29 september 2012

Höst

Hösten är här på riktigt. Lika bra tycker jag. Skördetid och mörkertid. Men än gnistrar de gula-orangea-röda färgerna mot mig när jag orkar lyfta blicken och se all skönhet som faktisk finns där ute.
Min svärfars sambo bevisar härmed att det går att odla vindruvor i Siljanstrakten. Mycket vackra om än lite sura.

Hösten är ett slags avslut men samtidigt fröet till det nya liv som ska spira följande vår. I går begravdes vår unga bekanta. Konstigt nog sken solen fast dagen kändes grå och mörk. Till "Amazing Grace", "Blott en dag ett ögonblick i sänder" och många vackra toner föll många tårar från mångas ögon. Pappans gripande uppmaning till den unga damen vänner att välja glädjen, kärleken och kramas så ofta det går sitter kvar i mitt hjärta i dag.

Det måste finnas hopp och det måste finnas liv.

"Come said the wind to
the leaves one day,
Come o'er the meadows
and we will play.
Scarlet and gold,
For summer is gone
and the days grow cold"
                       George Cooper


25 september 2012

Öl och helighet

Terrific Tuesday to all of you! Oteknisk som jag är inser jag att typsnittet blivit mindre på bloggen men innan min it-tekniker får tid över så får det se ut så här. På makens (min it-tekniker) jobb har de regelbundet fredags fika med tema. Åh, sånt gillar jag. Fika generalen bestämmer teman och de kan vara allt möjligt. D har haft både hallon och blåbär, men sist bestämde generalen att de skulle ha nationalitets tema.

Och hurra, D fick Storbrittanien. men hur gör man då. För det är inte riktigt England, utan man måste tänka på Nordirland, Skottland och Wales också. Men som tur var så hade vi redan imperialist muffinsformar, och en aning vad de i alla fall gillar gemensamt i dessa fyra trakter.
Precis - Öl.
Tack vare Nigella Lawsons recept på choklad Guiness-kaka så blev det muffinsar med fyllig smak. Det låter en smula märkligt men till och med provsmakarna (läs barnen med kamrater) godkände dessa sammetslena sötsaker. Det blev en smula undran vad som var brittiskt med muffinsarna bortsett från flaggan på formarna, och jag tror att det väckte en viss förvåning när ingrediensen avslöjades. Godare än det låter. Vill man provbaka kan man testa Nigellas egen sida här!

I övrigt så är jag förkyld, men hur kul är det att veta. Så jag berättar att i en by någon mil härifrån hade vi under pesttider en helgonlik kvinna som inte var rädd för att trösta de smittade med tröstande bibelord. När de inte kunde ta sig till kyrkan så tog Malin som hon hette kyrkan ut i skogen till dem. Min mor tog dit mig ibland, och med några års mellanrum far vi dit.
Det ligger väldigt fint i en glänta och inger mer lugn än någon riktig kyrka jag någonsin besökt.
Här vid Nova skymtar besöksbänkarna. Tämligen nygjorda, för tidens tand har tärt på de originella stockarna. Men tänk vilket mod av en kvinna under svåra tider. Jag känner mig alltid stärkt efter vi varit där. Malibambo kallas det och inte ens lokalbefolkning vet alltid att det finns där uppe i skogen. Om ni mot all förmodan går, cyklar eller bilar runt Gesunda trakten så finns det där. Bättre vägbeskrivning hittar ni kanske av dessa.



23 september 2012

"Våga vara störd"

Efter att ha kämpat med en bok av Terry Pratchett (som jag vanligtvis gillar) i två månader av och till gav jag upp i fredags. På något vis så har jag svårt att engagera mig i berättelsen om en tidsflytande Sam Vimes i nuläget. Så jag åkte ner på stan för att hitta något annat att läsa och det gjorde jag.

I högt tempo följde jag med Pelle Sandstrak igenom hans plågsamma uppväxt med en odiagnostiserad Tourette. För er som inte riktigt vet hur det kan vara att ha den här varianten av neurologiska bekymmer rekommenderar jag denna bok varmt, den heter Mr Tourette och jag.

Annars så är det i korthet så att man kan lida av tics (man har läten eller ljud för sig, eller måste säga vissa saker hur olämpligt det än må vara), man kan ofta ha tvångshandlingar- i Pelles fall klarade han t ex inte av att gå igenom dörröppningar utan att utföra vissa ritualer och dessa kunde ta timmar. Många gånger kan man ha symptom som påminner om de vid ADHD, koncentrationssvårigheter osv.

När boken släpptes för ett par år sen så var författaren ofta ute och turnerade och berättade om sin livsresa och hur det är att leva med Tourettes. HÄR hittar ni en artikel från ett föredrag där Pelle osentimentalt säger att idag är han så frisk som han vill vara.

