Jag visste väl att det kan vara farligt att campa!!!

Åh, det är inte så ofta jag lägger ifrån mig en bok och har så många frågor och funderingar som jag hade igår kväll. John Ajvide Lindqvist är ju en av mina superfavoriter bland författare (notera: inte svenska bara utan rent generellt), och jag kan inte säga fingret på vad det är som gör hans berättarkonst så tilltalande.

Kanske är det det 'andliga' släktskapet till Stephen Kings sätt att lägga upp berättandet. Många låtreferenser (och det älskar jag), det äckliga nära nog gore-aktiga bildspråket, eller så är det karaktärerna som ofta berör. Sen är det något speciellt med att känna igen miljöer som man så ofta gör i hans böcker. Har man någon koppling till Stockholm känns det mer vardagsbraläskigt, men här i Himmelstrand vete tusan om det spelar någon roll? För här är vi plötsligt...ja var är vi? Jag sträckläste boken igår och sen började jag om, för jag ville verkligen förstå vad jag hade läst. Ärligt talat så förstår jag inte ännu riktigt om jag har gjort det.

Skräckmästaren Ajvide Lindqvist har ännu en gång krupit under mitt skinn. Just nu är det en bedrift för jag grubblar på så mycket annat att jag var rädd att inte bli fångad av boken, men det blev jag. Yngsta dottern ville ha en betygsättning av boken fast jag sa lite svävande att jag vet inte än. Trots att det här är snyggt, vidrigt och sliter tag i den där klumpen i magen så fick jag inte samma känsla som jag fick av min favorit Hanteringen av odöda. Möjligen så är det själva isoleringen av karaktärerna som gör att det vacuum de befinner sig i sprider sig i min lästolkning en aning.

Jag vill inte lägga ut några spoilers vilket gör det knepigt att ge en rättvisande recension. Men mitt största hallelujamoment kom när lilla Molly svarar på sin pappa Stefans fråga vem hon egentligen är. Hon svarar på svenska men alla Björk-fans kommer att dra efter andan lika mycket som jag gjorde. Då fick jag lite gåsskinn på armarna.

Det enda jag vill veta nu är - John när kommer din nästa bok?

Bok i Halloweeen-tider

Min käpphäst var länge att svenska författare inte skrev tillräckligt intressanta böcker för att jag skulle gilla dem. (Jo, till mitt försvar vill jag säga att jag har läst klassiker, nobelpristagare etc.) Barnböcker har länge varit undantaget. Sen läste jag för några år sen mot mina instinkter en bok av en svensk författare. Satt på bussen till högskolan och skulle kanske läst lite lingvistik istället, men jag kunde inte släppa John Ajvide-Lindqvists Hanteringen av odöda. Efter det började jag helt enkelt leta efter svenska romaner och noveller i mitt eget fält. Det är ju det som har varit mitt problem, jag har läst i fel genrers. Om man som jag gillar skräck, fantasy, sci-fi, och böcker som har något onaturligt element i sig då kanske inte man ska tro att man får ut det av Strindberg, Marklund eller Enquist.

Man får mer ut av att läsa en sån här bok till exempel:

Pål Eggerts Borde vara död. Tänkte att nu när Halloween närmar sig så måste det passa att läsa om en själslukande kvinna med en svans av kotor. Kändes rätt.

Borde vara död utspelas i Göteborg och i en miljö som osar av misär, smuts och på samhällets absoluta botten i stort sett. Isa är en tjej i vars spår självmord följer, var hon än går finns döden som ständig följeslagare. Men jag vill säga att bokens huvudperson ändå är Sebastian, som framställs som både våldsam men empatisk, eller ska jag skriva kriminell men ändå moralisk? Karaktären Sebastian arbetar på ett boende för samhällets utslagna, knarkare, svårt psykiskt sjuka och/eller en blandning som det ju så ofta är i verkligheten.

Sebastians bakgrund är en uppväxt i den kristna sekten Jehovas Vittnen, men han själv valde en annan väg. Nu är han lite av en schaman, har man läst Carlos Castanedas böcker får man en uppfattning om den andevärld Sebastian vänder sig till. Med hjälp av alkohol och rökning får Sebastian kontakt med San Simon, Sebastians vägledare som ibland tar över hans kropp och sinne.

