Jag har alltid älskat sagor, alla sorters sagor. Det gör jag fortfarande. Antagligen var det en av orsakerna till att jag också alltid älskat att läsa om religioner; huvuddragen i dem, hur den enskilda religionen utövas, gamla religioner som vi gärna vill kalla myter. Det där sistnämnda är intressant. Den grekiska mytologin säger vi, ungefär som att vi kan slå fast med hundra procent att det inte är en religion vi talar om.
Naturligtvis så innehåller begreppen myter och mytologi så mycket mer än vad jag förenklar det hela till nu. I mitt tycke så verkar det som att det finns någon slags koncensus om vad som är myt och vad som är religion. Kan man verkligen bestämma det? Varken Inannas, Odens eller Venus följare lever så att de kan argumentera emot.
Jo, nån nyvariant av de äldre religionerna finns alltid. Men vi har inga säkra bevis alla gånger hur de utövade sin tro för tusentals år sedan. Som ex-troende kan jag se tillbaka och förstå mig själv helt och hållet varför jag ville tro att det fanns en gud. Den ultimata sagan är presenterad, och har man tagit sig igenom hela Bibeln så vet man att den innehåller nästan allt...utom lyckliga slut för samtliga karaktärer.
Så när min man gav mig den här bilden fick jag lov att skratta.
Inte åt att någon annan väljer att tro på något som jag själv inte längre förmår mig att göra, utan att det här en bra sammanfattning av saker som står i Bibeln.
Många blir överraskade när jag berättar att jag varit troende. Precis som de var det när jag aktivt ansåg att Gud faktiskt finns. Följdfrågan många har ställt är "Gick du i kyrkan också?". Inte så ofta som jag hade önskat. För jag är väldigt svensk i det avseendet att jag har aldrig uppskattat organiserad religion. Men jag tyckte om tanken att någon vakade över mig.
Så jag har full förståelse för att många inte vill lämna exempelvis sin hinduistiska tro bakom sig trots att den inte skattar kvinnor särskilt högt, eller kanske sin judiska tro även om vi kan läsa att Lot skickar hellre ut sina unga döttrar för att våldtas av en (intressant nog Gay) folkmassa som vill ligga med änglarna som hälsar på Lot. Man stannar om man känner sig trygg och inte tvivlar alltför mycket.
Mitt problem var såklart tvivlet. Man kan ljuga för sig själv, men jag har alltid varit en dålig lögnare så när jag insåg hur jag kände blev det besvärligt. I dag är jag fortfarande en tvivlare. Många gånger när jag läser att någon ny forskning har visat det ena med det tredje kan jag förhålla mig skeptisk. Även om jag älskar naturvetenskap lika mycket som sagor så vet man väl egentligen aldrig vad som är för evigt sant. För evigt sant kanske inte ens finns.
Ateist - javisst...men kyrkor och de finaste budskapen inom min födsloreligion låter sig inte skakas av så lätt. Sälens fjällkyrka visar prov på så mkt av det positiva inom den svenska kyrkan. Det tillitsfulla, det vackra och det heliga. svårt ord det där - "helig"- för det är så olika för människor. För mig är det en symbolisk akt, sak eller whatever som jag känner vördnad inför.
Nej, verkligen inte som man kan tro. Ingen kommer att kolla om du betalar... eller inte det är tilliten ATT du kommer att göra det.
Maken och jag har börjat arbeta i vår försummade trädgård igen. Här är ett bildbevis på att vi inte ens kommer in till kallkomposten. Vad andra människor kanske skulle kalla ogräs kunde vi inte låta bli att stå och beundra ett tag. Allt växer lika vilt som i gamla, övergivna ödestomter...men vi jobbar på det. Att bestämma oss för om det verkligen är ogräs eller helt enkelt mysigt : D
Tack vare maken och moderns insatser på vissa ställen på gården har jag ju så smått närmat mig det som en gång var min stora glädjekälla. Sen alla inspiration jag får av andra bloggare som Lycke, Hannele och Suzana gör mig mer sugen att unna mig själv lite jord under naglarna.
I natt när jag fortfarande inte hade somnat klockan två av allt mitt ältande övervägde jag nästan att gå ut och rensa rabatter. Hade stämt träff med en av mina bästa vänner på stan igår. Det i sin tur ledde till att jag genom ett fönster på mitt favoritfik kunde se min äldsta dotters klasskamrater gå ur kyrkan, där man håller avslutningar. Min dotter går ut nian.....skulle gått ut nian. Officiellt är det så.
Let it go. Nu såg jag med egna ögon att det finns inget mer att fasa inför för. Den dag jag så länge sörjt över som skulle komma - den kom. Skolavslutning utan min finaste Soluppgång, Solnedgång, Solstråle, Solstorm, Solsken. Den kom ...men inte hon.
Min vän som är lärare kom. Och jag har tur som har vänner som henne. Som inte automatiskt låter mig tycka att allt är katastrofalt, utan som får mig att tänka ett steg längre. Det finns liv, det finns hopp , det finns en framtid. Men jag kan ändå inte riktigt skaka av mig att alla års hårt arbete att få skolgången att fungera inte bar den frukt jag önskade.
Den frukt jag ska skörda senare blir det jag kan vårda i trädgården. Det får bli sommarens terapi. Sen finns alltid böcker. Mina skissblock. Akvareller. Att skriva. Krama andra människor. Göra det enda vi kan nu - gå vidare. För var ska vi annars gå?
Whoa Nelly, what a week! Jag har haft en vecka utan dess like. Det enda jag kan säga att jag tillhör den där delen av mänskligheten som aldrig kan säga att "det aldrig händer något". Det har hänt trevliga saker (fått träffa släkt, sett min lillasyster ta studenten, varit i STHLM som jag egentligen älskar och vädret var finemang). Sen har det hänt lite jobbiga saker (sjukt barn, tråkiga nyheter och ingen paus emellan allt som händer så jag hinner inte hämta andan).
Sen har jag av en ren slump, antar jag, fått prata med människor jag knappt känner... bara så där som skepp mötas i natten och hört sorgliga berättelser om separationer, något barn som har en mamma som ligger för döden, någon har berättat om andra bizarra händelser. Lite känns det som att jag har klämt in ett års händelse på en vecka.
