Sista Tarabotti-äventyren.

Efter att ha läst klart fjärde och femte boken i "The Parasol Protectorate"-serien, Heartless och Timeless har mitt behov av parasoller naturligtvis ökat ännu mer. (Såg perfekta i går f ö när jag var i Hamar, Norge, men priset var mindre perfekt : O)

I Heartless avslöjas att lojaliteten hos vissa i den inre kretsen är tveksam. Men av goda skäl i och för sig. Dessutom är väl ett ämne vänskap överhuvudtaget i mitt tycke. Hur definieras vän, kan man vara vänner efter att vissa saker sker? Sen har vi raffinerade mordmetoder  i det förflutna som måste luskas fram. Alexia Tarabotti vaggar fram som en ostadig oceanångare över London trots att hon är höggravid, varför skulle det stoppa en person som henne? Kan man så gör man det, är väl lite hennes motto, men det ska ändå göras med stil. Vilket nog är ett av hennes större vardagsbekymmer i denna del. Hur får man alla att behandla en som vanligt när man inte ens känner sig som vanligt och är för stolt för att erkänna det. Sen har vi ju alla dessa uppfinningar. Och uppfinnare!

Ämnet "vem i hela världen kan man lita på?" fortsätter i sista och avslutande? delen Timeless. Alexia och lord Conall Maccoon har nu fått en dotter som är något utöver det vanliga. Prudence, som inte lever upp till sitt namn, får sina föräldrar, adoptivfar vampyren Lord Akeldama och ganska många anställda att känna att de lever.

Ett mord på en varulv, en kallelse från världens äldsta vampyr leder familjen till Egypten i sitt sökande efter svar på vem som mördade varulven och vad Alexias bortgångne far egentligen var för figur. Med väninnan Ivy och dennas teatertrupp tar sig Alexia an vampyrdrottningar, mumier och värme. Upplösningen på många frågor besvaras, i vissa fall är det lite FÖR genomtänkt och välutlagt, i andra nästan förutsägbart. Men för den som roas av viktorianska eran, steampunk, lätta parodier och te är den här serien en trevlig förströelse. Inget nobelmaterial, men avkopplande och mysigt. Vilket har varit välbehövligt.

Har nu fortsatt på vampyrtemat med mastodontboken Flickan från ingenstans av Justin Cronin. Betydligt mindre mysig än Carrigers övernaturliga värld, men ack så välskriven och ruggigt bra.

Sådär i oktober

Fick lov att inviga min pumpa-bakform i morse. Kanelkaka. God. Något måste jag ju göra för att komma i mysrys-stämning utöver att läsa.

Efter att ha läst fjärde "parasollboken", Heartless av Gail Carriger, samt Mörk jord av Belinda Bauer, så kan jag säga att Carriger står för myset och Bauer för ryset.

Många spännande saker avslöjas i Heartless om intressanta sidokaraktärer. Så pass att min aktning för Carriger höjdes ytterligare. Jag uppskattar fortfarande den ultraviktorianska touchen, och tänker allt mer att jag kanske ska se hela serien lite som första Scream-filmen, en parodi på genrers. Det underlättar en hel del.

Bauers debutbok är knappast trevlig. Söndertrasad familj, seriemördare med inriktning pedofili, samt en tolv-årigs pojkes förtvivlade kamp att laga familjen på en något makabert vis. Steven måste helt enkelt hitta sin morbrors lik. Mycket spännande att följa hans tankegång i jakten på helhet. Men mästerligt berättat. Ser fram mot att läsa mer av Belinda Bauer.

Te med Alexia

Jag erkänner att jag har ett särdeles irriterande drag (många i ärlighetens namn), vilket är initial skepticism till det mesta. Sen kan jag helt ändrat uppfattning om vad det nu må vara. Ta t ex Gail Carriger. När jag läste hennes första bok i "The Parasol Protectorate" - Soulless, då tyckte jag att det var otroligt svårt att överkomma min motvilja över den fåniga romansen mellan Alexia Tarrabotti, själlös viktoriansk kvinna, och Conall Maccon, bufflig varulv. Det stör mig fortfarande en smula, men nu blir jag mest uppslukad av miljöskildringarna och de tekniska uppfinningarna a la Alexias paraply.

