"Döden, döden" , som Astrid och hennes systrar sa! Spoilervarning från DÖDEN/Gardell

Om man som jag har läste Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar, så vet man att namnet på den sista och relativt nysläppta boken heter Döden. Den första heter Kärleken, och andra Sjukdomen. Jag måste ändå få säga att alla tre hade kunnat heta 'Kärleken' för det är den känsla som genomsyrat alla tre böckerna. Men naturligtvis finns det ett bra och logiskt skäl till att Gardell valt titlarna så här, genom att visa förloppet av HIV-smitta till AIDS-döden. Att bli kär, eller ha sex till att bli sjuk på det mest fasansfulla vis, utstött och pestbesmittad i andras ögon, till att slutligen dra sitt allra sista andetag.

Som i de två föregående böckerna varvar Gardell rena fakta med huvudkaraktärernas berättelser. Att skriva om den sista boken utan att det blir spoilers är svårt så vid tillfälle skriver jag det. Det känns så otroligt verkligt och hudlöst att följa Rasmus, Benjamin, Paul och de andra. Inte så märkligt då böckerna baseras på en verklighet som nyss skett, och sannolikt sker. Ta bara Ryssland som avskräckande exempel.

Man behöver inte tycka om att det finns människor som förälskar sig och har sex med en människa av samma kön. Det förstår jag och respekterar att vi alla tycker olika. Men jag kommer aldrig acceptera segregering, förtryck, tortyr,mord eller allra märkligast - våldtäkter på människor som har en förkärlek för sitt eget kön. Ändå har vi i vårt upplysta land knappast varit skuldfria i frågan. Jag bor i Mora. Den ort där, Gardells man, Mark Levengood blev nedslagen för ett tiotal år sedan. Bara på grund av sin läggning. Det är ett litet ställe där fördomar mot homosexuella, invandrare och feminister frodas. Så jag förstår så väl att huvudpersonerna i Tatuh flyttade ifrån sina hemorter för att bli "fria" i en större stad.

Tillbaka till boken och nu blir det SPOILERS så sluta läs nedanför om ni vill spara vissa läsupplevelser till er själva.


Spoiler: Jag blev så klart otroligt tårögd och ledsen när jag läste om alla tragiska dödsupplevelser, och hur partnern i samtliga fall ignorerades av den dödes familj och släkt. Värst var nog Rasmus föräldrars behandling mot Benjamin. Där känner jag hur okvädingsorden bara vill trilla ur min mun. Mjuka fina Benjamin som är trogen, omhändertagande och aldrig lämnar Rasmus sida för någonting. Så just därför blev jag så glad när jag fick läsa om Pauls noggrant arrangerade begravning, av honom själv. För att parafrasera från Karl-Bertil Jonsson, det var förbanne mig det finaste jag har läst sen jag konfirmerade mig!

Varning vissa spoilers för Gardells del två av "Torka aldrig tårar....."

Att läsa känslosam litteratur är egentligen inte riktigt jag. Men ni vet hur det är! En vacker dag så tar man på sig en blå strumpa istället för en orange och så slutar dagen med att man råkat låna "sorgeböcker" på biblioteket. Gårdagens regnande ökade känslan av vemod så det passade bra.

För läste jag del 2 i Gardells Torka aldrig tårar utan handskar/Sjukdomen. Precis som den första delen så håller Gardell balansen mellan romanen och informationspamfletten väldigt bra. Jag minns faktiskt en del av det Jonas Gardell återberättar om medias framställningar, särskilt minns jag tv-profilen Jacob Dahlin. Han som älskade Alla Pugatjova. Själv älskade jag mest Jacob, för han var en av de få som stack ut på Svt.

Den död som berörde mig mest i Sjukdomen är Bengts. För alla berörde de mig, men just hans sätt att tackla sitt sjukdomsbesked var så gripande, surrealistiskt och hela den delen kändes väldigt mycket som ett slags stream-of-consciousness grepp som jag personligen uppskattade. Något jag uppskattade ännu mer var fulheten. Rasmus visas upp som den hela och äkta människa han är. Underbar och vidrig samtidigt.

