29 maj 2012

Coniuncti Fortes lag 1& 2 gick i mål i går kväll i Borlänge hurra. Jag och mina lagkamrater sprang fem km i ett folkhav i ett blåsigt och rätt så kallt försommarväder. Jag är nöjd med mina 36:53 min eftersom att vi liksom missade starten en smula. (Sant, så uberklantigt, men vi skyller på att de hade lagt toaletterna så långt bort ha,ha)

Hade min arma moder inte fått en fraktur på en ryggkota hade vi varit elva personer, men hon hejade fram oss och var moraliskt support. Min nio åring tyckte att det var det värsta hon hade gjort men hon överlevde
 : )
3841 är Nova, bredvid henne försöker hennes svarthåriga moster Elin glida ur bild. Jag är jättestolt är mina lagmedlemmar som trots whiplash skador, jättejobbiga björk pollen allergier och andra krämpor genomförde detta. Tillsammans starka som sagt var.
Trodde inte jag skulle få med mig tonåringen, men Sol var glad och nöjd efter sin insats.
Bäst av allt är väl ändå att få fika tillsammans efter en fin insats.
Här river Lilo staketet...nej då det hade någon gjort åt oss innan.

Här har vi någon som inte är rädd för att vara med på kort iaf. Kvällens starkaste löpare som mumlade och grymtade att hon kan bättre, men jag tycker att hon ska vara stolt med sina 32'53, snabbast i laget : ) Min blygsamma lillasyster Emelie.

Här har vi nästan alla med. Utom jag, Lilo och maken som hatar att springa men som gjorde det trots allt. Han kom in på 33'39 fast han innan vårträningen inte har sprungit sen för tonåringen blev till : )
Vi hade faktiskt rosa som färgtema, men det syns tyvärr inte. En stor eloge till Hans som vi ser här i kyckling gula Blodomlopps t-shirten man fick, under den finns en superrosa, snygg t-shirt. Han vinner kvällens stilpoäng!

Nu tror ni kanske att det här börjar bli en träningsblogg, men icke, måste dock bara få skryta när jag har fått med mig medsyndare som gör såna här tokiga saker frivilligt med mig : )

28 maj 2012

Den enda regeln är att du ska ha så jävla kul !

Måndag och att det har varit varmt i helgen är ingen överdrift! Skönt att det är aningen svalare idag då det är Blodomlopps dags! Helgens motionshöjdare var i alla fall Zumba Maraton på Mannes Loge mellan Falun och Svärdsjö.
På scenen syns lite instruktörer, men här ser man mest att det verkligen är en loge vi hoppar runt i. En loge med takfläktar ska tilläggas. Vilket uppskattades. För varmt blev det ändå. Svårt att inte bli varm av tre timmars dansande.

Själv är jag ingen soldyrkare, så jag blev lite glad över att det faktiskt blåste till lite ute i lördags. Vi hade med oss en instruktör, Sandra Hedberg, från vårt gym hemma, Nya Mora Träningscenter, och det var så kul att få "zumbaclubba" till "Shots" med lute mer folk än vanligt. För visst zumbar jag till latino rytmer, men innerst inne är jag ju en pop-danserska : )

Höjdpunkterna var vår egen Sandra, inlednings låten "Staying Alive" och att äntligen få zumba till "Dansa - Pausa". Det var ungefär fem låtar per instruktör, och jag uppskattade verkligen det upplägget. Man hann känna på varje "anda" som de bjöd på.  Angelica Sjöholm, från Angelica's Dance and Style som arrangerade detta event verkar vara en superhärlig instruktör och jag hoppas på fler happenings.

Annars så är det essay reading som gäller. På torsdag ska jag försvara min uppsats och ge konstruktiv kritik till två andra studenter. Det där är alltid knepigt, att diskutera något som någon lagt ner jobb på när man inte känner personerna riktigt. Jag försöker slingra mig undan arbetet men det pockar på : )

Jag hoppades att Metro 2034 skulle bjuda på en lika bra undanmanöver som Metro 2033, men jag blev ganska besviken. Visst, man fick möta någon bekanting från första boken, men karaktärerna kändes platta och handlingen seg. Tyvärr kan jag inte rekommendera uppföljaren.

