31 december 2012

Johnny Mnemonic: "You can't shoot me." Takahashi: "Not in the head."

"Säg mig en sista sak, sa Harry. "Är det här verkligt? Eller har det hänt i huvudet på mig?" Dumbledore log glatt emot honom och hans stämma lät hög och stark i Harrys öron, trots att den vita dimman sänkte sig och fördunklade hans gestalt.
"Det är klart att det händer inne i huvudet på dig, Harry, men varför i all världen skulle det betyda att det inte är verkligt?"
(Harry Potter och Dödsrelikerna - J K Rowling)

Jag brukar säga att det nästan omöjligt att översätta dikter från ett språk till ett annat. Vissa gånger när jag läser en bok på engelska och senare läser den på mitt hemspråk svenska tänker jag på hur svårt det verkligen är att översätta särskilda saker. Dialekter, pronomen eller kulturella skillnader som betyder en sak i ett land men något annat i andra länder.

Men det verkligt svåra problemet, som jag ser det, är att vi människor alltid översätter ord....även inom vårt eget språk. Ordet "älskling" använder vissa som ett heligt ord enbart riktat mot den partner de älskar, vissa använder det som ett ord för att uttrycka varma känslor mer platoniskt till vänner och bekanta. Vem använder det rätt?

Inte konstigt att gräl kan uppstå när vi människor alltid har känslomässiga kopplingar till alla ord vi har insorterade i vår databank. Vad som känns oskyldigt att säga inuti mitt huvud kan uppfattas som stötande av någon annan.

Vi lever i våra huvuden, och alla har vi vår egen version av verkligheten. Men, det viktiga är att påminna sig om att min verklighet inte är bättre eller sämre än någon annans. Så inför det nya året tänk på det! De allra flesta människor som du irriterar dig på kanske bara behöver en översättare som skulle använda dina ord så att ni lättare förstod varandra, och vice versa.

Gott Nytt År, Happy New Year och up yours domedagspredikare!!!! 2013 kommer att bli ett awesome år för oss allihop, 'cause I said so!

25 december 2012

En synnerligen god jul.

Gårdagens julafton firades i svågerns hus med makens släkt på hans fars sida. Det fanns godis i långa rader, mat så man fick spader och julklappslekar som roade.
Det var en synnerligen god jul, som avslutades med egen klapputdelning i vårt eget hus. Själv fick jag en fin uggleklocksberlock, iTunes-presentkort och lite annat. Men mest rörd blev jag nog av att mina ömma moder hade ordnat en film åt mig som jag förknippar med julförberedelser. "Beatrix Potters Sagovärld", den gick alltid på tv när mamma julstädade och jag försökte koncentrera mig på att höra musiken till de dansande figurerna. Den togs bort från tv när jag blev vuxen och jag har tyckt det varit trist. Men nu, så har jag all möjlighet att återskapa magin : D

Juldagen firades med makens släkt på hans mammas sida. En berest familj, där patriarken T. köpte denna tjusiga skjorta när han jobbade i Ghana för ett tag sen. Så vi har lyssnat på Lars Vegas Trios tribute till olika skoterljud, hyllningssånger från Ghana till Obama och ätit ännu mer god mat.

De två saker som mest förvånat mig under dessa två dagar är 1) att jag smakade en smula rökt älghjärta (jo för en vegetarian så är det en smula konstigt att chansa så...det var svinäckligt), 2) att min yngsta dotter fick en väldigt stark allergisk reaktion med rödflammigt ansikte idag. Tur att resten av oss är allergiker så att vi alltid har med oss medicin.

Det sistnämnda innebär att den enda allergifriska personen i familjen inte är det längre. Så nu blir det kontroll för nöt allergi eftersom att det är det enda vi kunde tänka på som hon hade gjort annorlunda var att äta nötter. (Sånt har vi ju aldrig hos oss eftersom att jag, hrm, kan reagera om nån äter sånt om jag står nära.

I morgon är makens fars annandagbjudning inbokad, och sen tror jag att jag ska sova ett par dygn : )


23 december 2012

Part 2

Årets julgransklädning klar, check. Julfilm med familjen tittad på, check (Arthur Christmas - helt ok). Kokat knäck, check. Trängts med folk på affärer, check. Tvingat motvilliga barn in på deras rum inför natten, check.

Tonåringens nyaste granpynt till hennes egna gran. Fröken A. som jag ibland kallar mig andra mamman åt hjälpte till att dekorera....Decibel rörde i knäckkoket och latade sig mest. Hon hade ju klätt sin gran för någon dag sen redan.
Lillasyster tar julen på stort allvar. Så hos oss står t o m mjölk och kakor framme...i fall att.

Så vi har tre granar, fyra om vi räknar halvmetersgranen i gästrummet där lillebror M. sover nu under dessa dagar.

Det blir jul ändå, fast det inte kändes så ett tag. Klart - saker blev inte som jag tänkt, eller ville i vissa fall. Men vet ni vad? Det är helt ok.



Dan före dan part 1

I dag ska granen kläs. Vår vita som jag tjatade till mig förra året, för att sedan känna lite att grönt hade sina fördelar det med. Så i år bestämmer jag - inget lila glitter i granen. Sorry Daniel och Nova- I år är det opa mamma-style!

Vinter som jag vill ha har jag fått. Glittret behövs inte i granen egentligen, för det finns i snökristallerna som lyser upp vår lilla ort nu. Annat var det förra året, slask och tråk. Ironiskt att första året det känns oviktigt så får jag den här presenten.

Har suttit nu under natten och kompilerat musiklistor. En med utländsk julmusik (98 % engelskt), och en med svensk musik. Men bägge listorna blandade huller om buller med finstämt och sen helt plötsligt dyker Sean Banan upp efter Sissel.

De viktigaste julsångerna är (utom inbördes ordning): Gläns över sjö och strand, Raska fötter springa tripp,tripp,tripp och så Mer Jul naturligtvis. Jag klara mig inte utan Billy Mackys Christmas is all around us, Nat King Coles The Christmas Song och slutligen Let it snow, let it snow, let it snow. Ok, ni kanske inte har sett varken Die Hard 1 eller Love Actually...men gör det då ni hinner ju. Sen förstår ni varför dessa sånger har en plats här.
Avslutningsvis så ska alla ha jul. Medelklassen, rikisarna, alkisar, knarkare och allt annat löst jäkelskap. Det här är allas sång.


21 december 2012

Grattis på födelsedagen

Grattis på 14-års dagen Sol. Vem kunde tro att sista Twilight filmen skulle få dig att bli vampyriserad : ) Så varsågod, Bellas Lullaby.


20 december 2012

Klarvaken

 Sitter ni och väntar på jordens undergång? (Thunder rumbling, castles crumbling*). Ibland behövs inga spådomar för att det ska kännas som att man själv är ett olagt pussel, med alla bitar slängda åt alla håll och kanter. Hela ens liv kan kännas som en undergång. Jag är ledsen men så kan det vara ibland. För vem som helst.