 Trogen och otrogen på samma gång. Kärlek det är inte enkelt, alla älskar inte eller uttrycker inte kärlek på samma vis. Man ska inte tro att det sätt man själv älskar på är det enda. Det tycker jag Gardell har fått fram. Då menar jag inte hetero vs homo, utan den inviduella inställningen.

Från ett laddat ämne till ett annat, Johanna Nilssons Jag är den som skall komma, tar upp värdelös psykvård, utanförskap på djupet och vad som händer när en mamma blir svårt psykiskt sjuk efter att hennes väntade dotter dör i magen vid sex månaders utveckling.

Jag läste några recensioner och fann dem märkligt ljumma. I mitt tycke har Johanna Nilsson fångat upp en ovanlig och svår reaktion på något som inte får hända men ändå gör det. Någon recensent skrev att det var svårt att få någon personlig känsla för Bernice som huvudkaraktären heter. Jag håller absolut inte med. Det kanske beror på att Bernice under sin psykos tror att hon är Jesus syster och ska frälsa världen.

Religion är lite fult och töntigt i många kretsar, det avskräcker aningen. Men för mig som har religion som specialintresse är Bernice personlighet, både som den var före Liljas död, och under psykosen oerhört fascinerande. Tragedin är fullbordad i och med att hon tas in på psyket och hennes man och två små pojkar på fem respektive tre år kämpar med att förstå vad som händer.

En sorglig, gripande historia som förtjänar mer cred än Arbetet, SvD och DN s recensenter gav den. Kanske måste man själv ha fått missfall, förlorat ett barn och samtidigt ha någon slags andlighet för att kunna känna något för Bernice, det är möjligt, men jag tycker att den här berättelsen kan ge de som vet väldigt lite om psykiatrisk vård en fingervisning om hur det kan vara. Tyvärr.

Jag kan inte lämna er så här sorgsna och deppiga, så jag visar att nu finns det bodies till bäbisar med mustascher på. Sannolikt kommer min brorsdotter Melina få den här, för något kul ska man väl ha. Tänk er en snart tiomånaders yrväder i denna och kanske en neonfärgad tyllkjol. Jepp, så får det nog bli. (Men schhhh, hennes mamma vill helst klä henne mest i rosa - underbar färg, men omväxling förnöjer.)

Tårar

"Benjamin skrattar och säger att det man aldrig haft kan man inte sakna - och av någon anledning godkänner alla kring bordet trots att det så uppenbart inte är sant. För naturligtvis kan man sakna något man aldrig haft, någon som man inte träffat eller något man aldrig fått lära känna" (Torka aldrig tårar utan handskar, sid 249, Gardell).

Ja helt uppenbart så citerar jag Jonas Gardell från hans första bok i en romantrilogi, denna heter Torka aldrig tårar utan handskar. Jag erkänner dock att jag gjorde det när jag läste den här oerhört starka boken om den kamp, smärta och kärlek som skildras.

I början av nittio-talet så läste jag till förskolelärare och medverkade i ett grupparbete med ett på den tiden laddat tema: hivsmittade barn i Sverige. När jag först hörde talas om den i folkmun sk bögsjukdomen sa man Aids eller HTLV-111, viruset "döptes" om till HIV och sades vara ganska lättsmittsamt.

Vi undrade så klart om det verkligen var så. Andra funderingar var hur många smittade fanns i Sverige, och hur många var barn. Framförallt vad hände med barnen. Vårt sökande efter svar tog oss till allt från Noaks Ark till Sveriges dåvarande enda specialdagis för smittade barn. De gick alltså på ett separat dagis. Vi fick intervjua personalen, men absolut inte barnen.

Det här var inte för att man trodde att vi skulle bli smittade utan för att skydda deras integritet. För oss studenter var det här ett brutalt uppvaknande. Var det så här det var i Sverige? Det var en annan värld.

Gardell skriver så att mitt hjärta blöder. Hur han lyckas fånga ångesten huvudkaraktärerna känner inför sin homosexualitet, rädslan, äckelkänslorna och utanförskapet. Jag uppskattar det sätt han väver in fakta om sjukdomen, dess spridning, fördomarna kring ALLT omkring. En genomtänkt och gripande bok jag varmt rekommenderar.