28 juni 2012

Mera böcker och en liten groda.

Jag kan inte låta bli att undra om historikern Deborah Harkness läste Twilight innan hon skrev Alla Själars Natt. En manlig vampyr som beskrivs som otroligt vacker och är extremt överbeskyddande mot den kvinna han blir kär i. Matthew Claimont är till och med Edward Cullens överman när det gäller föråldrade genusroller. Men historierna skiljer sig åt i och med att Diana Bishop är en häxa som försökt förtränga sin bakgrund och sina krafter. Men när hon möter Matthew så ändras allt.

Om ni tror att det hela är en typ Danielle Steel roman fast med vuxna aktörer istället för tonåringar så tror ni rätt. Jag funderar lite varför den här boken står i vuxen skönlitt. och Meyers Twilight i ungdoms hyllan, för gränsen är väldigt hårfin. Jag ska inte vara orättvis, bokens 689 sidor gick fort att läsa igenom och hade den här kommit före böckerna om Edward och Bella så kanske Matthew och Diana varit allas favvopar ; P

Men om ni förväntar er mörker, vampyrer som typ Lestat eller Vlad så välj något annat. Är ni romantiska och önskar att det fanns en vuxen version av Twilight så varsågoda här är den!

Mer spännande protagonist finner man i China Miévilles Embassytown. Avice Benner Cho är något så sällsynt som en kvinnlig huvudperson som INTE behöver beskyddas av en man. Befriande och mer sånt vill jag se! Sen att det råkar vara SF gör inte saken sämre.

Hans språk är fängslande och snirkligt, men historien är ändå inte riktigt av samma klass som Kraken i mitt tycke. Miéville har byggt upp en spännande värld där människor och rymdvarelser samsas i en hård värld. Vet inte om jag ska kalla det en slags dystopi, men det känns som en tid och plats som inte är helt lockande.

Där lever människor i en slags exil på en främmande plats, där de tillåts bo av en märklig ras som har den egenheten att deras språk (Language som det kallas i orginal) inte symboliserar något utan det ÄR något. Låter det svårbegripbart, japp det är det. Jag hade viss nytta av att ha läst lingvistik och kommit i kontakt med språkforskning. Den här bokens största behållning är nog just den här delen, språkteorierna.

Alla ord vi människor använder är en godtycklig symbol för det vi säger. Om jag säger att "jordgubbar är röda", så vet de flesta som talar svenska att jag beskriver färgen på en viss sorts bär. Vi har kommit överens om att de ljud jag yttrar kan förstås. Men om man inte kunde berätta något på det här symboliska sättet skulle allt vara mer komplicerat, vilket det såklart blir i boken när det gäller kommunikationen mellan värdfolket och alla andra raser. Kommunikation känns som ett av bokens stora teman, men utrusta er med tålamod - Miévilles snirkliga språk och sen teori inbakat på det.

Men jag kan inte sluta inlägget utan att visa vad jag fick av svarta Malin i present från London : )
Ja det är en chokladgroda....men inte vilken som helst. De invigda kommer att förstå : )
Och här är asken : D
Underbar mugg. Jag har förbjudit min familj från att någonsin diska den, för jag litar inte på att någon annan kan hålla den hel. Jag tog det tryckta på muggen som en direkt uppmaning från universum om hur jag ska leva resten av mitt liv. Keep Calm and Carry On!

20 juni 2012

Böcker som botemedel

Dagen jag har fasat för är här nu. Jag är oåterkallerligt vuxen nu. Så förfärligt. Det är bara att inse att tiden går, om man inte som farfar fastnar med hängslena i dörren! Sist jag fick visa leg på systemet var någon dag efter min sista födelsedag. Men sen dess har ingen frågat. Jag tycker själv att jag har åldrats kollossalt sista året. Medelåldern - here I come!

Då är det bättre att mota bort krisandet med böcker. Läste nyss Shirley Jacksons We Have Always Lived in the Castle. En förtjusande historia om Merricat och hennes syster Constance som bor själva med sin senile gamle farbror sedan resten av familjen dött av arsenik förgiftning. Något som storasyster Constance blev anklagad för, men frikänd. Dock inte i folks ögon, så flickorna lever ett tufft liv med utanförskap och 'de rättfärdigas' trakasserier som vardagsmat.

