riktigt jag. Men ni vet hur det är! En vacker dag så tar man på sig en blå strumpa istället för en orange och så slutar dagen med att man råkat låna "sorgeböcker" på biblioteket. Gårdagens regnande ökade känslan av vemod så det passade bra.

För läste jag del 2 i Gardells Torka aldrig tårar utan handskar/Sjukdomen. Precis som den första delen så håller Gardell balansen mellan romanen och informationspamfletten väldigt bra. Jag minns faktiskt en del av det Jonas Gardell återberättar om medias framställningar, särskilt minns jag tv-profilen Jacob Dahlin. Han som älskade Alla Pugatjova. Själv älskade jag mest Jacob, för han var en av de få som stack ut på Svt.

Den död som berörde mig mest i Sjukdomen är Bengts. För alla berörde de mig, men just hans sätt att tackla sitt sjukdomsbesked var så gripande, surrealistiskt och hela den delen kändes väldigt mycket som ett slags stream-of-consciousness grepp som jag personligen uppskattade. Något jag uppskattade ännu mer var fulheten. Rasmus visas upp som den hela och äkta människa han är. Underbar och vidrig samtidigt.

 Trogen och otrogen på samma gång. Kärlek det är inte enkelt, alla älskar inte eller uttrycker inte kärlek på samma vis. Man ska inte tro att det sätt man själv älskar på är det enda. Det tycker jag Gardell har fått fram. Då menar jag inte hetero vs homo, utan den inviduella inställningen.

Från ett laddat ämne till ett annat, Johanna Nilssons Jag är den som skall komma, tar upp värdelös psykvård, utanförskap på djupet och vad som händer när en mamma blir svårt psykiskt sjuk efter att hennes väntade dotter dör i magen vid sex månaders utveckling.

Jag läste några recensioner och fann dem märkligt ljumma. I mitt tycke har Johanna Nilsson fångat upp en ovanlig och svår reaktion på något som inte får hända men ändå gör det. Någon recensent skrev att det var svårt att få någon personlig känsla för Bernice som huvudkaraktären heter. Jag håller absolut inte med. Det kanske beror på att Bernice under sin psykos tror att hon är Jesus syster och ska frälsa världen.

Religion är lite fult och töntigt i många kretsar, det avskräcker aningen. Men för mig som har religion som specialintresse är Bernice personlighet, både som den var före Liljas död, och under psykosen oerhört fascinerande. Tragedin är fullbordad i och med att hon tas in på psyket och hennes man och två små pojkar på fem respektive tre år kämpar med att förstå vad som händer.

En sorglig, gripande historia som förtjänar mer cred än Arbetet, SvD och DN s recensenter gav den. Kanske måste man själv ha fått missfall, förlorat ett barn och samtidigt ha någon slags andlighet för att kunna känna något för Bernice, det är möjligt, men jag tycker att den här berättelsen kan ge de som vet väldigt lite om psykiatrisk vård en fingervisning om hur det kan vara. Tyvärr.

Jag kan inte lämna er så här sorgsna och deppiga, så jag visar att nu finns det bodies till bäbisar med mustascher på. Sannolikt kommer min brorsdotter Melina få den här, för något kul ska man väl ha. Tänk er en snart tiomånaders yrväder i denna och kanske en neonfärgad tyllkjol. Jepp, så får det nog bli. (Men schhhh, hennes mamma vill helst klä henne mest i rosa - underbar färg, men omväxling förnöjer.)

Kvinnans detronisering

Ja inte blir man på särskilt bra humör när man läser om hur duktiga vi människor har varit på att förtrycka varandra. Jag uppskattar att få läsa böcker som belyser att kvinnor också har en historia. Att allt som finns inte bara är Julius Caesar, Napoleon, Rembrandt, Elvis Presley eller Albert Einstein. Jag gillar att få se hur författare anstränger sig för att lyfta fram kvinnor som har gjort något som förändrat världen, som t ex Rosa Parks, Marie Curie, Heliga Birgitta, Jeanne D´Arc eller Billie Holiday.