Med en uppmärksamhetsförmåga som ligger över det vanliga blir Sebastian varse att den nya aspiranten, Isa, till boende på hans arbetsplats har något över sig som får många av de andra att bli instabila. Sebastian och Isa blir motvilligt intresserad av den andres märkliga livsstil. Isa är van att leva i en värld av självhat, äckel, hunger och död. Sebastian lever ett dubbelliv där han hela tiden försöker balansera sina våldsamma instinkter och sin yrkesroll att stötta den som fallit ur systemet.

Att bli sedd är något av det viktigaste som finns för oss människor enligt mitt tycke. När jag kom över min motvilja mot språket (ja, jag vet - jag är en sipp tant som helt enkelt tröttnat på användandet av könsord och porraktigt språk i alla sammanhang, Våtmarker var droppen) så fann jag en historia om oändlig ensamhet. Varken Isa eller Sebastian blir sedda som de personer de är, med brister och förtjänster. Nu vill säkert nån invända att det här är en roman om änglar, andar och övernaturliga väsen - utöver skildringen av de i samhällets bottenskikt.

Jag säger inte att det inte är det. Jakten på svar efter hur man kan bota Isa, hitta andar efter bortgångna och insikten om att Gud faktiskt kan överge sin egna tjänare borgar väl för att det är en ?????, jag vet inte vilken genre den här boken ska in i. Helt ärligt. Det är kanske aningen Urban Fantasy, det är ju fantasy och i modern stadsmiljö. Sen är det väl skräck med motiveringen att det vore vidrigt med väsen som kan övertala känsliga utsatta människor till att döda sig själva. En svans av kotor talar för sig själv.

Boken som helhet är annorlunda när vi betänker svenskt författarskap. Den är äcklig, jag kände mig nästan i behov av en dusch efter att ha läst den. (Och då tittar jag på tvserien Hannibal utan att behöva tvätta händerna ens.) Det Eggert är bäst på tycker jag är att överföra misären, smutsen och den starka förtvivlan som beskrivs ur så många synvinklar. Vad som jag hade önskat hade varit ett mindre öppet slut. Mer ihopknutna trådar. Efter att ha lagt ifrån mig boken tänkte jag att det här är så man skriver om man planerar en uppföljare, men så kanske det inte är. Det är kanske är ännu ett sätt att skapa en obehagskänsla hos läsaren.

Ibland säger ens recension mer om ens eget tankesätt än författare, och med det i åtanke så läser jag in ganska mycket i att Sebastian har kommit ifrån Jehovas Vittnen, precis som författaren själv. Det här känns därför som en slags bearbetning och mindre uppgörelse av upplevelsen att uteslutas, kastas ut från en himmel man kanske trodde fanns. Jag kan som ex-troende känns medlidande för den våldsamma ängel som övergavs av sin skapare, för det är så det kan kännas först. Ilskan över känslan av att ha blivit lurad, eller övergiven, kanske för att man inte passade in i en mall, är svår. Om mallen vi ska passa in i är viktigare än vad vi är för våra närmaste då föds starka känslor. Som Isas eller Sebastians.

Skräck

För ett tag sedan läste jag en bok om ämnet skräck. Nämligen Mattias Lindeblads personliga, roliga och otroligt informativa bok Skräck - Boken som gud glömde. Nu är det ju inte alla som uppskattar just det här ämnet och för er skull så väljer jag att inte lägga upp någon bild på Stephen Kings It/Det, eller något psycholäskigt japanskt barnspöke.

Vad man tycker är läskigt varierar från person till person, och av meningen ovan så har jag avslöjat två av mina fasor. Japanska skräckfilmer och clowner i skräcktappning.