Tredje boken i serien - Blameless, är teindränkt, viktoriansk så det förslår och vi får följa med vår själlösa hjältinna till Italien. En nackdel med att inte ha en själ är att man tyvärr inte kan vara nära någon annan själlös utan att må otroligt dåligt. Det kan vara ett skäl till att Alexia aldrig mött sin far som kommer från Italien. Nu får vår parasollsvingande dam inte möta honom men väl den religiösa och bigotta Tempel-orden.

Inga spoilers i onödan. Allt jag kan säga är att den här serien växer på mig. Jag tänker att det ska vara under den viktorianska eran, om väl en parallell steampunk sådan, så vissa saker i kvinnosynen som porträtteras hoppas jag sannerligen har med det att göra. Det går dock inte förneka att Gail Carriger har humor, ett sinne för att förnya synen på vampyrer och varulvar en smula, men som jag skrev till en annan bloggerska häromsistens - varför får alltid vampyrerna vara feminina?

Nu har jag i och för sig börjat på fjärde boken Heartless och inser att ämnen som homosexualitet och andra laddade frågor inte är så uppenbart styrda. Oavsett om du är människa, varulv eller vampyr är det inte en ovanlighet i Carrigers alternativa London. Inget är tvärsäkert eller fullkomligt uppenbart. Sen gillar jag att huvudpersonen framställs som intelligent, rådig och med stark självkänsla trots sin uppväxt med en fördömande mor i en tid då alla flickor ska vara smycken och inte människor.

Tro om Gail Carriger (ovan) har en sån känsla för vad som känns väldigt brittiskt efter sin mor, som kommer från nämnda land, trots att Carriger själv är amerikanska. (Lite störande att läsa om ultrabrittiska saker när man ser stavningar som neighbor, då påminns jag om det amerikanska...annars är boken förtjusande stereotypiskt brittiskt och det är det som är det roliga:D)
Jag gillar ju årstiden som kommer nu, men jag börjar nästan önska att det blev paraplyväder igen, för det är väl en given modefluga nu vad? Annars får det helt enkelt bli det!

Ett alternativt viktorianskt samhälle

Jag var ganska tveksam om jag skulle vilja läsa något mer om den själlösa Alexia Tarabotti i höstas efter att ha läst den första boken av fem i den sk The Parasol Protectorate. Kanske berodde det på att jag läste boken på svenska, kanske berodde det på att jag inte gillade kärlekshistorien i den.

Men när jag såg att mitt bibliotek nyss fått hem den andra boken i serien, (naturligtvis på svenska) så beslöt jag mig för att slänga med den. Gail Carrigers uppföljare heter töntigt nog Chanslös, (eng. org är Changeless) men steampunk är ju alltid steampunk.

Det jag gillar med tvåan är det som var ok i ettan, den viktorianska miljön och alla uppfinningar som a la steampunk liksom hör till. Naturligtvis gillar jag också själva idén med Alexias själlöshet, det faktum att hon är jäkligt bra på att ta hand om sig själv och att det övernaturliga är ett naturligt inslag i imperiet. Jag gillar vampyrer, varulvar och spöken så den delen köper jag.

Men det är de konstanta beskrivningen av hennes yppiga bröst, och lätt fåniga sexscenerna som irriterar mig mest. Å ena sidan beskriver Carriger Tarrabotti som oattraktiv för en genomsnittlig engelsman, men för varulven/alfahannen Conall, vars maka hon nu är, så är hon oemotståndlig. För varulvar i stort verkar det som. Jag får intrycket att i det här avseendet har Carriger fallit i Twilight-fällan.