Fast nyfiknast är jag på hur det har varit på riktigt för den stora massan. För människor som kunde ha varit du eller jag fast för länge sedan. Speciellt för oss kvinnor. Det gör Lillemor Sahlbergs Kvinnans tidiga historia: Från vördad gudinna till värdelös slav till en riktigt intressant bok. Av titeln så är det lätt att förstå att fokus ligger på kvinnans ställning genom tiden, men den talar ju samtidigt om hur männen har haft det.

Först och främst så är Sahlberg inte övertygad om att våld och "survival of the fittest" har varit de första människornas drivkraft, utan hon säger "studier visar hur samarbete och omsorg om varandra bidragit till överlevnaden inte främst aggressioner och slagsmål" (s 27). Vidare radar hon upp en bild av hur kvinnors ställning har verkligen utvecklats i den riktning som titeln antyder.

Om jag förstår henne rätt så hade vi det ganska bra i tusentals år fram till de sista 3'500 åren. Saker sker ju inte över en natt och inte av en orsak. Vilka är då huvudpunkterna som gjort att män vid någon tid i historien började försöka få hela världen att tro att en kvinna är en egendom, samt att hon är underlägsen mannen? Tydligen är det sannolikt ett indoeuropeiskt krigarfolk som kom med sin stormgud som erövrade områden där gudinnan, eller gudinnan och guden haft stor betydelse för vilka rättigheter kvinnor haft. Men stormguda-dyrkarna kom med "föreställningen om ljust och gott, mörkt och ont. I de nyskrivna myterna symboliserades den kvinnliga gudinnan av en orm eller drake, som oftast förknippades med mörker och ont"(s 75).

Sen har vi intåget av en monoteism. Ja, det innebär den ende guden. Ni vet han som vi kristna delar med muslimerna och judarna. Där kom spiken i kistan. De flesta jag känner är inte lika fascinerad av Gamla eller Nya Testamentet som jag är. (Som Gandalf kunde ha sagt - på det allmänna språket känt som Bibeln.) Där förlorade vi kvinnor helt plötsligt allt. När den judiska guden anhängare vann landområden var de inte fullt så generösa som många ledare tidigare varit, de tillät fler religioner men inte Jahves anhängare. Vad alla tre religionerna har gemensamt är "deras nedvärderande av kvinnor och sexualitet" (86).

Om man som Sahlberg gjort, och jag själv även gör ibland läser Bibeln som en historisk källa. (Fullt görbart eftersom många av de omnämnda anses vara historiska personer, sen vad som är sant är en annan historia.) Då ser man tydligt hur Judendomen krossade och försökte förstöra historiska byggnader, statyer och bibliotek för att utplåna bevis av Gudinnedyrkan. När hetsjakten på muslimer rasar som värst just nu kan jag spontant känna att vi alla alla lika goda kålsupare. De kristna var inte ett spår bättre.

Här i norden var vi motståndskraftiga mot både islams och kristendomens missionärer (ja de verkade inte tidsmässigt långt ifrån varandra här uppe).  När kristendomen vann här så pratades det "mindre om himlen än helvetet och den syndiga människan - i synnerhet kvinnan. Djävulen hade gjorts till hennes följeslagare, något som kulminerad i häxprocesserna"(150).

Vad jag aldrig har förstått med Jesus efterföljande förkunnare är varför de är så anti kvinnor, för Jesus själv framställs ju inte riktigt så. Hans främsta fans verkar ju ha varit kvinnor. De var de som direkt accepterade att han återuppstått, de fick lyssna på vad han hade att säga och trots att Jesus var jude och mest ville återföra judarna till Gud så visar han större barmhärtighet än Gamla Testamentets Gud som han ska företräda. Den guden gav judarna lagen om hur man fick stena en kvinna om hon varit otrogen (ja det är ingen måtta på allt män har rätt att göra mot oss kvinnor i GT).

