Visar inlägg med etikett Saga. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Saga. Visa alla inlägg

13 september 2013

Glad fredag den 13 på er

bild från tumblr

 Tre ungdomsböcker av tre olika författare som ytligt sett inte verkar ha något gemensamt, men visst finns det en minsta gemensam nämnare, vilket jag kommer att ta upp. De är också olika sinsemellan trots det. Jag har läst Veronica Roths Divergent, Maggie Stiefvaters Kretsen/The Raven Boys och slutligen efter mycket väntan Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan.

Divergent  är en dystopisk historia om Beatrice Prior och hennes val att välja en annan grupptillhörighet än den hon är född in i. Historien tar plats i ett framtida Chicago där människor har fem (sex) grupper man kan tillhöra, och vid sexton års ålder så väljer man var man ska höra hemma.

Vår hjältinna kommer från en självutplånande grupp som kallas de osjälviska (Abnegation), men väljer bort det till förmån för de tappra (Dauntless).  Hennes val är på många sätt ett aktivt val jämfört med många andra ungdomars, för hur många väljer bort den grupp man har växt upp med, blivit indoktrinerad av? När det gäller Beatrice får hon veta att hon inte har någon tydlig fallenhet för någon särskild grupp alls, hon tillhör en minoritet som är ansedd i många kretsar som opålitlig och farlig, de divergenta.

Här krävs en förklaring. De fem grupperna är (på svenska) de osjälviska, de fridfulla, de ärliga, de lärda och de tappra. Den här gruppindelning sägs kunna motverka krig och kaos om man håller alla individer i samhället inom dem. Men om man föds divergent så har man i stort sett lika mycket av flera grupper i sin personlighet. Alternativet, det sjätte och sista, är att leva utan någon grupp alls. Som att vara kastlös mer eller mindre. Vilket är lika 'roligt' som det låter.

När man väl valt sin grupp väntar en initiering till vuxenlivet inom det man har valt. Beatrice inser snabbt att de tappra har en skoningslös och dödlig utsållning av sina adepter. Hon byter namn till Tris för att kunna identifiera sig lättare med sin nya grupp. Det är inte lätt att hitta sin plats. De två ledarna Four och Eric gör knappast något för att underlätta något för varken Tris eller någon annan. Eller? Kan man ana att de som har bytt grupp blir lite hårdare ansatta, trakasserade lite extra mycket av tränarna. Om Four verkar skoningslös är Eric grym och sadistisk.

Trots hennes nya tuffa liv där varje dag känns som ett hot mot överlevnaden känner Tris att hon har oanade styrkor inom sig, och aldrig glömmer hon varningen om att hålla sin divergenta läggning för sig själv. Sakta men säkert inser hon att det finns andra faror än de som initieringsövningarna ställer henne inför, någon jagar divergenta och dödar dem. Samtidigt verkar systemet med de fem gruppindelningarna fungera allt mindre som tänkt. Motsättningarna mellan grupperna ökar. Men trots allt elände märker hon att hon har någon som faktiskt verkar stå på hennes sida - Four.

Boken är underhållande, tempot högt och jag i stort sett sträckläste den. Mycket verkar handla om känslan av att det är viktigt med grupptillhörighet, och då menar jag inte direkt de som beskrivs i boken. Det hela känns oerhört symboliskt sett ur en ung människas perspektiv, frågor som var hör jag hemma? vågar jag följa mina egna önskningar eller ska jag offra mig och göra det som förväntas? highlightas i Roths roman. Jag är inte förvånad att boken just nu filmatiseras eller att den jämförs med Hungergames

Precis som Divergent så är Kretsen, av Maggie Stiefvater, tänkt att vara den första boken i en serie. Här rör vi oss också i USA, men i den lite mindre staden Henrietta. Där finns Blue Sargent, dotter till en av ortens synska kvinnor. Blue växer upp i ett kollektiv, tänk hippies men med förmågan att få kontakt med döda så har ni rätt bild.

Att vara tonåring är inte lätt. Finnar, skola och hjärtefrågor. Fast i Blues fall går det sistnämnda bort en smula då hon fick en lätt otrevliga spådomen att hennes sanna kärlek kommer att dö om hon kysser honom. Så hon vaktas av sin annars ganska liberala mor, så att hon aldrig ska behöva uppleva den stunden. Men Blue är uttråkad och kompisarna få.

Trots att hon ska undvika det motsatta könet, och avskyr rika snobbiga typer, så blir hon motvilligt nyfiken på ett gäng med fyra unga män från den fina skolan när hon oavsiktligt ser en av dem dö i en syn. Särskilt efter att de kommer för att konsultera hennes mor och vänner i sen fråga som rör deras sökande på en mytologisk kung.

