Sunn, barndom och annat elände.

Att vara barn är minsann ingen dans på rosor. Det kan Sunn, i Terri-Lynne Waldwiks barn/ungdomsbok Som om jag vore något mycket dyrbart, intyga. Man har så många tankar och man är så utlämnad till de vuxna och vildheten i barnets väsen. Sunn gör en sak som hon bittert ångrar. Hon är med några "kompisar" och går påskkäring, men det hela urartar när ledaren för gänget uppmanar de andra att anfalla bygdeorginalet "Tokgubben".

Boken berättar mycket om ett barns ångest, vuxnas tendens att undanhålla information från barn och det är inte alltid så bra i slutändan. Det är också en bok om förlåtelse. Att förlåta sig själv och andra. För mig som har ett barn i Sunns ålder blir det extra intressant. Historien kryddas lite av att huvudkaraktären sanndrömmer och att språket vill måla upp bilder för oss läsare, både metaforiskt och med själva beskrivandet av bilder.

Egentligen ingen jättespännande bok så, men finstämd och lågmält så kan man följa en flickas kamp för att göra det som hon anser vara rätt. Sen att Waldvik slänger in en Bullerbymormor är väl en slags bonus för vissa, men på ett sätt så hade jag önskat att någon av Sunns föräldrar hade fått spela "den kloka gumman rollen". Rekommenderas till barn ca åtta-tolv års ålder.

Själv kände jag att man glömmer så lätt hur jobbigt det kan vara att genomgå barndomen. Mina flickor är mitt i stormen. Men när jag ser min lilla brorsdotter, eller som i helgen min kusin småttingar kan jag inte låta bli att känna en lätt känsla av medlidande inför alla dessa år som komma skall, och även om de blir övervägande bra så vet jag som de flesta vuxna att det kommer svåra dagar i alla människor liv.

Resväska

Doors

An open door says, “Come in.”

A shut door says, “Who are you?”

Shadows and ghosts go through shut doors.

If a door is shut and you want it shut,

     why open it?

If a door is open and you want it open,

     why shut it?

Doors forget but only doors know what it is

     doors forget.
                        (Carl Sandburg)

Lämnade tonåringen i Malung på kalas igår. Kunde inte låta bli att, som vanligt, tänka på vilken trollskog det ser ut att vara alla dessa mil mellan Mora och Malung. Varje gång jag kör där själv brukar jag scanna sidorna efter älgar, eller i värsta fall troll. Vill ju helst inte köra på något. Det hela fick mig att minnas hur jag övertygade mina lekkamrater om att vi var tvungna att offra löv och andra dyrbarheter till chokladgumman som bodde i skogen bredvid oss. Det gjorde vi för att få komma in i hennes domäner : )

Jag känner ofta, även nu, att när man träder in i skogar att det finns portaler, dörrar, som delar upp världar mellan sig. Ute är vår civiliserade värld med rinnande vatten och el, internet, hus och mat som lagas i ugnar. Men i skogar är den gamla världen kvar. Jag gillar den världen.

Den påminner mig om sidor hos mig själv jag tyckte om. Hon som hade fantasi, som trodde så mycket på att det fanns en mystisk värld att upptäcka att hon fick andra att tro på den ibland. Hon som tyckte om att leka. Hon som visste att ibland måste man gå igenom vissa dörrar för att komma någon annanstans.

Just nu känns det som att jag stänger väldigt många dörrar, men inte kommit mig för att öppna så många nya. Jag är i limbo. I vänthallen. Tåget går snart men jag vet inte ens vilken perrong jag ska gå till. Vilken dörr leder var? Ibland handlar det bara om att bestämma sig. Inte om att fatta rätt beslut. Men än så länge går jag här med mitt paraply och släpar på den här väldigt tunga resväskan. Den börjar bli svår att stänga igen nu. Förhoppningsvis så hittar jag en bra dörr som leder till den rätta perrongen, bara tåget inte redan har gått då!

Wanted to belong here

Häromdagen skrev en gammal klasskompis på facebook att han snickrade ihop ett rum åt familjens tonårsson. Min gamle bekant slogs då av tanken på hur pojken hade så mycket framför sig medan han hade så mycket bakom sig och kände ett stygn av avundsjuka. Tänk när alla världens möjligheter låg framför hans fötter.

Jag kan förstå att många känner så. Själv tror jag att de flesta skulle hoppa över den känsla av obekvämhet man kände under hela puberteten, men gärna kunde få tillbaka alla valmöjligheter. Det kan man såklart inte, men jag kan inte låta bli att känna att det är fel. Det är ett misstag av oss som kommit över den där rusiga tiden att ge upp på det här sättet. Vem bestämmer att vi inte kan få göra hur många val till som helst i livet? Oftast vi själv, men...bara för att vi är "uppfostrade" så av samhället vi lever i!

Jag betraktar roat och oroat min tonårsflicka när hon går igenom denna tids alla känsloskiftningar. Det är inte lätt. Hon vill så gärna flytta ifrån den lila ort vi bor på, hon vill ha mer. Mer möjligheter, mer utrymme för sin personlighet och mer helt enkelt. Jag kom till den här platsen som nästan sex-åring och kan så väl förstå varför hon känner som hon gör. Många av mina vänner och bekanta har känt precis som hon. Och jag själv.

Vi bor på ett vackert och magiskt ställe om man bara vill se det. Men när man är i vissa faser av livet då räcker inte naturen och den lokala andan till. Skidor är inte allt. Kurbitsmålning är inte som ett besök på Louvren. "Bitå" är inte samma exotiska mat som bläckfisksallad med tentaklerna synliga.

Jag unnar min dotter att få flytta härifrån och att få vidga sina vyer, kanske kommer vi göra det allihop en vacker dag. För jag vill också känna att jag fortfarande kan välja. Att jag fortfarande har livet framför mig.

Till dig Sol, och alla som känt småstaden krypa dem in under skinnet. "Out of the darkness and in to the sun".