Han sa - Ja. tyvärr. Men försöker jag, ska man behöva ta emot så mycket verbala knytnävsslag utan att göra något annat än att säga 'nej, nu får du lugna dig'?
För min taktik idag var då inget annat än rena rama tonårsfasonen med okvädingsord tillbaka som avslutades med mig utstormande från köket.
Nej, man måste få bli förbannad säger han då. Man måste få visa att man har en gräns. Men jag är ändå inte nöjd. Så här barnsligt för man väl inte reagera?
Frigörelseprocess eller inte, det är svårt att leva med en konstant kritiker.-för mig känns det som att veta att varje dag kommer det att komma kommentarer om mitt utseende (jag är tjock, klär mig tråkigt, är helt omodern i håret), eller sättet jag agerar på (mina ord är fel "inga normala människor använder ord som förvisso, besynnerligt eller sannolikt", jag drar åt mig för mycket uppmärksamhet på möten där hon är med (jo, jag ställer frågor om jag undrar något), jag har fel intressen (litteratur, religion, myter, naturvetenskap). Men värst av allt - jag ser inte glad ut hela tiden (helt sant, det har hon ju rätt i).
Just nu hatar hon mig, och när hon flyttar hemifrån kommer hon kanske minnas mig så här. Tjock, märkligt språkbruk och helt omodern. Då kanske hon aldrig kommer att hälsa på oss, för som hon säger det känns inte som hon kommer behöva en familj.
Den mest utskällde föräldern på jorden (min pappa) påpekar att det är svårt att vara förälder och lugn samtidigt alla gånger. Då får man gå in senare och förklara varför man sa si eller så. Så OK!
Vad jag sa innan jag stormade ut efter att hon med rösten drypande av förakt sa att det var så jävla typiskt mig att vara ett jävla offer. (I själva verket hade jag just berättat att jag var den enda i mitt högstadium som experimenterade med håret, färger, klippningar. -de andra hade typ permanent och blonda slingor. Då blev det droppen och jag skrek:
Håll käften ungjävel!
Om jag skäms, självklart!