Det är Richard "Dick" Campbell Gansey den tredje Blue ser dö, han som leder sökandet efter Glendower, en forntida kung av Wales som Gansey tror vilar i USA. Precis någonstans i närheten av Henrietta. Det visar sig att trots sitt ursprungliga förakt för  Gansey så dras Blue in i sökandet efter Glendower. Men det finns fler som söker, och döden följer dem i fotspåren. Med korpen som symbol för privatskolan Gansey, Adam, Ronan och den försiktiga Noah går på kan man förstå att boken ursprungligen heter The Raven Boys, en mycket snyggare titel än den svenska.

Boken öppnar med två citat, ett av Oscar Wilde, och ett av Edgar Allan Poe. Den sistnämnde skrev "The Raven", en text som ska sätta tonen för den här bokserien. Jag måste erkänna att jag först bara kände nääeeh, vilken klyschig bok. Efter något kapitel tänkte jag mer, ja den har några svagheter men nu är jag nyfiken. Den sista tredjedelen var riktigt fängslande.

Karaktärerna är något stereotypa, särskilt Gansey och Blue. Det kan jag ta då sidokaraktärerna, särskilt Ronan och Adam har flera intressanta lager av sina personligheter. Den övernaturliga touchen gör att jag närmast tänker på den här boken som en slags version av The Dark is Rising av Susan Cooper,fast för en äldre målgrupp, men utan trollkarlar, med amerkanskt stuk och lite våldsammare. Fantasy för högstadieungdomar och uppåt.

Jag är ju svag för sagor, och Kretsen känns lite som sagor för stora barn. Är man intresserad av sagoberättelser så har man ofta, som jag, ganska stor koll på de inhemska sagoväsenden som förekommit genom tiderna. Näcken, mylingar, älvor, häxor m.m och även de kändaste sagor där dessa väsen figurerar i. Det är både en fördel och nackdel när man läser Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan. Där inkorporerar Hellberg historier som t ex hårgadansen (obs wikilänk, men jag kan hålla med om huvuddragen i artikeln), skogsrået som lurar män in i sitt garn och sen lägger Hellberg till lite egna ideér.

Historiens huvudkaraktär är den unga Tilda som kommer för att bo hos sin svenska morfar i hans ensliga stuga mitt ute i en skog. Trots att hon bor i England med sin engelska pappa och svenska mamma så är vistelser hos mysiga morfar en del av hennes uppväxt. Mormor har hon aldrig träffat då hon försvann när Tildas mamma var barn. Det verkar vara ett känsligt ämne så det är först nu under denna märkliga sommar som Tilda förstår att morfar inte tror att hans fru är död utan finns någonstans där hon inte kan ta sig hem.

Är morfar galen eller håller Tilda själv på att förlora förståndet? Hon börjar uppleva många mystiska saker, känslan av att vara övervakad, hallucinationer och rädsla - oförklarlig, förlamande rädsla. Tilda kan till slut inte blunda för att något ondskefullt finns ute i den en gång så trygga skogen. Som tur är visar det sig att det finns någon som vakar över henne, den unge Emil. Vacker och oemotståndelig i Tildas tycke, sån tur att han känner likadant.

Och här hittar vi den minsta gemensamma nämnare - den stora förälskelsen som verkar vara obligatorisk i alla ungdomsböcker numer. Tris och Four, Blue och Gansey, och så har vi slutligen Tilda och Emil. Jag är inte emot kärlekshistorier för att de handlar om kärlek, utan det handlar mer om att jag har tröttnat på att läsa om det. Sen undrar jag lite varför det är viktigt att Hellberg beskriver Tildas nakna eller späda kropp, handlar det om att understryka sårbarhet eller om att svenska böcker måste visa hur lockande en ung flicka är? Jag vet inte, men Veronica Roth känner tydligen också att hon vill utsätta sin kvinnliga huvudperson för att bli tafsad på, övermannad och utsatt av jämnåriga sviniga killar. Dessutom beskrivs Tris som väldigt självmedveten vad det gäller sina 'tillkortakommanden'. Det är alltså inte min personliga åsikt, utan Tris verkar uppfatta det som att hon har en alldeles för outvecklad kropp för sin ålder och att hon inte är söt.

Alla tre böckerna är helt ok. Men även Blue visar väldigt många tecken på dåligt självförtroende, så lite antar jag att det hela handlar om att det just är ungdomsböcker. Tonåringar anses ju vara fyllda av tvivel på sig själva och jämför sig väldigt mycket med andra. Sen är det tre kvinnliga författare så då kanske det ligger närmare till hands att man skriver mer ur det kvinnliga perspektivet då man själv är det och huvudpersonerna är flickor. Men jag saknar lite att få läsa om en tjej som inte automatiskt faller inom ramen för 'jag är den fula ankungen som visar sig vara en svan' temat.


