Hav, apelsiner och jag håller med Jeanette om det mesta.

Årets första bok blev Chris Priestleys Spökhistorier från det svarta skeppet. Han har ju en speciell inriktning Priestley, dels är hans böcker främst riktad mot äldre barn, dels handlar de om barn och då särskilt deras möte med det övernaturliga. Det som han har gjort i alla böcker jag läst av honom de senaste månaderna är att låta en bok handla om en huvudperson (främst en pojke) som möter någon vuxen som berättar otäcka, absurda små berättelser för protagonisten.

Även Spökhistorier från det svarta skeppet har ett liknande upplägg, men här är det ett syskonpar som bor i ett värdshus vid havet. När de bägge blir våldsamt sjuka ger sig deras far iväg för att skaffa medicin. Efter ett dygn har han inte återvänt, men det knackar på dörren och där står en sjöman och vill gärna ha något att dricka. Lillasyster vill släppa in främlingen, medan storebror är misstänksam och låter sjömannen komma in för ute är det storm och det vore väl grymt att låta någon vara ute i det vädret.

Sen följer mönstret, främlingen berättar spökhistorier och i slutet av boken uppdagas både det ena och det andra. Trots att novellerna/spökhistorierna är av lite sämre klass än i det tidigare så är ramberättelsen den bästa hittills, och sannerligen den otäckaste och sorgligaste av dem alla. Rekommenderas från ca tio år och uppåt för de unga spökälskarna.


För oss som älskar apelsiner (no pun intended) och är fascinerad av religion, Jeanette Winterson och funderar på att läsa någons självbiografi i år välj då Varför vara lyckliga när du kan vara normal? Det är några år sedan nu jag läste Wintersons Oranges are not the only fruits och blev lite överraskad och imponerad av berättarstilen. Den har sagts vara halvt självbiografisk, och efter att ha läst hennes riktiga självbiografi kan jag med lätt medlidande säga att så är det.

Historien om hennes uppväxt som adopterad av ett djupt religiöst arbetarklasspar i England är också berättelsen om att ständigt känna ett utanförskap i livet. Författarinnan poängterar många gånger att hon verkligen vill leva, har alltid kämpat för att leva och för att hitta kärlek. Utelämnad till sin (förmodligen) svårt psykiskt sjuka mor som ibland låste ut henne över natten, eller i kolkällaren så upptäckte Jeanette kraften i att konstruera berättelser. För böcker fick de inte ha hemma.

Sen kom tiden då Jeanette insåg att hon var lesbisk, och mamman och kyrkoförsamlingens reaktion var inte nådig. Sexton år gammal ger hon sig av. Nu är Winterson i yngre femtio-års åldern och har genomlevt kriser, fått självinsikter, försökt förstå sina adoptivföräldrar och försökt förstå kärlekens natur. Hennes öde är inte något man avundas, själv kände jag på flera ställen att det var svårt att ta in hur hon överlevde, men Wintersons berättarstil är såsom rinnande vatten...man bara följer i berättelsen. Det är tungt, men hon får det att kännas bra ändå. Man känner hopp när man läst klart, men samtidigt påminns man om att ingenting i livet är säkert.

För mig själv kom boken som en liten present till mig själv rent mentalt. Jag kunde bara nicka och hålla med om många av hennes slutsatser. Jag brukar sällan läsa självbiografier, men kom igen - vem kan motstå en så fantastisk titel: Varför vara lycklig när du kan vara normal?.

Spökhistorier, dans och krokar

Fortsätter min rundvandring i barn och ungdomslitteraturens spök/skräcknoveller. Men den sista boken jag läste är lite som tusen och en natt. Dvs varje kapitel innehåller en separat historia, men dessa berättas av en dam för en ung man/äldre pojke då deras tåg fastnar i en tunnel.

Chris Priestley har skrivit denna Spökhistorier från den mörka tunneln, och även om jag som vuxen inte fann historierna sååå skrämmande så är boken i sin helhet riktigt intressant även för en tant : )
Jag gillade upplösningen, miljön och konversationen mellan dessa två aktörer.

Historierna handlade om barn eller ungdomar och de fasansfulla och spöklika öden de möter. Robert som huvudpersonen heter är en skeptisk och logisk person som inte tror på nonsens eller övernaturliga fenomen. Inte heller uppskattar han känslosamhet. Hans medpassagerare, den historieberättande damen, finner det lustigt och verkar vilja ändra hans uppfattning om saken. Han blir så småningom varse att det finns mer mellan himmel och jord som kan förklaras logiskt.

Annars har det varit SM-tävling i Streetdance i Västerås i helgen, där Deci tyvärr inte gick vidare. Jag frågade henne hur det kändes efteråt när hon inte gjorde det. Då säger hon glatt "Det gör inget för jag tycker själv att jag dansade bättre än någonsin". (Tilläggas bör att hon hade varit sjuk större delen av veckan och bara gick till skolan på träningsdagar för att bevisa att hon var frisk nog att gå och träna, och av ren envishet så skulle hon med och göra sitt bästa.) Det kändes jätteskönt att höra. För det viktiga är att man själv känner att man har gjort något man är stolt över.

Stolt är jag också över min händige man som efter att jag suckat över hans kläder slängda på tvättbrädor, upphängda på spikar har snickrat ihop denna och satt upp i vårt sovrum så nu finns det upphängningsmöjligheter.

Återigen körde han återvinning. Hittade lite trä att såga i, fann morfars gamla metallblanka krokar som han helt enkelt sprayade med svart färg av något slag et voila! (Fast raring om du läser det här inlägget så tycker jag att jyskpåsen är lite småful, bara så du vet ; P)