Men genom boken får man sig en rejäl chock när man som jag inser (inte för första gången) att i sjukvården handlar allt om att hitta rätt person som kan stötta och hjälpa oss som individer. Hans pappa hittade i hans tonår en artikel om Tourettes, men när föräldrarna tog kontakt med läkare fick de höra att den sjukdomen inte ens fanns i Norge där Sandstrak växte upp.

Jag tror inte direkt att det finns något som är normalt. Eller rättare sagt att det finns en särskild typ av människa som är normal. Däremot så tror jag att vi alla lever i olika varianter av en slags skala. T ex så är inte Autism direkt en sjukdom liknande diabetes eller astma. Det är en neurologisk störning precis som ADHD, Tourettes eller vad tusan ni vill. Vi har alla olika genetiska anlag. En del av dem bryter aldrig ut, medan andra gör det.

Kanske är det så att en slags personlighets typ befinner sig på en skala symptomfri till närmare 100 % av vad som uppfattas som avvikande. Alla har vi någonting. Något litet tics, lite klaustrofobi eller kanske starkt behov att städa varje dag - men det handikappar oss inte så att vi inte kan göra det vårt nuvarande samhälle kräver av oss. Sjuka räknas vi först när vi inte kan anpassa oss till normen.

Så vem är det som bestämmer vad som är ok eller inte? Som medlem av Djingis Khans här var nog det en fördel att ha ADHD om man var impulsiv och inte fruktade strider. Men nu lever vi här och nu, och frågan är vem bestämmer vad som är ok eller inte?
Bild från Bokus.com

20 september 2012

Frustration

Känner mig frustrerad. Både pga inre och yttre omständigheter. Lite grann känner jag mig som Hoppsan i Robin Hood, han har en tendens att hamna på efterkälken i många lägen. Sen om det är självförvållat så vill jag inte låtsas om det.

De yttre omständigheterna är min arbetslöshet. (Intressant namn det där för utan arbete känns det inte som att jag är. Mest oavlönat slit. Efter att ha pluggat heltid i tre år så inser jag att allt här hemma är eftersatt. Inomhus och utomhus.) Nu har jag områden jag vill arbeta med, som litteratur. Men jag skulle ha nytta av en biblioteks och informationsutbildning. Alltså ca ett och ett halvt år till.

Fast jag får inte låna mer från CSN, har pluggat för mycket redan. Sen ligger alla utbildningar långt bort. Sen vill t ex Uppsala att man skulle ha VG på kandidatuppsatsen och det har inte jag. Mitt G kändes ok först, men i efterhand så tänker jag att det fanns inget jag hade kunnat göra annorlunda. Tiden och kraften fanns inte där.

Jag är också trött på att ha så mycket omkringpussel i min vardag. Möten hit och dit.Viktiga saker men jag önskar att allt bara var bra och att jag därmed slapp lägga energi på sådant som jag inte ens ser någon ljusning på. Jag tror att jag har tappat min förmåga att se ljuset i tunneln.

Sen känner jag mig uppgiven över att jag aldrig tar mig här-i-från. Min ena syster flyttar till Thailand nu. Till solen som hon älskar. En av mina bröder ska semestra i Las Vegas om två dagar. Jag känner väldigt många som åker bort, flyttar och rör på sig. Jag blir tokig av dessa väggar. Ge mig rymd och luft under vingarna. Alltid kommer något i vägen så att vi kommer aldrig längre än trettio mil härifrån.Men jag vet att det är upp till mig att ändra på omständigheterna.

De inre omständigheterna är mitt totala haveri rent mentalt. Jag har slut på initiativ, ideér, kraft och förmåga. Men gnälla blir jag faktiskt bättre och bättre på. På något sätt känns det som att allt tog slut när mitt program gjorde det. Jag satsade allt på att ta mig igenom det trots sorger och sju svåra år. Fast jag många gånger grät och sa till mina närmaste att nu...nu klara jag det inte längre nu hoppar jag av. Jag klarade det. Märkligt nog så publiceras sådana här examina i lokalpressen, så nu tre månader senare kommer folk och säger grattis.

Tid, kraft, pengar och möjligheter står överst på min önskelista nu.

14 september 2012

Försök till vardag igen då

Mina små kelgrisar, som farfar säger i Trolltyg i tomteskogen! Jag har svårt att samla tankarna numera så jag börjar med trygg terräng.

Har läst både Eld och The Help helt nyligen. Båda väldigt engagerande böcker på sina vitt skilda vis. Jag ser verkligen fram emot tredje och som jag förstår det, den avslutande delen, av Engelsforstrilogin. Strandberg och Bergmark-Elfgren har överträffat sig själv i denna uppföljare om ungdomshäxorna i Bergslagen.

Visst är ungdomslitteratur ofta lite mer genretypiska och ploten simplare, men jag känner att jag fastnar för historien. Och vissa av karaktärerna. Sen tycker jag att huvudpersonerna är lite som vilka tjejer som helst i Winx, Witch, Trollz eller alla dessa serier där man samlar individer med krafter och så highlightar man olikheterna. Men trots allt så gillar jag ju det ha,ha.