Jag har sett mycket elände bland vänner, släkt och bekanta detta år och särskilt denna höst. Vi fungerar alla olika, själv är jag mottaglig för andras känslor. På gott och ont. Ibland kan jag tom överempatisera. Särskilt med de som står mig närmast. Särskilt mina barn. Lider de, så lider jag. Den här hösten gick jag helt över gränsen för min egen förmåga att fungera som supermamman. (I am trying to hold on*).

Denna vackra stjärnklara natt tränger en slags sanning in i min själ. Jag kan inte ändra på en annan människas öde, eller väg om den personen inte vill det. Jag kan varken bota, hela eller transformera människor, skeenden eller val. Så nu ska jag träna på att inse det lite mer. Att kunna acceptera att livet är ibland sorgligt, att det som jag upplever som negativt inte är jordens undergång. (God knows that I tried, seeing the bright side*).

Så med mycken möda och stort besvär så ska jag göra mitt allra bästa för att se livet, och andra människor som de själva vill vara och inte som jag trodde var bäst om de var. (I'm not blind anymore*).  Jag lovar inget annat än att jag ska försöka. Att acceptera. Att låta livet falla lite som det vill, att inte kontrollera. Nu först ser jag min egen roll i mitt eget drama.

Så den här julen och resten av mitt liv så hoppas jag att jag kommer vara klarsynt. Nu kan man ju undra vem som ska plocka i hop alla pusselbitarna. Det måste var och en göra själv, särskilt våra barn och ungdomar. Som förälder är det vårt jobb att visa dem att vi som vuxna klarar av att lägga våra egna pussel, så att de i sin tur kan se och lära sig hur de själva kan göra det den dagen det behövs. Eller kanske under hela livets gång.

*Wide Awake, Katy PerryTro

19 december 2012

Natt

Ännu en vaknatt med mig själv : D "Alla sova i enslig gård". Utom tossor som jag förstås. Har tillbringat ett bra tag med min tvättmaskin för att inse att den är verkligen trasig. Tyvärr med tvätt inuti sig. Maskiner och jag = osams.

Egentligen är jag inte så arg för att tvättmaskinen strejkar, eller för att en del kläder kan hinna bli förstörda innan jag med våld forcerar luckan i morgon. Mest häpen och trött blir jag av att det allt mer går upp för mig hur beroende jag är av maskiner, el och andras uppfinningar. Jag tror inte de var lyckligare förr när allt skulle handtvättas, eller att det faktum att mörkret föll så var stearinljus allt de hade att lysa upp sina hus med.

Undrar hur det var för de första människorna? Eller som jag nyligen hört sägas, någon fick en dålig idé och gick från varma Afrika till kalla ställen där behovet att skydd från väder och vind var större. Ibland sitter jag och tänker på min vän som vid renovering av sitt kök med självklarhet installerad en smal gjutjärnsspis bredvid den vanliga. "Man kan ju få strömavbrott". Jo, tack. Man kan få avbrott på en sabla massa när man har vant sig vid magin som kallas el.

Jag är glad att jag lever nu. Just här. I mitt fåniga lilla Mora. Trots köld, snö och min typ av kultursvält. Fast jag skulle önska att jag inte behövde alla maskiner för att få kontakt med er därute. Utan dator, iPhone, bärbara hemtelefonen hur hade jag haft det då? Lugnt? Fridfullt? Nej då hade jag grubblat över vad som händer i världen.

Hursomhelst behöver jag ett ekonomiskt mirakel nu, och jag tänker ha positiva tankat om det tills det går i uppfyllelse. Men vem vill köpa nya bilar soda streamers, tvättmaskiner eller hårddiskar, inte jag.

Jag ska köpa resor till hela världen när jag blir superrik. Först tar jag tonåringen och D+Deci till Japan. Sen bjuder jag morsan och svärmor på en spasemester där det är lagom varmt och drinkarna är lika goda som de är i fantasin. Det blir mycket när vi drar till ComicCon ett helt gäng. Halva Rambergsklanen räknar jag med, och andra kära random nördar. Så blir det Etiopien med en kvinna och hennes dotter som ska få uppleva ett hemland hon inte minns....men spökar i bakhuvudet.

Jag gillar inte USA, men de har Harry Potterland där så det är ett måste. Om vi inte ska förnya våra bröllopslöften på ett superromantiskt miljonbröllop, så kan man ju få gifta sig på kommandobryggan till Enterprise. Så ni ser jag har planer jag.

Tänk bara att få abonnera en kryssning med alla tjejer i släkten. De som känner mig vet att jag räknar släkt lite generösare än de flesta andra. Så mina syskon, och deras syskon och bara nån jag känner mig systrig med. Antar att det bara är morsan som vill hänga med till Svalbard.

Jag önskar att jag hade kunnat ordnat oss alla dessa fantastiska resupplevelser i julklapp. Sannolikt blir det mest blogg God Jul, sms, julkort och en och annan present. Men vet att jag hade önskat er bättre upp en så när julkorten trillar in.

Själv önskar jag mig mest att alla får må bra. Lamt va? Men det är verkligen det enda jag kan tänka på. Tänk om varenda varelse vaknade upp med känslan av att allt är som det ska, och småhinder löser sig alltid. Tänk att vakna med känslan av att livet är det mest roliga, fantasifyllda och häftigaste vi någonsin kommer att uppleva...och så kommer vi på att vi gillar den tanken.


16 december 2012

Om censur

Ja. det har väl knappast undgått de flesta som intresserar sig för media att vi får en ändring i årets upplaga av årets upplaga av Kalle Anka och hans vänner. Man har bestämt sig för att klippa bort en sen i "Tomtens verkstad", där en docka speglar tidsandan då filmklippet gjordes. En docka som ser ut som de karikatyrer vita gjorde av svarta.

Min första reaktion blev..neeeeeeeej så här kan de inte göra!!! Jag älskar ju hela den lilla filmen, ta inte bort något. Sen kom tankarna in på all kritik som riktats mot Stina Wirsén, se ex HÄR efter hennes barnbok som nu är film, "Liten skär och alla små brokiga". Jag har också läst svar från Wirsén som t ex DETTA.

Sen kom tankarna in på Tintin, att Pippis pappa är negerkung, och att i min kakbok från början har ett recept på negerbollar. (Själv säger jag chokladbollar, och saffransbullar om saffransbullar istället för kinesbullar.)

Var ska vi dra gränser för censur? När är den rättfärdigad? Hur kan jag som vit, medelålderskvinna någonsin sätta mig in i hur det känns att tillhöra en majoritet av världsbefolkningen som behandlas som en minoritet i många fall. Jag har inget sätt att relatera till detta på ett annat sätt än att jämföra med hur jag kan känna mig diskriminerad som kvinna.

Jag tror inte Wirsén menar något illa, eller Astrid Lindgren. Men varför är det så viktigt för oss att få behålla traditioner som sårar eller befäster undermedvetna fördomar inom oss? Disney är amerikanskt, där har man en historia som vi i Sverige inte delar. I USA finns det en stor del av befolkningen som är ättlingar till afrikanska slavar, dessa människor känner sig nog inte alltid så bekväma till mods när de får se äldre skildringar där de framstår som lite "bonniga", okultiverade eller närmast som apor. Disney äger rättigheterna och har rätt att göra som de vill.