Ibland vet ni att det blir så överväldigande att man kan inte ta in något alls. Sen reagerar man över något som man kanske hade tyckt varit trist men inte tagit så hårt ifall det inte var andra saker som spökade.
Så var det för mig igår när jag såg nyheten om den engelske komikern Rik Mayalls död. Alla vet kanske inte vem han var, men för mig var han en del av min uppväxt. Han gjorde gästspel i "Black Adder/Svarte Orm", Rik hade serien "Bottom" med Ade Edmondson. Ade spelade även karaktären Vyvyan i en av mina älsklingsserier "The Young Ones/Hemma Värst", där Rik spelar vänsterpoeten Rick.
Bild från TamerRex
Jag blev uppriktigt nedstämd över nyheten och såg om ganska många delar i "Hemma Värst" i går kväll. Då mindes jag hur jag brukade se fram emot varje nytt avsnitt för det var så sjukt, så absurdt roligt. På samma vis som jag alltid uppskattat Monty Python-gängets arbeten. Det var fortfarande lika roligt trots att det nu var ett par år sen jag såg Rick, Vyv, Mike och den ständigt deprimerade hippien Neil.
Ade Edmondson kommenterade Mayalls död såhär "“There were times when Rik and I were writing together when we almost died laughing.
“They were some of the most carefree stupid days I ever had, and I feel privileged to have shared them with him.
“And now he’s died for real. Without me. Selfish b*****d.”
Livet är hårt, fantastiskt, galet, omväxlande, tråkigt....men det är ändå livet. Döden är slutgiltig och man är allt bra tokig ibland som inte kan bara uppskatta att man får vara med om alla dessa skeden som livet bjuder på. För om man inte har det...har man verkligen hunnit känna att man lever då? Som Theodore Kallifatides sa nyss i en intervju "Det är lögn att försöka leva livet på samma sätt i alla skeden". En klok man som trots att han nu är närmare 80 än 70 ger ut en ny roman om kärlek. Det är inte lätt, men ingen sa att det skulle vara det heller.
Märklig åkomma inte sant? Nej, jag har inte läst ut någon av hans böcker och lider av postbokdeppighet. Jag sitter fortfarande hemma och är lite sur på mig själv. För de som inte vet, så är detta en författare som bestämde sig för att besöka Sverige.
Och ha boksignering på min älsklingsbokaffär, Science-Fiction Bokhandeln i Stockholm! Jag hade anmält att jag skulle komma, ordnat sällskap och hade transport dit och hem. Men jag fegade ur. Jag kom på många bra skäl till varför jag inte behövde åka sådär i sista minuten. Så jag avanmälde mig och sa till alla att det var inte så noga.
Jag i ett nötskal. Feg.
Samma dag som han kom dit började jag räkna ut hur ofta jag väljer bort att göra något jag verkligen vill. För det finns alltid någon anledning till varför jag inte kan göra det ena eller andra. Sanningen är nog att jag inte är en risktagare. Att jag tar det säkra före det osäkra. Gör det som blir bäst i längden. Inte det som är roligast. Inte det som innebär att jag måste göra något som jag känner mig osäker på.
Ironiskt nog så brukar ord som spontan, impulsiv, förhastad eller underligt nog modig sägas om mig ibland. Jo, jag törs stå och prata inför stora folksamlingar, jag kan vara impulsiv nog att i vredesmod gå raka vägen in på en rektors kontor och säga ett sanningens ord. Visst, jag för ibland andras människors talan för att de inte kan eller törs själva.
Men i verkligheten så är jag inte modig, inte härligt spontan eller gör de mest impulsiva charmiga saker som att åka över trettio mil för att uttrycka min uppskattning till, vad jag anser, en briljant författare. När jag bara är jag....inte gömmer mig bakom någon roll då är jag en förskrämd flickunge oavsett om jag fyller 42 år i år. När jag inte är mamman, kompisen eller den välmenande släktingen då är jag ??????
Jag vet inte. Finns det någon bra affär där man kan köpa "hitta ditt mod och dig själv samtidigt"-elixir. Och nej, systembolaget räknas inte!
En intensiv helg som satt sina spår i orken hos oss som lever la vida loca. Påsklovet kändes inte som ett lov, det kändes mer som påskracet. Det avslutades med en hämtning av tonåringen på Arlanda mitt i natten, så vi var väl hemma när solen började stiga igen.
Men jag måste säga att det var en skön kväll i huvudstaden. Maken och jag kom några timmar innan planet landade och mötte upp en av mina systrar. Tyvärr hade jag lyckats missa superblomningen av körsbärsträden i Kungsan.
"Where have all the flowers gone?" Ingen hade väl plockat dem...utan marken var fylld med rosa konfetti av körsbärsblom. Mycket vackert.
Sen föll mörkret, vi var var själva jag och D så vi flanerade runt i staden och njöt av hur levande allt var. Man kunde fortfarande fika sent, sent om man så ville. Men det är ett särskilt lugn en söndagskväll. Jag hade tur för jag är gift med en man som inte protesterar när jag vill gå på kyrkogårdar var vi än är.
Efter att nyligen sett Oliver Twist snördes mitt hjärta åt extra mycket när jag fann denna minnessten. Vad är sorgligast? Att de fick leva så kort och i sannolik misär eller att det inte fanns en pappa eller mamma som kunde vara där. Adolf Fredrik. Liten men vackert skött. Nya blommor överallt, inget skräp utan bara en sorglig liten trädgård som huserar de sedan länge bortgångna. Ibland skulle jag vilja vara alla ensamma barns mamma...men det är svårt nog att räcka till ibland trots att vi är en liten familj.
Den här mamman var lättad att få se sitt stora barn igen i alla fall. Lillasyster var hemma hos farmor, för vardagen kräver att man inte är vaken till soluppgången när man ska till skolan.
Minneslunden på kyrkogården. Sen kväll för ett tag sen, min äldsta dotter ville ställa upp de blommor och gravljus som fallit omkull. Vi strosade runt där i stillheten, hon och jag.