 Man kan inte ligga på topp jämt, så är det. Men jag vill ligga på topp i kväll så jag kan ta min tid från förra året. Med tanke på att jag gick en bit med Sol då och kom in på föga smickrande 46 min så känns det som att det finns en möjlighet!


25 maj 2012

Handduksdagen och fredag igen!

Har fått lov att smälta min senaste läsupplevelse någon dag innan jag tar upp den. China Miévilles Kraken har varit en fängslande läsning. För er som inte riktigt minns vad en krake är så kan jag hinta lite åt Pirates of the Caribbean där den förekommer : ) En gigantisk bläckfisk.

Men det är inte riktigt det som boken handlar om, utan snarare om hur en grupp människor försöker att förhindra jordens undergång. Det låter kanske dystert, men så kändes inte. Protagonisten är konservatorn Billy Harrow, som jobbar på ett museum där Kraken blir stulen, och det verkar vara det som sätter igång den annalkande undergången.

Handlingen utspelas i London, men inte ett London fyllt av shopping, teapartys eller pubvändor, utan snarare ett där religiösa sekter och trossamfund lever i symbios med en stad som beskrivs, mer eller mindre, som ett levande väsen.

Tonen är mörk, handlingen lämnar en otrygg och Miévilles språk är stundtals komplicerat och väldigt späckat av, för mig nya ord. vilket jag gillar! Den har inte varit den typen av bok som jag läste ut på några timmar utan här fick jag verkligen gå långsamt fram. Nu vet jag inte hur den svenska översättningen är, om den ens är översatt, för av någon märklig anledning så är det tydligen många av hans böcker oöversatta.

Karaktärerna är intressanta, miljö beskrivningen gör mig sugen på att åka till London och jag blev lite nyfiken på hur författaren såg ut när jag hade läst ut den här höjdarboken. Och vad för slags är China egentligen? Jag föreställde mig en skäggig man i medelåldern som tagit namnet som en pseudonym. Men icke. China är hans riktiga namn och så här ser han ut:
Och han visar sig vara råsocialist, utöver sitt fantasyförfattarskap. Född samma dag som en av mina kompisar, och samma år som mig : ) Inte vad jag hade väntat mig.

Det som väntar mig nu är att läsa defencedrafts från två studenter på HD, sen är det väl ändå helg. Med lite tur så hinner/har jag råd att gå på bio under denna helg. Men närmast väntar zumba maraton i Falun i morgon. Ska bli coolt att få leka en hel förmiddag.

Men idag, glöm för guds skull inte att ha era HANDDUKAR i beredskap....vogonerna kan vara nära!

23 maj 2012

Det eyre mycket pollen just nu!

Ibland när man läser böcker så kan man känna en lätt besvikelse för att ens förväntningar var lite för stora. Så är definitivt fallet med Jasper Ffordes Var är Jane Eyre? Jag gillar engelska deckare, fantasy och litterära anspelningar i både böcker och film, så den här boken borde ha blivit en stor favorit hos mig.

Det är en väldigt intressant ram runt storyn. Vi har en kvinnlig polis som jobbar inom litteratur roteln (bara det är ju coolt), en alternativ verklighet av 1985, och en superskurk som kidnappar litterära figurer ur böcker. Men trots att Torsdag Nesta vinner poäng så kändes det som är själva ramen är mer intressant än storyn. Det lyfte aldrig riktigt.

 Jag tror att jag hade fel förväntningar på boken. Där tänkte jag mig lite mer svärta och edge, men fick en hemtrevlig deckare under ytan av den här fantasydeckaren. Tänk lite Agatha Christie i modern Pratchett-anda så har ni rätt förväntningar. Ändå så tror jag att karaktären Torsdag har potential, och man kan tänka sig att det går att göra något bra av själva konceptet. Så frågan är om jag ska prova på någon av uppföljarna. För att se hur den här idén utvecklas.

Problemet är bara att China Mieville har kommit emellan, och där är jag hittills lite mer imponerad. Läser just nu Kraken, och där känns det lite mörkare och det är där jag är nu.