Däremot så blir det fel när man som vi också hört att man bestämt att pepparkakskostym förbjuds pga att man tror att mörkhyade svenskar tar illa upp. Det slår nog helt fel tror jag. Min åsikt är att vi bekämpar rasism genom att rösta på icke rasistiska partier, och uppmanar alla större partier att våga ta upp frågor om invandring och att de slutar behandla frågan som het potatis.

Det är en hårfin skillnad på att vara nationalist och rasist ibland. Det är också konstigt att man inte kan få säga att man tycker att invandringen ska regleras utan att bli stämplad som rasist. Men, att traditioner, ritualer och vanor förändras får vi acceptera.

Tänk på julsången "Raska fötter springa tripp,tripp"......."vem står där i pappas julerock jo det är vår julebock han har säkert klappar". Denna visa från sent 1800tal/tidigt 1900tal talar om för oss att den så självklara jultomten inte är så gammal. Ta julgranen, adventsljusstaken eller läs på om luciatåg.

Men censur, vi har ett problem...för var ska gränserna sättas? Jag vet inte. Hur kan det exempelvis vara ok att människor som är uttalat främlingsfientliga får samlas sista november, men en del skolor varken vågar ha pepparkaksgummor eller sjunga svenska nationalsången? Jag bara undrar.

13 december 2012

Lucia och kallt

Insåg just att jag får mer känsla av att titta på Gina och Kodjo när de kör musikhjälpen än vad jag fick av dagens Lucia. Jag är så förbaskat konservativ att jag bara tröttnar ur på alla dessa märkliga trestämmor på mina favoritjulsånger, och sen är förnyelse kul. Dock inte när det gäller Lucia. Där drar jag gränsen. Själv önskade jag mig Christmas is all around us av Billy Macky. Men frågan är om den hinner spelas så jag får lov att dra mitt eget strå till mig själv.

Hade tänkt visa er mina pepparkakor som jag gjorde efter en förlaga i nån av årets jultidningar. Så fina rumpor med snygga trosor...men jag kommer inte åt några bilder alls just nu så det är lite svårt.

Annars så lästränar jag upp mig till min gamla "klass". Lovecraft tog mig dagar att läsa och äntligen har jag fått läsa om den läskige Chtluhu och lite annat. Han är ojämn som novellist, men när han får till det så blir det obehagligt bra och läskigt. H.P Lovecraft, vilket namn på en skräckförfattare : )

Jag har snöat in på John Ajvide Lindqvist. Till min stora glädje lyckades jag läsa ut Lilla Stjärna på en och samma dag. (Ja, jo det låter kanske inte så konstigt men tro mig det är svårt att inte kunna göra saker som man kunde men vissa dagar så känns det som att jag närmar mig min vanliga läshastighet/förståelse.) Efter att jag nyligen läst Johns novell/sommarprat/småtexts bok känner jag att jag har hittat en författare som slår an precis rätt sträng hos mig. Så jag tog mig an Människohamn före Lilla stjärna.

Att vara förälder och läsa hans böcker kan vara lite jobbigt för det är så svåra teman som behandlas. För ett år sedan tror jag inte att jag hade varit mogen för dem. Men nu känner jag att jag ser förbi skräckelementen i berättelserna och kan fokusera på persongalleriet. De utsatta människorna, de svaga, de starka och de annorlunda. Jag tror att det jag uppskattar mest är att han lyckas lyfta fram det som jag själv vill förstå, det här med att det är svårt att vara annorlunda i en värld som vill stöpa oss i samma form.

 Sen har vi det här med barn. De är söta när de sover, eller hur. Det är väl så man säger. Jag tror att de flesta föräldrar sitter med skuldkänslor för saker de sagt eller gjort mot sina barn, eller tänkt. Nu pratar jag inte om barnmisshandlare eller missbrukarföräldrar. Jag menar hon den trevliga grannfrun, eller din snälla farfar. För det är märkligt att ha barn. Den som inte håller med får stå för det. Jag står dock för att jag själv tycker att det finns mycket litet som är enkelt eller självklart med att ha ansvar för en annan människa som först är helt värnlös och som sen växer upp till en ny vuxen.

Den som har läst Människohamn kan säkert känna igen sig i det här med skuld och förträngning. Den som läst Lilla Stjärna och har barn som, tja vad ska jag säga...har spårat ur eller är väldigt annorlunda kan nog känna väldigt starka känslor efter att ha lagt ifrån sig boken. Mobbning och barns naturliga elakhet (just det inga tecken runt naturliga) är också centrala teman i många av hans verk. Jag blev mobbad. Men främst utstött. Efter fjärde klass svängde det. Inte så att jag blev mobbare, men jag blev mer lämnad ifred och andra barn vågade närma sig mig mer.

På inget sätt är varken jag (eller författaren) unika. De allra flesta jag har träffat har minnen från skoltiden som är plågsamma. Vuxna som blundar, är maktlösa och barn som vill hävda sig på den annorlundas bekostnad. Djur stöter ofta bort artfränder som inte stämmer in i gruppen. (Få mig inte att börja om höns, dessa stentuffa och många gånger grymma typer.) Vi är också djur. I Ajvide Lindqvists böcker känns det mer tydligt. Vi är offer och förövare.

Det är Lucia och kallt. Mörkret bekommer inte mig, tack och lov. Det är mitt element. Men stark kyla. Tur att omtänksamme maken har ordnat åt småfåglarna, för snön är djup. Men för er ljussörjare, snö är vitt och lyser upp och döljer allt.

08 december 2012

Det finns post...och sen finns det POST!

Häromdagen kom jag och maken hem efter en kall och lätt snöfylld promenad. "Kom du ihåg att ta i posten idag?", frågar han. Nej såklart inte, jag minns ju inte så bra som jag skulle vilja längre. så jag går till brevlådan och tar in posten. En försändelse stack ut lite mer än de andra.

Ibland får man brev som gör att man bara sätter sig och slår händerna över ansiktet. Det här var/ är ett sådant.
Jag grät innan jag hann öppna det.
Det var invirat i ett annat brev, kanske svårt att läsa men jag försöker visa det ändå.
"Our deepest apologies!
Due to a faulty owl, the attached letter has not been delivered in time.
I hope the delay did not cause you much inconvenience and we look forward to serving you again.
Feel free to contact me via owl if you have any concerns you wish me to address.
Sincerely
Ulula Strix
Lost Owls Department"
Ja, mitt antagningsbrev från nuvarande rektorn Minerva McGonagall. Nej, det fanns inget frimärke eller poststämpel på brevet. Ugglor är ju smidiga, om de inte är som tex Erroll. Men jag överser med förseningen.