Finns det något bättre än mörka, lätt gotiska mysterier som bara andas tragedi? Det skulle vara vin. Eller Ben och Jerry's glass.

Upplösningen var inte överraskande. Men jag gillade den, och den lätt psykopatiska Merricat som är bokens berättare är kanske en opålitlig sådan, och närmast kommer jag att tänka på Wednesday i familjen Addams. Nu tar jag mig igenom Embassytown av Miéville. Men först ut i solskenet och resten av livet : )

17 juni 2012

Resväska

Doors

An open door says, “Come in.”
A shut door says, “Who are you?”
Shadows and ghosts go through shut doors.
If a door is shut and you want it shut,
     why open it?
If a door is open and you want it open,
     why shut it?
Doors forget but only doors know what it is
     doors forget.
                        (Carl Sandburg)
Lämnade tonåringen i Malung på kalas igår. Kunde inte låta bli att, som vanligt, tänka på vilken trollskog det ser ut att vara alla dessa mil mellan Mora och Malung. Varje gång jag kör där själv brukar jag scanna sidorna efter älgar, eller i värsta fall troll. Vill ju helst inte köra på något. Det hela fick mig att minnas hur jag övertygade mina lekkamrater om att vi var tvungna att offra löv och andra dyrbarheter till chokladgumman som bodde i skogen bredvid oss. Det gjorde vi för att få komma in i hennes domäner : )

Jag känner ofta, även nu, att när man träder in i skogar att det finns portaler, dörrar, som delar upp världar mellan sig. Ute är vår civiliserade värld med rinnande vatten och el, internet, hus och mat som lagas i ugnar. Men i skogar är den gamla världen kvar. Jag gillar den världen.

Den påminner mig om sidor hos mig själv jag tyckte om. Hon som hade fantasi, som trodde så mycket på att det fanns en mystisk värld att upptäcka att hon fick andra att tro på den ibland. Hon som tyckte om att leka. Hon som visste att ibland måste man gå igenom vissa dörrar för att komma någon annanstans.

Just nu känns det som att jag stänger väldigt många dörrar, men inte kommit mig för att öppna så många nya. Jag är i limbo. I vänthallen. Tåget går snart men jag vet inte ens vilken perrong jag ska gå till. Vilken dörr leder var? Ibland handlar det bara om att bestämma sig. Inte om att fatta rätt beslut. Men än så länge går jag här med mitt paraply och släpar på den här väldigt tunga resväskan. Den börjar bli svår att stänga igen nu. Förhoppningsvis så hittar jag en bra dörr som leder till den rätta perrongen, bara tåget inte redan har gått då!

14 juni 2012

Två böcker - och sökandet efter sommarens läsupplevelse går vidare

"We defy you not to fall head over heels for this lovely novel" (Mail on Sunday)
"Dangerously addictive" (Elle)
"Wonderful" (Independent)

Ja, detta är vad det står på baksidan av Karen Joy Fowlers The Jane Austen Book Club. Trots alla dessa uppiggande påståenden blev jag mest "jaha". Det är en bok för någon som har en annan typ av romantisk sida än jag själv. Boken är inte direkt dålig, den beskriver medlemmarna i en bokcirkel där man bara läser Jane Austens böcker.

Karaktärerna beskrivs i nutid, barndomstid, och Fowler blandar upp med många citat ur böcker. Och jag medger att litteraturdiskussionerna är roliga att följa. Självklart blir nån kär i någon. Det är ju trots allt Austen tema. Men jag kan inte rå för det, jag blev lite uttråkad när jag läste den här boken. Det mest intressanta var faktiskt alla recensioner och åsikter om Austen och hennes verk som följde efter själv storyn. Det är från artonhundratal in till nutid.

Då tyckte jag att barn och ungdoms författaren Tony Di terlizzi hade gjort en bok som tilltalade mig mer. Han är nog mest känd som illustratör, och med författare till Spiderwick serien tillsammans med Holly Black. Men nu är första delen av hans egna serie översatt till svenska - Jakten på WondLa. Den handlar om Eva Nio, som vid tolv års ålder aldrig sett en levande  människa förutom sig själv. Hon uppfostras av Modr, en robot som helst inte vill att Eva ska lämna den trygga underjordiska anläggning de bor i. En dag visar det sig att de inte är så trygga som Modr antagit och Eva Nio måste gå upp på ytan, och där börjar äventyret.

