Lucia och kallt

Insåg just att jag får mer känsla av att titta på Gina och Kodjo när de kör musikhjälpen än vad jag fick av dagens Lucia. Jag är så förbaskat konservativ att jag bara tröttnar ur på alla dessa märkliga trestämmor på mina favoritjulsånger, och sen är förnyelse kul. Dock inte när det gäller Lucia. Där drar jag gränsen. Själv önskade jag mig Christmas is all around us av Billy Macky. Men frågan är om den hinner spelas så jag får lov att dra mitt eget strå till mig själv.

Hade tänkt visa er mina pepparkakor som jag gjorde efter en förlaga i nån av årets jultidningar. Så fina rumpor med snygga trosor...men jag kommer inte åt några bilder alls just nu så det är lite svårt.

Annars så lästränar jag upp mig till min gamla "klass". Lovecraft tog mig dagar att läsa och äntligen har jag fått läsa om den läskige Chtluhu och lite annat. Han är ojämn som novellist, men när han får till det så blir det obehagligt bra och läskigt. H.P Lovecraft, vilket namn på en skräckförfattare : )

Jag har snöat in på John Ajvide Lindqvist. Till min stora glädje lyckades jag läsa ut Lilla Stjärna på en och samma dag. (Ja, jo det låter kanske inte så konstigt men tro mig det är svårt att inte kunna göra saker som man kunde men vissa dagar så känns det som att jag närmar mig min vanliga läshastighet/förståelse.) Efter att jag nyligen läst Johns novell/sommarprat/småtexts bok känner jag att jag har hittat en författare som slår an precis rätt sträng hos mig. Så jag tog mig an Människohamn före Lilla stjärna.

Att vara förälder och läsa hans böcker kan vara lite jobbigt för det är så svåra teman som behandlas. För ett år sedan tror jag inte att jag hade varit mogen för dem. Men nu känner jag att jag ser förbi skräckelementen i berättelserna och kan fokusera på persongalleriet. De utsatta människorna, de svaga, de starka och de annorlunda. Jag tror att det jag uppskattar mest är att han lyckas lyfta fram det som jag själv vill förstå, det här med att det är svårt att vara annorlunda i en värld som vill stöpa oss i samma form.

 Sen har vi det här med barn. De är söta när de sover, eller hur. Det är väl så man säger. Jag tror att de flesta föräldrar sitter med skuldkänslor för saker de sagt eller gjort mot sina barn, eller tänkt. Nu pratar jag inte om barnmisshandlare eller missbrukarföräldrar. Jag menar hon den trevliga grannfrun, eller din snälla farfar. För det är märkligt att ha barn. Den som inte håller med får stå för det. Jag står dock för att jag själv tycker att det finns mycket litet som är enkelt eller självklart med att ha ansvar för en annan människa som först är helt värnlös och som sen växer upp till en ny vuxen.

Den som har läst Människohamn kan säkert känna igen sig i det här med skuld och förträngning. Den som läst Lilla Stjärna och har barn som, tja vad ska jag säga...har spårat ur eller är väldigt annorlunda kan nog känna väldigt starka känslor efter att ha lagt ifrån sig boken. Mobbning och barns naturliga elakhet (just det inga tecken runt naturliga) är också centrala teman i många av hans verk. Jag blev mobbad. Men främst utstött. Efter fjärde klass svängde det. Inte så att jag blev mobbare, men jag blev mer lämnad ifred och andra barn vågade närma sig mig mer.

På inget sätt är varken jag (eller författaren) unika. De allra flesta jag har träffat har minnen från skoltiden som är plågsamma. Vuxna som blundar, är maktlösa och barn som vill hävda sig på den annorlundas bekostnad. Djur stöter ofta bort artfränder som inte stämmer in i gruppen. (Få mig inte att börja om höns, dessa stentuffa och många gånger grymma typer.) Vi är också djur. I Ajvide Lindqvists böcker känns det mer tydligt. Vi är offer och förövare.

Det är Lucia och kallt. Mörkret bekommer inte mig, tack och lov. Det är mitt element. Men stark kyla. Tur att omtänksamme maken har ordnat åt småfåglarna, för snön är djup. Men för er ljussörjare, snö är vitt och lyser upp och döljer allt.