Frustration

Känner mig frustrerad. Både pga inre och yttre omständigheter. Lite grann känner jag mig som Hoppsan i Robin Hood, han har en tendens att hamna på efterkälken i många lägen. Sen om det är självförvållat så vill jag inte låtsas om det.

De yttre omständigheterna är min arbetslöshet. (Intressant namn det där för utan arbete känns det inte som att jag är. Mest oavlönat slit. Efter att ha pluggat heltid i tre år så inser jag att allt här hemma är eftersatt. Inomhus och utomhus.) Nu har jag områden jag vill arbeta med, som litteratur. Men jag skulle ha nytta av en biblioteks och informationsutbildning. Alltså ca ett och ett halvt år till.

Fast jag får inte låna mer från CSN, har pluggat för mycket redan. Sen ligger alla utbildningar långt bort. Sen vill t ex Uppsala att man skulle ha VG på kandidatuppsatsen och det har inte jag. Mitt G kändes ok först, men i efterhand så tänker jag att det fanns inget jag hade kunnat göra annorlunda. Tiden och kraften fanns inte där.

Jag är också trött på att ha så mycket omkringpussel i min vardag. Möten hit och dit.Viktiga saker men jag önskar att allt bara var bra och att jag därmed slapp lägga energi på sådant som jag inte ens ser någon ljusning på. Jag tror att jag har tappat min förmåga att se ljuset i tunneln.

Sen känner jag mig uppgiven över att jag aldrig tar mig här-i-från. Min ena syster flyttar till Thailand nu. Till solen som hon älskar. En av mina bröder ska semestra i Las Vegas om två dagar. Jag känner väldigt många som åker bort, flyttar och rör på sig. Jag blir tokig av dessa väggar. Ge mig rymd och luft under vingarna. Alltid kommer något i vägen så att vi kommer aldrig längre än trettio mil härifrån.Men jag vet att det är upp till mig att ändra på omständigheterna.

De inre omständigheterna är mitt totala haveri rent mentalt. Jag har slut på initiativ, ideér, kraft och förmåga. Men gnälla blir jag faktiskt bättre och bättre på. På något sätt känns det som att allt tog slut när mitt program gjorde det. Jag satsade allt på att ta mig igenom det trots sorger och sju svåra år. Fast jag många gånger grät och sa till mina närmaste att nu...nu klara jag det inte längre nu hoppar jag av. Jag klarade det. Märkligt nog så publiceras sådana här examina i lokalpressen, så nu tre månader senare kommer folk och säger grattis.

Tid, kraft, pengar och möjligheter står överst på min önskelista nu.

Jag önskar att jag hade en JohnLennon som bad mig komma ut och leka just nu

Fäll upp ditt paraply

Har fortfarande inte börjat läsa, lyssnar bara på musik eller ser på tv. Är mest trött. Väntar på att jag ska komma igång igen.

Vet inte ens vilket humör jag är på. Fantiserar om främmande städer, nya skogar eller bara ett annat väder. Lyssnar på Katy Perry som sjunger att hon är "Wide Awake", och jag håller med. Känner att jag börjar bli mer klarsynt i många frågor. Ser saker tydligare. Kanske är det sådant som också stjäl energi. Vetskapen om att vissa saker borde rättas till eller ändras.

Foto Austin Young

Siouxsie muntrar upp. Spelar "Cities in Dust" högt för mig själv och vill konfrontera livet. Skjuter upp det lite till. Önskar att jag var gammal nog att vara en gammal hagga i ett läskigt hus eller ung nog att leka Goth, även om Siouxsie själv hatar att bli förknippad med något koncept överhuvudtaget. Nåja jag är gammal nog att vara nostalgisk.

En sång för alla er, som inte pallar mer, men håller huvet högt, och vägrar falla ner.

I dag borde snön ligga kvar, men istället är det grönt och det blåser kraftigt. Jag försöker städa, och blir allmänt förvirrad över all röra som samlat sig under min "frånvaro". När jag skriver uppsatser eller måste koncentrera mig på projekt överhuvudtaget slår en blindhetsfunktion in i min kropp. Jag ser inte röra eller oordning förren jag kommit tillbaka. Så nu letar jag efter gardiner, julstjärnor och allt möjligt annat.

Personligen föredrar jag varma färger runt jul, men Decibel är lite "Emma-tvärtemot" så hon ville absolut ha denna lila-blå-gröna stjärna från Indiska. Vi är alla olika.  Hennes lila gardiner (som inte är juliga), och lila orkidéer (som inte heller är juliga) passar förträffligt till, och det är hennes rum och hennes smak som råder.

 I little miss Sunshines rum så är det mera rött. Men där råder en annan smak. Mer spartansk, mer Sol. (Vadå är inte Chihuahuaor julaktigt, kaktus-samlingar då ?) De är så olika mina döttrar, undrar hur det hade varit om jag och maken fått ett varsitt rum att dekorera, känns som ett intressant experiment : )

Det är långt till julafton än, och jag har inte stressat upp mig inför det än. Vissa julklappar är inköpta och vi har bakat lite till den blivande trettonåringens kalas. Men jag känner att jag mest av allt inte fira fira en "tom " jul. Ni vet när dagen går så fort och man är stressad för att hinna allt. En annan sak som gör att det känns lite "tomt" är när man tappar julens budskap. Jag bryr mig egentligen inte om julklappar, även om det är kul att ge folk små överraskningar, och maten är väl god men inte livsviktig. I grund och botten ska den handla om värme, vänskap och viljan att  göra gott.