Det är inte så att jag blir alldeles hänförd att Diterlizzis bok, men den var ändå jämn och karaktärerna kommer nog tilltala många i åldrarna nio-fjorton. Eva Nio kändes som en bra huvudperson som kan utvecklas ännu mer. Funderar på att läsa andra delen på engelska. För översättningen lär väl vänta på sig.

Men efter romantik och barnböcker så ska jag nog hitta något liiiite mörkare för att balansera upp känslan av att stå upp till halsen i krambjörnar ; P

10 juni 2012

Sunday Girl och....

....sista dagen i "frihet", vilket jag firade med att sova länge och en överdådig frukost. Hade jag ställt klockan hade jag nog tagit lite yoghurt och gått och tränat...meeen.
Ja jag varnar er. Ni kanske får en sockerchock av enbart bilden. Men det var lyxigt syndigt : ) Amerikanska pancakes med dulche leche sås, tiramisuglass toppat med krämiga bananer. Till det drack jag mitt favoritte "Gröna Söder" från Kahl's, och tyckte att det hela slog tom hotell frukostar.

I fredags var det student firande i Leksand och jag måste säga att det är vackert där trots att vår hockeyrivalitet är stor : )
Esteten Emelie examineras.

Sen blir det sannolikt Thailand och språkstudier för henne i höst. Tänk när man var så ung : )  Det känns som att det är några år med student firande framför oss nu. Nästa år blir det min syster  Elin, sen min syster Amanda och efter ett överhoppat år så blir det lillebror Anton och sen vår Sol. Lika bra man lär sig spela studentsången på gitarr. Vi gjorde vårt bästa att sjunga den i fredags kväll när Emelie bjöd på fest. Hellre än bra som de säger ; P

09 juni 2012

Dyster framtid från Atwood

Redan i början av veckan bestämde jag att jag skulle ta en dag att läsa på/eller se på film. Jag skulle ge det till mig själv i present. Eftersom att vi haft student för syrran och jag själv skulle ta examen så blev det inte av förrens i dag. Så nu har denna dag ägnats åt att läsa klart Margret Atwoods The Handmaid's Tale. Man skulle kunna tro att jag gillar att läsa om dystra framtidsscenarion, eller dystopier helt och hållet när man kollar in årets läslista, men så är det verkligen inte.

Jag gillar den här boken, men den lämnar en besk eftersmak. Och jag kände mig matt efter att ha lagt ifrån mig den. Atwood beskriver en framtid där USA har blivit en plats för konservativa krafter. Då fertiliteten har minskat så blir barn en omöjlighet för många. Det är dock inte riktigt det som är i centrum här. Utan hur ett samhälle kan bli så totalitärt och människoovänligt. Som vanligt är det en grupp i Atwoods bok som har det ganska bra, jepp ni gissade det, vita män med makt.

Huvudpersonen är en "handmaid", hennes uppgift är att föda barn åt välbeställda familjer. Hon beskriver hur hennes liv ändrades från den tid vi själva lever i till den här existensen när man kan avrättas för vad som helst, och en värld där kvinnans värde är lika lågt som en jude under nazi Tysklands tid. Det går inte att komma ifrån den jämförelsen. Hela tiden när jag läste den så kände jag att jag blir lurad av att den beskrivs lite som science-fiction, för den är mer en, som Atwood själv säger, spekulationsbok.

Hon spekulerar i en ev framtid, den känns kanske långt bort, men jag lovar att det trodde nog judarna också i början av 1930-talet. Det som känns jobbigt är inte bara att läsa om hur förtryckta kvinnorna, och vissa män, är utan också den här känslan av att helt omöjligt är det inte att det en dag bara förändras hela system i ett land. Det händer hela tiden. Runt om i världen. Vi märker det bara inte. Sverige - ett hörn där det tar tid innan världen kommer emot oss.