Jag älskar kyrkogårdar, kan man säga så utan att låta morbid? Den sista vilan, där kan jag känna ett stort lugn att vandra omkring vid. De riktigt gamla gravarna med mossa och text som knappt syns. De allra nyaste med allt mer personliga inskriptioner, statyer och bilder på. Det är vackert på ett sorgligt sätt som jag uppskattar.
Bäst vore det ju om man aldrig behövde förlora sina älskade. Trots att jag har konverterat till att inte tro så är det svårt att sudda ut vanor och tankemönster från många års tänkande. Det är påskvecka, och långfredagen kommer. Den där dagen gör mig alltid lite tankfull.
Jag kommer att fortsätta att älska gå på kyrkogårdar och njuta av att se all kärlek som ligger bakom dessa stenar. Den eviga påminnelsen om att här vilar de vi älskar.
Hade så tänkt vila igår. Det behövde jag. Dra mig undan lite, pyssla med sånt som stärker. Fast det var ju vår lilla femåring som fyllde år, och precis i kant med det skulle Decibels danstrupp vara periodunderhållning på en innebandtmatch.
Så jag satte på mig stora leendet, svart sammet och tänkte fake it til you make it. Så det åts vårrullar och prinsesstårta. Sen speeda iväg till Unihoc Arena för att se både en innebandymatch och våra modiga små uppträda för en heeeelt annan publik än de är van vid.
Intressant. Vårt lag vann. Trots att Deci grät av nervositet vann hon också - över sig själv genom att gå ut på planen och dansa. Det här är något nytt. Hon - nervös....och på riktigt. Inte vad jag hade förutsett. Men helt logiskt eftersom att det är det de flesta är som visar upp sina färdigheter.
Väl hemma.Sent. Jag var utmattad.Hade levt mig in i matchen. (Hemmalaget vann, vem hejade mest? Gissa.) Ställer sig inte folk upp av glädje när deras lag gör mål här i Sverige? Ok, på min kvadratmeter så var det så.
För en månad sen fick jag äntligen börja med riktig terapi. Inte stödsamtal. Utan mer djupgående. Jag har en vision om att kunna bli mer hakuna matat och att kunna lära mig sålla vad som ger och vad som stjäl energi. "Det är jobbigt", sa doktorn. "Det krävs i stort sett att man är i bra balans". Så jag fick träffa han som skulle avgöra om jag var i balans. Och som f ö nu är min terapeut. (För jag förklarade att balans var mitt mellannamn.)
Bra och jobbigt. Precis som det sades. Efter varje session vill jag sova men mina drömmar har en tendens att vilja bearbeta allt vi pratar om så det känns aldrig som sömn.....den lilla som kommer. Jag får ta en paus om jag vill. Men det jag vill är att allt ska gå fort. (Mitt kardinalfel sägs det.) Fast att älta är det bra det frågar jag, kanske svarar han, om det ger en plattform att gå vidare på.
Men jag vill inte prata om allt. Fast jag vill. Det här är bra. Det bästa på länge. Så varför känner jag mig som rödluvan jagad av vargen av alla frågor. Kanske har jag som Vanessa skriver ett kolibriehjärta
Så nu när alla frågar "är det bra" vill jag sanningsenlig säga jag vet inte mer än någonsin, men jag jag tror att det kan bli det när jag når ljuset i tunneln. Men ibland känns våra terapisessioner precis som i
Glees- "Smooth Criminal"
Och nej...I'm not ok. Ingen vill tänka på jobbiga saker. (Utom poeter och låtskrivare för det är bra för processen.)
För ett bra tag sedan skrev jag ett inlägg om min insikt att jag inte längre kunde tro att det finns någon gud. Jag skulle kunna gå ännu längre och hävda att jag vet det. Men det kan jag inte för det vet jag inte. Men jag tror inte det. Inte heller tror jag på spöken, rymdvarelser, ödet, att man får otur av att lägga nycklar på bordet, eller några övernaturliga fenomen överhuvudtaget.
Det hindrar förstås ingen annan att tro på vad de vill. Jag har aldrig uppskattat fanatism från något håll överhuvudtaget, så att hävda att alla som vill tro att de kan få kontakt med sina döda söner eller får tröst av att känna att Allah tröstar dem i deras svåra stund borde överge den tron är inte på min agenda.
När en religiös åskådning framhåller att vi ska älska och förstå varandra trots våra olikheter är det suveränt. Men, jag tänker att alla samfund, politiska partier, föreningar, intresseorganisationer består av en och samma sak - människor. Där börjar problemet lite grann för mig. En kedja är ju aldrig starkare än sin svagaste länk sägs det. Så när man som i min lokala kyrka (Svenska Kyrkan) har en rätt hög personalomsättning, haft utspel om varandras beteenden i lokalpressen (något år sen men märkligt är det) och jag personligen har suttit på föräldramöte med en topp KD-politiker som säger att flickorna i skolan numera klär sig "som luder"....då tappar man förtroende för de som sitter i styrande positioner inom kyrkan. (FÖ var det en kvinna som uttalade sig så.)
Men när jag igår var till Kyrkans utförsäljning av böcker för att samla pengar för att motverka svält då blev jag beklämd. Inte för det fantastiska initiativet att be folk donera böcker som sedan kunde säljas vidare, utan för hur den lilla människan aldrig ses eller lyfts fram. Småpratade med präster och kyrkopersonal som jag märker brinner för att vilja hjälpa och stötta. Det är så här det borde vara. Jag önskar att saker var annorlunda. Att det räckte till att vara snäll och vilja väl. Att varje droppe gör skillnad.
Ingenting skulle få mig att vilja tro på den gud som beskrivs i Bibeln. Vill man det får man det men jag kan inte stå för allt som uttrycks där. I många år låtsades jag inte se att det fanns så hemska saker skrivna i böckernas bok, utan jag fokuserade bara på det som jag ansåg var Jesus budskap. Det är så jag tror att många gör, sen förklarar de resten med att de har accepterat att de inte förstår allt som står där.