Lindeblad lotsar oss genom allt från filmer, böcker till konst. De ämnen han själv inte är så haj på lånar han in proffs till. Men det som är behållningen i denna faktabok är hans personliga berättelser och det avslappnade språket. En av de roligaste sakerna är hans kamp att haka på kompisarnas kärlek till Tolkien, men som han skriver att när han försökte läsa Sagan om ringen då gav han upp för han läste " 'Tom Bombadills hus'. Det var droppen Ett lökigare och mindre sexigare namn på ett kapitel hade jag aldrig hört" (s 58).

Han gick över till Stephen King istället. Men det blir mycket skräckfilmsdiskussioner i Lindeblads bok, och som boende i Mora så kändes det extra kul att få läsa om Morasonen Joacim Cans, sångare i Hammerfall, förhållande till genren. Hela åtta sidor får Cans breda ut sig och berätta om t ex när han såg "Fredagen den 13 del 2" på bion i Mora (som jag älskar, bion inte filmen). Cans gillar H P Lovecrafts Necromicon, Evil Dead-trilogin och skräck överhuvudtaget. Precis som Lindeblad och undertecknad.

Lindeblad får bonuspoäng för att han tar upp en av mina svenska favoritfilmer i genren (finns inte så många), ungdomsskräckisen "Frostbiten". Det är fascinerande att läsa hur det gick när "Frostbiten" visade för en sluten publik i Nordkorea. Guiden fick lov att dricka en drink efteråt, men bästa repliken är när en ung koreansk kille frågar filmskaparen "var det inte svårt att arbeta med alla de där vampyrerna?" (s 137).

Sen gillar jag ju när Lindeblad intervjuar Mattias Fyhr, docent i litt.vetenskap, som är expert på gotisk litteratur. Jag menar om det bäddas in i "Myser du när du får läsa om slott och ruiner, magi, antihjältar, labyrinter, katakomber, källare och vindar, makabra händelser, storslagna ödesmättade landskap, med taggiga berg, mörka skogar och hela paketet inbäddat i någon form av vemod?" (S 84).
Har någon läst min privata anteckningsbok om litteratur? "You had me at hello".

Den här boken är så läsvärd om man vill veta detaljer om skådisar, filmer, böcker och hårdrock måste tilläggas. Lindeblads sätt att uttrycka sig känns både roande och 'hemtrevligt'. Förlåt Mattias Lindeblad att jag säger det, men din bok är mysrysligt.

Svenska ruskigheter

Amanda Hellberg, det är grejer det. Alltså jag hade ju givit upp hoppet om svenska författare sådär runt gymnasietiden då inga kanoniserade författare egentligen tilltalade mig. Visst, jag förstår väl att Strindberg tog upp intressanta ämnen (för sin tid), eller att Moa Martinsson gjorde skillnad. Fast jag hade nog redan gjort mitt mentala genreval. Det är inte drama. Inte kärleksromaner. (Här vill jag tillägga att jag inte är fördomsfull, jag har läst Danielle steel, Barbara Cartland och bägge mina döttrar har namn från Sagan om Isfolket.)

Jag bara kände att min pappas böcker av Ray Bradbury eller Edgar Allan Poe gav mig så mycket mer. Att finna svenska författare som skrev liknande saker verkade omöjligt. Det är inte så att det aldrig slunkit ned några verk av svenskar sen den tiden, Marianne Fredriksson, Tage Danielsson eller varför inte Maria Lang för att nämna bara några.

Men innan jag hittade Ajvide Lindqvist så kändes det som att jag aldrig kommer att kunna känna mig rädd eller obehagligt berörd av svenskt författarskap igen. Men så köpte jag Döden på en blek häst av Amanda Hellberg till mig själv i Halloweenpresent förra året. Tyvärr kom ju min "Jedi mind-melt"  (ha, ha förlåt men nu när Obama har uppfunnit detta kränkande begrepp så måste det ju användas) emellan.

Så jag läste den nyss. Maja Grå, en flicka som är aningen mer överkänslig än jag själv : ) Hon hemsöks av det förflutnas spöken, riktiga spöken och definitivt riktiga faror. Att historien utspelar sig i Oxford, England, gör det ännu mer tilltalande. Hennes mor som övergav henne som barn hittas död och det väcker många känslor, att hon hittas i England väcker många tankar. Sådan tur att Maja kommit in på en konstlinje i Oxford så pjäsen kan börja.