Läs gärna om Atwoods egna tankar om The Handmaid's Tale, från januari i år HÄR


07 juni 2012

Bal i blått, och Mariannes

Som sagt var, vad är en bal på slottet. Ja, fan vet. Men en bal i Tällberg är tydligen alldeles underbar om man frågar min syster. I tisdags var det hektiskt. Försöka fixa bil så att familjen kunde åka och titta på balflickan, själv skulle jag ju leka chaufför åt Askungen en bit av vägen. Men innan vi for från Mora så knäppte vi kort.
Hennes date Filip brukar vanligtvis se precis ut som Skrillex, ni vet svarta glasögon och lite långt hår så jag blev lite paff när jag såg honom så här "balinriktad" : )
Tällberg är ju en fantastisk plats så varför jag inte knäppte kort på sceneriet kan man ju undra. Det var också omtumlande att få se så mycket vackra balmänniskor, men inte tänkte jag på att knäppa lite random kort så att man kunde visa. Jag var så upptagen av vår egen prinsessa.
Medan studenterna virvlade vidare till vimmel och dans så for vi vidare. Eftersom att jag själv tar examen så bjöds det på middag på Mariannes i Falun.

Mamsens särbo Roffe, som bjöd på kalaset ; P
Min lillasyster Elin, tyvärr blev det inga tydliga bilder på min mamma som ombesörjt att det blev ett litet firande av min avslutning.
Nova i Saloon miljö. Maten var ganska god och det känns alltid kul att få gå ut och fira : )

Sol, som gillar lite country och western miljö, var helnöjd med maten och omgivningen.
Så här glad blir man när man får present kort på Indiska och Bokia i examens present. Maken är nog mest glad för att han slipper mina uppsats humörsvängningar : )

Back to life, back to reality.

05 juni 2012

At the end of the line

Uppsats inlämnad, bil trasig, personer att få tag på - omöjliga, regn. Status - villrådig!

Jaha, vad ska jag göra nu då. Den här bloggen startade jag 2009 för att vänja mig vid att använda datorer då jag skulle börja plugga. Nu tar terminen slut på söndag och på måndag börjar ett nytt kapitel av mitt liv - igen. Jag kommer inte sakna stress inför tentor och uppsatser, eller dålig organisering kring scheman. Inte heller kommer jag att sakna den brist på demokrati som jag anser råder mellan högskolestudenter och högskolorna.

Men jag kommer att sakna bra lärare (underbara, riktigt kompetenta lärare), trevliga skolkamrate (som jag kommer sakna vansinnigt) och möjligheten att få fördjupa sig i ett annat språk. När kommer jag få sitta och analysera en bok eller kulturella aspekter nästa gång? Känner att det har varit bra för mig att läsa på det här Engelska programmet dessa tre år.

Mest av allt är jag nöjd med att jag faktiskt slutförde det. Visst, jag kan inte säga till 100 % att mitt examensarbete blir godkänt, men jag kom så här långt. Vissa gånger tvivlade på jag på att det skulle gå. Tack vare peppning från min man, mamma och kompisar så tog jag mig ur svackor.

Den här utbildningen gör mig inte till något i arbetslivet. Jag får ingen titel, eller yrkestillhörighet. Men den ger mig självkänsla och har vidgat mina horisonter. Den har varit en egotripp från början till slut i det avseendet att den valdes enbart för att jag skulle göra något jag verkligen ville göra själv. Inte för att blidka arbetsförmedlingen, eller ge prestige.

Vad jag kan nu är att lättare sätta ord på mina kritiska tankar när jag läser texter. Jag kan se att en bok, politisk text, reklamblad eller serietidning saknar utrymme för jämlikhet i klass, köns eller rasfrågor. Nu har det jag tidigare känt intuitivt fått ord och verktyg. Jag kan också se och tolka film, tv och nätsändningar på ett annat sätt än tidigare tack vare mer insikter om hur man skapar bildmedia. Vilka budskap som göms i det som visas oss.

Att gå ut i arbetslivet igen är både spännande och läskigt. Jag fyller fyrtio år om ca två veckor och vet fortfarande inte vad jag ska göra med mitt liv. Jag tror att jag läser lite på saken : )