Jag undrar vad Gud hade sagt till den unga, kvinnliga präst som glatt rekommenderade Johan Ajvide Lindquists Låt den rätte komma in? Hade det varit ok? Det verkade vara en så fin liten grupp av människor som satt där och jag undrar bara om de gjorde som jag en gång i tiden, såg det jag ville se och ignorerade att män gav bort sina döttrar för att våldtas (1 Mos 19:8) eller att en gud säger att hans namn "är Den svartsjuke"(2 Mos 34:14) i den bok som de håller för sanning och ett rättesnöre.
Det är varken min plats eller plikt att säga andra vad som är rätt för dem när det gäller sina tankar, känslor eller åsikter. När gränserna överskrids och negativt påverkar andra människor då anser jag att det är varje medkännande människas ansvar att göra vad de kan och orkar för att förhindra det. Hustrubränning är inte ok, mord på homosexuella är sjukfel, att sikta på att utrota andra av annan tro än sin egen går också bort för mig personligen.
Många saker med tro är bra. Det behöver man inte ha en religion för att utöva. Omtanke, förståelse och vänlighet kräver ingenting annat än att bara vilja välja det.
PS. Jag hittade en Aino Trosell, tre Murakami, en Gaiman, och jag köpte Låt den rätte komma in. Den sistnämnde mest för den lyckliga uppsynen hos prästinnan som hade rekommenderat den
; D
Vissa dagar finns det inget som känns så där värst bra. Då tänker jag på hur min kompis F en gång sa att när det var en svår tid i livet var musik en av de enda sakerna som nådde fram. Jag håller med. Utan musik vet jag inte hur folk genomlider sina dagar.
När vi nyss hade danstävling och min dotter var svimfärdig av nervositet, var det svårt att inte falla för frestelsen att springa ifrån mina lagledarplikter för att bara krama och trösta. Men så ser jag att hon rör sig omärklig till den mycket levande musik som spelas, det verkar lugnande. Så jag gjorde likadant. Log, dansade lite där jag stod och kände musiken trösta mamma-oron. Sen fanns ju coachen på plats. Ia saves the day.
(Obsevera den subtila hjärntvätten mot anglikanska smaken hos miss Decibel.)
De lyssnar på musik för att peppa sig, för att lugna sig, för att sova på....eller för att stänga ut omvärlden. -men det är ett terapiinstrument som borde användas mer. Menar ni verkligen att det finns folk som inte har temasångerperiodvis?
Jag har listor för att bli mer motiverad att springa fort, såna som ska lugna ned mig, såna som gör mih på lekhumör, listor förallllllt. Va! Har inte folk det? Ungdomar har det, för de har förstått saken. Hur man styr sina känslor genom klingande, klangande toner till dropping beats.
När jag några dagar tidigare åt av Anna-Karin Mixs fantastiskta bakverk inne i ens rustik gård så önskade att jag hade haft en sång som gav rättvisa åt den gudomliga hjortonpajen med kola. Det skulle så klart ha varit Ljungströms "Den norrländska präriensgudinna" som borde ha spelats när man åt den. (Poängen är att jag hade börjat koppla musik till upplevelsen.)
När jag vill vara i total zero-oros läge behöver jag var ensam i ett rum och inte höra ljud utifrån. Sen sätter jag på klassisk musik. Många hatar sånt, men instrumenten talar högre om inte sång döljer dem. Så Mozart låter såååmycket bättre då.
Ska man vara glad lite på kommando för att busa tillsammans:
Vi när vi åker världens högsta berg och dalbana...
Här ha man precis insett att man inte hade fattat vad man egentligen skulle ha gjort. No brain no pain.
Duckface-tävling in progress. Jag ägde ut mini totalt. Och ska man göra sånt här funkar inte ballader. Utan nu är det "Happy"(Pharrell), "Walking on sunshine"(K and the Waves) eller varför inte Elfte doktorns temalåt "Next stop everwhere/I'am the Doctor".
Musik är så bra för det finns inga känslor det inte täcker. Alla kan hitta sin favoriter. Och ibland hör man en låt från tjugo år tillbaks i tiden som man avskydde, men helt plötsligt är den jättebra. För att nu talar den till dig för att du har gått igen mer saker än du hade tidigare.
Seiröst. När jag var elva år och spelade Ebba Grön, Bowie och Nils Jensen högt för att stänga ute musiken mina föräldrar spelade så trodde jag väl aaaaaldrig att jag vid fyrtioårsåldern skulle sitta och leta efter blueslåtar. Jag var inte reda för Robert Johnsons "Crossroads", eller bli menakolisk över Billie Holidays "Stormy Weather".
MUSIK ÄR BOTEMEDLET MOT KÄNSLOR VI INTE VILL HA OCH FÖRSTÄRKER DE KÄNSLOR VI VILL VÄLTRA OSS I.
Vid Oden - redan onsdag och jag har inte ens suttit i fotbad på ett halvår! Var ska detta sluta, kommer jag upphöra att raka benen och spara ut skägg under armarna?
Ok. Jag skämtar lite där. Ville mest bara komma in på ämnet "onödiga saker att vara rädd för". Tror att alla har något de får kalla kårar av som de skulle kunna släppa med lite träning. Varför jag funderar på det har mest att göra med att jag har ett medlemskap i Club Worry. Jag slänger ut tonvis att energi på att oroa mig för att saker ska hända.
Nu kan jag faktiskt stå för en del av den oron, jag menar inte att det är bra i stora doser. Fast små doser av oro kan peka på att man är mänsklig samt att man har förstånd nog att uppmärksam potentiella faror innan de händer. T ex om man oroar sig för att barnen ska bli påkörda av en bil så kanske man sätter på ungarna en cykelhjälm på sommaren och reflexer på vintern. Det är en konstruktiv lösning. En idiotisk lösning vore att förbjuda barnen att gå i närheten av vägar, eller tom hålla dem hemma för att inget ska hända dem någonsin.
Men så finns det de där onödiga sakerna som inte direkt är livsfarliga men som stör. Om jag skulle välja ut några saker som jag gott hade kunnat klara mig utan så föreslår jag:
Clowner.