Vi har många i det här landet som har det svårt på många olika sätt och vis. En del är ensamma. Dålig ekonomi, missbruk och annan misär präglar liv, både här och runt om i världen. Jag önskar mest av allt att alla människor fick må bra. Vad som gör att man mår det är individuellt. Men trygghet är ett minimum i våra liv. Att man har mat, vatten, omvårdnad borde vara självklart men det är det inte.

Såna tankar börjar alltid snurra i mitt huvud i juletid. Jag önskar att det fanns en quick fix för att göra allt bra överallt, men det finns inte. Jag ska i alla fall börja med att försöka göra det så bra jag kan här. Försöka behålla min önskan om att göra gott, hela livet och inte bara några dagar om året runt jul.

Less, stress och mjölkpress

Ja i trend med allt annat som har krånglat så har inte Blogger släppt in mig här , så jag har just krånglat och återställt mitt konto -SUCK!!!!!!

På sista tiden har saker varit en smula hindersamma, allt från skolbekymmer, förkylningar till allmänna missförstånd. Det är ju naturligtvis inte fruktsamt att vara självömkande, eller negativ...men lite tjurig kanske. Just nu har jag så mkt arbete i skolan så att jag undrar hur jag ska hinna med mina andra roller i livet? Jag hinner inte träna, umgås med kompisar eller släkten särskilt mkt. En dags roligheter kostar mkt i arbetsbörda. Så det gör att man får noggrant avväga vad som är möjligt att göra. 40 årskalas ok - men sitta och fika eller gå på bio känns som...neeej det får bli sen nån gång.

Får jag 10 min över orkar jag inte prata i telefon, då läser jag hellre. Böcker, serietidningar eller bloggar, nånstans där jag är ensam med mig. Som idag då läste jag "Underbara Clara". Dagens inlägg var intressant, inte bara för att jag tyckte kantarellsoppa lät gott utan för att hon skriver "istället för att använda dyr grädde tillsatte jag lite bröstmjölk". Ha,ha,ha tror ni att jag hajade till eller? Men det var inte det bästa utan det var alla kommentarer hon fick, för visst var det så att Clara skojade lite- längst ner i inlägget kan man läsa
"*Kornas bröstmjölk alltså. Vad TRODDE NI egentligen?".

En del, eller majoriteten ansåg att hon var nog frisk och sund eftersom att hon skojade. Men som nån sa, varför? Vi är den enda djurarten som hellre dricker ett annat djurs bröstmjölk än sin egen ras. Hur har det utvecklats så att vi tycker att det är så vidrigt, vem bestämde det? Personligen dricker jag inte mjölk alls så för mig är smaken konstant vidrig, men i mat eller te. Helt ärligt kan jag inte tänka mig att använda en människas mjölk, och då ska ni veta att jag själv har hel-ammat mina döttrar länge. Plus att jag tror att det är en bra mjölk som människor smälter lättare än komjölk.

Så långt har jag ännu inte kommit i min fördomsfrihet, men jag vill inte säga att någon annan är äcklig för att de tycker att människomjölk är okej. Att folk har så lätt att uttrycka sina åsikter på internet är både skrämmande och fascinerande. En av mina döttrar har varit utsatt för bloggmobbning, inte för att hon bloggar men hennes namn cirkulerade på en del andra tjejers bloggar. Det var hennes klädstil som diskuterades främst, den uppskattades alltså inte. Så nu när man mobbar nån kan man göra det helt offentligt och dessutom om det är en känd person så får den personen mer eller mindre skylla sig själv. Inte okej i min bok!

Nej nu bara för att bryta av allvaret så får ni se nästan-tonåringens tjusiga nya draperi:

A recap on "Skeri's - it's a living"

Skriva,skriva, skriva och sen läsa...snark. Jaha har jag ett liv utanför skolan. Bra då går jag och fikar med Kallur, check! Då springer jag, check! Sen måste jag se på fyra bröllop, check!

Ok, min familj. Du heter Daniel va? Mmm, jag hade för mig att vi var gifta. Nej det är sant, vi hinner sällan prata, och barnen vill också ha uppmärksamhet. Men då bokar jag in sex runt 2012 nångång, sen kan vi kanske prata nån natt i mitten av augusti för då får du semester och jag kan inte sova varma nätter ändå. Men om du orkar vänta på mig så kanske jag blir mig själv nångång.....kanske.

När kommer jag bli så gammal att jag kommer att längta tillbaka till den här stressen ? För det kommer jag. Som Kallur säger det omvända hade varit värdelöst. Att inte ha min man och mina barn. Men när allt tar upp min tid så jag inte vet vem jag är längre är det lätt att idealisera ensamhet. Eller lugn och ro. Jag hade ju tråkigt innan jag fick Sol. Vi hade ju tid över, men vad gjorde vi med den? Inget överdrivet viktigt i alla fall.

Precis, Veronica. Så är det. Du håll ut, du vet att jag kommer.

Decibel har blivit lite större.