Annars så sörjer jag min uppgrävda trädgård, känner mig pollenallergisk och börjar att skissa på födelsedags fikat inför nästa månads elände. Ja,jag vet det är väl ingen katastrof att fylla fyrtio år. Men jag råkade se ett kort på mig själv från min senaste Stockholms resa, ni vet jag verkligen såg mig själv. Och jag hajade till, för hon på bilden är inte min självuppfattnings bild.

Jag måste nog gå över till plan Q. Hade hoppats på att all vårens träning skulle göra mig yngre, men icke. Eller att jag skulle vinna pengar så att jag kunde operera mig, men icke. Så nu återstår bara en sak. Jag får nog lov att bli en excentrisk tant, vi pratar hattar, märkliga kläder och uppstoppade djur eller nåt (jag kan ju inte ha riktiga). Det är bara att inse att än så länge rör sig tiden linjärt i mitt fall.

20 maj 2012

It's always darkest before the dawn, just shakin' it out!

Borde sitta med mitt examensarbete just nu. Borde. Fult ord. Tråkigt ord. Tack vet jag vackra ord som t ex avslappnad, eller varför inte nöjd, det är också ett vackert ord.

Tänker mest på alla förändringar som kommer framöver. Båda barnen som ska byta skola, med varandra : ) Av olika skäl men det är ändå en ny ordning. Maken som hotas av uppsägning då de varslar på hans jobb. Min lillasysters student, och hennes flytt till Thailand. Och vad ska jag göra efter 10 juni när jag slutar min treåriga linje på högskolan. Det är ju inte som att jag blir något.

Många gånger har jag fått frågan vad jag blir efter den här tiden. Svaret är: ingenting! Jag tar en kandidat examen i Engelska. Och vad betyder det då? Kan jag jobba som lärare blir oftast följdfrågan. Öh, inte om jag kan hindra det. Finns det någon arbetsplats där man får kämpa dag ut och dag in så är det på en skola. Så neeeej, inte om jag kan hindra det.

Men what to do, what to do? Jag valde att plugga engelska i tre år för att jag älskar språk, och litteratur, vilket jag har inriktat mig på. Men mina planer att bli översättare har kommit på sned, och att flytta till England känns lite omöjligt just nu (vilket var en halv tanke vid starten).

Jag sitter här och hoppas på mirakel eftersom att jag ramlat ned i handlingsförlamnings hålet för tillfället. Precis som Bella Swan sitter jag här och hoppas att någon kommer att rädda mig. Att någon annan ska fatta beslut som jag kan leva med. Det är fåfängt men så är det just nu.

Jag ska försöka göra en Thorsten och resa mig igen. Men först måste jag få wallow in the mire.

Vissa stunder blixtrar dock känslor av möjligheter förbi. Vissa stunder minns jag hur det kändes när jag tog studenten för 22 år sen och trodde att livet bjöd på fler möjligheter än jag kunde få i Mora. Så vill jag tänka. Jag vill känna att nu har jag chansen att börja på något nytt, något roligt. Det kan faktiskt bli så.

Jag tror, jag tror på feér!

15 maj 2012

Stockholm och Rabarber

Har varit lite borta - i ordets alla bemärkelser. Men nu kanske jag är här igen. Igår kände jag mig väldigt närvarande när jag insåg att vissa ätbara saker faktiskt var skördebara (ok om det ordet inte fanns innan tar jag på mig äran för nybildandet).

Finns det något godare än rabarberpaj?
Nej, det tror jag inte. Särskilt inte när det är gjort av ens egna odlingar : ) Jag experimenterade lite och hade start i smuldegen, riktigt smakligt om jag får säga det själv.

Annars är våren här, och björkpollenet med. Tonåringen är värst drabbad och har eksem precis överallt. T o m lillasyster går och snorar. Men det förstås, vi två var ju ned till Stockholm förra veckan och där hade man svår pollen invasion. Mina bröder pratade om att folk utan allergier kände av årets vårliga fasa.