Jepp. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det är något otroligt obehagligt med dessa "glädjespridare" som klär sig i grälla färger, och sminkar ett konstant leende i sina kritvita ansikten. Jag har alltid känt att de är som ulvar i fårakläder. Så när de dyker upp i filmer eller serier vill jag helst byta kanal. Andra saker med cirkusar kan vara tvivelaktiga nöjen, men akrobater eller trapetskonstnärer det gillar jag. Sen har vi clownerna. Varför ha maskerade människor som ramlar omkring?
Men det är självklart en onödig rädsla och kanske helt obefogad.
Sen har vi fienden nummer ett.
Nej, inte Spindelmannen. Men seriöst jag försökte googla fram bilder på tecknade spindlar men fick hjärtklappning och klarade inte av att leta igenom myllret av bilder på de åtta-benade freaksen. Så Spindelmannen får symbolisera min nemesis nummer ett.
Det är vanligt med rädsla för dessa varelser, samt ormar och getingar. I de två sista fallen är det dock viss självbevarelsedrift inkopplad kan jag tycka, men i vårt land finns inga giftiga arachnoider. Jag hatar dem för att de ser äckliga ut. Jag kan må illa av att se bläckfiskar röra sig i vattnet, så jag vet att det är de många benen som spökar.
Jag har kompisar som är rädda för fjärilar (2 st), småfåglar (1), baciller och virus (fler än jag orkar räkna), att bli gamla utseendemässigt (återigen fler än jag orkar räkna), och naturligtvis samma saker som jag själv räknat upp ovan. Vissa saker går säkert att bota med exponeringstaktik. D.v.s. att man utsätter sig för det "farliga" i trygg miljö där man känner att man har kontroll i situationen för att sedan ha slutmålet att kunna leva med sin fobi/rädsla/obehagskänsla.
Men hur botar man rädslan för att bli gammal och att det syns att man är 45 eller 73 år? Vad för argument lägger man fram till bacillfobiker? Man kan ju inte riktigt säga att deras försiktighet är helt obefogad. När man dock inte kan gå utanför sin bostad av rädsla för att bli smittad då har det ju gått för långt. Då behöver man hjälp.
Men spindlar och clowner? Ja, jag går aldrig på cirkus och undviker såna tillställningar där de sannolikt dyker upp och det är inget jag lider av. Men spindlar. Försök att gå i skogen utan att träffa såna. Eller gräva i landet. Ha en källare.
Det är så onödigt att behöva vara rädd för ofarliga saker. Men människor är det. Vi har ofta den där irrationella, svaga punkten. Det är kanske det som gör oss mänskliga, vår irrationalitet : D
Har en "nu-är-jag-trött-på-att-bo-här"-dag. Tänker på andra ställen jag har bott på eller besökt. Har haft tankar på att flytta till Norge ett tag. Gillar att vara där. Förstår språket. Fin natur. Inte här.
Mina flickor i Vigelandsparkens skulpturpark. Tonåringen på väg ner och Decibel gömmer sig emellan statyer. I somras. Bra väder, Oslo visade sig från sin bästa sida.
Känner med klarsyn att jag behöver förändring för att gå vidare i livet. Bollar tankar med mig själv hela tiden om VAR jag ska lägga förändringen mest.
Att flytta eller fly? Jag vet inte. Pratar inte så mycket om det som jag skulle vilja. För vem säger att något är bättre i London eller Hamar eller Falun? Det är nog mest önsketänkande från min sida att allt skulle vara så mycket mer givande på ett större ställe. Det blir nog "same,same but different".
Jag tror att jag kommer ta med mig mina bekymmer var jag än vandrar. Men man kan väl få drömma?
Mitt i natten. Sitter och andas djupt omväxlande med att vagga mitt huvud i mina händer. Jag har just sparat ner två jobb på datorn jag funderar på att söka. Har suttit och kollat i mitt eget landskap vad det finns för jobb, sen letade jag efter de roligare jobben.....som inte finns här då. Men en del saker kan man arbeta med hemifrån.
Då kommer känslorna. Lite snabbare än tankarna, men de hinner snabbt koppla upp sig mot mitt känsloläge. Jag inser att jag är lite förtvivlad.
Hur, verkligen hur, tar man sig tillbaka till arbetslivet och vardagen? Varför? Finns det ens något jag kan göra?
Det är så långt ifrån den där flickan som bara sökte jobb och tog vad hon fick, och hon fick jobb. Inte alltid roliga, men hon gjorde de flesta jobb ok genom att hitta det som var bra på varje ställe. Var tog hon vägen?
Jag känner att jag inte kommer att klara av något alls. Men så kommer en flashback från en lingvistikkurs helt plötsligt. Vi skulle studera något som jag aldrig trodde jag skulle bemästra. Vanligtvis är jag pratsam, skämtar och frågar mycket, men den här gången kunde inte ens magister Kostia göra föreläsningen begriplig. Jag for mina åtta mil hem och gick in i mitt hus, satte mig i soffan och grät.
Redan då började jag bli trött och sliten. Jag tänkte att det här är för mycket för mig, för svårt. Nu tar mina studier slut. Men jag har lite av en "bryt ihop och kom igen"-personlighet så jag torkade tårarna och satte på datorn. Öppnade skolmailen. Ser ett mail från min lingvistiklärare och blir lite förvånad. Det tillhör inte hans vanor att skicka ut mail. Men det var ett kort mail med en länkadress på som han ville att jag skulle klicka på.
Jag begrep ingenting, men gjorde som instruerat, för han skrev helt enkelt bara att han trodde jag behövde se länken. Det var till en amerikansk blogg till min förundran. Det bästa var titeln på blogginlägget han direktlänkat. "NOBODY KNOWS WHAT THE FUCK THEY ARE DOING!".
Det handlade om att vi alla kan känna oss misslyckade, som att vi bara låtsas vara vuxna och när som helst kan någon komma på oss. De allra flesta känner ibland att det de gör är saker de inte alltid är säkra på att de gör rätt, men de försöker.
