Häromdagen var jag ju lite klantig och föll nedför min höga (tre steg) stentrapp och landade på betongen. Sånt händer. Man kanske inte ska gå nedför trappor och leka med sin iPhone samtidigt, men jag trodde jag skulle klara det - jag är ju ändå kvinna.
Nu så här i efterhand så antar jag att det är dags att beställa en undersökning, eftersom att jag nu uppvisat samma kvinnlighet som rumänska kulstöterskor på 80-talet. Tåkigt nog så var det såklart fötter och ben som fick spö, så några Body Combat pass eller något zumbande har jag inte startat med än.
Tur då att tonåringen har så snälla kompisar. Där ligger jag, både arg och ledsen, oroandes att min träningssäsong tagit slut, och så får jag en present. Sols snälla kompis Emelie vet hur förtjust jag är i Tim Burton så hon gav mig ett laptoppskydd;
och sen klagar folk på dagens ungdom.
Nu är det mindre än fyra veckor kvar, 28 Maj smäller det. Då tar jag med mina två lag ut till Borlänge och så kör vi våra fem km. Jag är vid gott mod och tror att vi kommer att få en toppenupplevelse. (Så länge jag håller mig till att inte göra mer än går när jag går, tänka eller vissla samtidigt känns lite riskfyllt.)
Yes it is I...the corpse once again raises. Julle here I am.
Saker och ting.
Nu skulle jag vilja visa kort från Decibels födelsedags kalas. Vi har haft två. Ett vanligt hemma i söndags, och ett överraskningskalas i lördags. Vi lurade med oss barnet ner till huvudstaden i fredags för att ge henne lite extra omtanke och uppmärksamhet. Sen ordnade morbror Figge med hustrun Lotta kalas med döskallemugg åt huvudpersonen, ballonger och god "White Lady" tårta. Meeeeeen, saker och ting.
Vår dator har just formaterats om så jag vet inte var något ligger, bilder osv. Dessutom blev inte det vanliga kalaset i söndags så vanligt ändå. Födelsedagsbarnet fick själv plocka fram kakor och dyligt på sitt nio-årskalas. Den lata mamman satt på akuten med nackspärren från Sodom och Gomorra. Jepp folks, ni vet när man går upp en iskall frostig morgon och så tänker man näe, det är för tidigt och för kallt så man återvänder till bädden. Det är då när man ska vila sitt huvud på kudden nacken kan låsa sig. Efter att min tappre make i en hel timme vältrat mig ur sängen så åkte jag ned till lokala slaktaren där jag fick lite starkare piller.
Dessa gjorde så att jag inte hade lika skarp smärta. Men de kunde inte hjälpa mig att vrida huvudet, så det har varit spännande med skolarbeten, Sol fick agera spökskrivare en dag. För det var först sent i tisdagskväll jag kunde sitta så pass länge som fem minuter vid datorn. Så jag har varit off-line på många vis.
Nacken är fortfarande låst, men inte lika mycket. Datorn har inte piggnat till helt än, men det är bättre. Så nu kanske vardagen kan börja om igen.
Med hopp om en ljusnande framtid!!!!!
Met
Akt 4630 i "Sols stormiga liv" -skriven av Sol, tolkad av Anna.
Prolog: Tolv, snart trettonåriga Sol lever ett magisk, mystiskt liv som följs med spänning av hennes närmaste. Hon har tidigare i berättelsen visat prov på mod, förslagenhet och har en benägenhet att hamna i argument med resten av sin familj. Här börjar en typisk skolmorgon....
Jag: - Glöm inte hjälmen!
Högstadieflickan: -Asså...min hjälm passar ine.
Jag: -Ta min hjälm. Lyfter ned den trycker den på hennes huvud.
Högstadieflickan: Neeeej...den passar inte, man ser ju konstig ut i den. Knäpp hjälm. Hon tar av den.
Jag tar ned hennes. Sätter på den.
Högstadieflickan: - Asså...jag kan inte ha hjälm.
Jag: -Varför då?
Högstadieflickan: - Jag kan inte. Jag ser inte bra ut i hjälm.
Jag känner ilskan växa, tio minuter kvar tills hon börjar. Det tar en kvart att gå dit för henn.
Högstadieflickan: - Asså.... du måste skjutsa mig.
Jag: - Aldrig i livet. Du får fan gå!!!!
Innerst inne vet jag att jag kommer att skjutsa henne eftersom att jag vill att hon kommer i tid. Vårterminen i sexan kantades av sena ankomster vecka in och vecka ut. Så surt sliter jag åt mig nycklarna. Travar ut mot bilen, gnäller konstant om allt. "Då ger jag bort till cykel till Nova, för glöm att du får cykla utan hjälm!"---"Okej, då kommer jag väcka dig svintidigt imorgon, för du går till skolan, jag skjutsar inte!"---"Du får gå hem idag, spelar ingen roll om du ringer, eller om du har kompisar med, du får gå hem!" ---" Från och med nästa vecka kommer jag vara borta nästan jämt, då måste du ta dig hem själv, så lika bra du vänjer dig, från och med nu slutar jag att skjutsa"---"Bara så att du vet, Nova cyklar själv till och från skolan nu!"
Sol gick upp fem i morse, för att titta på Manga. Så hon hade tid att göra sig klar. För hon började nio. Men jag vet ju att organisation inte är hennes grej. Jag vet ju att så här hanterar man inte sjuor, sitauationer eller någonting alls. Men jag fortsätter som ett tröskverk. Arg, svettig, i sovkläder för jag hade inte bytt om än. Jag ska ju plugga hemma.
Tänk vad mkt man hinner skälla på en och en halv kilometer. Hon sitter tyst i baksättet. Vi kommer fram. Hon börjar kliva ur bilen. Mitt samvete slår till. Full front. Jag försöker le...kraxar fram "Ha en bra dag". Ridå!