Jag blev lite rädd, och aningen äcklad, men framförallt förtjust. Sen insåg jag att jag hade gjort noob-felet och börjat med att läsa andra delen i en serie på tre böcker än så länge. Så vad göra. Jag tittade framåt och läste trean Tistelblomman. Maja Grå är fortfarande i Storbrittanien, men staden är bytt mot landsbygden. Vi vet ju alla när man är ute och reser att vi sett något hus som verkar helt ensamt i ödemarken, och vi tänker "hur kan någon klara av att bo så ensligt och isolerat" - bra då har ni greppat stämningen i Majas nya hem.

Precis som i  Döden på en blek häst är folk sällan som de verkar vara i hennes nya hemby. Vad de däremot är är vidskepliga, skeptiska till Majas hus och mycket förtegna om varför huset inte är så populärt. Vi har lokalteater, spöken och ensamhet. Inte lika blodig som tvåan, men mysigare. Så jag antar att jag ska backa och leta fram Styggelsen som ska vara ettan. Jag vet att Hellberg även skrivit en ungdomsroman, samt att hon sitter med ett bokprojekt hemma i Oxford (jepp) så det finns lite att se framemot. Alltid bra det där, att ha något att se framemot. (Och nej, jag satte inte ihop fram +emot av misstag, jag tycker de ska sitta ihop.)

Zombies och vi

I december gav maken vår tonåring det man behöver veta om en zombieapocalyps skulle inträffa. Hur otroligt det än verkar så var det alltså en hel del barn, ungdomar och vuxna som oroade sig för 21 Dec spådomen om jordens undergång.

Må vara hur det vill med det, vår tjej och en av hennes kompisar hade iaf börjat fundera på vilket hot som skulle komma. Naturligtvis zombies. Då är ju en överlevnadshandbok en bra start. (Öh, jo jag tror faktiskt att tjejerna hade skissat på planer för hon hade en väska packad med allt möjligt i sitt rum, det är aldrig fel att vara beredd på det oväntade.)

Boken är på engelska, (så för din skull mamma om du läser detta så översätter jag tio-i-topp
reglerna, jag vill ju att du också ska kunna förbereda dig.)
1. Organisera team innan de kommer!
2. De är inte rädda, så varför ska du vara det?
3. Använd ditt huvud: hugg av deras.
4. Huggvapen behöver inte laddas om
5. Perfekta skyddet= tajta kläder, kort hår.
6. Spring uppför trappan, förstör den sen.
7. Hoppa ur bilen, hoppa på cykeln.
8. Ständig rörelse, låg profil, tystnad, ständig vaksamhet!
9. Inget ställe är säkert, bara säkrare.
10. Zombien kan vara borta, men hotet lever vidare.

Personligen ställer jag mig frågande över punkt sju, men vad vet jag, jag är ju mer av en vampyrspecialist. Boken verkar ganska underhållande av det jag läst ur den. Här dementeras att zombies är övernaturliga, utan förklaringen är virus. Ett aggressivt virus som är obotligt. Fallstudier tas upp. Tecken på att någon är en zombie, och alla stadier av insjuknandet. Och naturligtvis hur man tar kål på sattygen.


Lustigt nog var temat i sista numret av Nemi, just zombies.

För er som inte visste det så tas ett tema upp i varje nummer av den här serietidningen, (som jag slaviskt köper) trots omslaget här ska ni veta att Nemi Montoya är emot pälsindustrin, är vegetarian och älskar Tolkien.

I senaste numret analyseras fenomenet med nuvarande populärstatusen av zombies utifrån olika synvinklar. Voodoo-ursprunget tas upp, moderna filmares benägenhet att porträttera skapandet av zombies som virussjukdomar (precis som Max Brooks är i - The Zombie Survival Guide). Det intressantaste med artikeln i Nemi är nog en psykologisk aspekt, nämligen den att zombien för oss människor representerar rädslan för konformitet, likhet. Precis som när en del analyserar vampyrer föreslås det ibland att det handlar om främlingsfientlighet. Fast som artikeln antyder, den främlingsfientligheten kan vara rädslan för att vi alla kommer att förlora våra särdrag. Våra kulturella särdrag.

