Löparskor nästa?

Ok, det är dags att skärpa sig. Dags att börja träna igen. Med tanke på vädret. Ingen snö så blir det nog löparskorna som åker på. Blodomloppet 2014 kanske?

Det är ju ändå nio månader tills Doctor Who börjar igen och något måste jag ju göra medan jag väntar.

Dansa, men pausar knappast!

En intensiv helg har förflutit. Då yngsta dotterns stora intresse är dans, Hip-Hop, och säsongen har kört igång så blir det lätt lite hektiskt. Helgträningar, ibland nån Cup de ska på, vissa gånger spontana förfrågningar om de kan ha uppvisningar.

Och i helgen var det naturligtvis alla de tre sakerna. Då jag vet att hon älskar sin dansskola, M&M, så  blir den automatiskt viktig för hennes pappa och mig med.Det började redan på fredagen med en liten show i Dancebattle-stil för Decibel och hennes tävlingsgrupp.Här på Rättviks marknad.

Här instruktioner från tränaren Magnus. Nu ska ni veta att runt omkring den här lilla scenen satt full med äldre pensionärer för musiken som spelades innan var typ dansband uppblandat med folkmusik eller var det väckelserörelsemusik? Ibland har jag svårt att höra skillnad.

Här byts alltså musiken ut, och nu kör vi tung Hip-Hop så det ryker. Bilden kan inte riktigt avslöja vad de ska göra. De står mot varandra och sen går de ut två personer och dansar mot varandra, sådär som på film eller i musikvideos. Dancebattlar/dansslåss. Jag tänker mest påfåglar som visar upp sig och samtidigt visar vem som bestämmer. Jag kan lova att vissa av de äldre i publiken såg ytterst förvirrade ut.

Här är vi i Uppsala, på klubben Edges turf, de hade regionstävling i disco/Hip-Hop i lördags. Så det här kortet är taget tidigt på morgonen, men inte så tidigt som vi fick lov att gå upp och åka. I ett svagt
 ögonblick kunde jag inte säga nej till att lagleda vår lilla falang av discodansare, varav Nova ingick i. Så det var bara att le och vinka och vara där så fort portarna slogs upp. Lite struligt med tekniska problem så de minsta dansarna fick vänta i närmare en timme i "fållan" innan de fick gå upp. Tänk er att vara nervös för att dansa och sen så får man inte veta när det blir av...och där står de små tussisarna och går upp i limningen i en timme. Jag led aningen ska ni veta.

Här har vi en stor del av vårt Hip-Hopgäng i alla fall. Militärbyxor/vit hoodie är en mycket trött Nova. Vi var där i ca elva timmar. Tänk er. Hon hade först disco vid 10 (som blev uppskjutet såsom jag beskrev), sen började inte Hip-Hopdisciplinen förren typ fem. Så det var ett hopp att vänta. Mina små discodivor gick inte vidare, men ganska många i Hip-Hopen. Så här är väl klockan typ nära sju, och nära en manisk Metronyx. Det är svårt att varva ner när man peppar, fångar in  och dirigerar barn en dag med HÖÖÖÖG musik i öronen. Vi har ju en så superorganiserad huvudlagledare, Marie, som jag undrar hur allt skulle fungera utan. Men där på morgonen när det blev teknikstrul, väntetider och man är så där skärpt, fanns ingen Marie. Jag insåg att med lite villiga föräldrar så fixar man saker ändå. Tack och lov.

Men på söndagen - i går, då fick maken skjutsa Nova på träning för jag låg mest i sängen hela dagen. Det kostar på. Att barnet orkade träna är för mig ett mysterium. Nu är det vardag igen och kanske får jag något läst idag : D

Coniuncti Fortes lag 1& 2 gick i mål i går kväll i Borlänge hurra. Jag och mina lagkamrater sprang fem km i ett folkhav i ett blåsigt och rätt så kallt försommarväder. Jag är nöjd med mina 36:53 min eftersom att vi liksom missade starten en smula. (Sant, så uberklantigt, men vi skyller på att de hade lagt toaletterna så långt bort ha,ha)

Hade min arma moder inte fått en fraktur på en ryggkota hade vi varit elva personer, men hon hejade fram oss och var moraliskt support. Min nio åring tyckte att det var det värsta hon hade gjort men hon överlevde
 : )

3841 är Nova, bredvid henne försöker hennes svarthåriga moster Elin glida ur bild. Jag är jättestolt är mina lagmedlemmar som trots whiplash skador, jättejobbiga björk pollen allergier och andra krämpor genomförde detta. Tillsammans starka som sagt var.