Ni vet, Bella är så intetsägande men världens vackraste man dyrkar henne. Det intressanta här i Chanslös/Changeless är att det finns fler Twiligth paralleller. Utan att spoila för mycket så kan jag nämna fnurra på tråden mellan de älskande, en oväntad sak som absolut inte kan hända som hände i Meyers värld  händer i Carrigers värld.

Jag har likt förbaskat bestämt mig för att läsa de tre sista delarna, men verkligen inte på svenska.

Anledningen att jag tänker fortsätta är för att andra boken var bättre än första, de är lättsmälta och jag gillar hennes själlöshet. Hoppas hon utvecklas lite mer karaktärsmässigt. Sen gillade jag verkligen slutet, det var inte lyckligt......men vad är en historia utan utmaningar.

PS. Jag vill också ha ett coolt paraply.
PSS. De svenska titlarna suger, när översättarna till varje pris ska försöka imitera ett annat språks fyndiga titlar. Att översätta changeless till chanslös blir så fel när man läser boken och inser vad den engelska titeln anspelar på. Det är ett futilt företag att slaviskt följa konceptet "Tjejen som visste för mycket", Tjejen som jobbar skift", Tjejen som föll överbord"....lägg av. Ta er artistisk frihet!

1 Januari och lite åsikter om böcker.

2012 års sista bokläsningar gav minst ut sagt blandade reaktioner hos mig. Jämnast var nog Priestleys Onkel Montagues spökhistorier. Återigen en bok som har varje kapitel som en slags novell men om man läser hela boken får man en större upplevelse. Jag gillar hur dessa små läskigheter presenteras, barn och ungdomslitteraturen har en liten pärla när det gäller spökberättande i Priestley.

John Ajvide Lindqvist är jag ju rejält förtjust i. Dock är det här kanske hans svagaste länk. Men vissa av novellerna är riktigt bra. Att få läsa vad som hände efter slutet i Hanteringen av odöda kändes väldigt bra. Jag är svag för ihopknutna säckar om man säger så, men särskilt uppskattade jag efterordet. Nu hoppas jag bara på att John snart ger ut något nytt : )

Sen har vi det stora irritationsmomentet Själlös av Gail Carriger. Tro mig jag vill tycka om den. På baksidan av boken nämns orden steampunk, vampyrer, varulvar och förekomsten av människor utan själ. Alexia Tarrabotti är protagonisten som i det alternativa viktorianska England råkar vara både själlös, och lika illa halvitalienska. (Inte mina ord - författarens).

Vad som borde stått på baksidan är 'typisk schablonartad historia där den kvinnliga huvudpersonen ska framställas som stark, smart och självständig men blir attraherad av en råbarkad, dominant man och trots att det ska föreställas handla om en cool värld läggs en hel del fokus på sex och naturligtvis ogillar kärleksparet varandra först'.

Ledsen om jag spoilade eller avskräckte någon från att läsa den här boken med en så fantastisk titel.......men verkligen - är inte marknaden mättad nu?

Kan inte någon kvinnlig författare skriva något om en liknande miljö men utan den oändliga historien omöjlig kärlek som såklart är helt möjlig. Då är hela Twilightserien bättre för där avslutas inte första delen av serien av att den så tuffa hjältinnan inte ens vet om att en penis krymper ihop efter samlag!

Det är inte så att jag ogillar sexskildringar, men om jag vill läsa om sex så finns det ju tydligare exempel. Vad jag irriterar mig på är maskering av en genre. Ibland. Just nu surar jag för att boken hade potential men sullades bort.

Årets första dag är i övrigt fylld av halsont, trötta barn och vuxna. Crocodile Dundee visas på tv:n där tonåringen slötittar på Micks äventyr. Deci och Ali spelar Sims, maken ska shoppa och jag måste lägga mig och fundera ut vilken årets första bok borde bli......sen ska jag planera för att träna på mitt inre hakuna matata : D