Men de flesta av oss har väl hört om hans reaktion när de rätttrogna ville stena en kvinna, han sa bara "Den av er som är utan synd skall kasta den första stenen på henne". Då lät de henne gå, lite snopet för dem. Han ville inte heller säga något dömande till henne. Så varför hatar kyrkofäderna oss så? Clemens av Alexandria skriver "mitt kvinnohat är utan gräns"(154).  Ja vi har märkt det. Undrar om vi var lika vidriga mot männen när vi hade större makt? Vad är det som gör att vi människor har ett sådant behov av att dela upp oss själva i hierarkier? Kommer vi någonsin att mogna som ras, och kommer vi någonsin leva i samförstånd?

Trevlig Trettondag På Er

Ja, ännu en av dessa märkliga högtider som någon knappt förstår varför vi firar. Klart att de flesta av er har koll på att det är för att det tre vise männen besökte det förtjusande gossebarnet Jesus : )
Guld, rökelse och myrra.

Själv har jag aldrig förstått poängen med pingst heller, men allt som ger röda dagar eller anledning till att fira är ok i min bok. Tolka nu inte detta som att jag ogillar vare sig något förknippat med julen eller kristna högtider pga vad jag skrivit ovan. Bara det att jag förstår det inte.

Jag tillhör den här majoriteten av människor som vill att allt ska ha en mening. Det ska finnas ett syfte med allt som sker. En förklaring åtminstone. För det gör vardagen så mycket enklare. Om man bara känner att det finns något vettigt med en idé så är sådana som jag ganska nöjda med det mesta.

Ta skatter, helt ok eftersom att de ska finansiera samhällsviktiga projekt. Ta sex, helt ok för då förökas släkten och man har förhoppningsvis lite trevligt samtidigt. Ta tanken på att ställa till med drygt en månads firande som kulminerar under en dag för att ära en individ som predikade kärlek till vår nästa och offrade sig för att alla vi andra skulle  kunna bli räddade, helt ok.

Men nu är det så att julen är som alla sanna julnördar vet en häxkittel blandad med hednatraditioner, modern kommersialism och en tvåtusenårig religion. Det stör mig inte.

 Men skatterna, går de dit vi vill? Får vård, skola, omsorg, infrastrukturer, eller arbetsmarknaden det vi tror, önskar eller hoppas på? Fungerar det systemet som det ursprungligen var tänkt? Och det är som socialist jag ställer mig frågan? Mina skattepengar, hjälper de Rut 87 år att få ett värdigt slut på vårdhemmet där hon dör i cancer. Kommer det som Reinfeldt kräver in att ge oss i glesbygden vägar som inte bara lappas, utan som går att köra på? Räcker pengarna Fredrik?

Är sex så trevligt? (Har nyss bevittnat Sucker Punch med tonåringen och tröttnat ur ännu mer på medias framställning av sexualitet gestaltat genom superunga kvinnor påminnande om tjejer i skoluniformer som ska hetsa upp någon, och de gör det har jag förstått efter att ha läst måååånga inlägg - främst av män- på nätet.) Så hur kul är sex när det inte behövs för reproduktion eller när man som en kompis en gång sa "jag undrar om det är nåt fel på mig för jag är ganska nöjd med missionären och känner inte att jag är så intresserad av S&M eller analsex?". Den frågan kan jag inte svara på, men frågan är om inte sex kan vara ett stressmoment för killar som känner att de måste prestera, eller tjejer som känner att de måste ställa upp för husfridens skull då och då?

Är julen verkligen den högtid vi vill att den ska vara? Är det värt att vara fattig i typ en-två månader efteråt för att köpa den enorma mängd mat, dryck, godis, julklappar, pynt och allt som hör till? Är stressen värd det? Ville Jesus att köpmännen skulle profitera på honom (hrm, vill påminna om hans smärre utbrott vid ett tempel där han rasade över hur just detta skedde fast i hans faders namn)?
Förstör jag julglädjen nu?

Jag firar gärna solens återkomst. Jag tänder gladeligen ett ljus varje söndag i advent. Jag ställer fram julkrubban. Innerst inne hoppas jag att småtomtarna äter gröt om jag ställer ut den. Jag gör detta och mycket mer för att vi behöver något att glädjas åt. Advent = förväntan. Varje lucka i adventskalendern man öppnar, varje pepparkaka, varje julkort som dimper ned i postlådan....det gör det värt det.