The Help är ett rasdrama från 60-talets Mississippi. Visst lät det trist? Meeen det är det inte. Den är inte direkt komisk, men det närmar sig tragikomik och bäst av allt den hade ett slut jag både kunde köpa rent realistiskt...och så var det ändå lite lyckligt. Så bra. Lånade ut den till svärmor som är lika lyrisk hon : ) Den har filmatiserats under namnet Niceville, och läser man boken förstår man varför..

Det handlar i stort om en ung vit priviligerad kvinna som drömmer om att få försörja sig på sitt skrivande. Hon hittar inspiration bland sitt samhälles hemhjälp, svarta kvinnor som har lika mycket rättigheter som Mandela hade innan avskaffandet av apartheid. Skeeter, som hon heter, inleder en farlig vänskap med husan Aibileen som arbetar för Skeeters vännina. Snart kopplas storkäftade, tuffa Mimi in. En kaxig svart kvinna som har en tendens att hamna i trubbel. Hon litar inte på Skeeter, och varför skulle hon det med tanke på den erfarenhet hon har.

Mycket läsvärd, tänkvärd och värd helt enkelt. Man blir mörkrädd när man låter historien sjunka in i ens medvetande. Jag fick hela tiden påminna mig om att det handlar om 1960talet och inte 1860talet!

Peace Out!

03 september 2012

She's leaving home, bye bye.

Denna vackra blomma bär samma namn som en levnadsglad ung flicka som inte finns ibland oss längre. Min tankar går till hennes föräldrar, moster, farbror, kusiner och mor- samt farföräldrar,, alla som älskar henne.
Livet rusar fram som en virvlande fors.
Tills det finns ett hinder så stort i vägen att våra kroppar kapitulerar.
Du modiga, rara skogsängel. Din mors enda barn. Din mosters glädjekälla. Nu går du långt i förväg. Jag minns dig som en ständigt leende flicka. Linneor kan vara spröda, men den skönhet och glädje de sprider hos betraktaren är stark precis som du, du som hade framtidstro och hopp.




Små loppor överallt...

....med det menar jag Loppisar. Tja som ni vet är jag inte loppis fantast, men det verkar inte spela någon roll för sista året har jag haft en hel del med sådana att göra. Sist ut nu var min syster Emelies flyttloppis. Hon ska plugga thailändska i Thailand (känns som ett bra ställe att göra det på :D).

Jösses två dagar fylld med attackerande getingar, solsken hela lördagen och Decibel som loppade med moster blev lite rikare till sin förnöjelse. Själv var jag moraliskt stöd. Det gick inte så lysande som vi hoppats på men lite fick hon in.

Det fanns verkligen en del fynd. Hon hade lite saker efter sin farmor, bl a den här snygga vintage klänningen som jag övertalade vår syster Elin att modella i. Den är hennes nu kan jag dock tillägga.
Tänk den låg i en hög med tygstuvar som Em hade plockat ihop och trott att allt var tyger som hennes farmor lämnat kvar. Jag syr ju inte så mkt själv men tog lite till en viss Krimskramsan som alltid behöver mer pysselmatrial : )

Jag är mest ute efter burkar på loppisar om jag hamnar där och gissa om det fanns. Ett av mina superfynd var dessa.
Seriöst, det är kanel kvar i kanelburken. Men jag lovar, det ska inte användas till pepparkakor framöver för er som jag bjuder på det till jul ha,ha. Maken log lite när jag deklamerade att nu måste jag ha ett skåp som typ "Farbrors Frippes skafferi" har. Min samling växer.

Allvarligt talat jag är inte bara burksamlare utan även anglofil. Så jag höll på att hoppa till när jag såg den här!
Jag såg faktiskt bröllopet på tv som barn. Diana hade världens längsta släp minns jag. Tänk det var på den tiden i mitt liv när prinsessor fortfarande var viktiga. Jag tyckte lite grand att för att vara en prinsessa så hade hon lite för kort hår. Nu baxnar jag mest över att flickstackarn bara var nitton år. Visste hon vad hon gav sig in i? Hur kan man till fullo förstå det i den åldern?

I mitt tycke är burken ett stycke nutidshistoria och förhoppningen är att jag ska ha engelskt julgodis i den till december. Men den som lever får se.

Och när vi är inne på jul, burkar och lätt historia måste jag få visa den helt awesome chupa chups burken Krimskramsan fixat åt mig. Den har allt, färg, jul och humor. Sen får det plats en hel del i den.
Kyssen kanske inte var någon höjdare : )
Jag funderar på vad jag ska ha i den i jul, för burkar bör användas inte bara vara till lyster.
"Deck the halls of lollipops of merry"
Ahhh, vilken härlig burk!

Nu väntar jobbsökande, och resten av livet!