Brevet som vilket barn som helst skulle vilja ha. Jag kommer aldrig bli vuxen, och det är jag tacksam för. Men aldrig hade jag trott att det skulle kunna bli så här bra : D

Jag har fantastiska människor som gör allt för att mitt hjärta ska få mer rött i sig. Jag är djupt rörd och oerhört tacksam för denna obeskrivligt underbara gåva. TACK!!!!!!!




05 december 2012

"Vi undrar vad gör vi nu?"

Var på min brorsdotters dop helgen som var. Vacker kyrka, mosaiker och lyx på ett helt annat sätt än hembygdens vita kala kyrka.

Den här sången spelades och jag har burit den med mig sen dess. Tänker på min lilla brorsdotter på några månader, på min tioåring och tonåringen som faktiskt ibland skriker "jag hatar dig". Sen tänker jag på Linnea som skulle fyllt år i går, och den mamman som satt i kyrkan på det här dopet som förlorade sin tre månaders flicka i somras.

Jag gråter fortfarande när jag lyssnar på den. Jag önskar att jag hade skrivit den här texten själv...attberopå låtar som man själv önskat att man gjort, eller hur Malin. (I mitt fall är det denna och "Fix you").

24 november 2012

Om pauser

Ibland behöver man en tid i livet för att reflektera. Jo, det är väl dumt att göra det nu så här nära den glittrigaste och glammigaste månaden som vi får.

Men jag är på inre tjänsteresa och återkommer möjligen när passet har förnyats.

Vänligen er Metronyx.

22 november 2012

Bok bok bok

Jag fortsätter min botanisering bland ungdomslitteraturen små spökligheter. Den senaste boken var ett val mest på grund av omslaget.
Miss Peregrines Hem För Besynnerliga Barn, en så underbar titel. Boken är fylld av (enligt författaren) autentiska bilder på barn som har fotograferats, och tro mig bilderna är besynnerliga. Jag spekulerar lite efter att ha läst boken om de borde få äran att ha varit fotohistoriens tidigaste photoshoppade verk.

Ransom Riggs, författaren, har fått ihop en hyfsat spännande bok fylld av, ja besynnerligheter. Huvudpersonen, Jakob, är en ung kille som berättar om sin småtokige farfars historier från sin ungdom. Som litet barn sväljer han allt utan att blinka, men med åldern börjar han inse att farfars historier inte kan vara sanna. Tills den dag livet tar en oväntad vändning och han får all anledning att söka efter Miss Peregrines hem.

Jag misstänker att det kan komma en fortsättning med anledning av det öppna slutet. Boken tilltalar nog barn/ungdomar från ca 12 år och uppåt. Vissa saker är otäcka, och sen kanske det krävs en viss mognad för att få ut mer av boken. Jag gillade den, och författarens entusiasm inför bildmaterialet.

Märkligast idag var nog den här boktiteln som jag, Sol och Nova såg när vi kom till biblioteket idag.
Det är svårt att se, men boktiteln är Sol&Nova, och handlar om flickan Nova som träffar sin skyddsängel, som visar sig vara en "busig och charmig skyddsängel som heter Sol". Både jag och döttrarna häpnade.

I övrigt ska jag försöka mig på Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist. Vid sidan 39 är jag mer förtjust i JAL än någonsin. Hoppas de fortsätter så : ) Boken är fylld av sommarprat, noveller, och lite annat smått och gott.


16 november 2012

Det lackar mot...det där rödaktiga med glitter och ni vet

Det är bara drygt 5 1/2 vecka kvar till julafton och vanligtvis skulle jag nog ha märkt det särskilt som att den här damp ned i postlådan förra fredagen:
Jag tycker nog fortfarande att 2010 års julnummer var det bästa hittills, det enda jag spontant kände var att jag vill testa att göra egna sockerbitar i roliga former. Men jag kanske är svårflörtad just nu. Det fanns ju många kakrecept osv men inget riktigt nytt. Bloggerskan Clara, från "Underbara Clara" är med på ett reportage för er som följer henne.

Annars så är det här nog det enda som verkligen fått mig att fundera över julen:
Japp gott folk det är vad ni tror, fotade det på Ica Maxi igår. Jag väntar bara på en adventskalender för deppiga - en ny tablett bakom varje lucka med roliga färger. Men katterna blir nog glada.

Själ köpte jag tre kalendrar, en Haribo till Nova, en Kinder till Sol...och till mig själv köpte jag samma sak som jag gjort i flera år (utom förra) - Bamses julkalender. Det finns 25 luckor på dem och som vänstervriden serieälskare varför skulle jag sluta med det bara för att tiden går?


15 november 2012

We are the champions....och så Linus, Salem och Jack förstås.


Gårdagens stora glädje var (det vet redan alla ni som ser mig på FB) att vår Decibel tillsammans med tre andra unga damer vann sin skolas talangjakt. Visst kan det sägas att det är viktigare att validera barn än att bekräfta dem och att alltid "belöna" dem när de nått yttre framgångar.

Till er vill jag säga -  alla människor behöver få känna sig som en vinnare ibland.
Vi har godkänt den här skolans krav att inga barn får visas offentligt på nätet utan föräldrars tillstånd. Så då de är fyra och jag är en laglydig medborgare så visar jag här Deci i rollen som den opålitlige pojkvännen. Önskar jag kunde visa filmen jag tog i skolan,  : ) Inte riktigt min musiksmak med det är i alla fall denna låt som inspirerade flickorna till sitt framträdande.
Nova skulle förmodligen utbrista men det här är ju Astroversionen. (Men mammor förstår ju inte skillnaden riktigt, sen var det svårt att hitta Cher med en bra version överhuvudtaget Deci!)

Själv har jag mest växlat mellan att lyssna på "Why worry" med Dire Straits samt "Det löser sig" med Timbuktu, för att nån timme byta sinnesstämning och lyssnat till "This womans work" av Kate Bush. Men i dag ska jag sikta på Salem al Fakir.



Gårdagens utflykt gick till Edsbyn där en ung Linus fyllde tonåring, men kom jag ihåg att knäppa några kort neeeej. Men den fantastiska presenten som Krimskramsan skickade med till Deci ska ni få se. Mamma är lika avundsjuk som hon blev glad över dessa:
Fråga mig inte varför en del av bakgrunden till texten är vit. Något internt Blogger skämt gissar jag.


13 november 2012

Spökhistorier, dans och krokar

Fortsätter min rundvandring i barn och ungdomslitteraturens spök/skräcknoveller. Men den sista boken jag läste är lite som tusen och en natt. Dvs varje kapitel innehåller en separat historia, men dessa berättas av en dam för en ung man/äldre pojke då deras tåg fastnar i en tunnel.

Chris Priestley har skrivit denna Spökhistorier från den mörka tunneln, och även om jag som vuxen inte fann historierna sååå skrämmande så är boken i sin helhet riktigt intressant även för en tant : )
Jag gillade upplösningen, miljön och konversationen mellan dessa två aktörer.

Historierna handlade om barn eller ungdomar och de fasansfulla och spöklika öden de möter. Robert som huvudpersonen heter är en skeptisk och logisk person som inte tror på nonsens eller övernaturliga fenomen. Inte heller uppskattar han känslosamhet. Hans medpassagerare, den historieberättande damen, finner det lustigt och verkar vilja ändra hans uppfattning om saken. Han blir så småningom varse att det finns mer mellan himmel och jord som kan förklaras logiskt.