 Konsumtionssamhället och media gör ju också sitt bästa för att förvandla oss till zombies. Ett skönhetsideal. Ett levnadssättsideal. Ett unisont tänkande. Frågan är, har vi inte redan blivit zombies? All tid framför tv, internet matade av skärmar. Inrutade liv med rutiner som ibland är ett stöd, men också ett fängelse. Hur ofta orkar vi kämpa emot den mall vi förväntas passa in i?

Många anser skräckgenren, i bokform eller filmform, vara skräp och fullkomligt ointressant. Jag hävdar motsatsen. Våra favoritmonster kan säga en hel del om vad vi är rädda för tror jag. Dels på individnivå. Men populariteten av en övernaturlig eller oförklarlig varelse som hotar oss säger en del av tidsandan. Förr i tiden var man rädd för mylingar, vampyrer (nu hånglar vi upp dem), varulvar, aliens, spöken och själv var jag ganska länge rädd för magister Tompson (men han var en riktig människa så det kanske inte får räknas).

Jag har ogillat zombies starkt. Inte skulle jag jubla över att se en klassisk zombiefilm precis.  Men jag har överkommit en hel del med stigande ålder och vansinne antar jag. Så här är mina favoritzombiefilmer i orankad uppräkning.

Resident Evil 1 (Milla Jovovich som Alice fightas mot the Umbrella Cooperations småtrevliga kompisar.)
Zombieland (Jessie Eisenberg, ja han från Lonely Island, spelar ung kille som också har regler för hur man överlever invasion av de odöda. Komedi faktiskt)
Shaun of the Dead (Komedi igen. Simon Pegg och Nick Frost, nej jag kommer nog aldrig tröttna på dem.)
ParaNorman (Söt, lite sorglig animerad film om Norman som råkar kunna "see dead people" och träffar lite zombies, en vän och en mycket intressant häxa.)

Ja, där märkte ni en trend. Jag gillar bara zombiefilmer där man har en chans, och något känns lite bra i slutet. Av samma skäl står filmen 28 Days Later på min avskyr-filmen-lista. Trots att någon överlevde mådde jag mest bläh av att se den och vägrar konsekvent att se uppföljaren. När det gäller trender så blir det intressant att se vad nästa stora varelse som highligtas av media kommer vara för sort. Jag tippar på barn. Vad är otäckare än att i en skräckfilm helt plötsligt se ett barn. (Ni filmveteraner vet att det här greppet används i skräckgenren ibland, men jag tror det kommer bli större.) Nåja, dags att gå ut i snöregnet, ska bara beväpna mig först. Man vet aldrig. Kom ihåg:
4. Huggvapen behöver aldrig laddas om.

Lucia och kallt

Insåg just att jag får mer känsla av att titta på Gina och Kodjo när de kör musikhjälpen än vad jag fick av dagens Lucia. Jag är så förbaskat konservativ att jag bara tröttnar ur på alla dessa märkliga trestämmor på mina favoritjulsånger, och sen är förnyelse kul. Dock inte när det gäller Lucia. Där drar jag gränsen. Själv önskade jag mig Christmas is all around us av Billy Macky. Men frågan är om den hinner spelas så jag får lov att dra mitt eget strå till mig själv.

Hade tänkt visa er mina pepparkakor som jag gjorde efter en förlaga i nån av årets jultidningar. Så fina rumpor med snygga trosor...men jag kommer inte åt några bilder alls just nu så det är lite svårt.

Annars så lästränar jag upp mig till min gamla "klass". Lovecraft tog mig dagar att läsa och äntligen har jag fått läsa om den läskige Chtluhu och lite annat. Han är ojämn som novellist, men när han får till det så blir det obehagligt bra och läskigt. H.P Lovecraft, vilket namn på en skräckförfattare : )

Jag har snöat in på John Ajvide Lindqvist. Till min stora glädje lyckades jag läsa ut Lilla Stjärna på en och samma dag. (Ja, jo det låter kanske inte så konstigt men tro mig det är svårt att inte kunna göra saker som man kunde men vissa dagar så känns det som att jag närmar mig min vanliga läshastighet/förståelse.) Efter att jag nyligen läst Johns novell/sommarprat/småtexts bok känner jag att jag har hittat en författare som slår an precis rätt sträng hos mig. Så jag tog mig an Människohamn före Lilla stjärna.