Men Nova och jag njöt av våra besök på naturhistoriska museet och den Bergianska trädgården,  men mest tror jag att hon njöt av detta:
 jag erkänner, jag är lite höjdrädd. Och tydligen så är Twister, Kvasten och Vilda musen vildare än de ser ut men jag övervann mina rädslor. Så med morbror Michael som uppmuntrande karusell åkare lyckades vi åka betydligt mer än jag väntat mig.
Vi hade sån tur att Dead By April spelade på kvällen, varför jag inte tog kort vet jag inte...kanske för att jag blev distraherad av REGNET. Japp, pröva att höja upplevelsen av dödsångest med att åka berg och dal-banor i regn, en utmaning för fegisar : )

Men Nova lät sig inte nedslås, hon åkte och åkte tills hennes onepiece var en blöt piece. Dagen efter sken solen igen.
Och Nova var helnöjd efter ett besök på Sci-Fi butiken i Gamla Stan och inhandlandet av klubbor på en polkagris butik. Så här fint blommade det i Örby i fredags. Faktiskt var det varmt och skönt. Och jag var varm i hjärtat av att få träffa några av mina syskon, min pappa och andra fina människor. Jag har väldigt fina människor i mitt liv.

Nu väntar revidering av min Stephenie Meyer uppsats, och med lite tålamod så kan jag snart skicka in den för opponering. Suck, grammatik koll och gallring framåt!

03 maj 2012

Beware of Romulans bringing gifts - nej då ge mig mer...

Häromdagen var jag ju lite klantig och föll nedför min höga (tre steg) stentrapp och landade på betongen.  Sånt händer. Man kanske inte ska gå nedför trappor och leka med sin iPhone samtidigt, men jag trodde jag skulle klara det - jag är ju ändå kvinna.

Nu så här i efterhand så antar jag att det är dags att beställa en undersökning, eftersom att jag nu uppvisat samma kvinnlighet som rumänska kulstöterskor på 80-talet. Tåkigt nog så var det såklart fötter och ben som fick spö, så några Body Combat pass eller något zumbande har jag inte startat med än.

Tur då att tonåringen har så snälla kompisar. Där ligger jag, både arg och ledsen, oroandes att min träningssäsong tagit slut, och så får jag en present. Sols snälla kompis Emelie vet hur förtjust jag är i Tim Burton så hon gav mig ett laptoppskydd;

och sen klagar folk på dagens ungdom.

Nu är det mindre än fyra veckor kvar, 28 Maj smäller det. Då tar jag med mina två lag ut till Borlänge och så kör vi våra fem km. Jag är vid gott mod och tror att vi kommer att få en toppenupplevelse. (Så länge jag håller mig till att inte göra mer än går när jag går, tänka eller vissla samtidigt känns lite riskfyllt.)

01 maj 2012

Dystopisk Glädje

Ja inte för invånarna i Moskvas gamla Metro men för mig som läsare : ) Jag har ju en förkärlek för ryska Sci-Fan författare, och Dimitrij Gluchovskijs Metro 2033 gör mig knappast besviken. Denna dystra framtidsvision om människor som lever under jord är inget supernytt tema, men ack så fängslande.

Det är inte bara mörker, våld och spänning, utan också en filosofisk vandring protagonisten Artiom beger sig ut på. Han möter många olika åskådningar som alla anser att deras är den rätta, han ser de lägsta sidorna hos människan - de som kommer fram när allt handlar om att överleva. Men framför allt så är det här Artioms resa till att förstå den mänskliga naturen.

Som läsare i en värld där allt ännu inte gått så illa känns boken som en varning. Repent, turn back. Men jag skulle tyvärr inte bli förvånad om det är där vi står inom ett par decennier, men jag hoppas att det finns tid kvar och ork att backa bandet.

Det som saknas är min egen förmåga att kunna läsa ryska, så att jag hade förstått ännu mer. Dock är jag super tacksam för ord och kontext förklaringarna efter själva berättelsen, samt kartan. Bokförlaget Ersatz ger gärna ut böcker i den här stilen - och hej, vem klagar, inte jag : D

Det som är intressant är att boken sägs bygga på moderna myter om att det ska finnas en hemlig stad under Moskva, och faktumet att själva metron är byggd för att motstå en kärnvapen attack. Nu måste jag läsa fristående "uppföljaren" Metro 2034.
PS. Det finns ett "kill'em all" spel till konsoll som bygger på den här boken, för er spelnördar alltså