Men inte stressen. Inte profiten. Det finns en sak som visas varje jul som säger väldigt mycket, och inte är det Disney utan Tage Danielssons "Karl-Bertil Jonsson". Nu är det trettondagen och jag skulle vilja att den hade någon större mening. Men det kanske räcker att den ger oss extra ledigt om vi har tur vissa år.

(PS. Den här dagen kanske hade varit roligare om inte katolska kyrkan hade flyttat om någons födelsedag till 25 december istället, men å andra sidan så för oss nordbor passar ju den tiden lite bättre för oss så att våra gamla traditioner kunde assimileras in i the Borg collective. Men huvudsaken är att någon fest firas på något vis denna mörka tid.....för visst gruvar vi oss lite för att plocka bort adventsjulstakarna och julstjärnorna ; P)

Far omkring

Har börjat läsa igen lite smått. Senast ut var Hatar gud kvinnor? av Ophelia Benson och Jeremy Stangroom.Och tråkigt nog är det så det känns när man läst ut boken. Den är ingen roman utan en iakktagelse av samtiden gjord av författarna. De har fokuserat på judendom, kristendom och islam. Eftersom att vi "delar" samma gud känns det logiskt.

Vad författarna gör helt enkelt är att lyfta fram exempel på våld som utförts mot kvinnor (främst) med stöd av religionen. Tyvärr så handlar det inte bara om fria åsikter från extremister, utan en del av argumenten till kvinnoförtryck finner sitt stöd i våra texter.  Bibeln, Koranen o.s.v. Det känns riktigt svårt att motivera sin tro på den gud som framställs i Benson och Stangrooms bok.

Med tanke på att jag dessutom läst så många av passagerna i t. ex Bibeln själv så kan jag inte komma på några argument emot. Min största invändning mot Hatar gud kvinnor? var att jag ansåg att den lyfte fram alldeles för många exempel från just islam, och inte balanserade upp med de andra religionerna. Men det tas upp i kapitel sju, just frågan om islamofobi. Där avväpnar författarna mina argument genom en tydlig förklaring varför de har använt fler exempel från just den gruppen, och de tar upp en väldigt känslig fråga - att rädslan att utpekas som rasist kväver ibland ilskan över att kvinnor stenas i islams namn. Många lobbyister, politiker och intellektuella vill inte ha stämpeln islamofob och avstår från att lyfta vissa frågor.

Efter att jag hade läst den här boken fick jag ett stort behov av att tanka fina och upplyftande saker. För jag blev nedslagen och rejält tankfull efter min läsning.

Jag for till Siljansnäs med svärmor och mina flickor. Här stod jag i utsiktstornet och sög in bilden av ett svindlande vackert Dalarna. Att stackars ormrädda svärmor sen höll på att trampa på en huggorm livade också upp. (Konstigt det där att det oftast är de som är räddast för något som drabbas.)

Dagen efter åkte maken, Sol och jag upp till Trängslet och förundrades över att det är sjukt långt ner till älvfåran. Sen gick vi in i skogen och vände ganska snabbt när vi såg björnspår ; P (Första gången jag har sett några, tack vare att jag varit på Naturrum i Siljansnäs och sett björnspår dagen innan så kunde jag klart hålla med den bekymrade maken när han poängterade att det var en nalle björn omkring.)

Men bästa tankningen var nere i Örebro. Tänk att jag läst att det är Sveriges tråkigaste stad men det kan den ju inte vara när vår lilla Melina bor där, och hennes mamma och pappa förstås : ) Själv är jag jätte avundsjuk över den vackra stadsparken med alla planteringar och ståtliga träd. Sen vilket utbud av kultur (och shopping ha,ha), Wadköping, slottet och allt möjligt.

Finns ingen som hoppar och klättrar som Sol. Tror att hon har en bergsgets själ ibland. Men jag var sugen att klättra upp själv. Min balans kan tyvärr diskuteras så jag stod över.

Sen lovade jag farmor kort på minsta lilltrollet. Så här moder, kort på Mellie från i måndags (16 juli).

Bell, Pratchett och lite läsning!

