"You don't know what you've got 'til it's gone (Joni Mitchell never lies)"

Dag 16- Favoritbild jag tagit själv runt jul

Jag är ingen fotograf, jag är möjligen en dokumenterare men fotar inte alltid så lysande. Det blev uppenbart när jag letade genom datorn.Så jag gick lös på gamla old school foto-album, för jag har knäppt kort många år. Så till slut hittade jag två bilder som är från forna jular. Ingen scanner har jag använt så foto på foto.

Det är ett kort på min styvfar i hans hem, min bror sitter bredvid. Jag tycker om det här kortet för att det är så typiskt min styvfar. Det syns inte så väl men julgardinerna hängde snett, lite tobak på bordet efter de självrullade cigaretterna. Hans egna tavlor på väggen som överröstade alla julpynt.

Just den här julen gjorde min man, som då var min pojkvän, och jag en så för oss typisk julturne för att alla släktingar skulle hinna träffa oss. Min styvfar hade väl firat själv under dagen men nu kom hans son, och hans två styvbarn med en pojkvän. Vi hade hämtat upp mina bröder innan. Vi hade det bra och han drog sina skämt som han alltid gjorde. Sen ringde någon. Förmodligen undrade den som ringde vad han gjorde för helt plötsligt sa han: "Jag firar jul med min familj". På något sätt har det där alltid gjort mig så rörd. För så var det. Vi var en familj oavsett om vi var halvsyskon, min mamma och Lennart, min styvfar, var skilda.

Det här kortet är två av mina systrar som sitter med min äldsta dotter emellan sig. Det har också några år på nacken. Här hade Sol fyllt ett år tre dagar tidigare den 21 december, i år fyller hon femton år. Mina systrar var 6 respektive 7 år här, och de vaktade min skatt så väl. Den här bilden tycker jag om för att den utspelar sig under en tid då jag ännu inte hade förstått uttrycket "små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer". Det låter väl lite dystert.

Men här låg hela livet framför dem som vit snö ingen beträtt. De var så glada den dagen och fyllda av den sorts julglädje som är typisk för barn. Sol som endast var ett år var bara glad ändå. Här visste jag bara att mina favoritflickor satt samlade på min favoritdag under året.

Nu är min styvfar död, mina systrar nått tjugo årsåldern bägge två och är utflugna ur boet. Min tonåring längtar efter friheten man får när man flyttar hemifrån och har tagit körkort, man får ju göra så mycket när man är vuxen ; P Vi har ju så friiiia och stora möjligheter att göra vad vi vill när vi blir vuxna, inte sant. Nåja. På den här bilden ovan hade de fortfarande känslan av att "there is no place like home" och "mamma vet bäst". (Samt storasystrar får bestämma över sina småsyskon vill jag tillägga.) Halleluja!

Fotbollar gör grisar glada

Idag har Lothar födelsedag. Inte Lothar i Mandrake som ni kan se på bilden här, utan min styvfar Lothar Lunde aka Lennart Kjellsson . Nu kan han tyvärr inte njuta av någon tårta eftersom att det är ett tag sen han lämnade Guds gröna jord. Sextiofem år skulle han ha blivit om inte universum hade så underligt sinne för humor. Jag skriver så för att omständigheterna runt hans död fortfarande känns surrealistiska och en smula underliga. Han hade fyllt sextio år och av en massa anledningar så bestämdes det att han skulle flytta från Mora till Los våren 2005. Hans bror hade köpt ett rangligt hus mitt i obygden som brodern skulle ha som pensionärshus. Jag tror att tanken var att de skulle bo där tillsammans och röka cigarrer och se på film, för det var en sak de hade gemensamt. Filmintresset.

Det var bara det att Lennart hann inte bo där mer än knappt en månad när han fick lite krämpor. Ont i magen och så. Vårdcentralen där han bodde hade varit oförskämd sa han till mig minns jag och de skickade hem honom med en uppmaning att inte dricka sprit. Nej han blev inte bättre utan fick åka till sjukhuset i Hudik. Sen fick han åka hem men brorsan var lite orolig han skulle väl inte gå och bli riktigt dålig nu. Nej, nej sa Lothar, han kände sig bättre nu. Men det var inte bättre. Grannen hittade honom, för han hade också oroat sig och bestämde sig för att knacka på. Vad ska man säga. Egentligen tror jag inte på det än.

Fast jag följde med stackars lillebror för att städa bort pappans saker  från huset, fast jag bakade till begravningen och fast vi tänder ljus på kyrkogården varje år. Jag förstår faktiskt inte. Bara nu när jag skriver trillar tårarna som de gör när jag tänker på allt. Jag är en sentimental toka som har en tendens att vara en softis. Men man måste ha träffat Lothar för att förstå hur cool kille vi pratar om här. Tack vare honom har jag utvecklat mitt stora filmintresse och han har berättat om Picasso och alla spännande konstnärer sen målade han ju själv. Planer på någon sorts utställning finns för man ska inte undanhålla världen en sån skruvad konst som hans. Det är inget man hänger i en barnkammare eller där lugn och ro ska råda : D
Sen är det han som har visat mig bröderna Marx, Chaplin och framförallt Monty Python. Han gillade komedier. Gärna slapstick a la Buster Keaton och dylikt men det är inte my cup of tea. Sen är det alla hans skumma maträtter och experiment han hade för sig. Excentrisk kan man lugnt påstå. Pölsa med alla möjliga grejor i, jag ryser fortfarande när jag tänker på det.

Hans favoritplats var nog fäboden i Ryfsel (Rybsel) där kunde han måla,dricka och kontemplera i lugn och ro. Hans lillebror Bo tror att Lennart är där nu, han tycker sig ha märkt vissa tecken och så kan det nog vara. Han gillade det gröna och skogen. Solrosor var något av hans blomma tycker jag. Han odlade dem gärna och som en stark symbol för livet tilltalades han nog av dem. Jag tänker i alla fall på honom när jag ser en solros.