Annars har det varit SM-tävling i Streetdance i Västerås i helgen, där Deci tyvärr inte gick vidare. Jag frågade henne hur det kändes efteråt när hon inte gjorde det. Då säger hon glatt "Det gör inget för jag tycker själv att jag dansade bättre än någonsin". (Tilläggas bör att hon hade varit sjuk större delen av veckan och bara gick till skolan på träningsdagar för att bevisa att hon var frisk nog att gå och träna, och av ren envishet så skulle hon med och göra sitt bästa.) Det kändes jätteskönt att höra. För det viktiga är att man själv känner att man har gjort något man är stolt över.

Stolt är jag också över min händige man som efter att jag suckat över hans kläder slängda på tvättbrädor, upphängda på spikar har snickrat ihop denna och satt upp i vårt sovrum så nu finns det upphängningsmöjligheter.
Återigen körde han återvinning. Hittade lite trä att såga i, fann morfars gamla metallblanka krokar som han helt enkelt sprayade med svart färg av något slag et voila! (Fast raring om du läser det här inlägget så tycker jag att jyskpåsen är lite småful, bara så du vet ; P)

09 november 2012

Saker att göra när man går på helspänn

Åh vilken vecka. Trots min naiva förhoppning om att allt kommer att ordna sig så har det väl inte riktigt gjort det. Hela tiden försöker jag sysselsätta mig så jag grubblar mindre. Men så kommer nätterna. Så allt jag skjuter bort på dagarna kommer då. Söker balans i tillvaron.

Har väntat sen början på ett besked som hade underlättat lite grann i alla fall. Hoppats, trott och ställt in mig på det. Idag är sista postutdelningsdagen för veckan.

Så jag går på ett möte som varar en timme och fyrtiofem minuter. Läser, skriver mail till lärare, styrelseordföranden, sjukanmäler två förkylda barn. Och bakar tonåringens älsklingbröd.
Flingsalt och parmesanfocaccia.

Sen tvättar jag tre maskiner tvätt. Hänger upp, sorterar. Har ordnat så att min lilla danserskas favoritlinne är rent till danstävling i Västerås i morgon.Sms:ar vännen om resan. Leta efter adresser på nätet. Fyllt i nästa veckas alla möten, träningar och sammankomster i min agenda.  Gjorde belgiska våfflor åt Nova, som vi sen kan ha med som matsäck.
Sen efter halvtre vågade jag gå ut och hämta posten. Men bestämde mig för att gå till sängs direkt utan att passera gå.

Nu kan jag inte göra mer för att ordna upp något denna vecka. För att travestera Chris Martin. "I tried my best but didn't succeed....I feel so tired but cannot sleep,  stuck in reverse".


Nu försöker jag tänka på alla ljusen som ska leda mig hem.

08 november 2012

Baudelaire och lite konst

Har gjort mitt bästa med Charles Baudelaires diktsamling Det ondas blommor. Jag säger gjort mitt bästa för poesi, det är inget att leka med. Jag insåg direkt att jag borde tränat mer på min skolfranska så jag kunde få läsa dessa dikter på originalspråket, men jag får ju bara hoppas att den svenska översättaren gjort sitt jobb bra.

När vi snackar Baudelaire, snackar vi rejält mörka dikter med tunga teman som död, sex och religion. Hade jag läst denna som sextonåring så misstänker jag att jag hade gått omkring med boken i skolväskan hela tiden : ) Det är mycket symbolik (dikter går ju ofta ut lite på att maskera det man vill säga så det får man ju ta som läsare), och man får nog ut mycket mer av De ondas blommor om man har lite kontext som hjälper en att ana var Baudelaire vill att vi ska tänka åt för håll.

Bibelhistorier är nog ett måste, samt en smula grekisk-romersk litteratur kännedom. Annars blir syftningar på ex "Lethe, Lesbos eller Litania" saker som inte ger ledtrådar. Men jag tror att man kan få ut en del av den här författarens ångest ändå. Ta de sista raderna på "Litania till Satan":

"Satan, ha misskund med mig i mitt djupa elände!

Adoptivfar för dem som Gud, förblindad av vreden,
en gång jagade ut ur en jordisk lustgårds Eden,

Satan, ha misskund med mig i mitt djupa elände!"

Själv tyckte jag att det mest skrämmande var hans dikt till författaren Viktor Hugo, inte ur en makaber synvinkel utan för att den visar på den negativa bild Baudelaire måste ha haft mot ett särskilt folkslag. Dikten heter "De sju gamlingarna" och det jag reagerade på är detta utdrag:

"Han var inte böjd, men bruten: i rät
vinkel var ryggen krökt där han gick
stödd på en käpp, och allt detta lät
honom likna, i haltande gång och skick,

en trefotade jude, ett haltande djur."

Lite osympatiskt i mina ögon, men boken är väl värd att analysers, läsas och kanske förfasas lite av.

Något trevligare var konstutställning Decibels klass hade i måndags. Först måste ni bara få se vad som hängde på dörren på deras klassrum : )
Ett så tjusigt collage med bilder på alla barnen i Halloweentappning.
Alla barn hade sina verk till display på och runt sina bänkar, och in i det sista satt några konstnärer och skapade.

Kreativitet och barn är det bästa som finns, så vad kan vara bättre än kreativa barn.







07 november 2012

Helgen som gick

Helgen har bestått av lite kyrkogårdsvandring, och lite lugna saker.
Men också av firande då maken fyller år 4 nov. Så det är väl lite därför Halloween dekoren alltid sitter uppe då, för har man börjat fest dekorera varför ta ner det när kalas är på G iaf.
Han fick allra det viktigaste - öl, kläder och biocheckar : ) Så han var glad och nöjd.
Nöjd var han också över sina egentillverkade marsipanpumpor. Jepp i år fick han baka allt själv till sitt kalas då undertecknad har tappat stinget lite.
Gästerna verkade nöjda med utbudet. saffranssockerkaka (ja det är faktiskt mindre än sju veckor till jul så det får man baka nu), mjuk chokladkaka, fyra olika smileykakor., man blir lite gladare när kakan ler mot en...då känns det som den vill ätas upp.

Nu är Halloweenpynten nedplockade och vi har hela novembers mörker framför oss. Men det finns en skönhet i det med.


31 oktober 2012

Halloween så fin

Här är lite tyst sen tonåringen for till Stockholm idag och minstingens planer inte blev riktigt som hon ville. Men vi har pyntat och stått i ändå.
Förberedelser inför Novas pumpa. Idag vill hon ha sin pumpa iordninggjord.
Första hugget ha,ha. Nova har skissat med blyerts men det syns inte här. Men knivarna överlät hon till modern.
Jag skulle också se ut så här om någon öppnat mitt huvud.
Likdelar kyler man väl helst, men bårhuset är för lång att gå till i denna halka så jag tänkte att kylskåpet hemma duger väl.
Novas vision förverkligad. För mycket godis. Bättre att må illa än att vara död.