Som en del vet brottas jag ibland av lite religiösa grubblerier. När man väl börjar fundera på hur kan vi finnas och mesta av allt varför kommer det många invändningar hit och dit. Om man sen läser en hel del naturvetenskap, en uppsjö av livsåskådningar plus lite filosofi så blir man verkligen inte klokare!!! Ingenting jag har läst eller upplevt skulle kunna förklara "the big picture". Men jag tror ju faktiskt i grund och botten på att meningen med livet är att göra det lilla man kan för att göra livet bra för sig själv och andra varelser. Jag tror inte på "sköt dig själv och skit i andra"- tänkandet. Jag tror inte på att målet är att samla så mycket pengar och prylar som möjligt. Jag tror inte på att vi människor kan tillverka vad som helst utan att fundera på vad vi ska göra med spillprodukterna. Men, jag tror att alla kan göra någonting.

En annan som hyser samma inställning är Rob Bell, författare, pastor och kontroversiell åsiktsmaskin. Han har skrivit boken Love Wins, där han utmanar de traditionella kristna inställningarna till många värderingar. I USA, där religion är en stor del av många amerikaners vardagsliv, är Bell en het potatis. Han anser bl a att de som hela tiden fokuserar på att de ska komma till himlen lätt blir benägna att strunta i den här planeten.

 Det finns en viss logik i det tänkandet, varför lappa ihop ett ställe man ändå ska bli räddad ifrån. Den här boken är en av de mest fascinerande böckerna jag någonsin har läst om kristendom, helvetet och mannen vi känner som Jesus. Inte undra på att han skakar många rörelser i sina grundvalar. Rob menar att många kristna faktiskt är rädda för gud, inte så märkligt med tanke på hur han framställs i Bibeln. Svartsjuk, favoriserar ett folkslag, dessutom kräver han offer!

Bell tolkar böckernas bok lite annorlunda än många andra kyrkofäder. Personligen hoppas jag att hans version når ut till fler troende, men det finns ingen som är så svår att påverka som någon som redan har bestämt att de VET sanningen. Inget unikt för kristendomen, mina musliska vänner hintar om samma bekymmer från sina hemländer. Skulle misstänka att alla religioner drar åt sig fanatiker. Tack F. för tipset om boken.

Mindre fanatisk, mer glad blir man av Terry Pratchett. Själv ska jag beställa fjärde boken om min favvo häxa Tiffany, men under tiden har jag roat mig med Guards!Guards! Pratchett är duktig på att skriva en viss sorts torr satir. Något jag uppskattar. Ser verkligen fram emot att läsa Good Omens av Neil Gaiman och Pratchett.
Två härliga författare-en bok, låter som en läsfest. Men närmast nu Bram Stokers Dracula. En klassiker från 1897, samma år som min gammel mormor föddes så det är en bra årgång.  Annars tittarjag igenom första säsongen av Buffy, den käcka highschool tjejen som vet hur man spetsar till det.

Day 24 – A book that you wish more people would've read.

Med risk för att provocera någon så väljer jag Koranen. Det är en bok jag själv inte har läst från pärm till pärm.
Varför jag vill det är för att islam är en religion på fram marsch vare sig man vill eller inte. Vi har många fördomar om varandra vi människor. En del stämmer säkert medan andra är falska. Muslimer är ett lika varierat släkte som kristna. De finns de extrema fanatikerna till de som bara föddes in i religionen utan att utöva den. Men en bok som formar så många samhällen och regler kan det vara klokt att ha kunskap om.

Av den enkla anledningen att man kan ge svar på tal nästa gång en rasist eller fanatisk muslim uttalar sig om Koranen, då vet man själv vad som egentligen står däri. På ett ungefär. För Koranen får egentligen inte direkt kallas Koranen om du hittar den på svenska, då är den en avskrift av Koranen kan man säga.
Den enda "sanna" versionen kan du få om du kan läsa den på orginalspråket.