Trodde inte jag skulle få med mig tonåringen, men Sol var glad och nöjd efter sin insats.
Bäst av allt är väl ändå att få fika tillsammans efter en fin insats.

Här river Lilo staketet...nej då det hade någon gjort åt oss innan.

Här har vi någon som inte är rädd för att vara med på kort iaf. Kvällens starkaste löpare som mumlade och grymtade att hon kan bättre, men jag tycker att hon ska vara stolt med sina 32'53, snabbast i laget : ) Min blygsamma lillasyster Emelie.

Här har vi nästan alla med. Utom jag, Lilo och maken som hatar att springa men som gjorde det trots allt. Han kom in på 33'39 fast han innan vårträningen inte har sprungit sen för tonåringen blev till : )
Vi hade faktiskt rosa som färgtema, men det syns tyvärr inte. En stor eloge till Hans som vi ser här i kyckling gula Blodomlopps t-shirten man fick, under den finns en superrosa, snygg t-shirt. Han vinner kvällens stilpoäng!

Nu tror ni kanske att det här börjar bli en träningsblogg, men icke, måste dock bara få skryta när jag har fått med mig medsyndare som gör såna här tokiga saker frivilligt med mig : )

Den enda regeln är att du ska ha så jävla kul !

Måndag och att det har varit varmt i helgen är ingen överdrift! Skönt att det är aningen svalare idag då det är Blodomlopps dags! Helgens motionshöjdare var i alla fall Zumba Maraton på Mannes Loge mellan Falun och Svärdsjö.

På scenen syns lite instruktörer, men här ser man mest att det verkligen är en loge vi hoppar runt i. En loge med takfläktar ska tilläggas. Vilket uppskattades. För varmt blev det ändå. Svårt att inte bli varm av tre timmars dansande.

Själv är jag ingen soldyrkare, så jag blev lite glad över att det faktiskt blåste till lite ute i lördags. Vi hade med oss en instruktör, Sandra Hedberg, från vårt gym hemma, Nya Mora Träningscenter, och det var så kul att få "zumbaclubba" till "Shots" med lute mer folk än vanligt. För visst zumbar jag till latino rytmer, men innerst inne är jag ju en pop-danserska : )

Höjdpunkterna var vår egen Sandra, inlednings låten "Staying Alive" och att äntligen få zumba till "Dansa - Pausa". Det var ungefär fem låtar per instruktör, och jag uppskattade verkligen det upplägget. Man hann känna på varje "anda" som de bjöd på.  Angelica Sjöholm, från Angelica's Dance and Style som arrangerade detta event verkar vara en superhärlig instruktör och jag hoppas på fler happenings.

Annars så är det essay reading som gäller. På torsdag ska jag försvara min uppsats och ge konstruktiv kritik till två andra studenter. Det där är alltid knepigt, att diskutera något som någon lagt ner jobb på när man inte känner personerna riktigt. Jag försöker slingra mig undan arbetet men det pockar på : )

Jag hoppades att Metro 2034 skulle bjuda på en lika bra undanmanöver som Metro 2033, men jag blev ganska besviken. Visst, man fick möta någon bekanting från första boken, men karaktärerna kändes platta och handlingen seg. Tyvärr kan jag inte rekommendera uppföljaren.

 Man kan inte ligga på topp jämt, så är det. Men jag vill ligga på topp i kväll så jag kan ta min tid från förra året. Med tanke på att jag gick en bit med Sol då och kom in på föga smickrande 46 min så känns det som att det finns en möjlighet!

Beware of Romulans bringing gifts - nej då ge mig mer...

Häromdagen var jag ju lite klantig och föll nedför min höga (tre steg) stentrapp och landade på betongen.  Sånt händer. Man kanske inte ska gå nedför trappor och leka med sin iPhone samtidigt, men jag trodde jag skulle klara det - jag är ju ändå kvinna.