Jag och familjen önskar er alla en glad Halloween.



30 oktober 2012

Lite av varje

Halloween närmar sig med stormsteg, och så mycket som vi orkar förbereder vi här hemma inför det. Godis är inköpt, dekorationerna inventerade och många är redan upphängda.
Inköpt i BLGE, smakar lite plast enligt en godisexpert i vår umgängeskrets ha,ha. På just den unga damens gård har de detta fina pynt som gjorde Decibel och mig smått avundsjuka.
Jag menar vem vill inte ha en headless horseman på sin gård : )

Min yngsta häxa har redan hunnit varit på två Halloween tillställningar, medan hennes ömma moder mest dansar med Gomez Addams i fantasin ; P
Min egen kära "Gomez", alias maken förbjöd mig under en veckas tid att gå in i garaget för att han arbetade på ett projekt. Jag trodde det skulle vara något till själva garaget men icke. Han ville ge mig något jag har önskat mig så himla länge men vi har inte haft råd att köpa.

Av Sols gamla säng byggde han en kokbokshylla åt mig att ha i köket, med en pynthylla på. Snickrade, slipad och målade. Den är inte sned, bara fotografen när hon knäppte bilden. Jag blev jätteglad såklart. Glada överraskningar kan man aldrig få för många av.




26 oktober 2012

Eleanore

Nu är jag förmodligen galen, men jag vaknade med en berättelse i mitt huvud denna morgon. Jag skrev ner den på en halvtimme och det är som att den skrev sig själv. Nu tänker jag lämna ut mig själv och visa den för er. Jag drömde upp början och sen rullade tankarna vidare när mina ögon slogs upp.

Hela dagen pockade Eleanore på att jag skulle berätta. Så på kvällen gjorde jag som hon ville. Om någon tar illa vid sig eller bekymrar sig så ber jag om ursäkt, men vill påpeka att alla som skriver har historier inom sig som måste ut och annars så skulle världen vara tyst.

 Namnet är verkligen inget jag själv jag skulle valt men som sagt så är det inte jag som valt det. Denna saga är en blandning av mig själv, andras historier och det alltid så märkliga undermedvetna. Men novellen/sagan är sin egen. Den är inte redigerad eller kontrollerad med tanke på kommateringar eller grammatik. Men det är precis som det ska vara.

'Jag ligger i halvslummer när jag hör hennes tassande. Ni vet det där tillståndet när man befinner sig mellan vaka och sömn. Hon säger ingenting utan försöker smyga in i mitt sovrum. Det är ju så att när man lever i en familj så lär man sig till slut att urskilja alla familjemedlemmars fotsteg utan att faktiskt se dem. Så jag vet att det är hon.
Hon kryper försiktigt under mitt täcke för att lägga sig så nära mig som möjligt. Jag ler men blundar fortfarande. ”Eleanore” säger jag bara. Hon svarar inte. Men jag är van, hon ett tystlåtet barn. Det blev en smula kallt när hon lyfte täcket, fast det kan jag stå ut med.
Hennes namn ska inte uttalas 'Ellinor' eller 'Ellenor', utan bokstaven a ska höras. Ele-a-nor, men det sista e:et är tyst. Jag gillar det, att hon är så noga med uttalet. Det är inget namn jag själv skulle ha kommit på. Själv gillar jag mytiska namn, eller namn från böcker. Men jag tröstar mig med att det är ganska likt namnet Lenore, som Edgar Allan Poe skrev om. Jag gillar Poe också.
Jag är van vid nattvandrande barn. Mina barn har alltid sovit dåligt. Jag själv med för den delen. Dock blir det tröttsamt att aldrig få en hel natts sömn. Det påverkar hela dagsformen om ni förstår hur jag menar. Om man inte sover bra kan man lätt ställa in mjölken i frysen eller hitta strumporna i medicinskåpet. Men åter till nattvandrande barn. När det gäller mina stora flickor så har de oftast drömt mardrömmar eller vill att man ska hämta vatten oavsett tid på dygnet. Är man nyvaken är man så dum att man inte ifrågasätter varför de inte kan ta vatten själva. Mardrömmar är något annat förstås. Då måste man trösta och lugna ner barnet. Allt går i alla fall ut på att man måste lämna sin egen säng.
På det sättet är Eleanore ett så enkelt och lättskött barn. Hon kräver aldrig att jag ska komma upp ur min varma bädd eller vill höra tröstande ord under nattens mörka timmar. Det enda hon vill är att vara där jag är. Hon är helt enkelt aldrig mörkrädd. Jag älskar alla mina barn, men hon är ändå minstingen och det kommer hon alltid vara. Jag önskar att jag kunde beskriva henne så det gjorde henne rättvisa. Mina andra två raringar är ljushåriga och blåögda, men annars inte särskilt lika. Eleanore är absolut inte lik sina systrar alls. Hon är mörkögd och har mörka dansande lockar som ringlar sig ned till axlarna. Hon är väl lika lång som de flesta treåringar. Hennes leende är helt enkelt förtjusande, jag blir lika glad varje gång jag ser det. Men det blir inte så ofta som jag skulle vilja.
Hon är lite mammig. Vilket utgör ett ganska stort problem när jag ibland måste lämna henne. Jag kan ju inte vara hemma jämt. Min man verkar inte riktigt se henne eller förstå hennes speciella behov, det är något som gör mig lite stressad. De stora flickorna är inte heller till någon större hjälp. De går ju i skolan hela dagarna och på helgerna har de fullt upp.
Det börjar bli ganska kallt nu så jag vaknar till på riktigt. Det är bara vi två hemma, för det är en helt vanlig torsdag. ”Vad ska vi göra idag då Eleanore?”, frågar jag. Hon sätter sig upp och lägger huvudet på sned som för att visa att hon funderar. Sen kryper hon ur sängen och pekar ut från rummet. ”Jag vet, du vill att jag kommer upp”, säger jag, ”men först måste jag brygga lite te”. Hon surar lite ser jag men klagar inte. Det är sällan hon gör det. Så kommer jag plötsligt på att jag hade lovat henne sist att vi skulle ta fram alla mina gamla barbiedockor så hon fick titta på dem.
Ingen av hennes storasystrar har någonsin gillat dockor. En genusforskare skulle nog ha gnuggat händerna av förtjusning över de stora flickornas aversion mot kissande babydockor, trasdockor och framförallt barbiedockor. Jag tyckte alltid att det kändes lite trist eftersom att jag hade sparat alla leksaker från min barndom och i hemlighet önskat mig döttrar så jag fick ta fram dem igen. Men, men, de ville hellre leka med lego, dinosaurier eller affär. Det är ju bra lekar, och jag tvingade aldrig på dem något de inte ville ha.
Nu tittar jag på min truliga treåring och frågar leende ”Var det så att du trodde att mamma hade glömt bort att vi skulle ta fram dockorna, det är klart vi ska göra det”. Nu kommer hennes bleka, nöjda leende fram. Så det var där skon klämde. Hon är så van att människor alltid har struntat i henne att det blir en negativ förväntan, och det förstår jag. Jag tror att det är därför hon alltid ska vara nära mig för jag är alldeles för svag för henne. Hon har blivit bortskämd och det är mitt fel.
Efter teet så sitter vi framför en dammig kartong nere i källaren och packar upp dockor och dockkläder. Hon hoppar upp och ner av förtjusning. Jag vet att hon aldrig har sett barbiedockor. Sen är hon ju så liten att de dockor hon sett har inte haft bröst och aftonklänningar ha,ha. Jag blir alltid glad när hon blir glad.
En sak som hon däremot avskyr är nallebjörnar. Sådana där fluffiga, mjuka som man ger småbarn. Jag minns en gång när Eleanore fick vad engelsmännen kallar ett temper tantrum och hade förstört varenda teddybjörn i hela huset. Det var ludd och uppslitna björnar överallt. Det var inte lätt att lugna ner resten av familjen kan jag säga. Jag försökte prata med henne och sa att nu hade hon gått över gränsen, och fortsatte hon på det viset när hon blir arg så måste jag och resten av familjen flytta. Det låter kanske hårt men jag blev så förtvivlad att jag inte tänkte mig för. Jag vet fortfarande inte varför hon hatar björnar.
Nu ser jag att det börjar skymma och snart kommer maken hem. Bägge storasystrarna har sms:at att de kommer senare för de är med kompisar. Jag vet att Eleanore blir lite nöjd när det bara är hon och jag. Helt plötsligt drar en mörk skugga över hennes nyss så glada ansikte. ”Vad är det min vän”, frågar jag. Hon kravlar sig fram till mig och kryper upp i mitt knä och till min stora förvåning snyftar hon. Nu blir jag orolig. Det är inte likt henne. ”Men Eleanore, varför gråter du?”. Jag förbannar mig själv tyst, för ända sen jag slängde ur mig det där med flytten så har hon varit sig lite olik. Det är mitt fel tänker jag. Varför kan man inte bara få gå någon konflikt hanterarkurs innan man skaffar barn.
”Mamma”, säger hon till slut. ”Mamma, när kommer du att dö?” Så det är det som gnager henne. Hennes separationsångest har inte blivit bättre sen den där nallebjörnsincidenten. ”Jag vet inte lilla vän”, svarar jag. ”Varför kan du inte dö nu för?”, frågar hon och ser på mig med sitt tårstrimmiga ansikte. Jag tittar medlidsamt på Eleanore, och kramar om henne ännu hårdare fast jag vet att jag snart kommer att få frossbrytningar. Men det förtjänar jag efter att jag skrämde upp henne med mitt prat om flytten. ”Därför att, Eleanore, jag hade inte hamnat här i huset”, försöker jag förklara. ”Det vet ju du”. Men nu snyftar hon ännu högre, nästan hysteriskt. ”Sen har jag ju resten av familjen att ta hand om, det är ju inte bara du och jag som bor här. Jag älskar resten av min familj med”, säger jag. Hon nickar, vi har haft den här diskussionen förr. Hon vet att om man dör för att man är sjuk eller någon annan dödar en så fastnar man oftast där man dog. Men om man dör för egen hand är reglerna annorlunda.
”Eleanore, du måste helt enkelt vänta tills jag dör av naturligare orsaker än det du föreslår”, jag försöker hålla min röst lugn. ”Känns det bättre om jag lovar att aldrig flytta”. Nu nickar hon igen. ”Sen får du lova att aldrig mer skrämma dina storasystrar som du gör ibland, inga mer trasiga leksaker eller kalla vindar. Du vet vad jag menar!”. Eleanore med de mörka vackra ögonen tittar upp på mitt ansikte och suckar, ”Jag lovar mamma”.'