Om det verkar märkligt så ta och fråga en svensk präst om den svenska versionen av Bibeln jämfört med det som verkar vara orginalspråket.
Att läsa en bok på orginalspråk ger alltid en något annorlunda tolkning än vad en översättning ger. Men trots det kan jag tycka att det är bra att veta något om varandras "rättesnören", särskilt som att Koranen påverkar politik (precis som Bibeln, nej rynka inte ögonbrynen nu, tänk bara på Bush i USA).

Bok på walesiska är llyfr

Har lite smått börjat ta mig an kursböckerna i engelsk barnlitteratur. Under sommaren har det allmänt blivit ganska mycket läsning, dels skolböcker men även privata nöjen. Vad det gäller barnböckerna så har jag läst Northern Lights som ju är filmatiserad under namnet Guldkompassen (svenska namnet). Den var klart mer intressant som bok än film. Anledningen till att jag tycker det är att jag tydligare ser en koppling till religiösa grubblerier.

Philip Pullman som är författaren är en välkänd ateist som är helt emot den kristna tron och institutionen. Eftersom att jag läst två kurser under sommaren där jag fick träna mitt kritiska tänkande vad det gäller religiösa skrifter så känns boken aktuell för mig som individ. Den andra barnboken jag har hunnit med är Not the End of the World och den handlar helt kort om  livet ombord Noaks ark sett ur dels vissa djur perspektiv och dels kvinnornas. Särskilt Noaks dotter som här heter Timna.

Den är fiktiv men det finns all anledning att läsa den då den tar upp en känd berättelse ur ett nytt perspektiv. Frågor som hur känner man när man ser andra människor dö när man själv är räddad, hur känns det att veta att man inte får rädda någon annan och hur kan man hantera vetskapen om att vara så ensam ? Geraldine McCaughreans motto sägs vara "do not write about what you know, write about what you want to know" och i den här boken får hennes fantasi lite fritt spelrum men jag gillar det.

Annars var " Evangelium enligt Maria Magdalena" min hoppfullaste bokläsning i sommar. Ja Marianne, jag önskar att du har rätt i dina spekulationer. Marianne Fredriksson har jag tidigare läst en hel del av och det är samma tråd igenom det mesta hon presenterar. En annan bild av de bibliska berättelserna. Jag tror att det verkligen finns få som i hjärtat tror att allt i Bibeln är dagens sanning och att man inte får forska vidare om dem. För er som tror/tycker så kan jag bara säga : I beg to differ. Att ifrågasätta sina invanda tankar och åsikter är ett sundhetstecken ! Om man inte vågar undersöka sina livsåskådningar kanske man inte har så stark tro och då  är det väl verkligen dags att ta reda på var man står.
I övrigt så har vi ett val 19 september. Alla ni där ute, vad ni än tror på, gör det enda raka - RÖSTA.

Tvivel

REM har en låt som heter "Losing My Religion", har hört att det faktiskt är en sång som anspelar på att man förlora sitt humör. Tydligen är det ett idiom av något slag som man säger på vissa håll i USA. Men jag tror att de allra flesta antar att den handlar om att förlora fotfästet därför att något man trott på eller antagit varit sant visar sig vara på ett helt annat sätt.

Försökte förklara för min man hur svårt det känns när man tvivlar på sin inre religion. Han som i stort sett är ateist, eller möjligen agnostisk är i den här frågan min raka motsats. Själv har jag ända sen jag var pysslingshög varit en sökare och grubblare när det gäller existentiella frågor. Under många år har jag byggt upp en egen mytologi som bestått av en del Jesus tips och råd, en del reinkarnation och ganska mycket en övertygelse om att allt i kosmos är förbundet med varandra på ett underbart, magiskt sätt.

Jo, jag vet. Som en intellektuell-wannabe är det fult att tro. Men det är min överlevnadsstrategi och jag har gillat den.
I och med att jag började studera förra året har jag inte bara lärt mig mer om engelskan utan även om idéer och strömningar som format väst. Sen nu under sommaren läste jag nyss om ny-religiositet för att nu har börjat med gnostiska mysterier. Allt nytt jag har lärt mig har fått mig att tvivla. Vilket tråkigt ord det är, tvivla.