Nu så här i efterhand så antar jag att det är dags att beställa en undersökning, eftersom att jag nu uppvisat samma kvinnlighet som rumänska kulstöterskor på 80-talet. Tåkigt nog så var det såklart fötter och ben som fick spö, så några Body Combat pass eller något zumbande har jag inte startat med än.

Tur då att tonåringen har så snälla kompisar. Där ligger jag, både arg och ledsen, oroandes att min träningssäsong tagit slut, och så får jag en present. Sols snälla kompis Emelie vet hur förtjust jag är i Tim Burton så hon gav mig ett laptoppskydd;

och sen klagar folk på dagens ungdom.

Nu är det mindre än fyra veckor kvar, 28 Maj smäller det. Då tar jag med mina två lag ut till Borlänge och så kör vi våra fem km. Jag är vid gott mod och tror att vi kommer att få en toppenupplevelse. (Så länge jag håller mig till att inte göra mer än går när jag går, tänka eller vissla samtidigt känns lite riskfyllt.)

Min nya bästis...

...är vit,rosa och blå. Och vi är ganska sams. Bortsett från att jag inte vågat mig ut i hennes sällskap. Särskilt inte sen igår.

Denna lätt surrealistiska vinkel visar åt vilken väg min träning går - uppåt!

Jag har tur som en tok. Min lillebror, en av dem, jobbar just nu på löplabbet. Han ringde mig förra veckan och frågar om jag är intresserad av att testlöpa ett par skor fram till 18 april. Jag får dem gratis bara jag skriver protokoll på alla pros and cons med dem. Klart man blir glad och säger ja : )

Så jag stuvar in familjen i bil och har plötsligt en legit orsak att få se vårsolen i Stockholm. Stackars Nova får dock feber. Så vid en rundvandring på IKEA gjorde hon så här:

Hm, ja man ska göra det bästa av alla situationer.

Med tanke på den korta tiden och förkylning så var det Ikea och Södermalm som vi gick till. Hann in på English Shop (Jelly Beans) och fick mycket vårsol på oss trots allt. Fikade inne vid söderhallarna.
Fast trettonåringen var egentligen sugen på att lyxa loss med skaldjur, fast det var inte ekonomiskt läge för det. Så te-latte it was!

Mot en ljusare framtid

Känner hur mitt tilltagande motionerande börjar ge resultat. Nej nu pratar jag inte om vikt eller volym...utan något mycket viktigare. Jag känner att jag mår bättre. Friskare, gladare och lugnare. I dag hände en sak som vanligtvis skulle få mig att reagera blixtsnabbt och utan att tänka efter, men jag tror (hoppas) att det är yogan som betalar av sig.

Det där lugnet efter passen håller sig kvar i själen på någon subnivå. Så istället för en vanlig Anna-reaktion så stannade jag till och reflekterade över alternativa lösningar på mitt dilemma. Jag tror att det var klokt. Jag tror att det gynnar fler än min vanliga känsloexplotion.

Men även zumban bidrar till mitt välmående genom att framkalla glädje och rejäl nöjdhet med mig själv efter utförda pass. Jag skulle vilja påstå att jag samlar "glad och nöjd"-poäng just nu. Jag har så lätt att vältra mig i känslor som bara är destruktiva, som sorg, vrede och maktlöshet. Nu vältrar jag mig i endorfiner, så ofta jag bara kan.

Varje gång jag kommer in i träningsfaser så frågar jag mig varför jag någonsin slutat. Just nu är jag mest nöjd med varje minut av träning jag tar mig tid för. Målet i vår är att springa mina fem km i blodomloppet på kortare tid än förra året. Målet med livet är att börja använda det lite mer.

Ett litet steg för människan ett stort steg för Anna

Har börjat med Yoga...äntligen för jag har drömt om det så länge. Mer krävande än man kan tro. Men det verkar ha en sidoeffekt, jag blir så otroligt gråtmild i slutet av alla pass. Finns säkert en naturlig förklaring men jag inbillar mig att min kropp försöker tala om något för mig.

Embrace the pain. Eller som en vän skrev på Facebook, glöm inte bort att det finns ett liv före döden!