24 oktober 2012

Rysliga noveller

Har i sann oktober anda försökt att höja stämningen inför Halloween genom att titta på små läskigheter, och har egentligen velat läsa lite stämningsfulla böcker också. Men som jag nämnt är koncentrationen sviktande. Men då kom jag på den briljanta iden att leta novellsamlingar för då krävs max femtio sidors kraft.

Vuxenavdelningarnas förslag på mitt bibliotek kändes inte så lockande men så såg jag att på barn och ungdom hade de ställt upp en avdelning som behandlar spöklikt och magiskt. Halleluja. Jag tog Tag dig i akt, en sammanställning av andras verk av R L Stine. Samt Kelly Links Pretty Monsters - Fel Grav och andra berättelser.

Stine har valt ut små berättelser av Bram Stoker, Ray Bradbury och lite mindre kända (för svensk läsekrets) författare, samt tagit med några av sina egna noveller och dikter. Boken är charmig och varje del introduceras av Stine på ett lugnande sätt. Boken är ju riktad till barn. Jag tänker mig att från tio år är den lämplig. I alla fall om man inte har väldigt mörkrädda barn.

Nu var den lite riktad mot de yngre barnen, men vad Kelly Links bok gjorde på barnavdelningen kan jag undra. Jag älskar den här novellsamlingen. Link har författat tänkvärda, märkliga historier som imponerade på mig i alla fall. Vissa av novellerna hade så många undertoner och lager att jag tvivlar på att det är en barnbok.

Min favorit är nog den sista om ett tvillingpar som flyttar till ett historiskt hus med sin far (klart mamman är död :D). Eller den om de mystiska trollkarlarna i Perfil som passas upp av barn. Och den röda tråden är väl på ett vis att det är barn som är huvudpersonerna i alla novellerna. Men varför har vi den uppdelningen?

Jag förundras ofta över hur genrers sätts och hur böcker ska passas in i dessa. När de gäller barn och ungdom så kan jag tycka att där vore det kanske ibland en ide att ha någon markering att vissa böcker är lite mer lämpliga till en femtonåring istället för en nioåring. Men det är också svårt.

Jag minns vilket ramaskri det blev när Harry Potter böckerna "växte" i allvar med huvudpersonens ålder. Arga föräldrar skrev insändare om hur hemsk Rowling var som tog livet av Sirius Black, men framförallt kom reaktionerna när Dumbledore dog.

Ja, visst. Men Skallepär och Skorpan dog också. I Hungergames och i Engelfors trilogin dör folk som flugor. Kanske borde man dela upp böcker i 'för känsliga läsare' eller 'för de som gillar vulgärt språk'. (Har ni läst Våtmarker vet ni vad jag menar.)

Nej det är svårt att sätta böcker i fack eller i lämpliga läsaråldrar i många fall. Jag är i alla fall väldigt nyfiken vem som bestämmer vilka böcker som ska sättas var i boklådor och bibliotek.

23 oktober 2012

Den orangea högtiden närmar sig

Min favorithögtid har sedan några år tillbaka inte varit julen, även om den är en fantastiskt snubblande nära första platsen på prispallen. Men nära skjuter ingen hare. Vinner gör istället den högtid som står för dörren, Halloween/Allhelgona.
Jag har lite smått börjat pynta.
Varför alla gravljus? Det är inte för att jag tänker "the more the merrier, utan för att jag känner ganska många som bor under jord numera. Det blir så med åren. Man samlar på sig - liksom.