Jag grubblar mer än nånsin, börjar komma i klass med tonårens funderingar. Det är så märkligt det här att man en dag bara känner att man måste revidera sina övertygelser. Jag gillar det inte men man kan bara bryta ihop och komma igen. Frågan är vem man pratar med om sånt här. I en sekulariserad värld så är det inte lätt att hitta nån som känner så här, jag känner mig mer än vanligt som en främmande fågel i en logisk, rationell värld.

Men jag tror i alla fall att alla människor som någonsin trott på en annan människa och sen blivit desillusionerad kan sätta sig in i känslan. Att man har lurat sig själv eller blivit lurad.
Jag är långt ifrån att vara ateist men världen blev plötsligt lite mer oförsonlig och hopplös. Det får mig att undra hur människor utan någon tro på något alls tar sig igenom vardagen.
"Religion är opium för folket"

Thinking outside the box?

Läser just nu min sommarkurs om nya religioner. Ibland tar ett ämne dig till ett annat ämne som i sin tur tar dig till...ja ni förstår. Jag började med att leta upp en relativt nyetablerad religion på nätet för det var uppgiften, så jag letade. Och hittade Church of Satan. Grundad i USA (var annars) av en originell människa med förkärlek för determinism och övermänniske - idealet. Som en person med kristna rötter har det nog alltid intresserat mig det här att folk väljer att bli satanister, men efter att ha gått in på deras hemsida insåg jag att med deras definitioner är det många som genom sin aktiva livsstil skulle kunna klassas in där - på gott och ont. Gott och ont är ett sånt där uttryck jag nog aldrig gillat. Jag önskar att jag hade ett okomplicerat förhållande till det begreppet, men jag är aldrig hundra procent säker när jag ska känna att någon/något helt är det ena eller det andra. Jag är nog en gråzonsmänniska tror jag. För jag anser att det finns så många omständigheter som gör att saker sker, att människor är mera korkade än onda. Sen finns det såna som Charles Manson, Stalin och Pol Pot, tyvärr gör det det. Jag anser att USAs förre president George Bush var en av jordens farligaste män under sin president tid, men inte ens där känner jag att han måste vara ond. Missledd av sig själv ja, något korkad ja och definitivt livsfarlig. Men jag är inte säker på att han är ond.

I Church of Satan framställer man sig som ateister (intressant va !) och använder Satan som en symbol för de ideal man hyser (vilka är många men de främsta är: gör vad du vill, bilda din egen uppfattning om livet-lagar-moral, var egoist, inse att det inte finns några gudar- var din egen gud som den övermänniska du är). Anton LaVey som startade den här riktningen 1966 var tydlig med att han hade skapat denna kyrka efter eget huvud och att han inte fick några syner eller profetiska budskap, han tyckte att hans erfarenheter av människan räckte gott och väl. Ungefär som Nietzsche som var en av hans inspirations källor. Fredriech Nietzsche som dog vansinnig och efterlämnade sig ett arv av teorier som använts av mindre trevliga falanger som nazister och fascister världen över. Dostojevskis Brott och Straff är ett bra exempel på att det inte är så enkelt att förvandla sig själv till en övermänniska med egen moral och en egoistisk livshållning.

Detta ledde mig till en artikel om  Pippilotta Långstrump som förtjänar att läsas i sin helhet men jag ändå vill nämna lite om den själv. Pippi föreslås ha en personlighet som kallas övermänniska och jag förstår fullkomligt varför. Inte för att hon är fascist, utan för att hon har en egen moral och egna regler, samt en nyttig portion av stark självkänsla.Oavsett vad den vuxna omvärlden talar om för henne att hon är; olydig, impertinent, ouppfostrad eller borde tas om hand om av vuxna så står hon pall. Inte för att hon bara är fysiskt stark utan också för att hon är psykiskt stark.

Jag förespråkar varken en egoistisk livsstil eller satanism vilket nog är uppenbart för de som känner mig åtminstone. Men jag känner att det som Church of Satan målar ut som den främsta dödssynden kan jag faktiskt hålla med om, "Stupidity". Här ska det tydligen tolkas som att det är skillnad på att vara ovetande men att bara svälja allt omvärlden säger åt dig utan att ha minsta intention på att reflektera över om du själv tycker det är rätt eller fel bara för att alla andra tycker samma sak, det är dumt.