Hur han kunde avläsa mina exakt känslor under undervisningen är fortfarande en gåta. Sällan har jag känt mig så "sedd" av en lärare, i brist på ett bättre ord. Poängen är att hans enkla mail räddade min dag, gav mig kraft att försöka förstå och jag fick faktiskt VG på hela den kursen. (Jag lade ner mycket tid på den då den verkligen var svår i mitt tycke, men om alla andra bara kör rakt på så kunde jag också det resonerade jag.) Så därför tänker jag inte ge upp.
Men jag tänker inte heller vara besviken på mig själv för att jag har tappat mitt självförtroende på så många områden de sista två åren. Jag har tappat det, men jag brukar hitta nycklar, plånböcker och allt annat som rymmer så det ska säkert ordna sig. Jag har nog trott att jag klara av allt och lite till. Men nu ifrågasätter jag allt från min kompetens som mor, arbetare, fru, vän, mitt utseende. Jag behöver inga ovänner för jag är min egen värsta ovän. Så jag är rädd för att misslyckas.
Förhoppningsvis lär jag mig något av allt det här. Jag är mer ödmjuk i det avseendet att nu förstår jag att det inte alltid är så lätt för människor att "bara skaffa ett jobb" eller "skärpa till sig". När allt kommer omkring visade det sig att jag inte är mer än människa.
Jag vill göra saker som gör mig glad. Det är det enda jag vill och hoppas inför år 2014. Förhoppningsvis inkluderar det att börja träna igen för jag gillar det...
...sen vill jag ut mer i naturen. För jag har insett att jag är mer förtjust i att där finns en nyckel till att må riktigt bra.
Bild från en vandring på väg mot Njupeskär. Hoppas att jag kommer ihåg att poängen med livet är att leva det under året...och all tid därefter.
Gott Nytt År och hoppas att det kommer vara det bästa hittills för oss alla.
Kom ihåg att även om himlen är mörk ibland är vägen fortfarande lika viktig som målet.
Artonde december. Tiden går fort när man har roligt. Så fort att jag missade ett inlägg igår. Nae, det är inte riktigt sant. Jag kände att gårdagens tema om det roliga med att julblogga kändes lite förmätet, det känns inte riktigt som att jag är en riktig "julbloggerska". Men jag älskar att läsa andras julbloggar, det blir en tydlig nedräkning av en spännande månad som jag väntar på hela året.
Idag är det lite Selfie-tema och det är jag myyyycket bättre på. Att dokumentera mina dagars innehåll. Så here goes:
Dag 18 - Bildkavalkad på dig själv i dag.
Alltså, jag är ingen morgonmänniska just nu. Det här är jag helt nyvaken. Eller vaken. Knappt vid medvetande. Men jag har barn att jaga upp och få i väg till skolan. Som gärna vill ha skjuts.
Här är jag med vår, notera, JULRÖDA volvo. Så kul att fortsätta förmiddagen med Ica Maxi och trängas med galna julshoppare. Själv är jag mer hip-hoppare. Till skillnad från Tomas Rusiak har jag mer 'baggy eyes' än "baggy jeans". Kunde skylla på att det är för tidigt på dagen, men det är kronisk sömnskuld.
Ja, sen tog jag det här kortet på mina sysslor för resten av dagen. Visserligen är det Disneys kort, men bättre bild än så kan ni knappast få. Jag bara undrar? Var är mina hjälpsamma möss?
Men så hängde jag upp lite julbonader och hjälpte fröken Decibel att pynta hennes gran. Och jag tycker att den bilden också är en sinnesbild av mig och dagens göromål.
Hon ville ha en blå gran i år. Så det fick hon. Naturligtvis är det Doctor Who-relaterat. Så om ni undrar vad det är för mystisk stjärna hon har i toppen så är det en fez. Som den elfte doktorn, gestaltad av Matt Smith, är barnsligt förtjust i.
Varför är jag som den här granen? Jag är lite blue. Har varit ett bra tag. Inte alla dagar eller timmar men alltför ofta. Jag flaxar gärna med armarna och gestikulerar mycket (nej jag har inget latinsk påbrå - det hade förklarat mycket), vilket den elfte doktorn också gör. Dessutom bär jag med mig känslan av att jag kanske inte alltid passar in. Jag är den blåa granen bland de gröna. Men jag är dekorerad med ganska många vanliga pynt och vanligt glitter, så det märks kanske inte att jag känner så.
Barnsligt självmedveten och tja, barnslig helt enkelt. Det fungerar det med. Nu hade jag kunnat vara som jag tror att alla andra är. Fast jag tror innerst inne att ganska många känner som jag. De är rosa granar eller vita eller så bara vägrar de vara granar överhuvudtaget. Ganska sunt det med. För de slipper ju tappa barren på så vis. Tråkigt nog missar de chansen att få gå på bal en gång om året och klä upp sig då. Det skulle väl vara det.
Jag är ingen fotograf, jag är möjligen en dokumenterare men fotar inte alltid så lysande. Det blev uppenbart när jag letade genom datorn.Så jag gick lös på gamla old school foto-album, för jag har knäppt kort många år. Så till slut hittade jag två bilder som är från forna jular. Ingen scanner har jag använt så foto på foto.
Det är ett kort på min styvfar i hans hem, min bror sitter bredvid. Jag tycker om det här kortet för att det är så typiskt min styvfar. Det syns inte så väl men julgardinerna hängde snett, lite tobak på bordet efter de självrullade cigaretterna. Hans egna tavlor på väggen som överröstade alla julpynt.
Just den här julen gjorde min man, som då var min pojkvän, och jag en så för oss typisk julturne för att alla släktingar skulle hinna träffa oss. Min styvfar hade väl firat själv under dagen men nu kom hans son, och hans två styvbarn med en pojkvän. Vi hade hämtat upp mina bröder innan. Vi hade det bra och han drog sina skämt som han alltid gjorde. Sen ringde någon. Förmodligen undrade den som ringde vad han gjorde för helt plötsligt sa han: "Jag firar jul med min familj". På något sätt har det där alltid gjort mig så rörd. För så var det. Vi var en familj oavsett om vi var halvsyskon, min mamma och Lennart, min styvfar, var skilda.