Min nya favoritmugg, köpt på ÖB.

Ser fram emot att dricka te ur den. Mitt favoritte är "Gröna Södermalm". Min Sol har ett annat favoritte, Masala Chai.

Det är så fint att jag måste visa det : )

Annars gör jag inte så mycket. Vill helst inte gå utanför dörren. Vill helst bara sitta i min fåtölj och titta ut genom vardagsrumsfönstret på fåglarna. Det är nog mitt största nöje just nu.

17 oktober 2012

Tid

Sitter och äter orangea kakor och mår sådär.
Bakade dem till Decibels födelsedag. De heter Balmoral Shortbread, och receptet är taget från Prinsessornas Kakbok. Mjöl, smör och socker...och orange färg som jag la till själv. Jag fick boken av Krimskramsan för ett tag sen och jag gillar att titta i den då den får mig att tänka på min gammelmormor.

Inte för att jag vet om hon var rojalist, men det är själva känslan av en tid som är oåterkalleligen bortsprungen. Varken bättre eller sämre än någon annan tid. Fast allt som påminner om en annan tid än nu känns lockande.

Att bero på tid har jag äntligen läst ut The Time Traveler's Wife av Audrey Niffenegger. En fantastisk kärlekshistoria som känns både spännande och djupt romantisk. Den handlar om kärleksparet Henry och Clare som kämpar för att ha en vardag tillsammans trots Henrys massiva handikapp - ofrivilliga tidsresor.

Det kanske inte låter så illa men t ex när man inte kan ta med sig något vid resorna så innebär det ju att man är spritt språngande naken var man än materialiserar sig, något som leder till ganska många krångligheter för Henry.

Den har filmatiserats och jag har sett filmen för några år sen. Visst uppskattade jag filmen, men nu känner jag att den utelämnar vissa saker. Den sexuella biten som betonas i boken märkte jag knappt av i filmen. Samt att i filmen kändes båda huvudpersonerna mer helylle än de beskrivs i boken.

Den är lite känslosam vilket sannolikt är skälet till att jag dragit på att läsa den. Jag känner mig lite som Bella Swan i New Moon när hennes depression får henne att avsky musik. Allt som väcker sorgliga eller smöriga känslor undviker jag helst. Så när barnen är i skolan så tittar jag på filmer som Zombieland, Hellraiser eller läser tecknade skräcknoveller. Konstigt nog känns det som att det är det som är lättast att stå ut med just nu.

Lyssnar på Beatles medan jag skriver, just nu spelas "Here comes the sun".

14 oktober 2012

Rött och guld

Stod och tittade ut i trädgården i förmiddags. Den trädgården som jag har avskytt hela sommaren för att den varit fylld av krav, och jag inte kunde möta dem. Men nu, nu är den lugnare. Jag såg på marken och alla löv som fallit, och jag undrade hur det det skulle se ut med de röda löven  och de gula löven i separat högar. Som guld och rubiner på tomten kanske.

Så jag gick ut och krattade ihop några högar med olika färger. (Jag färgsorterade inte medvetet utan de står så långt ifrån varandra vissa träd så en del av marken är gul och den andra röd.) Sen tyckte jag att det var fint nog och gick in.

Firade miss Decibels tionde födelsedag med släkten igår. Hon fick själv välja tema, så då blev det den här saliga blandningen.
Födelsedagsbarnet blev nog ganska nöjd med kalaset, och jag med. Vi hade en hel del långväga gäster som var vänliga nog att köra tiotals mil för den unga damens skull.

Vi gav henne något så onyttigt som en sockervaddsmaskin. (Jag vet men nu kan vi leka tivoli jämt ha,ha.)

Just ja, så fick hon en hårkrusare. Här visas första testomgångens resultat. Det tar tid att krusa hår vill jag lova.

Trots att det var N som fyllde år fick jag överraskningar själv i går. Helt plötsligt plingade det på dörren och en tant fråga N om hon var Anna, vilket hon ju inte är. Då sa denna ganska så ocharmiga madam att "Det här är till Anna - Kläm inte på då blommorna". N såg förnärmad ut när hon överlämnade detta till mig.
Återigen, Birgit blev så rörd att Berit mindes vår gemensamma namnsdag att hon blev alldeles till sig. Nu tänkte Birgit fira det med att sätta på kaffe men när hon tittade i filtret så hade det MÖGLAT, så det blev snabbkaffe till Birgit och gästerna.

En annan stor överraskning var när lillebror Michael chansade och köpte en present för att muntra upp mig.

När jag får upp läsångan igen ska det bli riktigt spännande att se hur Rowling är som vuxenförfattare.
Måste ju läsas bara för att eller hur ; P



09 oktober 2012

Mjukstart av Oktobers roliga rysningar

Jag har börjat att njuta av oktober så smått på lite olika vis. Har sett Woman in Black i helgen och njöt i fulla drag. Daniel Radcliffe är helt ok som hemsökt, sorgsen änkling. Ett plus för slutet som var både vackert, läskigt och sorgligt. Men jo, jag var rejält rädd. Så kaxig kände jag mig inte när jag skulle hämta minstingen från hennes party med kompisarna.

Mindre snygg, men mer fartfylld var Zombieland som jag först nu har sett. Har aldrig gillat zombies, men börjar vänja mig lite. Läste dessutom "The Walking Dead" i seriealbumsformat, första delen bara men blev sugen på mer.

Vackrast hittills i oktober är dock Njupeskär och Idretraktens höstprakt.
Det är Sol som var fotograf den här dagen då hon blev helt begeistrad av de sköna omgivningarna.
Det ser ut som att det skulle kunna titta fram småtroll bakom mossbeklädda stubbar. Vägen till vattenfallet är minst lika fascinerande som fallet själv.

Njupeskär får mig osökt att tänka på Holmes och Moriarity när de har sin sista fight.



29 september 2012

Höst

Hösten är här på riktigt. Lika bra tycker jag. Skördetid och mörkertid. Men än gnistrar de gula-orangea-röda färgerna mot mig när jag orkar lyfta blicken och se all skönhet som faktisk finns där ute.
Min svärfars sambo bevisar härmed att det går att odla vindruvor i Siljanstrakten. Mycket vackra om än lite sura.

Hösten är ett slags avslut men samtidigt fröet till det nya liv som ska spira följande vår. I går begravdes vår unga bekanta. Konstigt nog sken solen fast dagen kändes grå och mörk. Till "Amazing Grace", "Blott en dag ett ögonblick i sänder" och många vackra toner föll många tårar från mångas ögon. Pappans gripande uppmaning till den unga damen vänner att välja glädjen, kärleken och kramas så ofta det går sitter kvar i mitt hjärta i dag.

Det måste finnas hopp och det måste finnas liv.

"Come said the wind to
the leaves one day,
Come o'er the meadows
and we will play.
Scarlet and gold,
For summer is gone
and the days grow cold"
                       George Cooper