Att vara förälder och läsa hans böcker kan vara lite jobbigt för det är så svåra teman som behandlas. För ett år sedan tror jag inte att jag hade varit mogen för dem. Men nu känner jag att jag ser förbi skräckelementen i berättelserna och kan fokusera på persongalleriet. De utsatta människorna, de svaga, de starka och de annorlunda. Jag tror att det jag uppskattar mest är att han lyckas lyfta fram det som jag själv vill förstå, det här med att det är svårt att vara annorlunda i en värld som vill stöpa oss i samma form.

 Sen har vi det här med barn. De är söta när de sover, eller hur. Det är väl så man säger. Jag tror att de flesta föräldrar sitter med skuldkänslor för saker de sagt eller gjort mot sina barn, eller tänkt. Nu pratar jag inte om barnmisshandlare eller missbrukarföräldrar. Jag menar hon den trevliga grannfrun, eller din snälla farfar. För det är märkligt att ha barn. Den som inte håller med får stå för det. Jag står dock för att jag själv tycker att det finns mycket litet som är enkelt eller självklart med att ha ansvar för en annan människa som först är helt värnlös och som sen växer upp till en ny vuxen.

Den som har läst Människohamn kan säkert känna igen sig i det här med skuld och förträngning. Den som läst Lilla Stjärna och har barn som, tja vad ska jag säga...har spårat ur eller är väldigt annorlunda kan nog känna väldigt starka känslor efter att ha lagt ifrån sig boken. Mobbning och barns naturliga elakhet (just det inga tecken runt naturliga) är också centrala teman i många av hans verk. Jag blev mobbad. Men främst utstött. Efter fjärde klass svängde det. Inte så att jag blev mobbare, men jag blev mer lämnad ifred och andra barn vågade närma sig mig mer.

På inget sätt är varken jag (eller författaren) unika. De allra flesta jag har träffat har minnen från skoltiden som är plågsamma. Vuxna som blundar, är maktlösa och barn som vill hävda sig på den annorlundas bekostnad. Djur stöter ofta bort artfränder som inte stämmer in i gruppen. (Få mig inte att börja om höns, dessa stentuffa och många gånger grymma typer.) Vi är också djur. I Ajvide Lindqvists böcker känns det mer tydligt. Vi är offer och förövare.

Det är Lucia och kallt. Mörkret bekommer inte mig, tack och lov. Det är mitt element. Men stark kyla. Tur att omtänksamme maken har ordnat åt småfåglarna, för snön är djup. Men för er ljussörjare, snö är vitt och lyser upp och döljer allt.

Mjukstart av Oktobers roliga rysningar

Jag har börjat att njuta av oktober så smått på lite olika vis. Har sett Woman in Black i helgen och njöt i fulla drag. Daniel Radcliffe är helt ok som hemsökt, sorgsen änkling. Ett plus för slutet som var både vackert, läskigt och sorgligt. Men jo, jag var rejält rädd. Så kaxig kände jag mig inte när jag skulle hämta minstingen från hennes party med kompisarna.

Mindre snygg, men mer fartfylld var Zombieland som jag först nu har sett. Har aldrig gillat zombies, men börjar vänja mig lite. Läste dessutom "The Walking Dead" i seriealbumsformat, första delen bara men blev sugen på mer.

Vackrast hittills i oktober är dock Njupeskär och Idretraktens höstprakt.

Det är Sol som var fotograf den här dagen då hon blev helt begeistrad av de sköna omgivningarna.

Det ser ut som att det skulle kunna titta fram småtroll bakom mossbeklädda stubbar. Vägen till vattenfallet är minst lika fascinerande som fallet själv.

Njupeskär får mig osökt att tänka på Holmes och Moriarity när de har sin sista fight.