Det här kortet är två av mina systrar som sitter med min äldsta dotter emellan sig. Det har också några år på nacken. Här hade Sol fyllt ett år tre dagar tidigare den 21 december, i år fyller hon femton år. Mina systrar var 6 respektive 7 år här, och de vaktade min skatt så väl. Den här bilden tycker jag om för att den utspelar sig under en tid då jag ännu inte hade förstått uttrycket "små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer". Det låter väl lite dystert.
Men här låg hela livet framför dem som vit snö ingen beträtt. De var så glada den dagen och fyllda av den sorts julglädje som är typisk för barn. Sol som endast var ett år var bara glad ändå. Här visste jag bara att mina favoritflickor satt samlade på min favoritdag under året.
Nu är min styvfar död, mina systrar nått tjugo årsåldern bägge två och är utflugna ur boet. Min tonåring längtar efter friheten man får när man flyttar hemifrån och har tagit körkort, man får ju göra så mycket när man är vuxen ; P Vi har ju så friiiia och stora möjligheter att göra vad vi vill när vi blir vuxna, inte sant. Nåja. På den här bilden ovan hade de fortfarande känslan av att "there is no place like home" och "mamma vet bäst". (Samt storasystrar får bestämma över sina småsyskon vill jag tillägga.) Halleluja!
"Not yesterday I learned to know
The love of bare November days
Before the coming of the snow,
But it were vain to tell her so,
And they are better for her praise"
"My November Guest"/Robert Frost
Ja, jag vet alla längtar efter jul. En lång höst utan någon snö alls där jag bor. Ovanligt mild och de vackraste löven föll före Allhelgona. November är nog den månad jag hör människor klaga mest över. Mörkret, kylan, och det faktum att det är för tidigt att sätta upp julbelysningen.
Själv har jag belönats med förmågan att uppskatta naturens nakenhet, dess period av inneslutenhet och lider inte av det sinande dagsljuset. November är en bra månad för kontemplation. Den sista versen från Robert Frosts "My November Guest" börjar "My Sorrow, when she's here with me. Thinks these dark days of autumn rain Are beautiful as days can be", och det är jag böjd att hålla med om.
Om det är min inre goth, eller bara en person som fascineras av livscykeln födsel - liv -död- desintegration- omfödsel i någon form grubblar jag ej över. Jag gillar november så är det bara. Det stilla. I morgon kommer det lysa i de flesta fönster av adventsljusstakar, julstjärnor och jag antar att det blir solgula saffransbröd samt varmt, kryddiga pepparkakshjärtan till fika hos många. Det är också bra. Men i dag, konstigt nog, känner jag att jag kommer sakna nakenheten hos november. Saknad är en märklig mästare, och den tar sig uttryck på olika vis hos olika människor.
I morgon är det dags att förtränga en del av min nuvarande dysterhet, och hur säger man "rycka upp mig". Det är mer ok att vara grubblande i november än i december. För "nu ska vi vara, nu ska vi vara glada". Men i dag är fortfarande min dag, och lustigt nog kommer i morgon vara min dag också. För jag vill faktiskt se framåt, jag vill se ljuset. Advent betyder fortfarande något för mig fast jag inte längre är troende, det är en väntan på den högtid som har potential att vara som vackrast, som ljusast och som den som tar fram det som är mest gott i människan. Vi firar hoppet, det är det vi firar.
Människor har olika definitioner om vad ett gott liv är. Själv har jag nog inte ens medvetet formulerat vad det är för mig personligen. Men författaren Ann Heberlein har mycket att säga om den saken i sin bok Ett gott liv. Jag tillhör nog en av de få som inte har läst hennes Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva före jag läser den här nya boken (2011). Efter att ha läst Ett gott liv känner jag att jag inte behöver det heller.
För den oinvigde så lider Heberlein av en bipolär sjukdom som under de svåra skoven hotar henne själv, allt hon älskar och bryr sig om. Att leva ett liv med den diagnosen är ingen picknick i stadsparken. Det är en kamp, ett osynligt utanförskap, och när du mår som sämst är du ensammast i hela universum. Det har jag förstått av fler personer än Heberlein.
Det som är intressant med Ett gott liv är hur hon separerar sig själv i sjuka Ann och friska Ann. Jag förstår varför. Det måste verkligen kännas som att man drabbas av ett elakartat virus som bryter ner individen totalt. Men människan är ändå en helhet, med allt man ogillar, gillar och är likgiltig inför hos sig själv. Som Heberlein skriver "det är förfärligt svårt att bli frisk. Det är svårt att vänja sig vid att bli frisk, för det innebär också att man förstår, verkligen förstår, hur sjuk man har varit"(308). När jag läser om hennes svåra år, om hur det gick till när hon skrev boken och den lanserades blir jag mer uppfylld av vrede än ömkan till Ann.
Jag blir arg när jag läser om hur andra människor drog nytta av henne i hennes sköra tillstånd, jag blir arg när jag tänker på hur experimentell och godtycklig psykvården agerar många gånger. Självklart berörs jag av hennes beskrivningar om hur dåligt hon mådde, och hur hennes närmaste blev påverkade. Men det faktum att hon var en kassako åt bokförlaget och då var det ju bra om hon mådde lite dåligt lämnar en dålig smak i munnen.
Allt hon ville var att kunna få leva ett liv fyllt av mening. Det är väl det vi alla vill. Men hon djupdök ner i sin egen och andras ångest när hon blev de bipolärsjukas Madonna. Att ständigt vara i ett tänkande som går ut på att man är ett offer, man är sjuk, man är utanför livet är ett sätt att hålla sig sig sjuk. Det har Heberlein lärt sig den tuffa vägen, så nu är det rutiner med bra sömn, regelbundna mattider, vanligt arbete som håller henne där hon faktiskt vill vara. Sen vet man aldrig när den bipolära sjukdomen kommer att visa sitt fula ansikte igen. Hon vet att hon kan bli sjuk igen, då menar vi att det kan komma en manisk eller depressiv period där hon vänder upp och ner på sitt liv igen.