Att ifrågasätta och känna efter om man  verkligen vill följa majoriteten kan ibland vara oviktigt men andra gånger kan det vara vettigt att fråga sig själv saker som "Hm, anser jag verkligen att judar bör utrotas eller är kvinnor verkligen så olämpliga  att de inte kan få rösta". Tänk själv.

Lätt torsdags filosofisk

Jag är en sån person som gärna vill tro på någonting. Inte vad som helst utan någonting. En del har väldigt svårt för religion och vissa hävdar att man inte kan vara intellektuell och religiös samtidigt. Tja, vad ska jag säga. Det kanske är sant. En sak är då säker, det sås många frön av tvivel ju mer man lär sig om livet. Ju mer man studerar och ju mer man öppnar böcker om människans natur blir man tveksam till både det ena och andra.

Men det ska inte vara något negativt. Varför skulle det vara så hemskt att då och då revidera sina åsikter och livsåskådningar. Det finns de som hellre dödar andra människor än att riskera att nya ideér kommer fram. En sån sak får mig bara att känna att de som skriker högst om "hot utifrån" mot deras tro eller politiska åskådning är de som är osäkrast på om det de tror på är värt någonting.
Jag tycker att många etablerade religioner har många vackra element i sig. Tänk bara på mosaiken i vissa muslimska kyrkor, de ryska ikon bilderna eller Madonna statyer inom katolicismen. Budskap om godhet och öppenhet.

Sen finns det sånt som känns mindre bra. Vi vet alla att övergrepp inom alla religioner har funnits/eller finns. För mig handlar det inte om religionen i sig självt utan om utövarna.
Jag vill tro att det finns en genomgripande kraft, energi eller vad ni nu vill kalla det. För mig hänger allt i hop, vi är sammankopplade med varandra, med historien, med framtiden. allt är en komplicerad väv som vävaren ser mönstret i men vi, vi är fast i väven när vi lever så vi kan inte se helheten då.
Om jag har fel då har jag det. Kanske finns det ingenting. Kanske har hinduisterna rätt, kanske är vi uppkopplade a la matrix. Men poängen är att det spelar ingen roll. Jag tror för att jag har valt det.

Oh say can you see....

Medan jag låg i källaren och funderade om mitt magknip skulle utvecklas till magsjuka(vilket det inte gjort, phu.) läste jag ut Ronald Wright's utmärkta bok What is America ?eller Vad är Amerika? som den heter på svenska. Det är en av de mest fascinerande böcker om historien bakom bildandet av vår käre granne i väst som jag läst. Anledningen till att jag läste den var att jag gärna strör cyniska kommentarer om hur USA behandlar sitt eget och andra folk och jag har börjat undra om jag har varit orättvis. Efter att ha läst denna bok så inser jag att jag inte behöver ha dåligt samvete. Den har fått bra kritik och jag funderar om jag på fullaste allvar ska mejla min gamla American culture lärare och föreslå den här pärlan.Det är klart att man kan vara hälsosamt skeptisk till allt man läser men boken hade en imponerande källhänvisning och är otroligt genomtänkt.

Den här boken vill jag rekommendera till alla människor som på fullaste allvar tror att USAs historia är ärofylld och glorisk. Även till den som vill kunna ta fram bra argument om varför USA med rätta ska fruktas som en instabil världsmakt. Slutligen är det en bra historiebok.

Detta tar förstås inte bort storheten i vissa amerikanska individer som Martha Stewart, Tim Burton och Woodrow Wilson ; ) Jag tror inte att alla amerikaner är korkade hillbillies men det faktum att de valde om Bush får mig att fundera hur folksjälen är funtad. Man kan inte komma ifrån det faktum att många amerikaner är religiösa fundamentalister precis som de muslimer de för sitt "krig" mot. Alla muslimer är inte terrorister, alla muslimer är inte fundamentalister, alla muslimer är inte hjärntvättade men en amerikan är bara en människa som alla vi andra och som sådan mottaglig för hjärntvätt av högerkapitalistiska ledare.