King, Roland och Jag

Från spinoffline, Roland Deschaine

Har precis lagt sista touchen vid mitt first draft på min kandidatexamen (visst låter det tjusigt ; P), och ska bara formatera lite i kväll sen åker det in. Sista touchen på Stephen King för ett tag gjordes i går, då jag avslutade mastodont serien Mörka Tornet.

Slutet, som jag inte ska avslöja, påminde mig om att man aldrig ska känna sig trygg med King. Han har en tendens inte vilja skriva sockrade slut, och det ser jag som en positiv sak. Men, jag kände mig ändå lite lurad och det förtjänar jag ha,ha. Jag är så inställd på Hollywood finaler att jag blir lika omskakad av alternativa slut. Så bra, och så nyttigt för mig alltså med ett sånt slut som King gav mig i går.

Har läst att det planeras en HBO serie på Mörka Tornet, och det hoppas jag verkligen på, för den här "sjulogin" förtjänar att filmas. Mest av allt gillade jag karaktärerna som var uppfriskande mänskliga i sina personligheter. Det känns som att det kommer att dröja länge innan jag glömmer Susannah, Jake, Oy, Eddie och Roland.

King har gjort lite postmoderna saker i den här serien som jag både gillar och ogillar, för det är svårt att verkligen lyckas med att inkorporera verkliga människor och platser, samt skeende i romaner. Ibland lyckas han, ibland känns det lite påklistrat. Men hur kan man inte gilla en western, sci-fi, skräck, fantasy bok med en huvudperson som ser ut som Clintan. Helt obegripligt att så många har sågat denna serie tycker jag. visst är det många långsamma passager i böckerna, men för mig som inte tillhör tredje MTV-generationen så fungerar det fint. Det kan inte bli meningsfullt att bara ha action nonstop i flera tusen sidor.

En sak jag alltid uppskattar är när det svämmar över med intertextuality i romaner, här hittar man sitt lystmäte. King refererar till sina egna verk, och klassiska dikter som "Childe Roland to the Dark Tower Came" av Browning. Det är ingen hemlighet att Tolkiens Sagan om Ringen har varit en stor inspirations källa för King.  Författaren har vid upprepade tillfällen sagt att det här är hans livsverk, och jag förstår varför. Jag känner just nu att det känns lite svårt att bara börja läsa något annat, den här läsupplevelsen måste få tid att smältas.

Dream a little dream of me

Går omkring i flera olika världar. Mina tankar glider från en verklighet till en annan. Jag vill inte påstå att jag är ofokuserad men kanske splittrad. Å ena sidan så har jag kommit igång med mitt thesis skrivande ganska väl. Så morgnar som idag har jag varit i Forks, försökt att förstå Bellas drivkraft, och mer och mer sett symbolism vila över alla karaktärerna. Ju mer jag analyserar, och ju mer jag fördjupar mig i den teoretiska ramen jag har valt, feminism, så känner jag att det är svårt att bara se Twilight som en rar kärleks berättelse för tonårsflickor att sjunka in i.

På kvällarna, och när jag kopplar ner min gard en smula kommer tankarna på Roland och hans ka-tet smygande. Ibland funderar jag på Gilead, ibland New York eller något av de ställen mina Torn sökare dväljs. Jag har läst Stephen King förut, och jag anser att hans verk varierar i kvalitet. Men jag tycker att han skriver så att jag blir nyfiken och vill veta mer, och för mig är det något av det viktigaste när jag läser en roman. Nyfikenhet på hur allt ska gå. Har nyss avslutat Vargarna i Calla, den femte boken i serien, och kan inte låta bli att fnissa till över att King har valt att basera ett vapen med en kvick/golden snitch som förebild. Överhuvudtaget så vimlar det av kulturella kontexter att glädjas åt om man är litterärt galen.

Sen är jag i det gröna landet också. Där hamnar jag varje vår. Inuti mitt huvud växer allt så det knakar och alla mina projekt vad det gäller odling är genom lyckade. Så här dags är det nästan roligast. Jag vill bara titta på trädgårds program, bläddra i mina gamla trädgård tidningar och köpa på mig sjukt mycket frö påsar. Just nu gläds jag åt hur mina kronärtskocks plantor trivs. Och idag sådde jag basilika efter att jag hade skrivit klart för dagen. Då insåg jag att vissa krukväxter behövde planteras om. Jag mår så bra av att ha jord på mina händer. Lite ironiskt med tanke på att jag är allergisk mot så många växter och att våren och sommaren i Sverige blir allt annat än njutbar för en sån som jag.