Det finns många som lider av Ann Heberleins sjukdom, det finns inget romantiskt eller coolt med den. Det som finns är möjligtvis ett liv fyllt av ovanliga händelser och kanske en stark drivkraft att göra något under den värsta maniska fasen. Någon som vet väl hur det känns är skådespelaren Stephen Fry så här länkar jag till första delen av hans program om livet med bipolär störning.
Jag rekommenderar den varmt till alla er som vill få någon slags förståelse hur denna sjukdom drabbar människor på olika sätt. För precis som med alla andra grupperingar så vet man inte hur alla homosexuella är för att man har en gay kompis, man kan inte förstå sig på alla med Aspergers för att ens moster har det och en person med bipolär störning är inte alltid en mall för alla andra. Men man får ändå en ökad förståelse för vad som kan röra sig i sinnet hos den andra.
Jag har ju börjat städa igen. Efter ett års paus.
Att ha en depression är bra konstigt. Nu kan jag se hur förlamande det har varit och - till viss del fortfarande är. Jag vet inte om det är bra eller dåligt? Kanske vill jag inte se vilka glapp och brister som har uppstått det sista året.
Innerst inne är jag en quick-fix person, alltså problem ska lösas på nolltid och med den snabbaste vägen. Fast en insikt har format sig i mitt inre om att vuxenvärldens förmaning från barndomen kan stämma, ni vet "genvägar är senvägar".
För jag tänker att jag hade kunnat undvika ganska mycket om jag bara hade orka haft tålamod och rent mod att ta itu med vissa bekymmer längre tillbaka. Då hade jag lagat mat, jobbat, tränat, socialiserat mer nu. För hushållet, trädgården och mitt sociala liv är det som har fått stått tillbaka mest.
Barnen är liksom alltid prio ett.
Men hur bra föredöme är jag? Den frågan har jag fått. Vad lär sig barnen av mig? Att när man blir mamma så är man i stort sett mamma, inte någon som behöver luft, ljus och värme. Mammor behöver ingen god jord för att växa. Mammor tappar den person de var innan mödraskapet, för att det är så man gör när man blir mamma. Det är vad jag har lärt mina döttrar under lång tid.
Nu kanske någon skulle vilja invända att barnen är ju det viktigaste vi har och så här är det att bli förälder. Men är det så att bli pappa? Jag kan räkna på en hand de fäder jag har mött som verkligen har engagerat sig på föräldramöten, barnens kompisrelationer, tagit lika många vaknätter som mödrarna. Nej hör ni, jag tror inte att det biologiskt går att skylla på att pappor i mindre utsträckning inte vet Astas klasskompisars namn. Första halvårets vaknätter kan jag till viss del köpa då jag tror att hormoner från graviditet och förlossning kan göra kvinnor mer vaksamma av evolutionsskäl.
Men om barnet är adopterat kan jag inte ens köpa dilemmat "mamma sover minst". Fast den här texten går inte ut på att män är dåliga föräldrar. Den går ut på att även om jag försöker göra mina barn glada, och ibland överkompenserar för att jag vet att de har sett mig ledsen, så överför jag quick-fix tänkandet på dem om de har otur.
Jag hoppas snarare att de ska se mig som ett varnande exempel. Man ska inte göra som mamma. Men så var det det där med att barn gör som man gör och inte som man säger. Där är jag nu. Hur bryter jag mitt mönster? Hur visar jag mina flickor att föräldrar inte bara är föräldrar utan människor - utan att ge alltför mycket avkall på våra relationer? Tips mottages tacksamt!
Det känns som i tonåren, när jag funderade på att flytta hemifrån hade jag väldiga samvetskval ska ni veta. När mina kompisar medvetet smet ut, kallade sina mammor kärringjävlar (notera bristen på pappor, de var inte på banan under åttiotalet) och skaffade pojkvänner till höger och vänster då levde jag ut mitt tonårstrots genom att umgås med mina kompisar. Det betyder inte att jag var en lättnad att ha som dotter, bara att jag konstant undrade hur mamma skulle reagera.
Så vissa saker valde jag bort, precis som jag gör nu, men med barnen. I efterhand inser jag att det har varit en usel metod eftersom att den ledde mig till utmattning. Jag hoppas mina barn kallar mig kärring, slänger igen dörrar, sticker till kompisar och tränar sig i att göra det de vill. Inte alltid det som de tror situationen kräver. Vem vill bära offerkofta livet ut?
Den här reflekterande texten är knappast upplyftande, inspirerande eller rolig. Vad den är är en mild varning. Kära medföräldrar, mammor och en del pappor, ibland kan det verka som att det är viktigast att hålla sina barn glada och nöjda för stunden, men ibland är det viktigt att våga gå på bio med varandra trots att femåringen gråter hos mormor. Många gånger så gör vi eftergifter för att göra andra glada, men då visar vi att vi själva är oviktiga, den roll vi spelar är en roll som går ut på att ständigt vara andra till lags.
Jag har mig själv att skylla. Jag tycker inte att det är någon annans fel att jag gick in i väggen som det så fint heter på allmän svenska. Jag hoppas bara att jag kommer igenom andra sidan av väggen och inte ligger kvar avsvimmad framför den vägg som bara stod där en dag. Jag kan ju passa på att damma golvlisten medan jag bara ligger ner.
...fyllda av lek, även för stora barn och barnsliga vuxna.
Andra dagar är fyllda av fyller år:
Min mamma och syster fyller år med två dagars mellanrum, så nyss var det Falun en dag och Västerås nästa.
Tyvärr känns en del dagar så här:
Det är de dagar jag är liten och trött, inte särskilt stor eller stark. De är de dagar som jag påminns om att jag bara är en människa och jag har bara två händer. Jag kan inte trolla, inte väcka döda eller utföra mirakel. Jag kan inte ens tro att mirakel kan ske då.
De ensamma dagarna.
Då jag helst vill vara ifred.
Det är de dagarna jag vill flytta, rymma eller bara vara någon annanstans. Lämna Mora i backspegeln. Ändra den utlagda kursen. Vidga mina vyer, ta familjen till något annat ställe och bara börja om. Fast det var ju de där andra dagarna då solen skiner också.