03 juli 2013

Gaiman

Härmed lånade jag en bild av BBC is syfte att ni ska få se mitt livs stora "bokkärlek" Neil Gaiman. Ibland är jag lite rädd att denna faxination (fixering+fascinering) jag känner inför Gaimans böcker gör mig blind för det som inte är superbra. Men, i ärlighetens namn, Odd och frostjättarna fastnade inte så mkt, Neverwhere lurade in mig i Gaiman-träsket ....men går ju inte att jämföra med t.ex American Gods.

Så jag ville inte ha några förväntningar på The Ocean at the End of the Lane, hans allra senaste vuxenroman.

Vad ska jag säga? Är det en vuxenroman? Är den episk? Är den bra? Är den Gaiman? Är den fängslande? = Jag vet inte, svårt att säga, ja, ja och ja. Boken är för obehaglig för yngre barn, kanske för underlig för vissa ungdomar, inte tillräckligt mörk för vissa vuxna. För mig, ett evigt sagoläsande väsen alldeles perfekt.

En man som i begravningstider helt plötsligt finner sig vara tillbaka på en plats från hans barndom som han har förträngt öppnar vår saga. Den är inte riktigt svart-vit, den innehåller starka kvinnliga karaktärer och en modig pojke....och som ofta i Gaimans verk opålitliga vuxna.
Jag kände mig så nöjd och fylld av bra, galna tankar efter att ha läst klart boken. Den är som Bokstävlarnas Anna påpekade besläktad med Coraline, och själv tycker jag att det som fastnade mest är berättarens reflektion att ingen blir egentligen vuxen, bara äldre. Alla de där vuxna du ser när du är barn och du sorgligt nog tror är experter och förebilder är bara äldre och längre än du.

Jag hoppas den översätts till svenska snart så att fler kan få chansen att läsa, men innan dess så får ni icke-engelsk läsande helt enkelt tro mig när jag säger att en saga är en saga är en saga.

26 februari 2013

Alla vargar bär inte päls.

Alla sagoläsare och fantasyfilmsnördar vet vem den här bilden föreställer. Amanda Seyfried spelar Little Red Ridinghood, fast vi säger förstås Rödluvan.(Tyvärr en ganska usel film, men sagan är ändå en klassiker.)

Tyvärr ser jag inte lika cool ut, men jag kan lugnt säga att jag just nu identifierar mig med karaktären. Jag känner mig som den naiva, tillitsfulla Rödluvan som vandrar längs stigen tills en varg kommer för att göra henne bekantskap.

Åh, har inte många av oss fallit i fällan att lita på vargen som är så duktig på att prata omkull oss så att vi till slut tror allt den säger. Så vi lyssnar och tror att det är helt riktigt och sant det vargen säger. Så vi ignorerar den lilla varningsklockan som ringer.

Vi lämnar stigen. Bara för att allt för sent inse att mormor är uppäten och vi står näst på tur.

Jag bor i vargland på riktigt. I mina hemtrakter tar vargar jakthundar, får och gud vet vad. Många av de jägare jag känner tror bara på en lösning. Jag tror ni vet vilken. Men inte jag. Jag kommer aldrig skriva på en namninsamling för att utrota en uråldrig jägare som har lika stor rätt som mig att äta, försvara sina revir eller att bli tokig av ensamhet så att den irrar in i våra bostadsområden.

I mina ögon är den farligaste vargen människan i din krets. Den människan som med fagert tal hjälpte dig att lura dig själv. Som Thåström sjunger "var e' vargen". Jag är ledsen, men den är där vi ibland anar. Den människan du ville tro på, den människan du ville lita på. Ibland är det den du minst anade.

Som tur är har jag en jägare som sällskap, han hjälper mig att hämta stenar som vi kan fylla vargens mage med. Sen syr jag de starkaste stygn jag kan med björntråd så att vargen drunknar i botten av brunnen.

Tillit. Så lätt att förstöra. Så svår att bygga upp. Jag är rödluvan, jag har tillit. Så vargen jagar mig alltid. Det gör inget. För jag vet att vargar är lika jagade som jag.Det måste vara ett tungt och ensamt liv att alltid behöva föreställa sig. Att gömma sig. Att vara rädd för att bli avslöjad. Jag tror att jag föredrar att bli uppäten då och då, mitt hopp om att det finns godhet och äkta värme emellan oss människor föredrar jag att hålla fast vid. Då får man ta en varg emellanåt.