Sen planerar jag träningar, tänker ut scenarier om hur jag ska hinna på alla möjliga pass. Eller vilka rundor jag ska springa. I mina tankar flyger jag fram, som att jag vore övernaturligt snabb. Men så snör jag på mig löparskorna och inser att jag är fortfarande mig : )

Sen har andra världar en tendens att muta in sitt område bara av sig själv. Verkligheten t.ex den dyker upp kontinuerligt. Planerar jag A, så planerar den B. Vill jag ha nyttig hemlagad mat, så ordnar den så att jag inte hinner med något annat än snabbmakaroner. Vill jag spara pengar, så påminner den mig om att jag glömt någon räkning. Vill jag koppla av, så nog ordnar den så att något barns skola uppför sig märkligt så att alla planer man hade störtas och man får åka iväg hastigt och lustigt. Jag menar bara på att dagdrömmande är en lyx och jag gillar att unna mig själv det.

Bild från förra sommaren, när vissa fantasier blir så där som man önskar sig : )

Läser lite till då.

Inte sååå kaxig just nu. Lite förkyld. Mycket skolarbete och bristande planering. Men jag tänker som en Robinson, "Fortsätt Blicka Framåt".

Har läst ut andra delen av Stephen Kings torn serie, De tre blir dragna. Andra delen är inte lika suggestiv som den första men mer lik en klassisk king i språket. "Hjälten" har kommit närmare vår värld, och jag är inte lika fängslad av den här delen som jag var av den första. Jag vill ha mer mytologi och andra världar än denna. Kommer dock att fortsätta följa denne Clintan/Lancelot liknande protagonist ett tag till. Bara sex böcker kvar.

Men jag har tagit en barnbok emellan. Om nordisk mytologi. Och utanförskap. Neil Gaiman. "Say no more, say no more, nudge, nudge, know whatta mean?" Odd och Frostjättarna bara stod där på bibliotekshyllan och såg ut att vilja läsas.

Den var okej, men helt i superklass var den inte. För kort och outvecklad. Den unge Odd känns oerhört sympatisk och jag älskar ju mytologi, och särskilt "vår" egen, men något saknades. Vill man ha the full monty så kan man ju alltid läsa American Gods istället, men som bok för åldersgruppen 6-10 år helt okej.

Sen vill jag bara tillägga att syntax är inte så jävla roligt som det låter, så ni behöver inte alls vara avundsjuka för att inte ni också hade en syntax tenta att lämna in i helgen. Trees. Det är bara att lära sig utantill : "infinitives that have PRO are CP's".

Läser.....

Mitt intensivläsande fortsätter. Tryckte i mig första delen av Stephen Kings väldigt lovande Mörka Tornet. Revolvermannen heter första boken som var både fascinerande och inte alls så "motbjudande" i detaljerna som Kings böcker kan vara. I sena tonåren slank det ner väldigt mycket läskigt från herr King i min läsmage, men sen tröttnade jag under en lång tid på skräckgenren. Den här boken känns dock mer som fantasy än något annat. efter att ha läst ryske Perumovs serie om svärdens väktare insåg jag att jag också tröttnat lite på "snällfantasy" och det känns som att mörka tornet kommer att vara början på en lovande vänskap.

Det mest frustrerande var dock att in snälle bror Figge gett mig sju av åtta böcker och gissa vilken som saknas...del två ha,ha så nu måste jag ordna fram den. Just på grund av denna insikt så insåg jag att jag ville ha lite mer oro, så jag gjorde något otippat. Läste min allra första Camilla Läckberg bok. Fyrtornet, och så här efteråt undrar jag om jag varit fördomsfull. Jag tyckte den var riktigt spännande, förmodligen pga de övernaturliga inslagen i denna deckare.  Så tack mamma för att du lämpar av dina färdiglästa pockets hos mig. (Hon å sin sida har nog inte riktigt förlåtit henne för att jag övertalade henne att läsa "Hanteringen av odöda".)

I dag hade min läsfeber inte heller gått över så jag satte i gång med en julkapp som jag donerade till svarta Malin, Jessica Shiefauers Pojkarna. Ur genus synvinkel ställer jag mig dock lite frågande. Början av boken känns riktigt bra men sen blir ändå mitt helhets intryck att tonårspojkar skildras lite väl grymt. De framställs som kvinnofientliga ut i fingerspetsarna. Portätten av de tre huvudpersonerna Bella, Momo och Kim känns äkta och gripande. Deras känslor av utsatthet är lätta att förstå med den kontext som givs, men ändock känner jag att generaliseringen av unga män ger en skev bild av "pojkhet" i tonåren. Men för all del läs själva och skaffa er en bild av det hela.

Just nu har jag gått över till en klassiker, Dumskallarnas Sammansvärjning, den har en huvudperson som är som en blandning av Sheldon Cooper, Vernon Dursley och jag kan inte låta bli att le när jag läser om denne genuint oförskämda människas öden. Vi får se vad slutintrycket blir.

Hur som helst är alla mina skolregistreringar klara så nu blir det business as usual fram till juni. Plugga!